​Vattenledningar vid Vattentornet i Kristianstad – schaktövervakning 2023

De sträckor där nya vattenledningar läggs ner under åren 2022–2023. Platsen där stenvalvet påträffades markerad med en röd pil.

Fästningsstaden Kristianstad under utbyggnad år 1766. På platsen där vi påträffade det tunnvälvda rummet fanns då en del av fältvallen, den främsta försvarslinjen (röd ring).

​Det skulle bli lätt. Ett enkelt uppdrag. En schaktövervakning. En snabbt avklarad besiktning där Tekniska förvaltningen i Kristianstad höll på att skifta ut en vattenledning. Visserligen en viktig ledning där asbestgjutna rör med stor diameter legat på plats alltsedan 1965. Men i det schakt längs järnvägen som togs upp sommaren 2022 hade vi noterat förekomsten av den karaktäristiska grå lera som användes i 1700-talets befästningar. Där borta låg glacisen, den smala ytan mellan yttre vallgraven och fältvallens utsida. Om de militära ritningar vi hämtat från Krigsarkivet stämde borde fortsättningen på ledningsschaktet hamna under själva vallen och fortsätta en bit i den innergård som legat bakom. Men förstås fanns möjligheten att stöta på stenfundament; kanske rustbäddar av timmer, eftersom arbetsområdet låg i de utfyllda våtmarker som en gång existerat norr om stadsholmen, Allön.

Därför kom det inte som någon större överraskning att se en rad stora stenar sticka fram i den södra schaktväggen när vi besiktigade ledningsschaktet den 30 januari. Det verkade bli lite lämningar från fästningstiden i alla fall; en grundmur att rensa fram och mäta in. Tre dagar senare, den 2 februari, skulle vi kunna ha schaktet för oss själva, men redan dagen därpå var en kranbil inplanerad för att lyfta de tunga rörsektioner som skulle skiftas ut. Nå, en dag skulle säkert räcka för den dokumentation som var behövlig i detta fall. Dessutom kunde den påträffade muren ligga kvar in situ; dess sträckning skulle inte komma i konflikt med den nya ledningen.

Det första besöket i schaktet den 30 januari. Det skulle bara vara ett rutinjobb. Men en skadad mur gjorde det nödvändigt med en större insats.

​
Vi infann oss på plats intill Vattentornsvägen en kall och klar februarimorgon, klättrade ner i det djupa schaktet och började rensa. Det stod snabbt klart att det var en stor konstruktion av viss ålder som vi hade framför oss. Fint huggen sten – granit – murad med kalkbruk. Utan spår av tegel, det material som annars är typiskt för stadbefästningarna. Drygt 15 meter mur var synlig i schaktet, intakt i sin östra del men skadad av grävskopan i den västra. Märkligt nog lutade ytskiktet kraftigt in mot schaktet, något som fick oss att tro att det handlade om en stor sättning; ett ras vid nedläggningen av vattenledningen år 1965. Men så var inte fallet.
I murens östra ände saknades en sten; i dess ställe låg en grönmålad cementplatta. När den lyftes undan skådade vi in i mörkret. Ett hål. Och den sten som släpptes ner föll ned i vatten långt där nere med ett kraftigt plums. Mest talande var ändå det eko som följde. Det fanns ett stort, dittills okänt rum precis intill vattenledningens schakt. Med hjälp av en kraftig lampa och en nedsänkt mobilkamera gick det att göra sig en uppfattning om vad som hade påträffats. Ett tunnvälvt utrymme på minst 12 meters längd och med en bredd om 4–5 meter. Dess höjd var svår att uppskatta, men kanske 3 meter mellan valvets högsta punkt och det fasta golv som nu täcktes av slam och vatten. Vad var detta avsett till?
​

Den upprensade yttersidan på muren. Närmast i bild den del som skadats då grävmaskinen tömde schaktet. Längre bort ligger ytskiktet intakt.

