​
​De primära resultaten från våra veckor i Hammars park visar att platsen har framför allt blivit besökt under neolitikum för produktion av flintredskap. Den stora mängd flintavslag som vi hittade tyder på att man har utfört tillhuggning på plats men att man sedan tagit förarbetena med sig för att färdigställa på annan plats. Det har funnits rikligt med mängder av råämnen, större bitar av flinta, för att kunna producera redskap. Delar av flintmaterialet var svallat, bland annat de kärnyxor som hittades. När något är svallat är det ett bevis på att det blivit förflyttat av vattnets rörelser. De har inte längre skarpa tillhuggna kanter utan har blivit nedslipade av havet. En del fynd har vi alltså inte hittat på sin ursprungliga plats. Genom att utforska strandvallen kan vi fördjupa vår förståelse för de mänskliga aktiviteter som en gång präglade denna del av Malmö, och bidra till att bevara en viktig del av vår gemensamma historia. 

Den 24 och 25 maj 2022 höll vi vårt första fysiska möte inom projektet Innovationsprocesser, kunskapsförmedlings-system och mobilitet i Sydskandinavisk stenålder i Malmö. Tidigare möte har vi hållit digitalt så det var trevligt att äntligen träffas IRL! Två heldagar med bl.a. diskussioner kring migrationsteori, planering av de närmaste månadernas arbete, besök i Malmö museers magasin och den relativt nyligen invigda basutställningen på museet.

Besöket i Malmö museers magasin under mötets andra dag syftade till att inventera lämpligt material för provtagning för aDNA- och isotopanalyser. Inför magasinsbesöket hade vi förberett oss genom att leta igenom litteratur på jakt efter potentiellt intressanta material. Förberedelsearbetet inkluderade även en genomgång av material som redan blivit analyserat eller håller på att analyseras inom andra projekt. Relevant material hade vi sen plockat fram ur de välfyllda magasinshyllorna innan besöket. Tack till Yvonne Magnusson på Malmö museer för värdefull hjälp med detta! Nästa steg blir att provta de material vi valt ut.
​
Under dag två hann vi också med en exkursion med fint väder i Malmös utkant. Turen gick från Ängdalas backlandskap med tidigneolitiska flintgruvor, via ​Risebergabäckens närområde vid Kristineberg och ut mot det flacka kustområdet med platser som Almhov och Dösemarken med sina omfattande lämningar från tidigneolitikum–senneolitikum. I projektet kommer vi att jobba med bl.a. dessa områden, både vad gäller riktade materialanalyser och landskapsanalys. Det senare omfattar i ett första skede uppbyggnad av GIS-projekt över områdets stenålderslämningar. Ett digert arbete, men som underlättas av de synteser som gjorts inom bl.a. Citytunnelprojektet som drevs av Malmö museer.

Just nu arbetar arkeologer från Sydsvensk arkeologi tillsammans med Arkeologerna, Museiarkeologi sydost, och Blekinge Museum med undersökningar utmed väg E22 i Blekinge mellan Jämjö och Lösen. Vid Vinbergavägen pågår en av utgrävningarna. Sedan en veckas tid har vi där börjat rensa fram vad som tros vara en neolitisk grav, en så kallad trapetsoid långhög av sten. Med trapetsoid menas att den är skevt rektangulär så att ena kortändan är smalare än den andra.
 
Neolitiska långhögar är en gravform från första delen av bondestenåldern för cirka 4000 – 3500 år före vår tideräkning, en period vi kallar tidigneolitikum, och har många typer och utseenden. Vår liknar mest en typ som fått namnet Kujavia, eftersom de är vanliga i den regionen av Polen, men de finns också längre västerut i Nordeuropa. Långhögar finns generellt över hela Nordeuropa från brittiska öarna i väster till Polen i öster. Neolitiska långhögar sätts i samband med den lantbrukande trattbägarkulturen. Vi har från förundersökningen vid Vinbergavägen dateringar från andra anläggningar till 3700 före vår tideräkning tillsammans med keramik från trattbägarkulturen.
 
