Undersökningarna inför byggandet av nytt kommunhus i östra Broby som avslutades i höstas har nu börjat få resultat. Sammantaget har undersökningarna gett en intressant inblick i Östra Göinges historia, en region av Skåne där det vanligen inte sker så mycket arkeologi. Resultaten visar att historien innehåller fler intressanta skeden och att området varit mer komplext än epitet snapphanebygd visar. De aktuella resultaten ger bilden av en gårdsmiljö från 1700-talet samt en vistelseplats invid Helge å från 1000-talet. Den äldsta fasen är alltså från yngre järnålder, närmare bestämt den korta period av yngre järnåldern som vi kallar vikingatiden utifrån alla våldsamma upptåg av rövare och banditer. Perioden är dock i all huvudsak en transformationsperiod från förhistoriska tider till medeltid, med kristendomens intåg som mest synliga inslag. I övrigt kännetecknas vikingatiden mest av bönder på landsbygden, handel, sjöresor samt tidiga etableringar av små städer eller handelsplatser såsom Birka.

Platsen vid Helge å, idag i Östra Broby samhälle, har en betydligt längre historik som vadställe över ån än vad som tidigare antagits. Att det dock har funnits aktivitet i området från stenålder och framåt är emellertid ingen nyhet. Det är känt genom kunskap om synliga fornlämningar i landskapet, men information från arkeologiska undersökningar har saknats fram till idag.

Området kom tidigt under undersökningarna att delas in i två delområden, den östra och södra delen. Vi drog också en del sökschakt i de centrala och norra delarna av området vid och omkring dagens kommunhus. Med dessa delar var fyndtomma.

Analyssvaren som börjar trilla in visar på existensen av både så kallad AIV keramik, en vikingatida keramiktyp som är relativt vanlig i Skåne, samt en hel del Östersjökeramik, också den relativt vanlig. Östersjökeramiken dateras generellt till perioden slutet av 900-talet och in i 1200-talet, alltså vikingatid till medeltid. Sammantaget bedöms Östersjökeramiken och AIV keramiken från Östra Broby komma ifrån 1000-talet, alltså den senare delen av vikingatiden. Ytterligare keramik från platsen visar att området var bebyggt även under 1700-talet, vilket vi också kan se på historiska kartor då ett antal gårdar utgjorde det som idag är Östra Broby.

Vi har också fått resultat från analysen av det benmaterial som påträffades under grävningarna. Det indikerar att det på platsen funnits en gård med boskap i form av tamsvin och nötkreatur. Samtidigt har vi fynd av hund och katt, bägge arterna från den östra delen av undersökningarna där också de förhistoriska lämningarna och den vikingatida keramiken påträffades. Vi har ännu inte fått svar på C14-analyserna, men det blir spännande att se vad dateringar av kokgropar, härdar och det övriga fyndmaterialet ger i denna del.

Fynden av kokgropar och härdar ligger i ett bälte utefter Kyrkogatan som i stort sett följer Helge å. Delar av kok- och härdgroparna löper samtidigt i nordöst i en linje ut mot ett litet näs eller udde som sticker ut i Helge å på andra sidan av Kyrkogatan. Vad som finns på denna udde är osäkert med platsen är perfekt som vistelseplats och/eller boplats under yngre järnålder/vikingatid så det är inte omöjligt att det finns mer att undersöka där. Ett annat intressant fenomen från undersökningarna som vi ännu inte vet så mycket om är spåren efter en stolprad av massiva stolpar med närmast exakt jämna avstånd som löper igenom denna östra del av undersökningen. 
​
Vi får vänta på dateringar innan vi kan säga någonting mer om dem, men vi känner till den slags stora konstruktioner av långa stolprader från andra håll. De tolkas ofta som någon slags kultiska anläggningar eller liknande. En sådan finns i Degeberga (se Björk & Wickberg 2014) men den är både betydligt större, längre och mer imponerande i hela sin uppbyggnad än den i Östra Broby, så den kanske vi inte direkt kan jämföra med. Dock är likheterna med rader av stolphål och eldpalster så pass slående, att det ändå får sägas vara en intressant parallell! Önskar man veta mer om Tony Björk och Ylva Wickbergs tolkningar av stolpraden i Degeberga finns en artikel i Fornvännen 2015.

