En jämförelse av kartering och grävningsresultat i Simrishamn 2017-2018 

Att arkeologiskt fältarbete inkluderar en stor portion av det oförutsedda är ingen hemlighet. Alla objekt har en unik tillkomsthistoria och sammansättning, vilket gör att man får räkna med att ställas inför överraskningar under arbetets gång. Det hör till och är på sätt och vis en del av tjusningen med ämnet. Ingen plats, inget utgrävningsfält är det andra likt. Samtidigt måste man sträva efter att utföra sina ålagda uppgifter så rationellt som möjligt. Projekten har sina ramar, såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Därför gäller det att hitta verktyg som ger en så god bild av objektets förutsättningar som möjligt innan själva den arkeologiska slutundersökningen tar vid. Georadar är ett sådant verktyg.

Tekniken är egentligen framtagen för prospekteringsändamål, men har med tiden kommit att få allt större betydelse inom arkeologin. Enklast kan georadar (Ground Penetrating Radar, GPR) beskrivas som ett ekolod för användning på land. Mätning sker längs parallella linjer, utlagda med ett inbördes avstånd av vanligtvis 25 cm. På var femte cm sänds vertikala radarpulser ut från mätenheten, varvid tid samt skillnader förorsakade av olika lager och objekt i marken registreras. Den uppmätta signalhastigheten omvandlas till en djupangivelse. Insamlat data bearbetas till en 3D-modell av det karterade området ur vilken sedan planer (s.k. djupskivor) skapas. Dessa djupskivor georefereras i GIS-system och kan därefter tolkas och utnyttjas i det fortsatta arkeologiska arbetet.

Det finns emellertid en rad praktiska problem som behöver lösas eller i vart fall noga beaktas vid en kartering med georadar. Eftersom antennen skall ha kontakt mot marken är det av central betydelse att undersökningsytan är så jämn och fri från hinder som möjligt. Större ythinder innebär merarbete då mätningens koordinatsystem måste anpassas och justeras. Även långvariga regn före mättillfället kan innebära svårigheter då en vattenmättad mark har en dämpande effekt på själva radarsignalen. Detsamma gäller platser med högt stående grundvatten.

När det gäller Stenbergska tomten i Simrishamn var georadar tidigt med i diskussionen om hur man bäst kunde undersöka detta lovande arkeologiska objekt. Samtidigt fanns det anledning att hysa vissa farhågor. För brandfältet i kvarteret Lars Johan var inte speciellt väl lämpat för en kartering med GPR-utrustning. Dels fanns fortfarande hinder kvar på fältet i form av skrot och husrester; dels bestod markytan av finkornig sand. Det skulle bli svårt att föra fram mätutrustningen med jämn hastighet. Trots detta beslöt man att genomföra en kartering med georadar som ett första steg i en arkeologisk förundersökning. Efter att resultaten sammanställts, tolkats och utvärderats skulle en begränsad, mer traditionell förundersökning ske.

Mot slutet av maj 2017 befann sig Lars Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi i Simrishamn för att på uppdrag av Sydsvensk Arkeologi kartera brandtomten med georadar. Totalt 520 m2 blev undersökta vid detta tillfälle. På resten av den i fem nivåer terrasserade ytan fanns antingen murar, rasmassor eller brandskrot. Det effektiva djup där mätningens resultat kunde anses vara användbart för tolkning uppskattades till omkring 2 meter. En plan över undersökningsytan togs fram i samråd med arkeologerna. På denna plan markerades de ekon som kunde antas ha att göra med olika former av mänsklig aktivitet på platsen.

Som väntat framträdde ett antal sentida rör- och ledningssträckningar. Men även en stor stenkammarbrunn och vad som tolkades vara delar av äldre husgrunder registrerades. Dessutom framträdde ett skilje diagonalt över ytan; en gräns som senare visade sig överensstämma med en fossil strandlinje där klappersten och bottensand möts.

När den arkeologiska förundersökningen startade strax efter midsommar 2017 kom karteringen med georadar att utgöra ett viktigt hjälpmedel i arbetet. Utifrån de resultaten identifierades sentida störningar som antingen kunde undvikas eller tömmas och förvandlas till profilschakt genom tomten. Vissa radarekon lokaliserades och frilades, medan andra sparades till en eventuell fortsatt utgrävning. Förundersökningen riktades främst mot ett antal strategiska punkter spridda över det stora fältet; punkter där konkreta frågor kunde besvaras. På så sätt undveks större ingrepp i de välbevarade förhistoriska och medeltida kulturlagren under detta inledande skede.

