Bastion Arvprins Gustav utgjorde en viktig del av Kristianstads befästningslinje. Den tillkom som ett led i den modernisering och utvidgning av fästningsstadens försvar som riksdagen beslutade om 1748. Mellan de båda hörnverken Konungen och Drottningen uppfördes Arvprinsen till förstärkning av skyddet för Norreport; stadens norra utfart.

Det omfattande byggprojektet kom att fortgå under flera decennier. Man nådde att färdigställa bastioner, vallar och utanverk längs de mest utsatta partierna av stadbefästningarna, den norra och den södra kortsidan med dess stadportar. Däremot avbröts arbetet innan ombyggnaden av fästningens långsidor påbörjats. Här kvarstod de i grunden danska vallarna från 1600-talet fram till dess att Kristianstads befästningar slopades på 1850-talet.

Idag utgör de nordligaste delarna av det forna fästningsområdet ett styvmoderligt behandlat parti av Kristianstads innerstad. Den militära prägeln lever kvar genom de lätt igenkännliga byggnader som varit kaserner, stall och förråd. Dessutom bildar ett igenväxande parti av vallgraven gräns. På sikt kommer kvarteren att integreras bättre i stadrummet; kommunen planerar att öppna området för bostadsbyggande. Men först måste man undersöka vad som finns kvar av stadens befästningsverk.

Som ett första led i denna process genomfördes en kartering med georadar av de aktuella tomterna våren 2016. Platsen för bastion Arvprins Gustav framstod som extra intressant utifrån ett arkeologiskt/ historiskt perspektiv.  Här framträdde ekon som kunde tolkas till murar, vallar och hårdgjorda gårdsytor. Det fanns all anledning att gå vidare med en traditionell förundersökning!

Så under fyra intensiva arbetsdagar i augusti 2018 har vi grävt ett antal schakt för att om möjligt kunna bekräfta de tolkningar som gjorts utifrån körningen med georadar. Resultatet blev högst tillfredsställande. På samtliga de punkter där det enligt karteringen fanns objekt av arkeologiskt intresse påträffades företeelser som förklarade de anomalier vi sett på skärmen. Spår efter fästningsvallar, murar och stenlagda gårdsplaner dök upp där de förväntades ligga. Det är inte alltför ofta man gräver med facit i hand, men så kändes det när vi schaktade i bastion Arvprins Gustav!

Parallellt med vallgraven i nordväst påträffades vad som återstod av fästningsvallen; ett mer än metertjockt lager av homogena lerblandade massor som lagts över en gammal markyta.  I vallen fanns flera murklackar vilka förankrat vallgravssidans fasadmur in i den bakomliggande jordvallen. Så motverkade man ras och sättningar, något som kunnat bli förödande vid en belägring.  

På den nordöstra sidan har man fyllt ut i vallgraven efter att befästningarna revs. Den vattenspegel vi ser idag är avsevärt smalare där bron till Norretullsvägen passerar. Men inne på parkeringsplatsen hittade vi vad som återstår av fästningsvallens fasad i form av en murklack direkt under asfalt och bärlager. Muren har blivit rejält demolerad; bland annat har all fint huggen sten på sidan ut mot vallgraven avlägsnats. Vad som återstår är en kärna av större block som sammanfogats med ett fast kalkbruk. På sidan in mot fästningsvallen påträffades även här de ankare som fäst muren in i bakomliggande jordmassor.

Ute i den öppna gård som bildats innanför fästningsvallarna fanns hårdgjorda gårdsplaner i två nivåer. De dateras dels till fästningsepoken, dels till tiden efter att vallarna demolerats då området hyste stall och militära förråd. Lite oväntat var fyndet av en stor, välgjord ränndal; en öst-västlig dränering som fört undan regnvatten genom en kulvert ut i vallgraven. Man kan tycka att den djupa stensatta rännan borde ha utgjort ett avsevärt hinder inne på en yta där män, hästar och kanoner skulle samsas om utrymmet. Trots detta är det tydligt att man prioriterat att hålla gårdsplanen torr. Här finns det anledning att studera det samtida ritningsmaterialet i detalj – kanske finns svaret dolt i någon av de 1200 handlingar i svenska Krigsarkivet som beskriver fästningen Kristianstad?

