Den 2 april var vi på Rådhuset i Köpenhamn och deltog som medarrangörer och föredragshållare på det tvärvetenskapliga symposiet Mellem land og by i middelalderen. Symposiet organiserades av det danska museinätverket ”Sjællands Middelalder”, som önskar att utöka sitt intresseområde till hela det medeltida Östdanmark och därför var Sydsvensk Arkeologi inbjudet som representant för Skåne. 

Arrangemanget hade lockat ett femtiotal arkeologer verksamma i Danmark och Skåne. Dagen innehöll presentationer och diskussioner om förhållandet mellan stad och landsbygd under medeltiden i hela det medeltida Danmark. Från Sydsvensk Arkeologi bidrog Hanna Dahlström med att berätta om en studie som jämfört vardagslivet i en rad medeltida byar och städer i Skåne och på Själland utifrån olika arkeologiska fyndkategorier. 

I år är det 70 år sedan Svenska Arkeologiska Samfundet bildades! Det firades med bubbel och tårta vid samfundets årsmöte i tisdags på Historiska museet i Stockholm. Samfundet bildades 1947 som en mötesplats för arkeologisk forskning och har idag utvecklats till den arkeologiska intresseorganisationen i Sverige som omfattar både forskningsfinansierad arkeologi och uppdrags-arkeologi.
 
I samband med årsmötet bjöds tre talare in för att belysa frågan om dokumentation, material och gallring, med anledning av kulturarvspropositionen som kom tidigare i vår. I denna föreslås ju att museerna ska få möjlighet att gallra i samlingarna i större utsträckning än tidigare. Vi som jobbar med arkeologiskt kunskapsskapande vet förstås redan att gallring – eller prioritering om man så vill – redan sker i flera led redan innan materialet når arkiv och magasin. Att veta varför man gör de val man gör och kunna motivera beslut hör till den uppdragsarkeologiska vardagen.
 
Därför var det mycket intressant att höra Lisa Börjesson, doktorand vid Uppsala universitet, prata om förutsättningarna för uppdragsarkeologins vetenskapliga dokumentation och redovisning i form av rapporter och artiklar. I propositionen läggs vikt vid uppdragsarkeologins vetenskaplighet och frågan är vilka förutsättningar som ges för att ro detta uppdrag i land. Lisa pekar på en intressant inkonsekvens i det att förutsättningarna för uppdragsarkeologin är formade av kulturpolitiska målsättningar snarare än vetenskapliga. Detta får förstås konsekvenser för förutsättningarna att nå denna vetenskaplighet. Uppfattningen om vad som är vetenskapligt påverkas också och skiljer sig delvis mellan akademi och myndigheter. Specifikt förväntas uppdragsarkeologer uppnå det vetenskapliga målet genom att publicera artiklar i vetenskapliga tidskrifter (eftersom man insett att forskarsamhället inte läser rapporter). Frågan är dock om rätt förutsättningar ges för en jämlik medverkan? Lisas inlägg gav upphov till ett flertal frågor och funderingar om uppdragsarkeologins situation och förutsättningarna att förverkliga ett större fokus på vetenskaplighet.
 
