Stenålder vid en f.d. strand i Hammar, Kristianstad

​Mycket har förändrats i Vattenriket kring Kristianstad. Ett av de mest påtagliga ingreppen utgörs av hur den vidsträckta Nosabyviken (även kallad Nosabysjön) vid mitten av 1800-talet snörptes av från Hammarsjön och tömdes på vatten. Man anlade en vall och installerade så kallade archimedesskruvar som drevs av en ångmaskin. Med hjälp av denna engelska hightech frilades ytterligare en sjöbotten som kunde tas till anspråk för odling. I en tid av snabb befolkningsökning sågs sjösänkningar och utdikning av våtmarker som en viktig – och lönsam – åtgärd för att kunna öka produktionen av livsmedel. Men än idag pumpas vatten från området och tappas ut i Hammarsjön.

Undersökningens läge, nordost om Hammar alldeles intill väg 118.

​Den radikala omvandling som landskapet öster om Kristianstads stadskärna har genomgått kan ibland göra det svårt att läsa av terrängen; att förstå hur omgivningarna gestaltat sig under äldre skeden. Den arkeologiska utredning som Sydsvensk Arkeologi genomförde i slutet av mars 2022 berör en sådan lokal, fastigheten Hammar 8:17, belägen mellan väg 118 och den forna Nosabyvikens östra strand. Området är som helhet ganska flackt, men sluttar mot norr. Tunga lerjordar dominerar, men längst i söder finns ett sandigare höjdläge. Mot väster visar en brant sluttning var strandlinjen en gång löpt. Närmast vägen fanns sedan tidigare en känd fornlämning, den möjliga boplatsen L1990:2698.

Boplatsen med vattennivån cirka 4000 f. Kr. markerad. Blått utgör vatten, vitt utgör land.

​Anledningen till undersökningen är att Thage i Skåne AB planerar att omvandla åkermarken till ett bostadsområde i utkanten av ett expanderande Kristianstad. Under fyra arbetsdagar öppnades därför sammanlagt 62 schakt, väl spridda över de drygt 5,5 hektar som undersökningen berörde. Det visade sig snabbt att såväl anläggningar som lager av förhistorisk karaktär helt saknades inom den tidigare registrerade fornlämningen. Dessutom bestod marken i fältets norra hälft av styva leror; ett blött och svårhanterligt parti som varken lämpat sig för bosättning eller odling i äldre tid.
I stället fanns en tydlig koncentration av intressanta lämningar inom det sandiga, något mer höglänta området i fältets södra del. Här förekom gropar, härdar och stolphål samt ett begränsat, men tämligen entydigt fyndmaterial bestående av slagen flinta och en mindre mängd keramik. Inga föremål av metall påträffades inom detta område. Av speciellt intresse var en möjlig väggränna samt en rad av tydliga stolphål; fynd som i nuläget får ses som indikationer på att hus av neolitisk typ har funnits på platsen. Typiskt för detta boplatsområde var även nivåer med flygsand, vilket visar att markytor tidvis legat öppna utan skyddande vegetation.

Sextiotvå sökschakt på ett öppet fält. Undersökningsområdet sett från nordost.

Boplatsens läge. I bakgrunden syns ett grönt fält – den forna Nosabyviken, nu åkermark.

Sluttningen ner mot den forna sjön rymde spår av en omfattande erosion i form av tjocka kolluvier. Nära stranden påträffades två härdar inlagrade i dessa lager. Härdarna kan tolkas som samtida med boplatsen, men kan givetvis ha en annan datering. Fynd av slagen flinta i den ena härden antyder dock att de bör kunna vara från neolitikum. Omkring 4000 f.Kr. har stranden här utgjort ett skyddat läge, en säker landningsplats för mindre båtar bakom en revel som ändrat vattenstånd efterhand har förvandlat till en udde.
Sammanfattningsvis förefaller den nu påträffades boplatsytan ha haft en kort varaktighet, trots sitt till synes fördelaktiga läge intill Nosabyviken. Om denna iakttagelse är korrekt får en eventuell kommande, mer omfattande arkeologisk insats visa.
​

Tydliga stolphål i sanden.

En gammal markyta. Vegetationsskikt under lager med flygsand.

En möjlig väggränna centralt i boplatsläget.

Strandkanten, där styv lera överlagrade kompakt sand.