Under sensommaren i år utförde Sydsvensk Arkeologi en arkeologisk slutundersökning i Vinslöv utanför Kristianstad. Undersökningen berörde ett känt gårdsläge som benämns som Gård 20 på 1700/1800-tals kartor. Gården ska enligt uppgifter ha varit ganska liten endast bestående utav två byggnader, till skillnad från många av de andra gårdarna i byn som oftast bestod av fyra byggnader eller fler. Det fanns också kännedom om en yngre bebyggelse som rivits under 1970-tal vilka i så fall kan ha skadat de äldre arkeologiska lämningarna.
​
Av de två byggnader som enligt uppgift funnits på Gård 20 kom den större öst-västligt orienterade byggnaden att undersökas. Det visade sig att endast en del av byggnaden återstod men att denna var relativt välbevarad. Under tidigare genomförd förundersökning påträffades slagg och en förmodad ässja på ytan, men i den historiska dokumentationen fanns inget omnämnande att byggnaden skulle fungerat som smedja. 

​​​Golvet i smedjan bestod av lera. Eftersom lera är ganska eldfast och smide en väldigt eldfarlig verksamhet var leran troligtvis ett medvetet val då det varit lättare att hålla rent och lätt att reparera, till skillnad från ett trägolv. Delar av byggnadens stensyllar påträffades också, och det kunde konstateras att dessa återanvänts i den yngre byggnaden. Då större delar av byggnaden var förstörd har det inte gått att avgöra om den utgjorts av en smedja eller om byggnaden haft andra funktioner också. Det påträffades dock en del keramik i smedjan vilket kan tyda på att det använts kombinerat med en bostadsdel i samma byggnad. 

​Tillhörande Gård 20 påträffades även ett flertal brunnar. En av dessa var stenskodd och hade en knuttimrad träkonstruktion i botten för att kunna bära tyngden av stenarna längs brunnens nedgrävningskant. Brunnarna låg i en naturlig svacka ute i det som på kartmaterialet utgjorde gårdens kända kål- och humleodling. Kålgården var gårdens trädgård, sannolikt med fruktträd och andra växter, och humlegården har varit området för odling av humle, sannolikt för ölbryggning.

Ute i humlegården påträffades även skelettdelar av en hund, kanske en familjemedlem av den dåtida gårdsägaren? Utöver detta påträffades även en styckad häst i området för smedjan. Just nu är det oklart om hästen har självdött av sjukdom eller avlivats. Detta är något som vidare osteologiska analyser får bringa klarhet i. 

​Förutom en smedja och brunnar framkom även en stenkonstruktion i humlegården som sannolikt har något att göra med odlingen, men på vilket sätt kommer analyseras vidare. Slutundersökningen avslöjade även tecken på förhistoriska lämningar i form av gropar, stolphål och en härd. Tidigare förundersökning visar att åtminstone en del av stolphålen är av medeltida ursprung så sannolikt har en medeltida gård även funnits i närområdet. Utifrån dateringarna  kommer det klargöras om där även funnits mänsklig aktivitet på ytan i andra tidsskeden. 

Efter avslutat fältarbetet  vidtar nu rapport- och analysarbetet, och många frågor återstår: 

​Varför omnämns inte smedjan i kartmaterialet? Smedjor var inte speciellt vanliga och brukar därav oftast benämnas i den historiska dokumentationen. Vad är det för typer av smide och går det att säga något om vad som tillverkats? Kan innehållet i brunnarna säga något om vad som odlats och kanske även ätits under gårdens brukningstid? Vad hände egentligen med hästen som påträffades och vad är det för typ av hund som hittades ute i humleodlingen? Frågorna är många och arbetet är endast påbörjat.

Fortsättningen följer här i bloggen när nya analysresultat och tolkningar kommit in!