Oavsett hur lämningarna ska tolkas så verkar undersökningarna ha gett oss två faser av aktiviteter. En från yngre järnålder/vikingatid och en från 1700-talet. Det betyder dock inte att området varit fyndtomt före eller mellan de två faserna. Vi har exempelvis en del fajans, en slags keramik, som kan dateras från 1500-talet och framåt, samt polerat rödgods som använts från 1200-talet och framåt i fyndmaterialet. Undersökningarna ger en intressant inblick i Östra Brobys tidiga historia och betydelsen av vadstället över Helge å i skilda tider. Vi får återkomma med mer information när vi fått fler resultat från analyserna.
 
Litteratur

Björk, T & Wickberg, Y. 2014. Degeberga 26:3, Degeberga socken Arkeologisk undersökning 2013. Sydsvensk Arkeologi rapport 2014:60
​
Björk, T & Wickberg, Y. 2015. Rows of wooden pillars. Continued fieldwork at the Degeberga linear monument, with further parallels and societal implications. Fornvännen 2015 (110):4, s. 241-256.

På Bjärehalvön pågår just nu ett projekt som omfattar 8 olika utgrävningsplatser där man ska dra en ny vattenledning senare i sommar. Vi gräver de olika platserna i ordning från väster till öster mellan Rammsjö och Grevie kyrkby.

Vi började med att undersöka en boplats vid Rammsjö (som vi kallar lokal 4) som är den västligaste av våra undersökningsplatser. Området är mycket intensivt utnyttjat för boplatsaktiviteter under flera perioder. Vi har undersökt många stolphål efter stolpbyggda hus och många gropar men även härdar och kokgropar samt en brunn. Vi visste sedan förundersökningen att det fanns boplatslämningar här från yngre brons- och äldre järnålder, men det är möjligt att vi även har äldre lämningar på ytan. Vi har tittat närmare på den gårdssamling som markägaren har här. Släkten har bott på gården i många generationer och har samlat föremål och fornsaker på sin mark under lång tid. Familjen Elofsson har nu en samling som består av över 500 artefakter, bland annat yxor, pilspetsar, dolkar och mycket annat från alla förhistoriska perioder. Vi noterade de många neolitiska föremålen, och tänker att vi kanske har en del neolitiska lämningar på vår undersökningsyta. Fynden vi har gjort i de undersökta groparna består mest av ganska anonym keramik och slagen flinta. Vi får se vad 14-C dateringarna ger senare. SVT gjorde ett besök på grävningen. Se Sebastian prata om grävningen och projektet:

Länk SVT 

Lite längre österut ligger det vi kallar lokal 6, där vi har undersökt en boplats från yngre brons och äldre järnålder. Förundersökningen visade även spår av aktiviteter från medeltid. Boplatsen tycks rumsligt organiserad så att man anlagt härdar nära en liten våtmark längst ner mot sydost. Sedan har det stått minst ett stolpbyggt hus med kokgropar utanför husknuten centralt i området, och norr on huset fanns en del mindre gropar. Platsen är väl vald med magnifik utsikt över Kullen på andra sidan vattnet. 