En tidigneolitisk långhög är som namnet låter ett långsträckt monument av antingen sten eller jord alternativt en kombination av de två. De anses vara den äldsta varianten av gravar från neolitikum. Vad som skiljer de tidiga långhögarna från andra neolitiska gravar är att själva graven oftast är en träkonstruktion i högen, eller en kombination av sten och trä. Senare utvecklas gravformen till långhögar med gravkammare av stora block, en så kallad dös, då gravkammaren alltså utgörs av en stenkammare. De brukar därför benämnas som långdösar för att skilja dem från de tidigare långhögarna. Dösen som grav utgör i sin tur introduktionen av den stora megalitgravstraditionen i Skandinavien.
 
Sedan förundersökningen vid Vinbergavägen för cirka ett och halvt år sedan har det funderats på vad stenhögen som påträffades är för något. Tidigt föreslog neolitiska forskare och experter från Sverige och Danmark att det kunde vara en tidigneolitisk långhög. Långhögar är oftast 20 – 70 meter långa. Den som förundersökningen påträffade och nu har banats av med maskin är cirka 15 meter lång.
 
Emellertid påträffade vi vid avbaningen av matjorden ytterligare en lagd stenkonstruktion som antigen är samtida med delar av den första eller ligger under den och därför bör vara äldre. Vilket får kommande veckors arbete utvisa. Denna andra långsträckta stenpackningen är också den trapetsoid, är mer än 20 meter lång, och löper på tvärs av den första övre liggande. Det gör att den nedre sträcker sig i öst-västlig riktning och den övre i nord-sydlig riktning med de bredaste ändarna i öster och söder. Orienteringen till syd-nordlig sett från gravens bredaste ände, är en ovanlig riktning på graven. Gravtypen finns i alla väderstreck men öst-västlig är den mest vanliga och syd-nordlig eller nord-sydlig om man så vill, är den minst vanliga.
 
Neolitiska långhögar har aldrig tidigare påträffats i Blekinge. Vid tidigare undersökningar inför utbyggnad av ny sträckning av väg E22 längre västerut har dock påträffats möjliga resterna av en dös, alltså gravformen som kommer efter långhögarna. Undersökningarna de kommande veckorna kan därför komma att göra ett hopp i kunskapsutvecklingen. Det förutsatt att vi får rätt i våra teorier, men vi är än så länge relativt förhoppningsfulla.

Direkt efter påskhelgen inledde vi årets etapp i Eskilstorp. I år förväntar vi oss framför allt lämningar efter en senvikingatida-tidigmedeltida storgård (ca 1000-1200 e.Kr.). Förundersökningen avslöjade både manifesta hus, enklare långhus och grophus. De senare innehåller ofta fynd som visar på olika typer av hantverksaktiviteter. De första veckornas schaktning har inte gjort oss besvikna! Fint väder och lämningar i form av både långhus och grophus. Det dröjer ytterligare någon vecka innan vi börjar gräva ut anläggningar och konstruktioner på allvar, men redan nu visar ytfynd i form av bland annat keramik att vi rör oss i det förväntade tidsskedet.

Vid förundersökningen hittades ett enstaka fynd, en kopparyxa, från slutet av stenåldern, ca 2000 f.Kr. Fyndet gör att vi även håller utkik efter fler lämningar från den här tiden. Redan efter några dagars schaktning hittade vi en stenpackning eller stenram som vi först tolkade som ett par olika möjliga gravkonstruktioner. Efter en första handrensning lutar det i stället åt att det rör sig om en enda konstruktion. I form påminner den mycket om gravar, bland annat från Vellingeområdet, som daterats till tidenkring ca 2000 f.Kr. Vi får se om gravtolkningen bekräftas när vi börjar undersöka den närmare.

Under april-juni går det att följa undersökningen via bloggen och Facebook. Här publiceras även information om tider för digitala visningar. 

Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

År 2014 fick vi möjlighet att utföra en undersökning i området med neolitiska flintgruvor i Södra Sallerup i utkanten av Malmö. Det var första gången på många år som en utgrävning ägde rum där. Tidigare hade gruvområdet undersökts under en lång rad av år mellan 1970- och 1990-talen bl.a. pga. av den industriella kritbrytningen i området. Detta är Sveriges enda kända neolitiska flintgruvområde och en del av ytan, med ca 400 gruvschakt, är skyddad från exploatering. Men en mindre yta grävdes alltså ut för 2014 och nu har rapporten äntligen blivit klar! Trots att ytan vi undersökte var liten blev resultatet omfattande och rapporten är på närmare 400 sidor, inklusive bilagor. För den som inte hinner läsa hela rapporten kommer här en liten snabbintroduktion till undersökningsresultaten. De neolitiska gruvorna i Södra Sallerup upptäcktes redan under tidigt 1900-tal när man grävde i området för att utvinna krita. Kritan har lämnats på platsen av inlandsisen och ligger inbäddad i moränen. Och i kritan ligger flintknutor, vilka alltså kan nås genom att man gräver djupa schakt ner genom lera och krita. Under neolitisk tid grävdes där tusentals gruvor, kanske upp mot 10 000. Vissa gruvor var upp till 7 meter djupa, men inom Pilbladet var de flesta enskilda gruvschakt 3–4 meter. Inom partier där kritan legat ytligt grävde man inte fullt lika djupt, men ofta många nedgrävningar direkt i anslutning till varandra, vilket resulterade i större helt genomgrävda områden, eller s.k. dagbrottsområden.

Den lilla yta som undersöktes 2014 var ca 3000 kvm och kallas Pilbladet. Ungefär hälften av området var helt genomgrävt under neolitikum och bestod av ett område där kritan legat ytligt, omgärdat av ett område med enskilda gruvschakt där kritan legat djupare under moränleran. Andra halvan av området bestod av en sluttning med spår av andra aktiviteter och eroderade jordlager.

Undersökningen på Pilbladet var troligen den sista utgrävningen av de neolitiska gruvorna i området inom överskådlig tid. Därför var det viktigt att få så mycket information som möjligt från undersökningen, trots den begränsade ytan. Vi kunde därför genomföra ett omfattande paket med analyser, bl.a. många 14C-dateringar. Detta samt att metodutvecklingen inom arkeologin gått framåt sedan gruvområdet undersöktes sist så kunde vi utnyttja ett helt batteri av dokumentationsmetoder som inte var tillgängliga eller för dyra att använda tidigare.

Några av de slutsatser vi kan dra av de många dateringarna rör gruvdriftens tidsmässiga mönster inom Pilbladet, men också i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De rumsliga och tidsmässiga mönstren berättar också något om arbetsorganisationen i gruvområdet och i förlängningen om sociala mönster i samhället.  

Från tidigare undersökningar fanns 16 st. 14C-dateringar från gruvområdet i Södra Sallerup som anses datera själva gruvdriften. De sträcker sig från tidigaste tidigneolitikum till mellanneolitikum. Dateringarna från Pilbladet ökar detta antal till 57. Hela 34 dateringar från Pilbladet faller inom de första århundradena efter 4000 f.Kr. Den mest intensiva fasen av gruvaktiviteten varade mellan 4000–3650 f.Kr. Dateringarna från denna period kommer från fyllningarna i gruvor och dagbrott som grävts och hastigt fyllts igen med uppgrävt material från närliggande gruvschakt. I andra mindre gropar, stolphål i området samt sättningslager som bildats ovanpå gruvfyllningarna när fyllningen sjunkit ihop finns dateringar från mellanneolitikum till bronsålder. Dessa visar på fortsatt aktivitet i området, men själva gruvverksamheten verkar ha upphört.

En analys av hur man utnyttjat rummet över tid inom den lilla ytan på Pilbladet visar gruvdriftens rumsliga mönster. Analysen är baserad på de rumsliga förhållandena och spridningen av dateringarna som delats in i faser baserat på en statistisk analys som kallas Bayesian (denna finns inte med i rapporten, men kommer att publiceras separat).