​I södra Malmö, strax norr om Lockarps by och alldeles invid tågrälsen har vi under tre veckor undersökt en ca. 4000 m2 stor yta på vilken det senare ska byggas garage och uppställningsytor för bussar. Området kring Lockarp har från tidigare undersökningar visat på en lång och kontinuerlig mänsklig närvaro med bosättningar redan under tidigneolitikum (4000-3300 f.Kr.) till den medeltida Lockarps by och upp till idag. 

​Då det under tidigare undersökningar i området framkommit flertalet långhus med angränsade anläggningar så som härdar och gropar hade vi en förhoppning om att så även skulle vara fallet på denna yta men tji fick vi! När grävmaskinen väl banat av området hade vi inte ett enda stolphus vilket var förvånade. Istället fick vi fram två runda grophus, en mängd gropar och fina härdar. Det verkar snarare som att vi hamnat utanför bostadsområdena i en del av bebyggelsen ägnad åt ekonomibyggnader d.v.s. produktionsytor för hantverk och matberedning för att försörja gårdarna. 

​I de 23 härdarna och den kokgrop som låg spridda på området hade nästan alla bevarat träkol och skörbrända stenar, flera även med brända djurben i sig. Detta tyder på att man använt dessa härdar till matberedning.

​Det första av de två grophusen var något mindre och med två klassiska stolpar i motsatt ytterkant. Det andra var större med flertalet djupa stolphål i mer centrala delar av byggnaden. I det större grophusets västra del ser nedgrävningen lite annorlunda ut och här tror vi att man antingen förlängt huset eller att man anlagt en grop i direkt anslutning till husets ytterkant. I mitten av detta grophus fanns även rester av en härd och en mindre grop vilket kan tyda på att några av stolphålen i huset kanske inte hållit upp taket utan snarare hör till någon form av inre konstruktion relaterat till den typ av produktion som utfördes i byggnaden. Kanske var den produktionen relaterad till slakt och tillvaratagandet av djurets delar så som skinn och kött då vi även hittade en större mängd obrända djurben i huset. Eller så tillhör stolphålen grunden till en stående vävstol då vi hittat delar av vävtyngder i byggnaden. 
​

​​Nu väntar en tid då vi går igenom de prover och det material som samlats in för att med säkerhet kunna datera de anläggningar vi fått fram och kunna relatera dom till varandra och de undersökningsområden i närområdet.

​I Limhamn i den sydvästra delen av Malmö, strax söder om Hammars Park, ligger ett intressant arkeologiskt undersökningsområde. Här finns rester av den historiska Järavallen, en strandvall som skapades av Litorinahavet för cirka 6 000 år sedan. 

Under slutet av september och början av oktober var Karina, Felicia och Per ute på en slutundersökning av ett mindre område liggande intill Järavallen. Syftet med undersökning var att studera hur man på platsen har utvunnit flinta och använt för att tillverka flintredskap. Vid förundersökningen påträffades fynd som visade att man har producerat flintyxor på platsen av den flinta som strandvallen delvis är uppbyggd av. I närheten av undersökningsområdet finns flera fornlämningar, bland annat boplatser från stenåldern och gravar från brons- och järnåldern, som alla är belägna på Järavallen.

​Undersökningsområdet bestod av 1060 kvm men det var endast 650 kvm som kunde avbanas. Detta på grund av rivningsmassor från ett tidigare hus som legat på platsen. Eftersom rivningsmassorna inte var känt sedan tidigare visste vi inte hur stor påverkan som rivningen av huset hade haft på platsen. Fördelaktigt låg rivningsmassorna inte i den mest intensiva ytan där mycket av fynden hittades, utan huset hade legat i utkanten av fornlämningen. Trots denna störning fick vi med oss ett stort fyndmaterial från platsen. 