Vår medarbetare Helene Wilhelmson tog upp tråden om hur samlingarna skapas och hur dessa i sin tur skapar förutsättningar för vetenskapligt undersökande. Vi påverkar samlingarna, t.ex. genom provtagning, men samlingarna påverkar också forskningen, t.ex. genom de begränsningar som finns i materialet, t.ex. mager dokumentation, ofullständigt insamlande, etc. Helene har erfarenhet av att arbeta med tidigare grävningars dokumentation (planer, foton, rapporter etc) och material (ben), främst gravmaterial i sitt avhandlingsarbete. Men hon har också, aktivt i fält, undersökt nya metoder, dvs bildbaserade 3Dmodeller integrerade i GIS, för att benens relativa lägen kan avslöja många detaljer om hur den arkeologiska kontexten vi ser idag har bildats. Det arbetssätt hon utvecklade i samarbete med en digital arkeolog (”Virtuell tafonomi”, Wilhelmson & Dell’Unto 2015) resulterade i flera metodförbättringar, bla en större detaljgrad i dokumentationen än någonsin varit möjligt.  Metodiken tar tillvara information som hittills, i alla dokumentationsmaterial, för alltid varit helt förlorad eller starkt begränsad sedan utgrävningsögonblicket, alltså blivit ”bortgallrad” direkt. Då forskning på gravar i princip uteslutande baseras på tidigare utgrävda gravar eller med vad som fortfarande är dagens standard innebär denna ”gallring” att forskningsfrågorna begränsas. Här kan inte forskningen visa vägen. För att kunna visa på de nya forskningsfrågorna är det idag, i uppdragsarkeologin som dessa nya metoder måste appliceras och bara här en ny standard kan skapas, inte inom forskningen. Gallringen som dagens metoder för gravundersökning kan undvikas om 3D används, på rätt sätt som integrerat i analys och tolkning. En sådan standard måste, menar Helene, för att vara relevant också vara grundad i uppdragsarkeologin och gå att genomföra med de resurser som är tillgängliga där idag.
Denna presentation ledde till en diskussion om 3D-metodik i övrigt inom arkeologin men även om de eventuella problem som kan uppstå i att hantera olika format. 3D-modeller kan sparas i en rad olika format med olika egenskaper och foton likaså. Även för arkiveringsändamål vore en detaljerad standard (filformat, beskrivning av bildbehandlingen för 3Dmodellerna osv) önskvärd för att de skall förbli informativa även allteftersom tekniken utvecklas. Många uttryckte optimism inför den nya potential som kommer med 3Dmetoderna för gravar, speciellt för komplicerade kontexter (kyrkogårdar) kan medföra för uppdragsarkeologin såväl som för framtida forskning.
 
Vi fick också höra ett inlägg som behandlade just gallring av offentliga handlingar av Morgan Nordberg från Riksarkivet. Det ligger många avväganden bakom vad som till sist kommer att ingå i ett arkivmaterial redan innan det hamnar i arkivet, men besluten tar inte slut där. Även om det uppsatta målet är att spara för evigheten, så händer det att handlingar gallras, för att det sker olyckor, t.ex. en brand, eller av nödvändighet. Anledningar till gallring kan vara höjd lokalhyra, eller att utrymmet tagit slut, att man måste byta

förvaringsmedium, eller att handlingarna har förlorat sitt värde. Allt detta känns igen från den arkeologiska världen. Massmaterial som upptar mycket utrymme i magasin men som inte beforskas, avvägningen mellan ständigt ökat behov av utrymme kontra krav på restriktiv insamling, avsaknad av digitala förvaringsmöjligheter, och krav på att föremålen ska gå att bevara under lång tid, t.ex. krav på konservering, etc.
 
Denna presentation ledde bl.a. till en intressant diskussion om urvalen vi gör i fält, vad vi dokumenterar, vad vi väljer att plocka in i form av prover och fynd, och vad vi sedan väljer att arkivera/magasinera. Frågan är om vi ska tänka på framtida forskning när vi tar dessa beslut? Vi vet ju med oss att frågeställningar och perspektiv ändras med tiden och nya synvinklar gör att gamla material kan ses med nya ögon, och vi vet hur utvecklingen av olika analysmetoder kan gå i en svindlande hastighet vilket gör att gamla material kan bli aktuella för nya analyser. Allt detta gör att det kan kännas befogat att t.ex. spara på jordprover/makrofossil eller liknande för framtida analyser. Samtidigt har vi inom uppdragsarkeologin ett uppdrag att svara på specifika frågor som vi ställer i undersökningsplanerna och som är knutna till analys- och fyndstrategier som är utformade för att besvara just dessa frågor. Detta är i grunden positivt och är ett led i den ökade professionaliseringen av uppdragsarkeologin under de senaste decennierna. Och förstås framtvingat av nödvändighet – eftersom man inte kan ”gräva allt” utan måste prioritera. Skulle vi kunna inkludera insamling av prover/fynd som inte är kopplade till frågeställningarna utan ämnade för framtida behov i dessa strategier? Skulle detta ens bli godkänt av länsstyrelsen? Kanske inte så troligt. Ändå behövs en avvägning mellan en struktur som främjar spetsiga frågor och en praktik som säkrar en grundläggande och bred insamling. Detta är en avvägning som lämnas till enskilda arkeologer att ta ansvar för. Framtida forskning kan alltså påverkas av att vi utövar lite civil olydnad och tar in mer än frågeställningarna kräver. Eller, hur gör vi för att säkra att materialen även i framtiden kan utgöra en grund för en allt mer utvecklad och spetsig forskning, med frågor och analyser vi inte ens kan föreställa oss idag?  