Ytterligare lite längre österut har vi undersökt två platser (lokal 7 öst och 8) belägna i närheten av Flatakull som är en liten bergsknalle med skålgropar huggna ur berghällarna. Det finns över 300 skålgropar på platsen, och några av den är ovanligt djupa. Platsen har troligen haft stor betydelse för många generationer, kanske främst för dem som bosatt sig i närheten. Boplatserna vi undersökt ligger bara hundra till några hundra meter från Flatakull. Dateringarna som vi känner från förundersökningen visar att boplatslämningarna dateras till äldre och yngre bronsålder och äldre järnålder, och skålgropsplatsen kan ha varit i bruk under hela denna tid. Eventuellt har vi även ännu äldre spår på platsen, möjligen från senneolitikum, vilket tyder på ett stort tidsdjup i bosättningarna. Lämningarna består till stor del av stolphål, vilket visar att många generationer hus stått på platsen. Området är sandigt och grusigt vilket gjort platsen väldränerad och lämplig att bo på. Jorden är även lämplig för odling, något som de många potatisfälten runt grävningarna vittnar om. Sveriges Radio besökte oss på grävningen. Hör Åsa berätta om platserna:

länk SR: utgrävning_glimminge_210518.mp3

Längre österut, närmare byn Ängelsbäck, undersöker vi just nu en plats (lokal 15) med spår av en bebyggelse av stolphus från brons- och järnålder, men även äldre lämningar. Dessa äldre lämningar ligger i ett litet höjdläge och består av större gropar med svag humös färgning. I fyllningen finns ett relativt rikligt flintmaterial från mesolitikum, bestående av mikrospån, små fina avslag och kärnor. Vi håller just nu på och undersöker groparna och diskuterar vad de kan ha utgjort, hyddor, någon form av aktivitetsgropar eller något annat. På samma sandiga höjd har man ansett det lämpligt att bo även under senare perioder och stolphålen är många. Vi håller just på att pussla ihop dem till hus som en gång stått här.

På östra sidan av Ängelbäck har vi i dagarna börjat schakta av matjorden på det vi kallar lokal 18. Även där har platsen varit intensivt utnyttjad och stolphålen ligger mycket tätt över ytan. Här har det förmodligen också legat ett gravfält och några av brandgravarna har identifierats, men de tycks dåligt bevarade och endast en tunn rest av bottnen är kvar. En stensatt väg har också hittats. Vi har sett den i äldre kartmaterial, och nu har den alltså även hittats i fält. Hur gammal vägen är återstår att reda ut.

Vi har ytterligare ett par platser kvar att undersöka och återkommer senare med mer information. 

Vi kommer också att ha en digital visning av utgrävningarna längre fram i juni. Håll koll på Sydsvensk arkeologis Facebooksida! 

Direkt efter påskhelgen inledde vi årets etapp i Eskilstorp. I år förväntar vi oss framför allt lämningar efter en senvikingatida-tidigmedeltida storgård (ca 1000-1200 e.Kr.). Förundersökningen avslöjade både manifesta hus, enklare långhus och grophus. De senare innehåller ofta fynd som visar på olika typer av hantverksaktiviteter. De första veckornas schaktning har inte gjort oss besvikna! Fint väder och lämningar i form av både långhus och grophus. Det dröjer ytterligare någon vecka innan vi börjar gräva ut anläggningar och konstruktioner på allvar, men redan nu visar ytfynd i form av bland annat keramik att vi rör oss i det förväntade tidsskedet.

Vid förundersökningen hittades ett enstaka fynd, en kopparyxa, från slutet av stenåldern, ca 2000 f.Kr. Fyndet gör att vi även håller utkik efter fler lämningar från den här tiden. Redan efter några dagars schaktning hittade vi en stenpackning eller stenram som vi först tolkade som ett par olika möjliga gravkonstruktioner. Efter en första handrensning lutar det i stället åt att det rör sig om en enda konstruktion. I form påminner den mycket om gravar, bland annat från Vellingeområdet, som daterats till tidenkring ca 2000 f.Kr. Vi får se om gravtolkningen bekräftas när vi börjar undersöka den närmare.

Under april-juni går det att följa undersökningen via bloggen och Facebook. Här publiceras även information om tider för digitala visningar. 

