Nedan kan ni titta på den film vi på utgrävningen i Dalköpinge producerat under grävning hösten 2023 och våren 2024. Filmen är ungefär 30 minuter lång och är producerad av Arkeologibyrån. Utgrävningen är ett samarbetsprojekt mellan Sydsvensk arkeologi och Arkeologerna, Statens historiska museum. I filmen får ni bland annat veta med om centralgraven i bronsåldershögen, konservering av bronsföremål, senneolitiska hus och järnåldersbebyggelsen. Ni får gärna skriva frågor eller kommentarer nedan eller gå in på vår facebook där vi skapat ett event för filmvisningen och skriv en fråga där. Vi svarar på frågor allt eftersom vi har tid. Läs gärna våra andra inlägg om Dalköpingegrävningen här på bloggen!

​Under större delen av grävningen i Dalköpinge har vi undersökt en mycket speciell anläggning från slutet av bondestenåldern eller senneolitikum (ca 2300–1700 f.Kr.). Anläggningen framträdde vid schaktningen som ett stort mörkfärgat lager med mycket sten i. Vi visste inte då hur vi skulle tolka anläggningen men så fort vi började gräva i den sprutade det upp fynd vilka tydligt kunde dateras till senneolitikum. Färgningar efter stolpar utmed lagrets kanter avslöjade emellertid att det kunde röra sig om ett hus med bevarat golvlager.
​

I källargropen har vi bland annat hittat pilspetsar, skäror och skrapor av flinta, delar av skafthålsyxor, malstenar, slipstenar, brynen av bergart och mycket annat. Dessutom massor av keramik. Jordprover från lagret visar att det även finns ett välbevarat makrofossilmaterial, med förkolnade sädeskorn och fröer, träkol och annat växtmaterial som kan berätta vad man odlat och hur landskapet i närområdet sett ut. Som om nu detta inte var nog finns ytterligare fler intressanta fynd. Strax utanför södra vägglinjen påträffades till exempel två deponerade keramikkärl i en grop, kanske i form av ett grundläggningsoffer i samband med att huset byggdes?
​

Byggnadstekniskt har huset bestått av en rad med tre längsgående takbärande stolpar och en ”stötta” i husets mitt, en så kallad mesulakonstruktion. Dessa var alla kraftiga och rejält stenskodda och det gick tydligt att se var själva stolpen har stått. Vi är flera arkeologer här på grävningen som tycker att det är bland de finaste stolphålen vi sett och det är otroligt att en grop där det en gång stått en stolpe kan ha bevarats så bra efter 4000 år i marken. Även väggarna har varit stolpbyggda, sannolikt försedda med plank i skiftesverk eller uppbyggda av torv. Som takbeklädnad har man sannolikt använt vass.

​Själva källargropen har täckt större delen av husets yta. Som ni ser på bilderna innehåller gropen väldigt mycket sten och har av allt att döma inte varit en yta som människorna gått på. Större stenar utmed gropens kanter och ansamlingar av stenar på lerklackar i gropens mitt tolkar vi i nuläget som potentiella syllstenar. På syllstenarna har det sannolikt legat stockar som bildat ett bjälklag, på vilket det vilat ett plankgolv. Detta har skapat ett utrymme under golvet som kunnat nyttjas till exempelvis förvaring. Dessutom tyder mycket på att konstruktionen även kan ha haft andra funktioner. Bland annat finns flera rännor/kanaler som leder från gropen ut mot husets väggar. Det finns inga spår efter någon härd inne i huset, däremot har en sådan identifierats utanför husets norra långsida. Dessa detaljer har väckt tankar kring olika typer av sinnrika uppvärmningssystem, hypoteser som kommer att diskuteras och prövas vidare under analysarbetet.

​Senneolitiska hus med källargropar är kända även från andra platser, men bevarandegraden och fyndmängden i Dalköpingehuset sticker ut. Även ett par av de senneolitiska husen under förra säsongens undersökning hade källargropar men de täckte inte en lika stor del av golvytan och innehöll färre fynd, även om fyndammansättningen var likartad.

