Rapport från Ljungsgårds återfunna borg

Det hela började som ett rutinärende, en arkeologisk avgränsande förundersökning inför ett planerat byggprojekt i Ljungsgårds by, belägen mellan Bjuv och Billesholm i nordvästra Skåne. En mindre gård syntes på den karta som upprättats i samband med det laga skiftet 1837. Dess sönderodlade lämningar påträffades och dokumenterades på sedvanligt sätt. Men det var något som inte stämde på den där tomten. För över ytan löpte även en gammal markväg som hade förstärkts med tegelskrot. Stortegel av medeltida karaktär. Varifrån kunde de komma?

När det äldre kartmaterialet analyserades visade det sig att det undersökta området låg inom vad som på 1800-talet brukats som åker och äng, men också bar namnet ”Ljungsgårds trädgård”. Dessutom fanns det en tradition om en försvunnen medeltida sätesgård som skulle ha legat i byn, en föregångare till Billesholms kungsgård. Utifrån de upplysningarna var det inte svårt att hitta rätt med hjälp av de topografiska data som lantmäteriets LIDAR-kartering ger. Vid bytomtens nordöstra hörn finns en fornlämning, L1989:6878, vilken registrerats som en sannolik utplöjd gravhög. Att så hade skett kan bero på att ängen i fråga kallades ”Högen” på äldre kartor. Men vad som framträdde på Fornsöks kartbild var i stället ett skolboksexempel på lämningar efter en befäst medeltida sätesgård; en mindre borg bestående av en nästan kvadratisk plattform, omgiven av vallgravar och ett yttre vallsystem. Några direkta spår av byggnader syntes emellertid inte, vilket lätt kunde förklaras eftersom stycket numera ingår i en vidsträckt äppelodling där marken noga beretts och rensats.

Fig. 1. Skånes bäst dolda medeltida sätesgård? Ljungsgårds borgkulle inne i äppelodlingen i maj 2026.

Fig. 2. Ljungsgårds spår syns i lantmäteriets karta år 1837. Ängen ”Högen”, dvs borgkullen (rödlila), åker och äng benämnd ”Ljungsgårds trädgård” (gul och ljusgrön).

Utifrån de resultat som hade inhämtats beslöt länsstyrelsen att man skulle gå vidare med en fördjupad förundersökning av ”Ljungsgårds trädgård”. När den genomfördes på försommaren 2023 gavs möjlighet att undersöka den tegelförstärkta markvägen bättre. Strax intill påträffades en stor, stensatt brunn som sannolikt grävts för att förse odlingarna med vatten. I brunnens fyllning fanns keramik som kan dateras till 1500–1700-tal och i de prover som togs kunde fröer från växter som kopplas till trädgårdsodling identifieras. Som avslutning på förundersökningen mättes borgkullen in och fornlämningen L1989:6878 ändrades från ”hög” till ”borg”.

Det är inte precis vanligt att råka upptäcka en försvunnen medeltida borg, speciellt inte av en ren tillfällighet som fallet var med Ljungsgård. Men när nu så hade skett fanns det all anledning att i någon form försöka gå vidare med undersökningarna. Borgen omtalas redan på 1300-talet och ägdes då av den inflytelserika danska adelsätten Krognos. I början av 1500-talet har en annan viktig dansk familj tagit över gården, nämligen familjen Bille. Det ursprungliga Ljungsgård brändes vid ett bondeuppror 1525, men den dåvarande ägaren Claus Bille lät återuppbygga slottet – enligt traditionen på de upproriska böndernas bekostnad. Men dess historia blev kort – efter knappt ett halvt sekel lät Jens Bille flytta sätesgården till Billesholm, där renässansslottet började uppföras 1571. Sannolikt utnyttjade man tegel och annat byggnadsmaterial från den äldre anläggningen i nybygget.

Fig. 3. Ljungsgårds lämningar som de framträder på en LIDAR-bild.

Fig. 4. Markradardata från Ljungsgård 2026. Raseringsmassor på stenhusets plats och 1940-talets gruvhål.

Till det forskningsprojekt som Sydsvensk Arkeologi inledde 2025 söktes externa medel från den Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, vilken generöst beviljade ett bidrag på 100 000 kr i april 2025. Tanken var att försöka genomföra en kartering med markradar (GPR) på borgkullen och dess omgivande system av vallgravar och vallar under hösten 2025. Emellertid förhindrades fältarbetet upprepade gånger av ogynnsam väderlek. Karteringen fick vänta till följande vår och fältarbetet kom att ske under två intensiva dagar i början av maj månad 2026. Nu har vi analyserat våra mätdata och kommit fram till följande tolkning:
​
Vid Ljungsgård finns en närmast kvadratisk borgplatå om ca 52 x 50 m, belägen vid bytomtens nordöstra hörn. Den omges av vallgravar vilka utifrån terrängens beskaffenhet inte kunnat vara vattenfyllda. Själva borgkullen har omskapats när borgen anlades. Längs dess branta norra sida har en stödmur uppförts. Den har varit avsedd att dels hålla påförda utfyllnadsmassor på plats, dels stabilisera marken intill borgens huvudbyggnad. Vid kullens norra sida kunde förekomsten av ett område med tydliga raseringslager konstateras, vilket mäter grovt räknat ca 30 x 12 m. Detta tolkas som att rivningsmassor hamnat nere i slottets grund eller möjligen källare i samband med rivningen kring 1570. Massor av denna karaktär ger vid markradarkartering ett kraftigt eko och radarsignalen förmår då inte att tränga genom nivån med kalkbruk och tegelskrot varför eventuella stående murar inte framträder. Liknande förhållanden vid kartering inom byggnadsruiner med kompakta rasmassor har tidigare konstaterats vid undersökningar av Jönköpings slott och Åhus dominikanerkloster. 