Förra veckan gick i flintgruvornas tecken här på Sydsvensk arkeologi. Först arrangerade vi själva ett endagssymposium här i Malmö med tema neolitiska flintgruvor och under sista delen av veckan var vi på en konferens om flinta och flintgruvor i Polen. Mötet som vi själva arrangerade här på kontoret på Erlandsro var ett avstamp för vårt arbete med vetenskapliga artiklar och en monografi om flintgruvorna i Södra Sallerup som vi ju undersökte en liten del av för ett par år sedan i kvarter Pilbladet. I arbetet med att rapportera den undersökningen hade vi möjlighet att organisera ett möte för att få andra forskares perspektiv på gruvorna och höra lite om hur man jobbar med relaterade frågor på andra håll. Vi bjöd in tre danska och tre brittiska forskare och fick en väldigt produktiv, inspirerande och trevlig heldag med dem.

Dagen inleddes med att vi gjorde en sammanfattning av våra resultat och tankar om gruvorna i Södra Sallerup och att alla inbjudna gjorde ett kortare inlägg om sin egen forskning.  Mark Edmonds (University of York) berättade om den neolitiska utvinningen av vulkaniska bergarter i de Kumbriska bergen i nordvästra England. Utvinningsplatserna låg ofta mycket otillgängligt och vissa krävde klättring för att nås. Svårigheten att nå dessa platser kan ha varit av vikt för deras betydelse – och för den utvunna stenens och de senare tillverkade yxornas betydelse. Kevan Edinborough (University College of London) pratade om sin forskning om de ekonomiska faktorer som kan kopplas till neolitisk flintgruvverksamhet. Han bygger bl.a. på uppgifter om demografi som baseras på stora mängder 14C-dateringar. När han jämför befolkningskurvan under början av neolitikum och dateringarna av flintgruvaktiviteten ser han att det finns en kraftig ökning av gruvaktiviteten i början av en befolkningsökning under denna period. Detta är pågående forskning och vi ser med spänning fram emot hans tolkningar av dessa befolkningsmönster. Anne Teather (University College of London) har studerat ristningar som finns på väggar i gruvor och på lösa bitar av kalk. De har tidigare ansetts vara märken som använts när man räknat något, t.ex. utvunnen flinta. Anne ser dessa ristningar snarare som symboliska figurer som var en del av en större neolitisk bildvärld – liknande motiv har påträffats i flera delar av Europa – och ristandet som en del av betydelsefull praktik. Jens-Henrik Bech (Thisted Museum) berättade om de neolitiska flintgruvorna i Hov på Jylland. Nya 14C-dateringar visar att de inte fyllts igen så snabbt som man tidigare trott utan stått öppna under en längre tid. Och nya magnetometriska undersökningar i omgivningen har visat på förekomst av flera gruvor i området, vilket också bekräftats av provgrävningar. Lasse Sørensen (Nationalmuseet, Köpenhamn) pratade om distributionen av yxor under tidigneolitikum. Yxplankor och förarbeten finns ofta i närheten av flintgruvorna men sista stegen av tillverkningen gjordes vid boplatser. Sedan spreds yxorna i nätverk över större områden. De spetsnackiga yxorna spreds i den tidiga trattbägarkulturen. Troligen finns hittills oupptäckta flintutvinningsplatser att upptäcka i områden med koncentrationer av spetsnackiga yxor. Torben Sarauw (Nordjyllands historiska museum) berättade om den senneolitiska flintgruvan Skovbakken med närliggande boplats. Där tillverkades typ I dolkar av flintan. Dessa dolkar distribuerades i stora nätverk över långa avstånd, både till Sverige och Norge, utmed vattenvägarna. Ju längre bort från ursprungsområdena desto kortare är de upphittade dolkarna. Efter presentationerna tog en intressant och livlig diskussion vid som också fortsatte på kvällen under middagen som vi åt med utsikt över hela Malmö. Vi fick många uppslag om hur vi kan gå vidare med gruvorna i Södra Sallerup. Tack till alla som deltog!