Drygt ett år senare kunde vi påbörja den sista etappen; slutundersökningen av de arkeologiska lämningarna på Stenbergska tomten. När fältarbetet startade sista veckan i augusti 2018 blev det möjligt att undersöka om tolkningarna av de ekon som synts på georadarskärmen verkligen stämde. De ytligt liggande fundamenten till 1700-talets gatehus vållade inga större problem; syllsten, golvbjälkar och fundament dök upp under grävmaskinens skopa. Även ett äldre fundament som låg något djupare ned i flygsanden kunde identifieras som en av anomalierna från maj 2017. Riktigt spännande blev det emellertid när det tjocka flygsandslagret avlägsnades i sin helhet. För nu frilades merparten av de konstruktioner som framträtt så tydligt på georadarn!

Längst i söder, nära Stora Rådmansgatan, låg flera stora stenblock eller hällar med anslutande stenpackningar. På georadarbilden fanns motsvarande ekon angivna från ett djup av 55 cm under den då befintliga markytan. Just djupangivelsen har visat sig vara en svaghet vid karteringen. De numeriska värden som anges bör snarast ses som närmarevärden. Däremot är den inbördes relationen mellan olika dokumenterade objekt alltid korrekt. Som i detta fall förhållandet mellan 1700-talshusets syllstenar, det äldre fundamentet och de djupast liggande hällarna.

Det stora stensatta brunnskar som synts så tydligt på skärmen 2017 rensades fram och visade sig vara omgivet av en tätande lerkappa. Däremot kom det som en överraskning att brunnen grävts ner genom en medeltida huslämning. Byggnadens stengrund med golvlager av lera och kalk motsvarade den närmast kvadratiska figur som synts på georadarvyn. Tolkningen komplicerades av ett kompakt raseringslager med brandmaterial som också fanns i området.

Däremot hade inte den vägsträckning som framträdde när flygsanden avlägsnades från den forna markytan givit något identifierbart radareko. Men förklaringen är enkel. Dels var hjulspåren grunda och det nednötta partiet i vägens mitt likaså; dels var materialen som förekom i markyta och fyllning likartade. Vid karteringen fanns ingen större kontrast mellan dessa sandlager. Av samma orsak har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja de odlingslager som nu dokumenterats i den terrasserade nordsluttningen. Kontrasterna är alltför obetydliga för att märkas på georadar.

Det vi lärt av samspelet mellan georadar och traditionell arkeologisk metod på Stenbergska tomten är att vi befinner oss i en utvecklingsprocess. Överensstämmelsen mellan den tolkade radarbilden och verkligheten har här visat sig vara mycket god. Men det är tydligt att man skulle kunna komma ännu längre. Vad som krävs är fler undersökningar där kartering och utgrävning följer tätt på varandra. Genom att jämföra våra tolkningar av olika ekon med framgrävda anläggningar och lagersekvenser kommer vi successivt att kunna utveckla och anpassa användningen av georadar. Vad som står helt klart är emellertid vilket betydelsefullt hjälpmedel metoden – rätt använd – kan utgöra!

Bastion Arvprins Gustav utgjorde en viktig del av Kristianstads befästningslinje. Den tillkom som ett led i den modernisering och utvidgning av fästningsstadens försvar som riksdagen beslutade om 1748. Mellan de båda hörnverken Konungen och Drottningen uppfördes Arvprinsen till förstärkning av skyddet för Norreport; stadens norra utfart.

Det omfattande byggprojektet kom att fortgå under flera decennier. Man nådde att färdigställa bastioner, vallar och utanverk längs de mest utsatta partierna av stadbefästningarna, den norra och den södra kortsidan med dess stadportar. Däremot avbröts arbetet innan ombyggnaden av fästningens långsidor påbörjats. Här kvarstod de i grunden danska vallarna från 1600-talet fram till dess att Kristianstads befästningar slopades på 1850-talet.

Idag utgör de nordligaste delarna av det forna fästningsområdet ett styvmoderligt behandlat parti av Kristianstads innerstad. Den militära prägeln lever kvar genom de lätt igenkännliga byggnader som varit kaserner, stall och förråd. Dessutom bildar ett igenväxande parti av vallgraven gräns. På sikt kommer kvarteren att integreras bättre i stadrummet; kommunen planerar att öppna området för bostadsbyggande. Men först måste man undersöka vad som finns kvar av stadens befästningsverk.