Under de senaste veckornas undersökning av boplatsen i Bromölla har vi gjort fynd av ett slag som vi aldrig tidigare gjort: mängder av förkolnade ekollon! Vi arkeologer som arbetar här har tillsammans 60-års erfarenhet av fältarkeologi, men vi har aldrig tidigare funnit ett enda bränt ekollon! Vi kommer kanske heller aldrig mer finna ett. Detta trots att vi brukar låta analysera jordprover i jakt på just förkolnade växtdelar, som träkol, hasselnötskal och sädeskorn, vilka i förkolnat skick kan bevaras i många tusen år. De kan berätta om vad som växte i omgivningarna och vilka resurser man tog tillvara, och vad olika konstruktioner använts till.

På boplatsen i Bromölla har vi till dags dato funnit förkolnade ekollon i sex anläggningar av ugnstyp – det vill säga gropar som innehåller sot och bränd lera från inrasade ugnskupoler. Ekollonen har först torkats så att skalen lossnat, det tror vi oss veta eftersom vi endast kunnat se enstaka skal i materialet. Därefter har de fullständigt förkolnat. Ugnarna ligger nära flera hus som är från yngre bronsålder, och bland ekollonen finns krukskärvor av en typ som kallas ”rabbad”, vilka dateras till samma tid. Rabbningen är en utvändig ytbehandling där man lagt på ett lager grov sandig lera, som sedan ruggas upp med grästuvor eller pinnar, och ibland försatts med fingerdragningar som bildar ett randigt mönster. Rabbningen förekommer främst under yngre bronsålder fram i äldre järnålder, det vill säga från cirka 1100 f.Kr. fram till århundradena f.Kr. 

På boplatsen i Bromölla har vi nu samlat in åtskilliga liter förkolnade ekollon, men vi kan fortfarande inte säga vad de använts för! Att ekollon är mycket näringsrika vet vi, och att de kan användas som föda för både djur och människa. Eftersom de innehåller mycket garvsyra behöver man rosta eller koka dem innan de kan tjäna som människoföda, men man kan sedan äta dem med exempelvis salt och honung, eller mala dem till mjöl. Men vi själva har alltså aldrig tidigare stött på spår av detta bruk, trots att vi arbetat med just denna tidsperiod och i denna del av landet. Det för tankarna till att man kanske använt dem som bränsle, eftersom nötter och skal innehåller mycket oljor och brinner bra. Enligt hantverkare som arbetar med smide/gjutning är det en fördel att elda med småved som är lätt att reglera, som ett slags kolbriketter. Att de kan glöda och ge värme länge, vilket kan vara en fördel i många sammanhang. Är det några familjer/hushåll som haft vanan att elda i sina ugnar med ekollon? Tyder det på att det varit särskilt goda ekollonår vid denna tidpunkt? Är det rester efter omfattande misslyckade rostningar? 

Vi är både förbryllade och fascinerade, och vi kommer forska vidare i ämnet när vi är klara med fältarbetet. Vi har samlat in många jordprover och påsar med förkolnade ekollon, vilka kommer analyseras av arkeobotaniker i hopp om att finna en del svar. Till exempel undrar vi om det finns annat förkolnat material i ugnarna, som kan visa på matberedning eller hantverk. Vi kommer också att göra 14C-analyser så vi får bra dateringar av materialet. Vi har fått lite tips på forskning om hur ekollon använts på kontinenten, och vi kommer kolla upp om det finns liknande fynd i våra grannländer. Men ännu så länge är ekollonen i Bromölla ett mysterium!

​Bild 1. Undersökning av ugnen med det största fyndet av ekollon.

​Bild 2. Närbild av det största ekollonfyndet.

​Bild 3. Liten sotig grop fylld med ekollon undersöks invid husvägg i Hus 2.

​Bild 4. Hus 2 undersöks.