​Den stora senneolitiska (ca 2300-1700 f.Kr.) graven är nu färdigundersökt och flera stora högar med sten som tidigare fyllde nedgrävningen ligger nu runt om anläggningen. Graven är 6 meter lång och 3 meter bred. Anläggningen har haft flera begravda, vi har hittat spår av att det kan ha rört sig om minst tre personer. Det som nu återstår är att analysera de jordprover vi tagit i olika lager. Vi har till exempel tagit makroprover och pollenprover för att se ifall vi kan hitta spår av gravgåvor eller vad graven kan ha innehållit. I makroproven, där man letar efter rester av förkolnat trä eller sädeskorn, kanske vi kan hitta spår efter trä som möjligtvis kan indikera ifall personerna legat i en kista eller inte. 
​

​Den östra sidan av graven, vilket täckte majoriteten av anläggningen, verkar vara delen där personerna har blivit begravda. En grav grävs i plan lager för lager för att kunna få fram konstruktionsdetaljer och hur personerna blivit begravda. Stenarna i anläggningen togs bort i skikt för skikt efter att de blivit 3D-dokumenterade så vi kan rekonstruera konstruktionen när vi senare analyserar den under rapportarbetet. När vi kommit ned några skikt i denna del blev både den södra och den norra delen stentom med en stenrad som delade av områdena. På båda sidor av stenraderna såg vi två mörka färgningar som indikerar nedbrutet organiskt material. 

​I den norra mörkfärgningen hittade vi faktiskt fragmenterade rester av ben från människa. Som vi tidigare skrivit är det väldigt dålig bevaring av ben på vårt undersökningsområde men denna gång hade vi tur och hittade några få rester av bevarat ben. Två rörben låg bredvid varandra tillsammans med en del tandemalj. Lite längre bort från rörbenen hittade vi en till mindre koncentration av tandemalj. I hela mörkfärgningen såg vi spår av små fragment av ben men det var alldeles för smått och skört för att kunna ta in. Eftersom vi hittade två koncentrationer av tänder som låg relativt långt bort från varandra tror vi att det kanske kan ha legat två personer begravda i denna mörkerfärgning. Inga fynd påträffades i närheten av dessa ben. 

​Den västra delen av graven var som sagt konstruerad på ett annat sätt än den östra. Inga mörkfärgningar efter nedbrutet organiskt material påträffades vilket får oss att tolka detta som något annat än en begravning av en människa. Stenen formade sig i flera små cirklar med stentomma ytor i mitten av cirklarna. Detta kan ha varit fundament till resta stenar som sedan försvunnit eftersom man plockat bort dem eller att plogen tagit dem. Möjligtvis har graven då varit synlig ovan mark på grund av de resta stenarna. 

​I nuläget håller vi på att gräva en till troligtvis senneolitisk grav strax söder om graven beskriven ovan. Vi har inte kommit ned i botten än men igår påträffade vi en mycket fin pilspets i hög kvalité. Graven är avlång, ungefär 4 meter lång, och runt hela kanten på graven ligger stenar. I nuläget tror vi att stenarna kanske har fungerat som fundament till att stötta upp en stockkista, men det får vidare undersökning avgöra. 

Totalt på hela undersökningsområdet från båda etapperna har vi ungefär 70 långhus från både stenålder och järnålder. I år kommer vi undersöka ungefär 30 av dessa och de verkar i nuläget kunna dateras till senneolitikum (ca 2300-1700 f.Kr.) och äldre järnålder (ungefär 500 f.Kr. – 300 e.Kr.). Förra året hade vi även några hus från tidigneolitikum (ca 4000-3300 f.Kr.) vilket vi ännu inte har identifierats i år. Men undersökningen är långt ifrån klar och fler hus kan gömma sig bland stolphålsklustren ute på ytan. Det verkar som att aktiviteterna på området framförallt har samlats kring senneolitikum och äldre järnålder med några inslag före, mellan och efter dessa tidsperioder.

Förutom slutförandet av schaktningen håller vi just nu på att undersöka vad vi tror är ett golvlager i ett senneolitiskt hus. Golvlagret är välbevarat och täcker större delen av husets utbredning. Det kommer mycket fynd i lagret, bland annat flera underliggare till malstenar, flintavslag, pilspetsar, keramik samt en del av en skafthålsyxa. Fynduppsättningen är snarlik den vi hittade i golvlagret/det nedsänkta golvet i ett av de stora senneolitiska långhusen vi undersökte i höstas.