​Vid undersökningen grävde vi framför allt i kvadratsmeterstora grävenheter, sammanlagt 26 stycken. All fyllning i grävenheterna torrsållades för att även de minsta flintavslagen inte skulle missas. På ytan av området samt i grävenheterna framkom bitvis rikligt med flinta från primärproduktion av flintredskap. Flera förarbeten, både till yxor och skäror hittades i sållen.
Efter att grävenheterna var undersökta gjordes en omschaktning av ytan. Då framkom det även flera anläggningar, bland annat stolphål, härdar och gropar. Sammanlagt hittade vi 21 anläggningar varav några få av dem som låg uppe på strandvallen. Det fanns hopp om långhus på platsen, men tyvärr kunde vi inte identifiera några sådana konstruktioner. Däremot hittades det en större grop men mycket tydlig rund form i plan som skulle kunna vara ett gropsystem. Utöver detta var det endast spridda skurar med stolphål samt två härdar. Den ena härden var lite större och innehöll både skörbränd sten och rikligt med träkol.   

Kristian Brink hade del i ett föredrag som presenterade resultat från det pågående forskningsprojektet Innovation Processes and Knowledge-Transfer Systems within South Scandinavian Stone Age Mobility. Föredraget hölls i en session som utforskade hur migration och mobilitet påverkade människor och samhällen under stenåldern. Föredraget fokuserade på metoder att använda materiell kultur för att spåra denna utveckling genom att sammanfoga olika typer av analyser.

Hanna Dahlström var medförfattare till ett föredrag som presenterade resultat från ett forskningsprojekt om latriner från renässansens Köpenhamn. I projektet bidrar en mängd olika naturvetenskapliga analyser till kunskapen om livsvillkoren i staden och hur människorna anpassade sig till en föränderlig urban miljö.

Under vintern sammanställde vi resultaten från karteringen med markradar 2023, från de små schakt som grävdes för att kontrollera tolkningarna och från de äldre uppgifter som rörde konventets område i centrala Åhus. Allt sammantaget framträdde en tydlig bild av hur dominikanernas byggnader har varit inrättade. Med ett viktigt undantag. Kyrkans kor. Dess grunder borde ligga in under gräsmattan i den angränsande fastigheten, kvarteret Munken 10. Men den ytan innefattades inte i uppdraget vi fått av kommunen och länsstyrelsen. Det var lämningarna i Konventparken som skulle undersökas, inget annat. 

​Det kändes frustrerande att lämna arbetet halvfärdigt, speciellt som vi behövde veta hur lång kyrkan verkligen har varit och vilken planform som koret haft. Den viktiga pusselbiten krävdes till arbetet med en 3D-modell av klosterkomplexet, avsedd för Åhus museum. Lösningen blev att söka forskningsmedel till en kompletterande kartering och att be fastighetsägaren om tillstånd. Markradar är en icke invasiv metod; den kräver inga markarbeten – bara en möjlighet att få disponera den aktuella ytan under några timmars körning med mätutrustningen.

​För att göra en lång historia kort – de forskningsmedel som ställts till förfogande av Ebbe Kocks Stiftelse gjorde det möjligt att gå vidare med undersökningarna (se tidigare blogginlägg). Därefter kontaktades Salana Fastighets AB som äger den aktuella tomten. Tillstånd att kartera kom med vändande mejl och den 7 juni genomfördes en körning med markradar. Fältarbetet var raskt avklarat och resultatet visade att de satsade pengarna var väl investerade. För precis som i den intilliggande parken syntes tydliga reflektioner – spåren efter den försvunna kyrkans kor med dess anslutande byggnader!

​Den kartering med markradar som genomfördes under juni 2024 har kunnat bidra med viktiga upplysningar om dominikanernas konvent i Åhus. Att den stora salskyrkan haft ett kor är förstås självklart, men att detta har byggts i två etapper var en nyhet liksom att det äldre högaltarets nedre del verkar finnas bevarad. Det är utan tvekan lockande att fundera över vad en noga riktad liten forskningsundersökning i koret skulle kunna tillföra bilden ytterligare? Nu närmast gäller det dock att publicera de senaste resultaten. Med dem spridda i lämpliga forum, såväl nationellt som internationellt, har vi kunnat återge konventet i Åhus något av den betydelse som dominikanernas stora anläggning en gång haft. Inte illa så! 
 