Med stor sannolikhet härrör de nu påträffade lämningarna på borgkullens norra sida från den slottsbyggnad, det stenhus som Claus Bille lät uppföra efter att den äldre borgen förstörts vid bondeupproret 1525. Dess uppskattade mått stämmer väl överens med andra samtida skånska slott som t.ex. Glimmingehus, Lillöhus och Krapperups västra huvudlänga.

Fig. 5a. Samtida stenhus i Skåne – Glimmingehus.

Fig. 5b. Samtida stenhus i Skåne – Lillöhus.

Fig. 5c. Samtida stenhus i Skåne - Krapperup.

Det är fullt möjligt att rester efter den äldre borgen också kan finnas bevarade under jord i borgkullen, precis som utgrävningar på 1990-talet visade var fallet vid Krapperup. Men i nuläget får den frågan lämnas obesvarad, på grund av de omfattande sentida störningar som skett på platsen.

Fig. 6. GPR-profil från den västra vallgraven. Ett obrutet lager syns som ett mörkare stråk på mellan 1,6 och 1,8 m under dagens markyta. Med största sannolikhet en ytligt liggande kolflöts.

Inom den yta som karterades påträffades nämligen tre tydliga gruvschakt samt ett mindre dagbrott, vilka med all sannolikhet skall knytas till krigsårens omfattande, men småskaliga stenkolsbrytning på privata initiativ. Dessa schakt har sänkts genom de äldre raseringslager som härrör från Ljungsgårds borg, ett faktum som klargör den relativa kronologin mellan dessa olika faser av aktivitet på platsen. Då en kompletterande yta inom den västra vallgraven karterades påträffades ett homogent och obrutet lager på nivån 1,6–1,8 m under dagens markyta vilket tolkats som en stenkolsflöts. Kolförekomster av denna begränsade omfattning var inte intressanta för de bolag som sysslade med storskalig brytning i området mellan Bjuv och Billesholm, men under krigsårens avspärrning blev kolet här en viktig resurs som kunde utvinnas med enkla – om än riskfyllda – metoder. Vår kartering visar hur nära markytan dylika lager kan förekomma.

Fig. 7. Gruvschakt upptaget på privat mark under 1940-talets ”Klondikerush”.

Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med de resultat som uppnåtts inom projektet så här långt. Det har varit möjligt att lokalisera och bedöma lämningarna efter den yngre fasens slottsbyggnad (ca 1525–1570).  Samtidigt har karteringen visat att en omfattande småskalig brytning av stenkol har skett på platsen i sen tid. Även om stenkolsepoken lokalt kallades ”Klondikeåren” med hänsyftning till guldruschen i Alaska, är detta något som idag fallit i glömska. Inte minst med tanke på det pris i form av människoliv, skador och lidande som krigsårens primitiva stenkolsutvinning förorsakade är detta en del av den lokala historien som förtjänar att lyftas fram!

Fig. 8. Träfodrade gruvschakt med en diameter motsvarande dem vi fann vid Ljungsgård.

Fig. 9. En stege leder ner i den svarta underjorden…

Själva borglämningen som i tidigare forskning betecknats som ”försvunnen”  kunde lokaliseras så sent som 2023. Med den nu genomförda markradarkarteringen och analysen av det äldre kartmaterialets utsagor har kunskapen om såväl den befästa sätesgården Ljungsgård som dess tillhörande trädgård kunnat infogas på dess rättmätiga plats i den skånska – och danska! – historien. De hittills utförda insatserna och de vunna resultaten kommer nu att beskrivas i dels en teknisk rapport, dels i artikelform i lämpliga forum. På sikt kan det att finnas anledning att återvända till Ljungsgård, familjerna Krognos och Billes sätesgård som övergavs och förvandlades till ett stenkolsbrott!

Fig. 10. Det fanns pengar att tjäna på stenkol under världskrigets avspärrning. Men riskerna som man tog var stora. Minst tjugo gruvarbetare miste livet nere i de primitiva schakten.

Aktuella rapporter från Sydsvensk Arkeologi:

Joakim Frejd 2022 - Ljungsgård 2:54 och 2:99. Arkeologisk förundersökning i avgränsande syfte 2022. RAÄ L1989:6293. Södra Vrams socken. Bjuvs kommun. Skåne län. Joakim Frejd. Sydsvensk Arkeologi rapport 2022:33.
​
Joakim Frejd 2024 - Ljungsgård 2:99 och 2:162. Fördjupad arkeologisk förundersökning 2023. RAÄ L1989:6293. Södra Vrams socken, Bjuvs kommun, Skåne län. Joakim Frejd. Sydsvensk Arkeologi rapport 2024:17.

​Foton från stenkolsbrytningen har hämtats från Gruvmuseet i Bjuv och återges här med museets tillstånd.