​Nu har vi verkligen fått i gång grävningen i Dalköpinge! Vi har schaktat upp rätt stora ytor på dessa två veckor. Vi är spända på att se hur området ska fortsätta från förra årets undersökta ytor. Just nu verkar mönstret fortsätta med stenålderlämningar som främst framkommer i södra delen av området där det är mer sandigt och järnålderslämningar i den leriga jorden i norra halvan. Aprilvädret har varit svårt att förutspå såhär nära havet som undersökningen ligger. Väderleksrapporten ändras snabbt och ett utlovat regn kan ändras till strålande sol på bara en eftermiddag. Leran blir hård som cement så fort ytan torkar upp och de som undersöker anläggningar hade nog varit glada för lite regn så det blir lättare att gräva. De som schaktar är däremot glada så länge regnet håller sig borta. 

​På arkeologiska slutundersökningar, som den vi i nuläget är igång med i Dalköpinge i Trelleborg, har vi ofta bra koll på vad vi kan förvänta oss att hitta. Vi har gjort minst två mindre undersökningar innan vi banar av de stora ytorna, så kallade utredningar och förundersökning. Men ibland händer det att vi påträffar något vi inte väntat oss, det vill säga spännande överraskningar! Så är även fallet här i Dalköpinge. 

​När vi schaktade fram en av ytorna påträffade vi ett par flintspån som rent teknologiskt förde tankarna långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till äldre jägarstenåldern för omkring 10 000 år sedan, det vill säga ungefär 6000 år äldre än de senneolitiska huset vi tidigare berättat om här på bloggen. På ”arkeologiska” kallas denna period för tidigmesolitikum. När ytan rensades hittade vi ytterligare flintspån, flintavslag och flintsplitter som tyder på att man slagit flinta på platsen. 

​
​Tidigmesolitikum var en tid då människan livnärde sig på jakt, fiske och insamling. Bland annat jagade man älg och hjortdjur av olika slag, uroxe och vildsvin. I skogen blandade sig björk och tall och i ökande grad även med hassel. I övrigt präglades miljön i södra Skandinavien av större fastlandsytor, till exempel fanns en landbrygga mellan Skåne och Själland. Lämningarna från tidig jägarstenålder i Dalköpinge låg således i inlandsmiljö, sannolikt vid ett dåtida vattendrag, mindre sjö eller en våtmark som idag är utdikad.
 
Nu hoppas vi på fler fynd som kan ge oss en mer detaljerad bild av dateringen och aktiviteterna på platsen. Det kommer säkert finnas anledning att återkomma till detta i bloggen!
​

I mitten av där gravhögen legat påträffades en rik grav med flera metallfynd. Under förundersökningen upptäcktes graven varpå en spiralarmring, en dubbelknapp, en kniv och två spiralringar i guld påträffades. Enbart en liten del av graven undersöktes då och under denna undersökning förväntade vi oss fler fynd, vilket också stämde. Graven grävdes i plan och efter ett tag framkom en kantkedja med stenar och en tydlig mörkare fyllning som representerar den nedbrutna kistan som stöttats upp av stenarna. När vi fortsatte nedåt började metallfynden dyka upp. I graven låg ytterligare en till spiralarmring, en bältesplatta samt två fibulor och en nål, allt i brons. Vissa av fynden var så dåligt bevarade att de inte upptäcktes med metalldetektor eftersom det var så lite metall kvar i dem. Det enda sättet att upptäcka dem var att gräva sakta och metodiskt nedåt i fyllningen. Konservatorer från LUHM, Lunds universitets historiska museum, hjälpte oss att ta upp fynden i preparat för att på så bra sätt som möjligt bevara dem hela. Alla fynden förvaras nu på deras magasin i väntan på konservering. 
​

​När vi sammanställde var fynden legat som både påträffats under förundersökningen och denna undersökning såg vi att de fortfarande låg ungefär där man förväntar sig att de ska ligga på kroppen. Bältesplattan ligger där magen troligen varit, spiralarmringarna ligger på varsin sida bältesplattan, vilket indikerar att armarna legat utmed kroppen. Fibulorna och dubbelknappen ligger på överkroppen och guldringarna uppe vid tänderna, vilket kan tyda på att de möjligtvis suttit fast i håret i en fläta eller liknande. Kniven låg där bäckenet borde varit och kan tyda på att den hängt vid sidan av kroppen från bältet. Eftersom allt fortfarande verkar ligga kvar där de varit fastsatta indikerar detta att kroppen antagligen varit svept.