Till sist – den största överraskningen som vår undersökning bjöd på handlar om de volymer jord, sten och lera som hanterats i samband med fästningsbygget. För under drygt två meter av fasta lerblandade massor påträffade vi kulturlager av sedvanlig urban karaktär. Lager med hushållsavfall och rivningsmassor för att tala klarspråk. På den här nivån låg mängder av djurben, spik, tegel, keramikskärvor och brandrester. Den i nuläget bästa tolkningen är att militären stakat ut var de nya befästningarna skulle placeras och därefter gett stadens invånare tillstånd att tippa sitt avfall i området. När byggnadsarbetet kom igång på allvar fördes de enhetliga lerblandade massorna på under ganska kort tid så att en stabil plattform att bygga på skapades.

Även den här processen blir intressant att forska vidare kring; den omfattande logistikapparat som måste ha fungerat under de decennier då fästningsstaden Kristianstad omvandlades. Man vågar nog anta att de två dagar som hittills lagts på kartering med georadar plus de fyra som nu åtgått till en mer traditionellt upplagd utgrävning bara utgör början på ett mer långsiktigt arbete. En arkeologisk insats med syftet att bättre förstå tillkomsten och förändringen av den stad som under mer än två sekel utgjorde låset till nordöstra Skåne!



Hör Radio Kristianstad P4s reportage från utgrävningen här.
Radioinslaget sändes 10 augusti 2018.

Det var tänkt som en enkel schaktningsövervakning. Nya dräneringar skulle placeras kring en befintlig husgrund. Egentligen ingenting komplicerat, ett rent rutinärende trots att platsen är belägen inne i Åhus medeltida stadsområde. Den typen av arkeologiska punktinsatser är vi vana vid. Arbetet beräknades till att kunna genomföras under ett par vårdagar 2017. Men istället kom undersökningarna vid den Engströmska villan i Kv. Carl XI:13 i Åhus, det blivande besökscentret Absolut Home, att pågå i etapper under mer än ett års tid! Totalt har sex separata arkeologiska projekt nu genomförts på platsen; alla föranledda av planer som ändrats och utökats under byggprojektets gång.

Det har varit en lärorik, men stundtals också frustrerande resa där det gällt att anpassa våra arkeologiska insatser till de förhållanden och krav som råder på en lika trång som komplicerad byggarbetsplats. Många hantverkare har varit verksamma i och kring villan, men så här i efterhand kan vi säga att samarbetet med personalen från THAGES och de olika underentreprenörerna fungerat mycket bra! Med respekt och intresse för varandras uppgifter kommer man långt. Och viljan att hitta fungerande lösningar på de arbetstekniska problem som uppstått har hela tiden funnits. Stort tack till alla er som vi haft förmånen att komplicera tillvaron för med våra schakt och dumphögar!

Den sjätte – och sannolikt sista – etappen av utgrävningarna vid Engströmska villan inleddes den 4 juni och pågick i drygt en månad, fram till den 7 juli 2018. Vad som var extra spännande var att det nu blev möjligt att arbeta på längre avstånd från själva byggnaden då det framförallt gällde att följa ledningsschakt ute i den vidsträckta trädgården. Det handlade om el och V/A, om sprinklersystem, om ledningar för geotermisk uppvärmning, om fettavskiljare till restaurangköket och om olika inslag i den blivande parkmiljön. Totalt berördes uppemot 350 löpmeter schakt med en bredd varierande mellan 1,5 och 5 meter. Detta motsvarar ganska väl hela den yta som intensivundersökts under det föregående året. Så det var ingen liten uppgift vi ställdes inför!

Schaktningarna påbörjades parallellt med Vallgatan i öster.  Här kunde vi konstatera ett tydligt skilje mellan två medeltida tomter; dels en gårdsplan som tillhört den stadsgård vars hus i tre generationer undersöktes 2017. Myntfynd och keramik visar att ytan utnyttjats under 1300- och 1400-tal. Söder därom, ner till dagens Västra Varvsgatan, låg en tomt som aldrig verkar ha bebyggts. Istället kunde vi se hur den ursprungliga markytan i form av tunna stråk av naturlig rotfilt blandat med flygsandslager kom att täckas av odlingshorisonter där lera, träkol och djurben påträffades. Man har försökt att förbättra den magra sandjorden genom gödsling med näringsrikt hushållsavfall.