Analysen visar att de tidigaste dateringarna återfanns centralt i dagbrottsområdet, där kritan legat ytligt. Där togs också provet som fick vad vi tolkar som den allra tidigaste dateringen av flintgruvdriften. Denna datering öppnar för att gruvorna började grävas här redan innan 4000 f.Kr. Pilbladet kan alltså ha varit en av de platser i området i Södra Sallerup där flintbrytningen började – troligen en av flera platser med ytligt krita där man började gräva.

Det rumsliga mönstret inom Pilbladet visar också att man tidigt grävde på olika ställen på den undersökta ytan, även vid djupare liggande krita.  Det rörde sig alltså om rumsligt spridda insatser, som pågick samtidigt eller närliggande i tid.  Men det finns en tendens att man grävde först där kritan låg ytligast och de djupare gruvorna i utkanten något senare. Vi såg också att man grävt i tidigare redan grävda lager. Det innebär att man troligen inte kände till exakt var man grävt tidigare. En tidigare uppgrävd kritfyllning kunde alltså misstas för orörd krita. Vi såg alltså att den tidigaste flintbrytningen skett där kritan var ytlig, och att man sedan grävt på olika platser inom ytan samtidigt eller nästan samtidigt, och att man upprepade gånger kommit tillbaka till samma plats och att detta spridda rörelsemönster upprepats under det århundraden som gruvverksamheten pågick.

Detta mönster stämmer även överens med hur det såg ut i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De dateringar som finns från tidigare undersökningar visar på ett liknande mönster med en i tid och rum spridd verksamhet under några intensiva århundraden.

I ett tankeexperiment kan man räkna på hur många personer som behövts för att man skulle kunna grävt alla gruvorna i Södra Sallerup inom ramen för vissa förutsättningar. Då skulle det ta 6 personer som gräver två gruvor i taget kunna gräva två månader om året i 350 år för att hinna gräva 10 000 gruvor. Eller så kan man tänka sig i tiden mer utspridda men samlade insatser, tex så skulle det ta 5 personer ett år vart femte år i 350 år att gräva alla 10 000 gruvorna. Detta är hypotetiska beräkningar, men visar att det inte kvävdes väldigt stora grupper av gruvarbetare för att gräva gruvorna. Snarare verkar det ha varit en mer småskalig verksamhet.

Arbetet i gruvorna tycks alltså ha varit spritt i tiden, dvs. man grävde gruvorna då och då eller i större insatser mer sällan. Man påbörjade arbetet där kritan låg ytligt, men vi ser också en spridning i rummet, i och med att man grävt här och var i både ytlig och djupare liggande krita, både på Pilbladet och i hela gruvområdet i Södra Sallerup. Man kan ha varit samtidigt på olika platser och även återkommit till samma områden upprepade gånger. Vi kan alltså utesluta att man påbörjat arbetet på en plats och sedan jobbat sig systematiskt vidare därifrån. Det tyck ha varit en småskalig verksamhet, möjligen med ett relativt litet antal personer involverade samtidigt. Vi kan alltså inte tala om någon industriell skala på arbetet och det tycks inte heller

systematiskt organiserat av någon med kontroll över området. Kanske var det olika grupper som var verksamma i gruvverksamheten, både från närliggande och långväga bosättningar. Vi tänker oss att det var sociala normer som styrde gruvdriften, då den var likartad över tid och rum.

Det finns mycket mer att säga om detta och förstås även om flintan och vad man gjorde med den när man väl fått upp den ur gruvorna. Mer om det och en del del annat får ni läsa i rapporten! Den finns att ladda ner här.