Något annat som också bevarats i graven är en tunn lins av organiskt material i botten, troligen nedbrutet trä från kistan. I nuläget är det svårt att angöra hur kistan sett ut, om det till exempel varit en ekkista, men förhoppningsvis kommer vi få veta mer om detta när vi fått analyssvar från de jordprover vi tog av lagret. Vi hoppas även att emaljen ska vara så pass bevarad att vi ska kunna göra analyser så att vi förhoppningsvis kanske kan få reda på något om ålder och kön på individen som begravts. 

​Runt om gravhögen påträffade vi flertalet härdar som ligger som en cirkel runt högen. På den östra sidan av graven var matjorden tunn och om det funnits några härdar där har de antagligen plöjts bort genom åren. De flesta av härdarna är ovala och ligger riktade in mot högen. Alla härdarna verkar vara av samma karaktär och varit tillfälligt använda. Under förundersökningen daterades en härd till romersk järnålder, det vill säga flera hundra år efter gravhögen uppförts. Vi ska ta reda på ifall alla härdar är samtida men i nuläget verkar detta troligt. Detta är ett tecken på att bronsåldershögarna haft betydelse långt senare efter de anlades. 

Under denna vecka har vi i Dalköpinge utanför Trelleborg grävt flera olika typer av anläggningar från stenåldern. Vi fortsätter med de senneolitiska husen som vi berättade om på vår facebook förra veckan med imponerande resultat. Under schaktningen av ett område där flera neolitiska lämningar har påträffats hittade vi keramik som visade sig bli ett helt kärl från tidigneolitikum (ca 4000-3300 f.Kr.), en så kallad trattbägare!

Vid schaktningen syntes bara ett litet streck av röd keramik i jorden. Ingen tydlig nedgrävning syntes. När vi sedan rensade kring den ensamma keramikskärvan dök mer och mer keramik upp. Snart förstod vi att detta nog handlade om ett helt kärl som stått upp och sedan kollapsat så bitarna nu låg lagrade på varandra. När vi rensade och penslade fram keramikbitarna framkom så småningom bukstreck och det tillsammans formen på kärlet visade att det tydligt var ett stor trattbägare. Keramiken var mycket krackelerad redan i jorden så vi förstod att kärvorna skulle gå sönder när vi plockade upp dem. Därför var vi noga med att fotografera alla skärvorna, och även 3D-fotografera kärlet vartefter vi tog upp skärva för skärva. 
I området kring trattbägaren har även påträffats en hydda och en stor grop fylld med sten som på förundersökningen daterats till tidigneolitikum. Det är därför tydligt att man befunnit sig i detta område under tidigneolitikum. Just där keramiken låg var underlaget sandigt medan resten av området bestod av lera. Det är ganska vanligt att lämningarna från stenåldern påträffas just i dessa sporadiska områdena med sandigare material.​
​

Som sagt fortgår även arbetet med de stora, senneolitiska husen (senneolitikum ca 2400-1800 f.Kr.). I ett av husen, det största som är ungefär 37 m långt, påträffas stora takbärande stolpar. Stolphålen är mellan 50 och 70 cm djupa, där mittstolparna är störst. Det största av dem är ungefär 80 cm djupt och helt fyllt med sten. Hittills verkar det som att den västra halvan av huset har kraftigare stolpar både i bredd och djup och skiljer sig från den östra delen. Kanske kan detta tyda på att den västra delen av huset haft en övre del som har burits upp av de kraftiga stolparna. 
​

I nästan alla av stolparna har fynd påträffats, framförallt keramik men även flinta och en del flintverktyg. Detta är ganska ovanligt i senneolitiska hus. Detta huset sticker därför ut från andra hus daterade till samma period, både på grund av alla fynd och även storleken. 
​