Tidigare artiklar om forskningsmedel:
https://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg/fondmedel-till-konventet-i-ahus-beviljade
https://www.sydsvenskarkeologi.se/aringhus-dominikanerkonvent---visualiserad-historia

Tidigare artikel om bland annat undersökningen av kyrkogården 1996:
https://www.sydsvenskarkeologi.se/blogg/svartbrodernas-konvent-i-ahus-del-2-ortagard-och-fiskdammar

Nedan kan ni titta på den film vi på utgrävningen i Dalköpinge producerat under grävning hösten 2023 och våren 2024. Filmen är ungefär 30 minuter lång och är producerad av Arkeologibyrån. Utgrävningen är ett samarbetsprojekt mellan Sydsvensk arkeologi och Arkeologerna, Statens historiska museum. I filmen får ni bland annat veta med om centralgraven i bronsåldershögen, konservering av bronsföremål, senneolitiska hus och järnåldersbebyggelsen. Ni får gärna skriva frågor eller kommentarer nedan eller gå in på vår facebook där vi skapat ett event för filmvisningen och skriv en fråga där. Vi svarar på frågor allt eftersom vi har tid. Läs gärna våra andra inlägg om Dalköpingegrävningen här på bloggen!

​Under större delen av grävningen i Dalköpinge har vi undersökt en mycket speciell anläggning från slutet av bondestenåldern eller senneolitikum (ca 2300–1700 f.Kr.). Anläggningen framträdde vid schaktningen som ett stort mörkfärgat lager med mycket sten i. Vi visste inte då hur vi skulle tolka anläggningen men så fort vi började gräva i den sprutade det upp fynd vilka tydligt kunde dateras till senneolitikum. Färgningar efter stolpar utmed lagrets kanter avslöjade emellertid att det kunde röra sig om ett hus med bevarat golvlager.
​

I källargropen har vi bland annat hittat pilspetsar, skäror och skrapor av flinta, delar av skafthålsyxor, malstenar, slipstenar, brynen av bergart och mycket annat. Dessutom massor av keramik. Jordprover från lagret visar att det även finns ett välbevarat makrofossilmaterial, med förkolnade sädeskorn och fröer, träkol och annat växtmaterial som kan berätta vad man odlat och hur landskapet i närområdet sett ut. Som om nu detta inte var nog finns ytterligare fler intressanta fynd. Strax utanför södra vägglinjen påträffades till exempel två deponerade keramikkärl i en grop, kanske i form av ett grundläggningsoffer i samband med att huset byggdes?
​

Byggnadstekniskt har huset bestått av en rad med tre längsgående takbärande stolpar och en ”stötta” i husets mitt, en så kallad mesulakonstruktion. Dessa var alla kraftiga och rejält stenskodda och det gick tydligt att se var själva stolpen har stått. Vi är flera arkeologer här på grävningen som tycker att det är bland de finaste stolphålen vi sett och det är otroligt att en grop där det en gång stått en stolpe kan ha bevarats så bra efter 4000 år i marken. Även väggarna har varit stolpbyggda, sannolikt försedda med plank i skiftesverk eller uppbyggda av torv. Som takbeklädnad har man sannolikt använt vass.

​Själva källargropen har täckt större delen av husets yta. Som ni ser på bilderna innehåller gropen väldigt mycket sten och har av allt att döma inte varit en yta som människorna gått på. Större stenar utmed gropens kanter och ansamlingar av stenar på lerklackar i gropens mitt tolkar vi i nuläget som potentiella syllstenar. På syllstenarna har det sannolikt legat stockar som bildat ett bjälklag, på vilket det vilat ett plankgolv. Detta har skapat ett utrymme under golvet som kunnat nyttjas till exempelvis förvaring. Dessutom tyder mycket på att konstruktionen även kan ha haft andra funktioner. Bland annat finns flera rännor/kanaler som leder från gropen ut mot husets väggar. Det finns inga spår efter någon härd inne i huset, däremot har en sådan identifierats utanför husets norra långsida. Dessa detaljer har väckt tankar kring olika typer av sinnrika uppvärmningssystem, hypoteser som kommer att diskuteras och prövas vidare under analysarbetet.