​Vi har nu kommit en bra bit på väg med undersökningen av de stenålderslämningar som legat skyddade under Stenbergska gården. Grävarbetet är bitvis besvärligt, något som kan skyllas på den stora mängden sten som ligger gömd i och under sanden (bild 1). Att vi gräver i en tidigare strand, eller strandnära miljö, är tydligt då en del av de flintor vi hittar i det äldsta lagret är tydligt svallade, dvs. påverkad av vågskvalp. Via de tidigare undersökningar som gjorts av strandboplatsen – dels på 1960-talet (f.d. Domushuset) och dels på 1980-talet (Brunnshallen) – vet vi att det finns lämningar från övergången jägarstenålder till bondestenålder, dvs. från kring 4000 f.Kr.
Inom den yta vi gräver nu har vi inte riktigt tydliga belägg för en så gammal fas. I nuläget har vi spår efter två stenåldersfaser – den äldsta dateras till ca 3000 f.Kr. och den yngsta till ca 2000 f.Kr. Från den äldsta fasen har vi karakteristisk keramik. Det handlar om skärvor från bl.a. trattbägare dekorerade med stora runda intryck eller smala streck. Vi har även ett större fragment av en tjocknackig yxa (bild 2). Dessutom har vi hundratals flintavslag samlade i ett par koncentrationer. Flintavslagen är sannolikt avfall från tillverkning av yxor av den typ som ses på bild 2. Vid något tillfälle har vatten eller vind täckt stora delar av det lager där dessa fynd hittats med ett tjockt lager sand.
Ovanför detta sandlager finns ett mörkt lager. Fynden härifrån pekar tydligt mot intensiva aktiviteter under yngsta delen av stenåldern eller allra äldsta delen av bronsålder. Vi rör oss i århundradena kring 2000 f.Kr. Keramiken och de karakteristiska pilspetsarna daterar denna fas (bild 3). Här har vi en yta som verkar orörd av havets påverkan, dvs. kring den här tiden har strandlinjen förflyttats en bit bort. Vågorna har inte kunnat röra om i de material vi har i lagret. Från förundersökning har vi 14C-daterade sädeskorn som visar att man hanterat säd på platsen. Om den även odlats i den absoluta närheten vet vi inte, men jordbruket är väletablerat sedan länge vid den här tiden och dessutom expansivt. Vi har även relativt gott om små brända ben som om vi har tur går att artbestämma. Boskapsskötsel har varit än viktigare än odling vid den här tiden. Jakt och fiske har också ingått i hushållens försörjning, särskilt i en sådan här miljö nära havet. Lite fler fina fynd från den här fasen kan ni se på bild 4, 5 och 6.

Våren 2017 ringde Lars Erik Larsson, lantbrukare i Hököpinge, Vellinge kommun Sydsvensk Arkeologi. Lars Erik berättade att han hittat ett yxblad i samband med att han reparerat dräneringar i en åker alldeles invid E6:an mellan Malmö och Vellinge. Lars Erik kontaktade därefter Länsstyrelsen. Efter det gjordes en besiktning på plats där Lars Erik visade fyndplatsen (föredömligt markerad). Fyndet konstaterades vara en kopparyxa från senneolitikum period II, 1950–1700 f.Kr. Den har troligen deponerats i den numera utdikade våtmark där den hittades.
 
En efterundersökning i form av metalldetektering av området kring fyndplatsen genomfördes därefter under våren 2018. Ytterligare tre föremål påträffades: en tutulus och en dubbelknapp, båda i brons, samt en del av ett litet gångjärn till ett skrin eller en liten kista. Föremålen dateras till bronsålder period II, period IV respektive historisk tid. Bronsåldersföremålen kan mycket väl vara upplöjda från en eller flera gravar på det svaga höjdparti invid våtmarken där de hittades.
 
Fynden har nu lämnats lämnats in till Historiska Museet vid Lunds Universitet i avvaktan på beslut om inlösen.
 

