Georadar och verkligheten

En jämförelse av kartering och grävningsresultat i Simrishamn 2017-2018 

Att arkeologiskt fältarbete inkluderar en stor portion av det oförutsedda är ingen hemlighet. Alla objekt har en unik tillkomsthistoria och sammansättning, vilket gör att man får räkna med att ställas inför överraskningar under arbetets gång. Det hör till och är på sätt och vis en del av tjusningen med ämnet. Ingen plats, inget utgrävningsfält är det andra likt. Samtidigt måste man sträva efter att utföra sina ålagda uppgifter så rationellt som möjligt. Projekten har sina ramar, såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Därför gäller det att hitta verktyg som ger en så god bild av objektets förutsättningar som möjligt innan själva den arkeologiska slutundersökningen tar vid. Georadar är ett sådant verktyg.

Tekniken är egentligen framtagen för prospekteringsändamål, men har med tiden kommit att få allt större betydelse inom arkeologin. Enklast kan georadar (Ground Penetrating Radar, GPR) beskrivas som ett ekolod för användning på land. Mätning sker längs parallella linjer, utlagda med ett inbördes avstånd av vanligtvis 25 cm. På var femte cm sänds vertikala radarpulser ut från mätenheten, varvid tid samt skillnader förorsakade av olika lager och objekt i marken registreras. Den uppmätta signalhastigheten omvandlas till en djupangivelse. Insamlat data bearbetas till en 3D-modell av det karterade området ur vilken sedan planer (s.k. djupskivor) skapas. Dessa djupskivor georefereras i GIS-system och kan därefter tolkas och utnyttjas i det fortsatta arkeologiska arbetet.

Det finns emellertid en rad praktiska problem som behöver lösas eller i vart fall noga beaktas vid en kartering med georadar. Eftersom antennen skall ha kontakt mot marken är det av central betydelse att undersökningsytan är så jämn och fri från hinder som möjligt. Större ythinder innebär merarbete då mätningens koordinatsystem måste anpassas och justeras. Även långvariga regn före mättillfället kan innebära svårigheter då en vattenmättad mark har en dämpande effekt på själva radarsignalen. Detsamma gäller platser med högt stående grundvatten.

När det gäller Stenbergska tomten i Simrishamn var georadar tidigt med i diskussionen om hur man bäst kunde undersöka detta lovande arkeologiska objekt. Samtidigt fanns det anledning att hysa vissa farhågor. För brandfältet i kvarteret Lars Johan var inte speciellt väl lämpat för en kartering med GPR-utrustning. Dels fanns fortfarande hinder kvar på fältet i form av skrot och husrester; dels bestod markytan av finkornig sand. Det skulle bli svårt att föra fram mätutrustningen med jämn hastighet. Trots detta beslöt man att genomföra en kartering med georadar som ett första steg i en arkeologisk förundersökning. Efter att resultaten sammanställts, tolkats och utvärderats skulle en begränsad, mer traditionell förundersökning ske.

Mot slutet av maj 2017 befann sig Lars Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi i Simrishamn för att på uppdrag av Sydsvensk Arkeologi kartera brandtomten med georadar. Totalt 520 m2 blev undersökta vid detta tillfälle. På resten av den i fem nivåer terrasserade ytan fanns antingen murar, rasmassor eller brandskrot. Det effektiva djup där mätningens resultat kunde anses vara användbart för tolkning uppskattades till omkring 2 meter. En plan över undersökningsytan togs fram i samråd med arkeologerna. På denna plan markerades de ekon som kunde antas ha att göra med olika former av mänsklig aktivitet på platsen.

Som väntat framträdde ett antal sentida rör- och ledningssträckningar. Men även en stor stenkammarbrunn och vad som tolkades vara delar av äldre husgrunder registrerades. Dessutom framträdde ett skilje diagonalt över ytan; en gräns som senare visade sig överensstämma med en fossil strandlinje där klappersten och bottensand möts.