Senare under veckan presenterade vi flintgruvorna på konferensen ”Flint in time and space” på Polish Academy of Sciences i Warszawa. På konferensen presenterades flintgruvor och resultat av forskning om olika flinttypers karaktäristika med tyngpunkt i Polen, men även Belgien, Ungern, och alltså även Sverige var representerat. Det finns

väldigt många spännande flintgruvsområden i Europa, och de spänner över lång tid. En sak som diskuterades var några paleolitiska dateringar bl.a. från en gruva i Ungern. Det var lite delade meningar om huruvida de tidiga dateringarna verkligen daterade gruvverksamheten eller något annat. En sak som är värd att notera är att materialet från många håll faktiskt inte bara var från forskningsgrävningar, utan man bygger även på en hel del uppdragsarkeologiskt material i många studier. T.ex. är en del av materialet från belgiska Spiennes från en uppdragsundersökning. Man kan konstatera att mycket av forskningen går ut på att karaktärisera flintan från olika utvinningsplatser och sedan följa hur de distribuerats över stora områden. De olika flinttyperna, så som chokladflinta, bandad flinta och olika underarter av dessa, men även obsidian, radiolarit och andra bergarter diskuterades närmare under en heldagsworkshop. Den sista dagen åkte vi på en exkursion till ursprungsområdena för både chokladflinta – Oronsko – och bandad flinta – Borownia och Krzemionki, ca 15 mil söder om Warszawa. Även om det låg snö på fälten så stoppade det inte oss arkeologer från att springa ut och leta fina avslag i gruvområdena. I Borownia liksom i Krzemionki finns fortfarande tydliga spår i markytan i gruvområdet efter de djupa schakten och de dumphögar som samlats intill groparna, vilket ger en gropig markyta. I Krzemionki fick vi klättra ner i de välbevarade gruvorna, vilket gav en väldigt påtaglig uppfattning om hur det kunde vara att vistas nere i gruvorna när flintbrytningen pågick.  

Efter dessa inspirerande dagar ska vi nu samla oss till att färdigställa rapporter och påbörja arbetet med artiklar och monografi om flintgruvorna i Södra Sallerup. Vi återkommer när det finns något nytt att berätta.

I förra veckan var det dags för årsmöte för M-ark, den museiarkeologiska branschorganisationen. Värd denna gång var Upplandsmuseet och mötet hölls i Uppsala i Göteborgs nations konferenslokal. Temat för mötet var ”uppdragsarkeologin och samhällsnytta”.  Under första dagen fick vi höra flera inlägg på detta tema. Bent Syse från Upplandsmuseet inledde genom att problematisera begreppet samhällsnytta och visade att detta är något som beror på vems synvinkel som är aktuell och att det varierat över tid. Han gjorde också en genomgång av samhälls-nyttan inom uppdragsarkeologin eller rättare sagt vilka som har nytta av de olika stegen i den uppdragsarkeologiska processen.  Fantastiskt nog fick han det till att olika aktörer har olika grad av nytta av de olika stegen och att detta i slutänden kan adderas till 100 % nytta! Nåja, hans budskap var väl kanske att peka på att vi faktiskt saknar utvärderingsmodeller och att vi egentligen inte vet hur våra uppdragsarkeologiska resultat tas emot och används i samhället.

Vi fick också höra två presentationer som egentligen berörde samma sak men ur olika perspektiv. Det handlar om hur den arkeologiska kunskapen förmedlas till allmänheten och hur detta kan göras på olika sätt beroende på vem som är avsändare. Först fick vi av Mats Vänehem höra om ett nytt besökscenter som är under uppbyggnad på Djurgården i Stockholm som ska heta Vikingaliv och ska öppna i april nästa år. Det är i grunden en kommersiell satsning av den grupp som stått bakom Junibacken på samma plats och riktar sig till turister som besöker Stockholm. Man ska visa upp kunskapen om vikingatiden genom att man får följa individuella levnadsöden. Upplevelsen inkluderar både en åktur mellan olika uppbyggda miljöer och en utställning. Dock kommer man inte att ha några autentiska föremål, förutom att man lånar in föremål från historiska museet i Stockholm till en speciell monter. För även om man kommer att kalla sig museum har man inga samlingar eller personal som bedriver forskning som ett på vanligt museum.  Däremot kan man tänka sig att museet kommer att få ett stort genomslag och att bilden av vikingatiden man målar upp här kommer att blir vida spridd. En annan typ av satsning presenterades av Lars Andersson från Stockholms läns museum som pratade om Runriket. Om Vikingatider är en kommersiell satsning utifrån så kommer initiativet till Runriket underifrån/inifrån. Med utgångspunkt i en schaktningsövervakning då man hittade gravar vid en runsten så har man byggt upp en hel slinga kring Vallentunasjön i norra Stockholm där man kan besöka en rad platser med runstenar och andra vikingatida lämningar. Detta har man byggt upp tillsammans med de berörda kommunerna som också har olika aktiviteter kring slingan eller kulturstigen. Om man ska försöka se dessa två satsningar genom en lins av samhällsnytta, så kan man säga att den förstnämnda satsningen ju bidrar till samhället genom att den förhoppningsvis drivs som en framgångsrik affärsverksamhet och att man får ut en förhoppningsvis rättvisande bild av vikingatiden till en internationell allmänhet. Den sistnämnda satsningen går mer direkt tillbaka till samhället genom att den kostnadsfritt utnyttjas mer av den lokala allmänheten. Det är också en direkt koppling mellan uppdragsarkeologin och samhället här, eftersom man delvis bygger på resultat från uppdrags-arkeologin.

