I veckan startades en arkeologisk undersökning inom fornlämningen för Kämpinge bytomt. Undersökningsområdet utgörs av ett mindre tvärsnitt av fornlämningen och vid undersökningarna förväntas lämningar av såväl medeltida som förhistorisk datering.
Utdrag ur Skånska Rekognoseringskartan (1812-1820) med läget för Kämpinge medeltida by markerat i rött.
Det nu aktuella undersökningsområdet är beläget i bytomtens norra del endast drygt 30 meter norr om den kyrka som uppfördes i utkanten av Kämpinge i början av 1400-talet. Kyrkan var i bruk tills början av 1600-talet, vilket tidigare undersökningar av kyrkplatsen har visat (Roslund 1988).
Förutsättningarna för bebyggelse och odling i Kämpinge med omnejd försämrades drastiskt till följd av kraftig sandflykt senast i början av 1600-talet. Sandflyktsproblematiken var dramatisk, och dessutom långvarig över stora delar av närområdet. Enligt historiska källor förvandlades området till stora delar från bördiga åkrar och betesmarker till värdelös ödemark. Olika försök till att motverka utvecklingen såsom vallar, plantering och så kallade rajoleringar som markförbättring genomfördes i början av 1800-talet.
Rajoleringspraktiken bestod i att matjord vändes upp för hand genom den överlagrande flygsanden för att på så sätt tillföra näring till odlingsmarken. Praktiken har avsatt arkeologiska spår i form av diken och gropar fyllda med uppvänd äldre matjord och även större gropar med deponerad flygsand.
Översikt över undersökningsområdet med nivån för markförbättrande åtgärder, så kallade rajoleringar, exponerad.
I Kämpinges närområde har vid tidigare arkeologiska undersökningar såväl kraftig översandning som marförbättringspraktiker i form av rajolering observerats. Ett tydligt exempel utgörs av Hammarsnäs mellan Foteviken och Höllviken där över 100-talet gravar daterade till äldre och mellersta järnålder undersökts. Vid undersökningen påträffades även ett område med ”vänd jord”, det vill säga rajoleringsgropar, i vilket enstaka bitar av människoben kunde observeras. Detta visar att det funnits gravar i området vilka förstörts vid äldre markförbättringsåtgärder (Hansen 1936).
Vid tidigare arkeologiska undersökningar har markförbättringsåtgärder såsom rajoleringar främst hanterats som just ett källkritiskt problem, vilket påverkat bevarandegraden för underliggande förhistoriska och/eller medeltida lämningar. Inom den nu aktuella undersökningen lägger vi dock även vikt vid att undersöka och analysera spåren efter de historiska markförbättringsinsatserna i syfte att bättre förstå deras tidsdjup, bildningsprocess och påverkan på äldre lämningar.
I förgrunden: Zoran Peric, Geologiska institutionen, Lunds universitet, provtar flygsand och rajolerings-anläggningar för luminiscens-datering. I bakgrunden pågår schaktning av flygsand.