I tomtens nordvästra hörn, nära korsningen mellan Vallgatan och Köpmannagatan, påträffades resterna efter ett väl utfört kullerstensgolv från en högmedeltida byggnad, ett hus som stått på den tredje tomten längs kvarterets östra kortsida. Tydligen har Vallgatans föregångare varit en gata av viss betydelse, eftersom fastigheterna så tydligt har orienterats ut mot detta stråk. Vi hade också hoppats kunna lokalisera den gata som bör ha löpt österut från torget, ungefär där vi idag finner S:t Annas gränd, men här saknas ännu tydliga indikationer. Vad som istället framkom under dagens populära gång- och cykelväg var ytterligare en stor brunnsnedgrävning av medeltida datering. Det ger oss minst fyra brunnar som placerats – och troligen avlöst varandra – inom samma begränsade yta. Varför? Var vattentillgången speciellt bra just här eller var detta den enda yta som fanns disponibel för brunnar? Det blir en fråga att fundera över när vi i ett senare skede skall försöka rekonstruera kvarterets bebyggelsestruktur. Fyndet av en väl utförd ränndal, det enda som återstod av en kullerstenslagd gårdsplan, visade att man hårdgjort området nära brunnarna. Fullt förståeligt om man under långa tider hanterat stora mängder vatten på platsen!

Vi fick även möjlighet att gräva ett schakt inne på den parkeringsplats som Vin & Sprit AB anlagt inne i grannkvarteret Klostret. Resultaten blev oväntat goda. Här påträffades ytterligare ett område med odlingsmark samt resterna efter ett medeltida hus, byggt på en vällagd stengrund. Tydliga plog- eller årderspår visade att den tidigare tomtmarken har odlats upp i ett skede efter att huset rivits. Fyndmaterialet antyder att vi står inför aktiviteter från en period strax efter att Åhus förlorat sina stadsprivilegier år 1617. De feta kulturlager som under flera sekel byggts upp i stadsområdet måste i detta skede ha utgjort en eftertraktad resurs som bördig odlingsjord!

I den östra delen av parkeringsplatsen låg en rätt ansenlig sanddyn på vilken ett stolpbyggt hus varit uppfört. Den begränsade ytan i schaktet hindrade oss att bestämma dess form och storlek, men de stenskodda stolphålen var både stora och djupa. Även om husets stomme varit stabil i sig har det ansetts lämpligt att säkra hela konstruktionen så långt det varit möjligt. Flygsand är inte och har aldrig varit någon bra grund att bygga på. Den keramik som påträffades daterar vårt stolphus till 1200- eller 1300-tal, men det verkligt intressanta är all den metallslagg som påträffades. Det förefaller rimligt att vi påträffat någon form av smedja eller verkstad där järnråvara bearbetats i ett tidigt skede av Åhus stadstid.

De schakt som drogs i den blivande parken, väster och sydväst om den Engströmska villan, innehöll tjocka lager matjord från 1800- och 1900-tal, den epok då tobak odlades i stor skala inne i det forna stadsområdet. Men under tobaksjorden påträffades ett flertal stora gropar, kanske ursprungligen materialtäkter där man grävt upp den stabila glaciala lera som förekommer under sandlagren. Lera som kunnat användas för att kapsla in och täta brunnsnedgrävningar som ett skydd mot förorenat ytvatten. Eller som en råvara till alla de lerklinade hus, ugnar och lerbottnar som funnits inom den medeltida stadens hank och stör. Därefter har groparna fyllts med allsköns hushålls- och hantverksavfall. Dessutom påträffades äldre odlingslager även här, i vad som bör ha varit det medeltida kvarterets inre delar.