Två presentationer hölls av doktorander från den uppdragsarkeologiska forskarskolan GRASCA. Ulrika Söder- ström pratade om sitt avhandlingsprojekt som hur uppdragsarkeologin ska kunna bidra till hållbar stads-utveckling. För hon konstaterar att det arkeologiska perspektivet inte används inom stadsplanering idag, trots att det här finns kunskap om hur samhällen utvecklats och förändrats över tid. Det ska bli mycket spännande att se vad Ulrika kommer fram till och om uppdragsarkeologin kanske kan bli ett bättre utnyttjat instrument i samhälls-planeringen. Fredrik Gunnarsson presenterade sitt

projekt som handlar om uppdragsarkeologin och den digitala utvecklingen. Han frågar sig om de digitala metoderna kan bidra till uppdragsarkeologins samhälls-relevans. Det handlar förstås om att de arkeologiska resultaten kan tillgängliggöras i stor skala med hjälp av omfattande register och databaser. Bland annat studerar Fredrik DAP – riksantikvarieämbetets arbete med att tillgängliggöra digital fornminnesinformation. En utmaning som Fredrik ser är att de arkeologiska dokumentations- och tolkningsprocesserna kommer att bli mer öppna för granskning och frågan är om vi i branschen kommer att vara bekväma med detta. Å andra sidan ser han stora fördelar när detta väl är genomfört leder den ökade öppenheten till ökad transparens mellan olika arkeologiska aktörer, en ökad demokratisering och det vetenskapliga underlaget kan bli bättre. Det ska bli spännande att följa Fredriks arbete och hans resultat kan få direkta konsekvenser för hur vi inom uppdragsarkeologin förhåller oss till digitala metoder.

Efter en god middag på kvällen fortsatte nästa dag med möten för nätverksgrupperna. Förmedlingsgruppen hade ett givande möte, och vi får kanske anledning att återkomma till det arbete som gruppen bedriver så småningom.

Nästa års Mark-möte blir i Halland. Vi ses då!

Under de senaste veckorna har vi haft möjlighet att presentera olika aspekter av undersökningarna av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup i östra Malmö på två olika konferenser. Det var två helt olika sammanhang och olika aspekter på gruvområdet belystes.
Konferenser har alltid olika karaktär och stora generella konferenser kan vara ganska spretiga och svårgreppbara. Det var däremot inte fallet med stenåldersmötet Forskning, fynd, platser som trots det breda anslaget och bidrag som täckte hela perioden (dock med tyngdpunkt på äldre material) ändå kändes fokuserat och samlat. Ett femtiotal arkeologer från hela landet med ett gemensamt intresse för stenålder träffades och diskuterade under två dagar. Trots en övervikt för uppdragsarkeologer var både myndigheter och universitet representerade. Det var uppenbart att det fanns ett uppdämt behov att diskutera nya fynd och nya infallsvinklar på stenåldersmaterial. Mötet gick av stapeln i Norrköping i mitten på mars och var ett mycket bra initiativ av arrangörerna Stiftelsen kulturmiljövård, Arkeologerna, SAU och Norrköpings stadsmuseum. Förhoppningsvis blir det ett återkommande arrangemang.