Den intakta delen av tunnvalvets utsida. Vad vi först tog för resultatet av en kraftig sättning i marken när vattenledningen lades ner 1965.

​Den typen av funderingar fick vänta. Först gällde det att få tag på ansvariga tjänstemän från kommunen. Vilket visade sig vara enklare sagt än gjort, eftersom torsdagen den 2 februari 2023 var avsatt som informationsdag om Totalförsvaret. Men vi kunde avstyra att kranbilen ställdes upp på den plats man ursprungligen hade tänkt, eftersom den då skulle ha hamnat rakt över valvet. Belastningen hade inneburit en akut rasrisk. Speciellt som det stabiliserande jordtrycket avlägsnats längs hela den norra långsidan på valvet. Till detta kom omfattande skador i den västra änden där ytskiktet hade rivits bort. Hela konstruktionens stabilitet var skadad; utan en närmare kontroll var det omöjligt att avgöra vilka laster den skulle kunna tåla utan att kollapsa. Det var speciellt allvarligt eftersom tomten var tänkt att utnyttjas till parkering och vändplats för regionbussarna. De planerna fick snabbt ändras.

En sten i valvet saknades. Och efter lite upprensning kunde man blicka ner i ett svart hål.

Ett välbyggt tunnvalv, konstruerat av huggen granit. En konstruktion avsedd att hålla under många år.

​Under de dagar som följde skedde ett intensivt sökande i arkiv och kontakter togs med kollegor runt om i Norden. Intresset var stort, inte minst sedan Kristianstadsbladet hade gått ut med nyheten om fyndet. Teorierna blev många och tolkningarna kom att spreta åt alla håll. Skyddsrum, iskällare, militärt förråd, cistern eller kulvert? Vem kunde vara byggherre – militären, järnvägen eller kommunen? Och hur skulle valvet dateras? För om det var yngre än fästningstiden skulle det inte omfattas av KML (Kulturmiljölagen) vars gräns för skydd av fornlämningar är satt till år 1850. Men typen av stenarbete, liksom dess kvalitet, tydde snarast på att valvet tillkommit under decennierna kring år 1900. Detta visade sig också stämma.

Stora stenblock låg djupt nedgrävda för att stabilisera rummets långvägg och valv.

Svaret låg dolt långt in i kommunens arkiv. På en karta över ny gränsdragning för stadsäga nr 569 i Kristianstad (järnvägens mark), upprättad år 1947, syns en symbol som stämmer exakt överens med valvets läge. Det visade sig handla om en stor kulvert som lett bort vatten under tre parallella, idag sedan länge försvunna stickspår inne på rangerbangården. Ytterligare en markering på kartan stämde mot en gjuten, bunkerliknade konstruktion som också hade påträffats dold i schaktet. Ytterligare en kulvert, denna gång under spåret in till det forna regementsområdet.
I nuläget ligger ”valvet” kvar eftersom det visade sig vara inkopplat i dagvattensystemet och leder vatten från vallgraven ut mot Helge å. Några bussar kommer inte att ställas just här och vad som i framtiden skall ske med detta fina exempel på förra sekelskiftets stenhantverk är en öppen fråga. Kanske att det skulle kunna få en funktion i högskolans nya byggnader?
Lärdomen är att marken i Kristianstad rymmer på många överraskningar. Kanske inte så konstigt i en gammal militär- och garnisonsstad, tillika en järnvägsknut? V i får se om några fler oväntade fynd grävs fram när ledningsprojektet fortsätter under våren med schakt kring Vattentornet och längs Vattentornsvägen. Fortsättning följer!
​

Det finns tradition på att bygga fina stenvalv i Kristianstad. Ritningen visar en av de broar som byggdes över kanalen som skilde stadsområdets norr och södra del. Idag är den sedan länge igenfyllda kanalen känd som Nya Boulevarden.

Detalj från 1946 års karta med kulverten tydligt markerad. Vid spåret till höger i bild finns en likadan symbol.

Den yngre kulverten under järnvägsspåret in till regementsområdet.