Sammanfattningsvis har denna, den sjätte etappen av arkeologiska undersökningar inne på Absolut Homes besökscenter, gett oss viktiga pusselbitar till berättelsen om den försvunna staden Åhus. Helhetsbilden av detta stora kvarter har klarnat avsevärt och det är nu möjligt att rekonstruera dess indelning och bebyggelsestruktur. Vi ser en bebyggelse koncentrerad ut mot de dåtida gatorna, med stora tomter där en intensiv stadsodling utgjort ett viktigt inslag. Man har gödslat sina odlingslotter med hushållsavfall och medvetet strävat efter att förbättra den ursprungligen magra sandjordens bördighet. Samtidigt har avfall hopats i delar av tomterna, även om man i möjligaste mån sökt återfylla sina täkter med hushållens och verkstädernas restprodukter. Fyndmaterialet är varierat, men också representativt för ett område där varken de rikaste eller de fattigaste i staden har uppehållit sig.  Indikationen på tidig metallhantering är intressant och skall följas upp med metallurgiska analyser. En viktig lärdom är iakttagelsen att den ursprungliga markytans nivå förefaller att ha varierat till följd av de sanddyner som funnits där Åhus anlades. Vi har kunnat se upp till tre generationer bebyggelse existera inom tomter med ett dateringsspann från mitten av 1200-talet fram till 1400-tal, i något fall ännu längre. Men hur pass intensivt utnyttjad har tomtmarken i denna del av staden egentligen varit, eftersom det uppenbarligen funnits tomter som odlats men aldrig bebyggts? Dessutom måste frågan om vad som skett under den sista stadstiden ställas. Är det spåren efter Åhus

tillbakagång som en följd av reformationens omvälvningar och nya maktstrukturer som vi kan iaktta? Eller var bebyggelsens minskning en följd av de olyckor i form av krigshändelser som drabbat staden? Arbetet med att förstå och tolka Åhus komplexa historia fortsätter!

Vid den arkeologiska förundersökning som Sydsvensk Arkeologi genomförde i Tygelsjö hösten 2017 kom tre av landsbyns gårdslägen att beröras. Det handlar om de tomter som på den Geometriska kartan över Tygelse Socken och By från 1707 betecknades med nummer 3, 4 och 5 från öster räknat. Den planerade markexploateringen innefattar norra utkanten av dessa fastigheter, liksom en liten dalgång alldeles norr om bytomten där den bäck rann som försåg byns vanning med vatten. Detta oansenliga, men lokalt viktiga vattendrag kulverterades så sent som vid sekelskiftet; idag syns bara en markant svacka i åkern där två brunnskar av cement antyder bäckens riktning. Tanken är att anlägga ett fördröjningsmagasin, så i någon mån kommer platsens hydrologi att återskapas.

Vid förundersökningen visade sig lämningarna inne på de forna gårdsplatserna vara oväntat välbevarade. Under en ploggång på ganska exakt 27 cm låg husgrunder, lergolv, ugnsbottnar och kulturlager i stort sett intakta utan de spår av moderna jordbruksredskap som normalt stör bilden i en skånsk fullåkersbygd. Anledningen är sannolikt att området söder om bäcken uppodlats i sen tid; flera bybor nämnde en hästhage på platsen. Dessutom har den begränsade ytan allra längst i söder på det vidsträckta fältet utgjort en vändzon där man lyft redskapen innan traktor med plog eller betupptagare vänt norrut igen. Allt sammantaget innebär detta att gårdslämningarna framstod som oväntat intakta och lovande, arkeologiskt sett.

Undersökningen genomfördes som ett system med långa sökschakt dragna i nord-sydlig riktning. När vi stötte på intakta lager eller byggnadslämningar sparades dessa i möjligaste mån, undantaget där det bedömdes som viktigt att placera de sektioner som visade bytomtens ganska komplexa lagerbild. På några speciellt intressanta platser öppnades sammanhängande ytor där delar av huskroppar kunde friläggas. Men då det rörde sig om en förundersökning blev bara de överst liggande bebyggelselämningarna dokumenterade. De djupare belägna – och därmed äldre – nivåerna lämnades intakta. Efter förundersökningen minskades ytan som ska exploateras och dessa gårdslägen ligger nu utanför det område som ska bebyggas. Om länsstyrelsen skulle besluta om en fortsatt arkeologisk insats på platsen kommer de självfallet att undersökas, annars bevaras allt för framtiden. I vilket fall har förundersökningen fört oss avsevärt närmare den medeltida byn Tygelsjö och dess innevånare.