​Senneolitiska hus med källargropar är kända även från andra platser, men bevarandegraden och fyndmängden i Dalköpingehuset sticker ut. Även ett par av de senneolitiska husen under förra säsongens undersökning hade källargropar men de täckte inte en lika stor del av golvytan och innehöll färre fynd, även om fyndammansättningen var likartad.

​Den stora senneolitiska (ca 2300-1700 f.Kr.) graven är nu färdigundersökt och flera stora högar med sten som tidigare fyllde nedgrävningen ligger nu runt om anläggningen. Graven är 6 meter lång och 3 meter bred. Anläggningen har haft flera begravda, vi har hittat spår av att det kan ha rört sig om minst tre personer. Det som nu återstår är att analysera de jordprover vi tagit i olika lager. Vi har till exempel tagit makroprover och pollenprover för att se ifall vi kan hitta spår av gravgåvor eller vad graven kan ha innehållit. I makroproven, där man letar efter rester av förkolnat trä eller sädeskorn, kanske vi kan hitta spår efter trä som möjligtvis kan indikera ifall personerna legat i en kista eller inte. 
​

​Den östra sidan av graven, vilket täckte majoriteten av anläggningen, verkar vara delen där personerna har blivit begravda. En grav grävs i plan lager för lager för att kunna få fram konstruktionsdetaljer och hur personerna blivit begravda. Stenarna i anläggningen togs bort i skikt för skikt efter att de blivit 3D-dokumenterade så vi kan rekonstruera konstruktionen när vi senare analyserar den under rapportarbetet. När vi kommit ned några skikt i denna del blev både den södra och den norra delen stentom med en stenrad som delade av områdena. På båda sidor av stenraderna såg vi två mörka färgningar som indikerar nedbrutet organiskt material. 

​I den norra mörkfärgningen hittade vi faktiskt fragmenterade rester av ben från människa. Som vi tidigare skrivit är det väldigt dålig bevaring av ben på vårt undersökningsområde men denna gång hade vi tur och hittade några få rester av bevarat ben. Två rörben låg bredvid varandra tillsammans med en del tandemalj. Lite längre bort från rörbenen hittade vi en till mindre koncentration av tandemalj. I hela mörkfärgningen såg vi spår av små fragment av ben men det var alldeles för smått och skört för att kunna ta in. Eftersom vi hittade två koncentrationer av tänder som låg relativt långt bort från varandra tror vi att det kanske kan ha legat två personer begravda i denna mörkerfärgning. Inga fynd påträffades i närheten av dessa ben. 

​Den västra delen av graven var som sagt konstruerad på ett annat sätt än den östra. Inga mörkfärgningar efter nedbrutet organiskt material påträffades vilket får oss att tolka detta som något annat än en begravning av en människa. Stenen formade sig i flera små cirklar med stentomma ytor i mitten av cirklarna. Detta kan ha varit fundament till resta stenar som sedan försvunnit eftersom man plockat bort dem eller att plogen tagit dem. Möjligtvis har graven då varit synlig ovan mark på grund av de resta stenarna. 

​I nuläget håller vi på att gräva en till troligtvis senneolitisk grav strax söder om graven beskriven ovan. Vi har inte kommit ned i botten än men igår påträffade vi en mycket fin pilspets i hög kvalité. Graven är avlång, ungefär 4 meter lång, och runt hela kanten på graven ligger stenar. I nuläget tror vi att stenarna kanske har fungerat som fundament till att stötta upp en stockkista, men det får vidare undersökning avgöra.