I Bromölla fortsätter vi den arkeologiska undersökningen av en förhistorisk boplats. Fast det är egentligen flera boplatser – minst en från yngre stenålder (runt 3500 f.Kr), och flera som avlöser varandra med början av yngre bronsålder fram till tidig romersk järnålder (800 – f.Kr. till 200 e.Kr.). Efter att vi nu schaktat bort all matjord, och i skrivande stund även slutfört GPS-inmätningarna av alla de 4 200 förhistoriska spår vi funnit (!), börjar bilden av de olika gårdarna klarna. Vi har sparat ut kulturlager som fortfarande döljer en del av strukturerna, men vi kan se att vi har lämningar av både tvåskeppiga och treskeppiga långhus, vars konstruktioner och mått gör att vi preliminärt kan datera dem till sen stenålder – äldre bronsålder (runt 2000 f. Kr.) respektive yngre bronsålder-äldre järnålder (cirka 800 – till århundradet f.Kr.). 

Spåren efter husen utgörs av symmetriskt placerade stolphål, det vill säga de gropar som innehållit stående stolpar som burit takstolar och väggar. Stolphålen avtecknar sig nu som mörka runda fläckar i den ljusa sanden. Gårdarna har även hyst mindre uthus och några vad vi tror är verkstadshus, samt en mängd hägnader och fägator som delat in och organiserat gårdstunen. Sammanlagt har vi ännu så länge omkring 15 byggnadsrester varav ett tiotal är långhus. Mellan husen har vi hittat eldstäder, kokgropar, ugnar och en och annan brunn. Det är en mycket komplex och spännande bild vi börjar få fram, och fornlämningen är fantastiskt välbevarad! Det är sällan vi arkeologer får uppleva så fina förhistoriska gårdsmiljöer.

Långhusen har varit 5 - 6 m breda och mellan 10 - 35 m långa – och de allra flesta har byggts i öst-västlig riktning. Detta gör att husen ligger med långsidan mot söder, vilket maximerar solvärme och dagsljus, men även brukar anses fördelaktigt ur vädersynpunkt då hårda vindar oftast blåser från väst eller sydväst. I långhusen från yngre bronsålder-äldre järnålder har man sannolikt både bott och haft en del tamdjur stallade, medan långhusen från sen stenålder – äldre bronsålder enbart varit bostads- och förrådshus. De takbärande stolparna i de hus vi börjat undersöka, Hus 1 och Hus 2, har varit cirka 30 cm i diameter och 40 cm djupa, och väggstolparna omkring 20 cm i diameter och 15 cm djupa. Vi har också rester av bland annat eldstäder inne i husen. 

Människorna som levt här har lämnat efter sig skärvor av krukor och skålar, flintverktyg, benrester av djur, malstenar och olika metallföremål – främst i järn. Fynden kan dateras till både yngre stenålder och yngre bronsålder – äldre järnålder, d v s de hör samman med huslämningarna. Vi finner dem i kulturlagren, utplöjda i matjorden, i eldstäder, stolphål, brunnar och andra lämningar. Ett extra roligt fynd som vi kommer att få anledning att återkomma till är en slipad bergartsyxa som sannolikt kan dateras till mellanneolitum, omkring 3 300 f.Kr. Vi har också funnit spår av tidig medeltid i form av dräktdetaljer och mynt, vilka vi tror hamnat i matjorden via gödsel från gårdarna i den medeltida byn Ivetofta, som låg några stenkast åt nordväst.  

Arbetet fortgår nu med undersökning av kulturlager och byggnadsrester. Många av dem överlagrar och skär varandra eftersom de är från olika faser och tidsskikt, vilket försvårar tolkningen. Det kräver en stor arbetsinsats både vad gäller svett, skyffel och studier av planritningar för att avgöra vad som hör samman. Kunskapen fördjupas allt mer om livet på näset mellan Ivösjön och Levrasjön för 2 000 -5 500 år sen!

​Bild 3. Planritning över Hus 1, stolphål efter takbärare och väggstolpar är svartmarkerade.

​Bild 4. Brunn undersöks strax utanför sydväggen till Hus 1. I tvärsnittet syns delar av malstenar.

​Bild 5. Skärva av kärl från trattbägarkultur, cirka 5 500 år gammal.

​Bild 6. Slipad bergartsyxa cirka 5 500 år gammal.

Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.