Under hela grävningen i bytomten prioriterades den naturvetenskapliga provtagningen, något som skulle visa sig ge mycket goda resultat. Dessutom genomfördes en noggrann metalldetektering över såväl gårdslägen som dalgången med bäcklöpet. Den sistnämnda ytan bedömdes vara intressant dels eftersom det var där som gårdarnas vattentäkter funnits, dels då marken i sluttningen utnyttjats till kålgårdar. De gårdsnära odlingslotterna har troligen gödslats med hushållsavfall, vilket gjorde att mindre metallföremål som exempelvis mynt kunde förväntas dyka upp.

Men låt oss se lite närmare på de konkreta resultaten; med frågan om när Tygelsjö egentligen har tillkommit. Det äldsta skede vi kunde belägga bestod främst av stolphål; mindre gropar grävda ner i alven där man placerat bärande timmer i huskonstruktioner. Metoden kan synas ålderdomlig och primitiv, men användes till byggnader av alla storlekar från äldsta tider fram till dess att stensyllar började utnyttjas allt mer under loppet av medeltiden. Dessutom visar praktiska försök att hus uppförda med ett ramverk bestående av jordgrävda stolpar kunde bli riktigt långlivade, förutsatt att de uppförts och underhållits på rätt sätt. I Tygelsjö hamnar den serie av kolprover, tagna ur stolphål från vad som uppfattats vara bebyggelsens äldsta skede i intervallet AD 1010 till 1170 vilket stämmer mycket bra med vad vi vet om de reglerade byarnas landskap i Skåne. Dateringen stöds av prov tagna ur en större ugn, belägen på en jämförbar nivå, medan prov från kulturlager som avsatts på en stenlagd yta ger en datering till 1200-talets mitt. Under detta expansiva skede i den danska historien etablerades byn Tygelsjö så som vi lärt känna den från skriftliga källor och det äldre kartmaterialet. Däremot är det äldsta skriftliga belägget så sent som från år 1393, då namnet skrevs Tyelsse. Tolkningen har angetts som en sammansättning av ”tye” i betydelsen tuvig mark och ”lösa” dvs. ängsmark. Namnet skulle då kunna beskriva det tuviga fuktänget vid dammen, Prästavanningen, som byn växte fram kring.

De tomter som berördes, gårdarna 3, 4 och 5, låg i bytomtens östra utkant, norr om landsvägen från kusten mot Glostorp och backlandskapet innanför Oxie. Av dessa var den östligaste tomten, nr 3, en självständig gård fram till 1686 varefter den lades samman med nr 39 och förvandlades till bostad för en indelt ryttare; en dragon vid Kungliga Skånska Kavalleriregementet. I efterspelet till Skånska Kriget anges gård 4 som öde i Jordeboken av år 1686. I början av 1700-talet beboddes huset på tomten av fattigfolk, inklusive en blind f.d. ryttare med hustru vilken beskrevs som ”eländig”. Efter 1718 slogs gården ihop med nr 23; tillsammans betraktades de därefter som ett hemman. Talande nog visar 1707 års karta bara mindre byggnader, gatehus, inne på gårdstomterna 3 och 4. Däremot var gård nummer 5 en fullbebyggd fyrlängad enhet vid detta tillfälle. Vid enskiftet år 1805 räknades den som ett helt mantal utsocknes frälsehemman.  

Av dessa tre gårdslägen kunde vi undersöka den nordligaste delen hösten 2017. För gård 5 innebar detta koncentrationer av stolphål och mindre gropar, nedgrävda i sanden i ett relativt låglänt parti nära våtmarken vid bäcken. I de smala schakt som öppnades var det inte möjligt att knyta samman några tydliga huskonstruktioner i form av stolpburna långhus, men anläggningarnas orientering och mikrotopografin på platsen tyder på att vi stött på lämningarna efter byggnader som legat i öst-västlig riktning. Och ”byggnader”? Ja, mängden anläggningar visar att stolphålen tillhört flera generationer av hus från Tygelsjös äldsta tid, från mitten av 1000-tal och ungefär ett århundrade framåt. På en närbelägen stensatt yta insamlades ett prov som visade att denna broläggning utnyttjats i högmedeltid, närmare bestämt 1200-talets mitt. Några yngre spår efter gård 5 eller dess föregångare påträffades inte vid undersökningstillfället. En förklaring kan vara att man medvetet har sökt sig till något högre liggande och torrare mark, närmare bygatan/ landsvägen där det historiskt kända gårdsläget fanns att söka.