Undersökningarna i Dalköpinge har redan efter de första veckorna resulterat i att flera hus från olika förhistoriska perioder har börjat undersökas och kunskapsläget om byggnadstekniker och traditioner kommer utökas. Här följer ett blogginlägg om Hus 13 – ett hus och dess föregångare.
​
Under förundersökningarna 2021 schaktades delar av ett hus från äldre romersk järnålder fram i plan. Huset var treskeppigt och hade tydliga rännor. Under undersökningen som nu pågår har vi tagit fram merparten av huset och redan grävt ut hälften av anläggningarna. Vi var lite förvirrade över strukturerna till en början då det bredvid varje par takbärande stolpar fanns djupa stolphål som låg lite avsides. Dessa tycktes också vara takbärande men av lite annorlunda karaktär – de var mindre. Vidare analyser i fält och Intrasis medförde att vi nu kan se två hus – på nästan samma ställe. Det som i förundersökningen tolkats som ett hus har visat sig vara två, ett äldre och ett yngre, på nästan samma ställe, i samma väderstreck. 

Västra delen av husen är nästan färdigundersökt i fält – vi har lämnat ett par takbärande stolpar åt våra paleoekologer för provtagning. Vi fick tillåtelse att även ta fram den östra delen av huset för att kunna fastställa husets fullständiga dimensioner och svara på frågor om rumsindelning, vad de olika delarna av huset använts till och dess förändringar under brukningstiden. Svaren på dessa frågor kommer efterhand.

Väggrännorna var bitvis väldigt grunda och vi var därför tvungna att vara försiktiga med maskinschaktningen för att ta fram dessa utan att de förstördes. Den nödvändigt försiktiga schaktningen, särskilt i den östra delen av huset, gjorde att det äldre husets gavlar var svåra att fastställa. Stolphålen är flacka och fläckvis med matjord låg kvar efter schaktningen eftersom ytan var för känslig för att dra djupare med maskin. Vid rensning med handverktyg har vi kunnat ta fram tillräckligt många anläggningar för att få en förståelse för husens utsträckningar och indelningar.

Båda husen har blivit ombyggda minst en gång var – vilket är en slutsats vi har dragit utifrån att vi har hittat flertalet takbärande stolpar som har stolpats om. I stolphålen från dessa takbärande stolpar finns mer än en botten. Det tyder på att man någon gång ersatt en stolpe med en annan vilket lämnar spår efter den äldre stolpen under den nya.
​
Det äldre huset är uppskattningsvis 28 meter långt, men eftersom den norra väggen inte har bevarats kan bredden i nuläget inte fastställas. Det är cirka 4,5 meter mellan varje par takbärande stolpar, ett ganska typiskt mått för hus från perioden. Det är ett treskeppigt hus som ligger i öst-västlig riktning.
​

​Huset från den yngre fasen är betydligt större, med en uppskattad längd på minst 40 meter. De takbärande stolparna är grövre men håller ungefär samma mått mellan paren (cirka 4,5 meter). Det yngre huset har också tydliga väggrännor och vid undersökningen har vi kunnat fastställa flera tydliga stolphål i dessa. Bredden på huset är 6 meter.

Längden på husen är uppskattningar utifrån den information vi har att tillgå i nuläget. Det kan hända att mått och dimensioner uppdateras allt eftersom vi får in mer information från fältarbetet och analyserna.

Bränd lera och grovt slagen flinta utgör de mest frekventa fynden vi observerat i anläggningarna. Bränd lera har använts som tätning och reparationsmaterial i husets väggar och tak. Flintan, som kanske mest förknippas med äldre perioder i människans förhistoria, används även flitigt under järnåldern för tillverkning av enklare verktyg och för att slå eld. 
​

​Vi har tagit flertalet makrofossil- och fosfatprover för att utöka kunskapsläget om husens faser och rummens funktioner, och förhoppningsvis kommer det att kunna berätta något om människorna som levt där – de människor som har tagit hand om sitt hus generation efter generation under äldre romersk järnålder (grovt räknat cirka år 0-200 e.Kr.).