Undersökningen av anläggningarna på platsen vid Fairyhill utanför Stehag har kommit en bra bit på väg och vi börjar få lite bättre grepp om lämningarna. Fram träder bilden av en intensivt utnyttjad yta som dock verkar ha använts för relativt perifera aktiviteter. Vi befinner oss alltså i utkanten av eller i närheten av en boplats. Vi har inte hittat några tydliga spår av hus – förutom ett mindre stolphus på den västra höjden (se foto). Möjligen utgör några av de rännor och enstaka stolphålspar vi undersökt lämningar efter någon hydda, vilket bekräftar bilden av mer tillfälliga vistelser och perifera verksamheter.

Möjligen är vårt område en verksamhetsyta som hört till den redan kända tidigneolitiska boplatsen några hundra meter österut, som undersöktes på 1980-talet. En annan möjlighet är att det legat ytterligare en boplats på höjden rakt söderut, där gården Fairyhill ligger idag. Det kan vi inte undersöka, men det är ganska troligt. Det är ju den högsta höjden i närområdet och låg nära vattenresurserna.

Just vattnet kan vara anledningen till att man haft verksamheter på platsen. Norrut, nedanför sluttningen låg våtmarken kring mossen som bildats efter den igenväxta fornsjön och det var inte långt till Ringsjön. Vi har även en koncentration av lämningar nära en gammal bäckfåra som runnit genom området, som bland annat visar att man eldat mycket på sluttningarna kring denna. Överhuvudtaget verkar man ha eldat mycket på denna plats, då vi påträffar träkol i nästan varje anläggning som vi undersöker. Närheten till vatten och de öppna ytor som bildats vid våtmarken gör att platsen var lämplig för djurbete. Att man eldat tyder på att man vistades här och hade behov av ljus och värme, kanske för att värma sig och för att tillaga måltider på platsen. Så vår hypotes att platsen kan ha haft med boskapsskötsel under den tidiga delen av neolitikum att göra står sig än så länge.

De fåtal fynd vi påträffat består främst av flintavslag men även av flintföremål som någon skrapa och några spån (se foto). Fynden kan dateras både till mesolitikum och neolitikum och tyder på att platsen utnyttjats under lång tid.

Inom tredje etappen av projekt Råvattenledningen är det fyra undersökningar som genomförs samordnat denna höst. Just nu har vi schaktat färdigt på den tredje platsen, lokal 36, eller Fairyhill som den heter (efter den närliggande gården). Ytan är 11 000 kvadratmeter och vi har identifierat lämningar över hela ytan. Nu ska undersökningen av dessa anläggningar påbörjas.

Det är tidigare känt att det funnits en boplats där man bott både under mesolitikum och tidigneolitikum bara några hundra meter österut. På vår yta har utredning och förundersökning visat att det ligger en tidigneolitisk boplats här (med fåtalet spår av aktiviteter både före och efter detta), och det vi nu schaktat fram är troligen spår av denna. Som det verkar har man bott över en större yta just här. Det är ett gynnsamt läge på en böljande sluttning nära en våtmark, inte långt från Ringsjön. Nedför sluttningen har det runnit en mindre bäck. Just kring denna har vi funnit spår av ett flertal eldplatser. Eld och tillgång till vatten har behövts i den aktivitet man ägnat sig åt här. Annars kan man tänka sig att närheten till våtmarken och den lilla bäcken varit gynnsamma för djurhållning. Kanske lät man får, getter eller någon ko beta på de öppna ytor som skapades av den igenväxande våtmarken och kanske vattnade man  dem med vatten från den lilla bäcken. I alla fall tycks man inte ha haft några större brunnar eller vattenhål – vilket skulle ha varit nödvändigt för djurhållningen om man inte haft tillgång till annat vatten. Vi har i alla fall inte hittat några spår av grävda vattenhål eller brunnar inom den yta vi undersöker.

Vi har än så länge inte identifierat några stolphus inom ytan. Däremot finns både spridda stolphål och en del rännor som skulle kunna vara spår av hyddor. På grannboplatsen som undersökts tidigare visade sig rännorna vara spår av mesolitisk aktivitet, så vi får se hur vi tolkar dessa efter utgrävning. Vi återkommer när vi hunnit gräva mer!