De undersökta lämningarna efter gård 4 bestod av ett nedbränt hus med minst två rum. Det har legat orienterat i nord-sydlig riktning och haft en stor ugn i det norra rummet. De prov som analyserats visar att både hö med stort inslag av åkerogräs samt otröskad säd och ärtor har förvarats i byggnaden. Gissningsvis har det funnits ett loft till hö och spannmål, medan bottenvåningen har fungerat som hushållets grovkök eller möjligen bakstuga. Här förekom även spår efter trädgårdsodling i form av frö från hampa och myskmalva. I fyndmaterialet från denna byggnad ingår flera påkostade föremål, till exempel ett fint dekorerat knivskaft av ben (eller horn), ett minimalt bultlås och två hjärtformade hängen varav det ena dekorerat med en änglaliknande figur och förgyllt. Utifrån föremålen förefaller det undersökta huset tillhöra ett senmedeltida skede som kanske fortsatt in i 1500-/1600-tal. Men under det frilagda huset fanns minst ett äldre skede vars datering hamnade i 1000- till 1100-tal. Vad som framstår som helt klart är att invånarna på den nedbrunna senmedeltida gården haft helt andra ekonomiska förutsättningar än den blinde f.d. ryttare som bebodde tomten i början av 1700-talet.

På den tredje tomten hamnade våra schakt i bästa tänkbara läge. Den yta där husrester frilades och som därför utökades i tre etapper, hyste det nordvästra hörnet av en sannolikt fyrlängad gård. Här undersöktes den norra gaveln till en smal, nord-sydligt orienterad länga som uppförts på en välgjord stenfot. I rät vinkel mot denna huskropp fanns gårdens norra länga med en stor ugn närmast gaveln. Detta hus var tvåskeppigt, byggt på stensyll och har haft lergolv. Mot väster fanns en ränna eller dike vilket tolkades som en markerad tomtgräns. I slänten utanför själva toften, norr om nordlängan, fanns en stor avfallgrop placerad lite i skymundan. Här påträffades rikligt med köksavfall, spill och rester från matlagning tillsammans med ben från smågnagare. Bilden av gårdens snuskiga avfallshög där råttor och möss livnärt sig kunde inte illustreras bättre.

I det smala profilsnitt som grävdes genom kulturlagren ner till moränen kunde man tydligt följa äldre nivåer i bebyggelsen på gård 3; inklusive ett bränt trägolv, nedgrävningar för stora bärande stolpar som satts om upp till tre gånger samt en äldre version av nordlängans ugn. Även här hamnade de äldsta 14C-dateringarna från tidigt av 1000-tal och drygt hundra år framåt. I fyndmaterialet förekommer medeltida mynt, dekorativa söljor och ett prydnadshänge av koppar. Den frilagda yngsta bevarade nivån förefaller utifrån den påträffade keramiken att tillhöra 1500-tal, möjligen med kontinuitet en bit in i följande århundrade. Men gården har existerat på samma plats under upp emot ett halvt årtusende innan dåliga tider med krig, pest och ekonomisk tillbakagång ledde till dess nedläggning som självständig enhet. Vid den åtföljande förvandlingen ändrades bebyggelsen på toften från en stor fyrlängad anläggning till ett gatehus; ett av flera ryttarboställen i Tygelsjö by.