När den arkeologiska förundersökningen startade strax efter midsommar 2017 kom karteringen med georadar att utgöra ett viktigt hjälpmedel i arbetet. Utifrån de resultaten identifierades sentida störningar som antingen kunde undvikas eller tömmas och förvandlas till profilschakt genom tomten. Vissa radarekon lokaliserades och frilades, medan andra sparades till en eventuell fortsatt utgrävning. Förundersökningen riktades främst mot ett antal strategiska punkter spridda över det stora fältet; punkter där konkreta frågor kunde besvaras. På så sätt undveks större ingrepp i de välbevarade förhistoriska och medeltida kulturlagren under detta inledande skede.

Drygt ett år senare kunde vi påbörja den sista etappen; slutundersökningen av de arkeologiska lämningarna på Stenbergska tomten. När fältarbetet startade sista veckan i augusti 2018 blev det möjligt att undersöka om tolkningarna av de ekon som synts på georadarskärmen verkligen stämde. De ytligt liggande fundamenten till 1700-talets gatehus vållade inga större problem; syllsten, golvbjälkar och fundament dök upp under grävmaskinens skopa. Även ett äldre fundament som låg något djupare ned i flygsanden kunde identifieras som en av anomalierna från maj 2017. Riktigt spännande blev det emellertid när det tjocka flygsandslagret avlägsnades i sin helhet. För nu frilades merparten av de konstruktioner som framträtt så tydligt på georadarn!

Längst i söder, nära Stora Rådmansgatan, låg flera stora stenblock eller hällar med anslutande stenpackningar. På georadarbilden fanns motsvarande ekon angivna från ett djup av 55 cm under den då befintliga markytan. Just djupangivelsen har visat sig vara en svaghet vid karteringen. De numeriska värden som anges bör snarast ses som närmarevärden. Däremot är den inbördes relationen mellan olika dokumenterade objekt alltid korrekt. Som i detta fall förhållandet mellan 1700-talshusets syllstenar, det äldre fundamentet och de djupast liggande hällarna.

Det stora stensatta brunnskar som synts så tydligt på skärmen 2017 rensades fram och visade sig vara omgivet av en tätande lerkappa. Däremot kom det som en överraskning att brunnen grävts ner genom en medeltida huslämning. Byggnadens stengrund med golvlager av lera och kalk motsvarade den närmast kvadratiska figur som synts på georadarvyn. Tolkningen komplicerades av ett kompakt raseringslager med brandmaterial som också fanns i området.

Däremot hade inte den vägsträckning som framträdde när flygsanden avlägsnades från den forna markytan givit något identifierbart radareko. Men förklaringen är enkel. Dels var hjulspåren grunda och det nednötta partiet i vägens mitt likaså; dels var materialen som förekom i markyta och fyllning likartade. Vid karteringen fanns ingen större kontrast mellan dessa sandlager. Av samma orsak har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja de odlingslager som nu dokumenterats i den terrasserade nordsluttningen. Kontrasterna är alltför obetydliga för att märkas på georadar.

Det vi lärt av samspelet mellan georadar och traditionell arkeologisk metod på Stenbergska tomten är att vi befinner oss i en utvecklingsprocess. Överensstämmelsen mellan den tolkade radarbilden och verkligheten har här visat sig vara mycket god. Men det är tydligt att man skulle kunna komma ännu längre. Vad som krävs är fler undersökningar där kartering och utgrävning följer tätt på varandra. Genom att jämföra våra tolkningar av olika ekon med framgrävda anläggningar och lagersekvenser kommer vi successivt att kunna utveckla och anpassa användningen av georadar. Vad som står helt klart är emellertid vilket betydelsefullt hjälpmedel metoden – rätt använd – kan utgöra!

Mätresultaten från Stenbergska tomten illustrerade som en video. Ekon/ anomalier synliga som ljusa reflektioner. Bearbetning: Modern Arkeologi.

Plan med tolkningar av de anomalier som framträdde tydligast vid karteringen av Stenbergska tomten 2017. Bearbetning: Modern Arkeologi.

Plan över utgrävningsytan, upprättad den 11 september 2018. Jämför med den bild som visas på georadarbilden från 2017!

Den översandade förhistoriska vägen – en struktur som inte syntes på georadarkartan.

Odlingslager och terrasser. Svårfångade objekt vid en kartering.

---