Som ett första led i denna process genomfördes en kartering med georadar av de aktuella tomterna våren 2016. Platsen för bastion Arvprins Gustav framstod som extra intressant utifrån ett arkeologiskt/ historiskt perspektiv.  Här framträdde ekon som kunde tolkas till murar, vallar och hårdgjorda gårdsytor. Det fanns all anledning att gå vidare med en traditionell förundersökning!

Så under fyra intensiva arbetsdagar i augusti 2018 har vi grävt ett antal schakt för att om möjligt kunna bekräfta de tolkningar som gjorts utifrån körningen med georadar. Resultatet blev högst tillfredsställande. På samtliga de punkter där det enligt karteringen fanns objekt av arkeologiskt intresse påträffades företeelser som förklarade de anomalier vi sett på skärmen. Spår efter fästningsvallar, murar och stenlagda gårdsplaner dök upp där de förväntades ligga. Det är inte alltför ofta man gräver med facit i hand, men så kändes det när vi schaktade i bastion Arvprins Gustav!

Parallellt med vallgraven i nordväst påträffades vad som återstod av fästningsvallen; ett mer än metertjockt lager av homogena lerblandade massor som lagts över en gammal markyta.  I vallen fanns flera murklackar vilka förankrat vallgravssidans fasadmur in i den bakomliggande jordvallen. Så motverkade man ras och sättningar, något som kunnat bli förödande vid en belägring.  

På den nordöstra sidan har man fyllt ut i vallgraven efter att befästningarna revs. Den vattenspegel vi ser idag är avsevärt smalare där bron till Norretullsvägen passerar. Men inne på parkeringsplatsen hittade vi vad som återstår av fästningsvallens fasad i form av en murklack direkt under asfalt och bärlager. Muren har blivit rejält demolerad; bland annat har all fint huggen sten på sidan ut mot vallgraven avlägsnats. Vad som återstår är en kärna av större block som sammanfogats med ett fast kalkbruk. På sidan in mot fästningsvallen påträffades även här de ankare som fäst muren in i bakomliggande jordmassor.

Ute i den öppna gård som bildats innanför fästningsvallarna fanns hårdgjorda gårdsplaner i två nivåer. De dateras dels till fästningsepoken, dels till tiden efter att vallarna demolerats då området hyste stall och militära förråd. Lite oväntat var fyndet av en stor, välgjord ränndal; en öst-västlig dränering som fört undan regnvatten genom en kulvert ut i vallgraven. Man kan tycka att den djupa stensatta rännan borde ha utgjort ett avsevärt hinder inne på en yta där män, hästar och kanoner skulle samsas om utrymmet. Trots detta är det tydligt att man prioriterat att hålla gårdsplanen torr. Här finns det anledning att studera det samtida ritningsmaterialet i detalj – kanske finns svaret dolt i någon av de 1200 handlingar i svenska Krigsarkivet som beskriver fästningen Kristianstad?

Till sist – den största överraskningen som vår undersökning bjöd på handlar om de volymer jord, sten och lera som hanterats i samband med fästningsbygget. För under drygt två meter av fasta lerblandade massor påträffade vi kulturlager av sedvanlig urban karaktär. Lager med hushållsavfall och rivningsmassor för att tala klarspråk. På den här nivån låg mängder av djurben, spik, tegel, keramikskärvor och brandrester. Den i nuläget bästa tolkningen är att militären stakat ut var de nya befästningarna skulle placeras och därefter gett stadens invånare tillstånd att tippa sitt avfall i området. När byggnadsarbetet kom igång på allvar fördes de enhetliga lerblandade massorna på under ganska kort tid så att en stabil plattform att bygga på skapades.

Även den här processen blir intressant att forska vidare kring; den omfattande logistikapparat som måste ha fungerat under de decennier då fästningsstaden Kristianstad omvandlades. Man vågar nog anta att de två dagar som hittills lagts på kartering med georadar plus de fyra som nu åtgått till en mer traditionellt upplagd utgrävning bara utgör början på ett mer långsiktigt arbete. En arkeologisk insats med syftet att bättre förstå tillkomsten och förändringen av den stad som under mer än två sekel utgjorde låset till nordöstra Skåne!



Hör Radio Kristianstad P4s reportage från utgrävningen här.
Radioinslaget sändes 10 augusti 2018.