Vår (Elisabeth Rudebeck, Åsa Berggren och Karina Hammarstrand Dehman) presentation av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup tog avstamp i de många undersökningar som bedrivits där under årtionden och det faktum att vi nu har fått möjlighet att arbeta med en sammanfattning av hela gruvområdet. Det blir en genomgång av de arkeologiska resultaten likaväl som en exposé över den uppdragsarkeologiska historien i området. Vi presenterade också den undersökning som vi genomförde på Pilbladet som utgör en liten del av gruvområdet, för att par år sen, som vi just nu bearbetar och snart ska rapportera. Bland annat kunde vi då göra många 14C-analyser. De bekräftar bilden att flintbrytningen tycks ha utförts under de fyra århundradena efter 4000 BC. Och flintanalysen visar att olika skeden av bearbetningen av flintknutorna som tagits upp ur gruvorna ägde rum på olika platser inom och vid flintgruvsområdet.

Under några dagar i slutet av mars och i början av april samlades över 300 arkeologer från stora delar av världen i Oslo till CAA-konferens (Computer Applications in Archaeology). Även i detta fall finns en kärna man samlas kring, nämligen intresset för möjligheterna som digitala tekniker och metoder ger i arkeologin. Om denna konferens från början (1970-talet) var ett sätt att samlas och diskutera de möjligheter till statistiska analyser som datorerna gav, så har utvecklingen gått via utforskandet av GIS-applikationer (Geografiska informationssystem) till att domineras av utvecklingen av 3D. Många inlägg på konferensen behandlande möjligheterna till olika typer av visualisering med 3D modeller, ofta med hjälp av fotogrammetri som har fått en stor spridning, mycket på grund av att det är prisvärt jämfört med dyr 3D-scanning. Digitala metoder tycks vara ett främst manligt intresse, i alla fall att döma av konferensens deltagare. Och möjligen främst använt i forskningssammanhang, med tanke på att deltagare från universiteten dominerade över antalet uppdragsarkeologer. Det är i alla fall en spaning som bygger på ett ovetenskapligt allmänt intryck, i avsaknad av deltagarlista.

Presentationen av Pilbladet (av Åsa Berggren med bidrag från Anders Gutehall) behandlade främst de plandokumentationsmetoder vi använde där, som spänner över hela spektret från manuell handritning till digital inmätning och fotogrammetri. Vi har jämfört olika metoder och kortfattat kan man väl säga att vi kommer fram till att olika metoder ger olika resultat så det gäller att veta vad man vill med sin dokumentation och vi kan också säga att den mest tekniskt sofistikerade metoden inte automatiskt är den bästa i alla lägen. Denna metodutvärdering ingår i ett litet forskningsprojekt som vi får anledning att återkomma till.

I övrigt togs många intressanta frågor upp på CAA-konferensen. I det inledande keynote-föredraget nämndes bland annat att många länder, däribland Sverige, saknar en standardiserad form för digital arkivering av arkeologiskt material. Åsikten tycks vara den att vi i Sverige tidigare haft god ordning men att vi tappat detta i takt med att materialen blivit mer digitala. Hoppas att arbetet på Riksantikvarieämbetet råder bot på denna oreda. I en rundabordsdiskussion som handlade om vilka större utmaningar som ligger framför den digitala arkeologin så

återkom flera till den paradox som ligger i motsättningen mellan möjligheterna till öppenhet och fri spridning av arkeologiska resultat och det faktum att politiska beslut gör bl.a. uppdragsarkeologin mer sluten mindre benägen att dela resultat i den konkurrenssituation som råder i många länder. Hur råder vi bot på detta?

En konferens som i stort handlar om digitala metoder blir förstås lite teknisk, och för att i någon mån motverka detta hade CAA-konferensen i år ett mer teoretiskt inslag i DigiTAG – theorizing the digital. Sessionen organiserades (av James Taylor, Sara Perry, Nicolo Dell’Unto och Åsa Berggren) för att ge en möjlighet att diskutera den digitala arkeologins utgångspunkter och förutsättningar och för att slå an tonen för en kritisk digital praktik. Vad vill vi med den digitala arkeologin, hur påverkar metoderna tolkningsprocessen och vad driver utvecklingen, arkeologiska frågeställningar eller tekniken? – var några av frågorna vi ställde. Sessionen var välbesökt och diskussionen gick knappat att stoppa. Det var många olika trådar att nysta i och vi hann knappt mer än att skrapa på ytan på detta intressanta område. Möjligen blir det en fortsättning på kommande konferenser.