Nere i sänkan norr om bytomten där bäcken rann påträffades en brunn med spännande innehåll. Troligen har de undersökta gårdarna haft sina primära vattentäkter i området där dels tillgången på vatten var god, dels man slapp gräva så djupt. I det här fallet kopplas brunnen till gård 3 och i dess välbevarade, fuktiga och inte speciellt nedbrutna fyllning återfanns träflis, ris, örtdelar samt en stor mängd fröer från såväl ängsväxter som ogräs och odlade växter. Bland de senare märks arter som kål, persilja, vitsenap, sommarfläder och äkta fläder. Här fanns också ett inslag av förkolnad säd, möjligen härrörande från spisaska som råkat hamna i brunnen när den fyllts igen. På samma sätt kan ett inslag av bärfröer förklaras, men de kommer snarast från latrin. Allt sammantaget visar de botaniska prover som togs i Tygelsjö hur avancerad trädgårdsodling med inslag av krydd- och medicinalväxter har förekommit i byn. Detta är ett ämne där våra kunskaper fram till idag varit mycket bristfälliga, då den typen av odling främst kunnat beläggas arkeologiskt i stadsmiljöer – inte ute på landsbygden. Inte minst av den anledningen skall det bli spännande att få följa de fortsatta arkeologiska undersökningarna på platsen. Man kan närmast förutsätta att fler brunnar kommer att påträffas i sänkan invid bäcklöpet. Under de sekler som byn existerat har brunnar hunnit sina eller slamma igen. Man har behövt ersätta vattentäkterna vid ett antal tillfällen och minst tre gårdar har utnyttjat den våtmark som nu skall undersökas innan den förvandlas till ett fördröjningsmagasin.

En annan spännande detalj som den paleobotaniska analysen har avslöjat är den proportionerligt stora andel som vete utgör bland de 182 sädeskorn som insamlats och artbestämts. I Tygelsjö hamnar vetet på 11 % vilket kan jämföras med de 1-5 % som brukar vara det normala i skånska landsbyar under perioden 1300 – 1600. Förhållandet kan tolkas som en oväntat tydlig indikation på välstånd, men vi får inte heller bortse att en av det dåtida Danmarks viktigaste städer, Malmö, ligger mindre än en mil från Tygelsjö. Specialiserad odling för avsalu i staden är en möjlig tolkning, matvanor som inspirerats av en urban livsstil en annan. Oberoende av vilken förklaring man väljer så kvarstår faktum – Tygelsjö verkar i vissa avseenden skilja ut sig från den breda massan av skånska landsbyar.

Om man avslutningsvis skall försöka sammanfatta de lärdomar som kan dras utifrån en begränsad arkeologisk förundersökning i Tygelsjö hösten 2017, blir det uppenbart hur mycket ny kunskap som vunnits. Trots begränsad tid till vårt förfogande, trots de förhållandevis små ytor av gårdarna som berördes och trots att bara de yngsta bevarade nivåerna frilades. Vi har idag ett rikt fyndmaterial av såväl artefakter som ekofakter vilka kan berätta om invånarnas levnadsförhållanden, kontakter och materiella kultur. Byns etableringsskede är väl daterat till perioden mellan 1000-talets mitt och ett sekel framåt; då skapades den reglerade byn Tygelsjö sådan som vi känner den från senare tids skriftliga källmaterial. Självfallet skedde många förändringar under de sekel som förlöpte fram till enskiftet 1805, men bebyggelsens grundstruktur bestod. Det har även varit möjligt att följa de effekter som orosperioden under 1600-talet resulterade i med dess förödande krig, pestepidemier och så Skånes övergång från danskt territorium till svenskt styre efter 1658. Vad som kunde inträffa i efterspelet till Skånska Kriget visas av hur två av de undersökta gårdarna, nr 3 och 4, omvandlades från självständiga enheter till sammanslagna fastigheter där den forna gårdsplatsen nu istället upptogs av soldatboställen. 

Undersökningen visar med all önskvärd tydlighet vilken omfattande kunskap de mycket väl bevarade lämningarna från Tygelsjös medeltid och efterreformatoriska period rymmer. Man kan bara hoppas att denna vetenskapliga potential beaktas och tas väl tillvara vid kommande byggnation inom den forna bytomten!

 
Rekommenderad läsning:
Håkansson, E. 2015 Tygelsjö. Gårdarna och husens historia. Del 1. Gårdarna. Kvarndala Kulturhistoriska Förening. Malmö.                                                                                                

Tack till Kvarndala Kulturhistoriska Förening!