Som en del i en uppgörelse mellan Napoleon och den ryske tsar Alexander gick ryska styrkor över gränsen in i Finland i februari 1808. Det Finska Kriget utvecklades katastrofalt för Sveriges del och kom att resultera i förlusten av den östra riksdelen och närmast en statskollaps under följande år då Gustav IV Adolf avsattes. Mindre känd är den kortvariga ockupationen av Gotland. Ryska styrkor landsteg den 22 april 1808 och då inga reguljära svenska förband fanns på plats kapitulerade landshövding af Klint dagen efter varpå amiralen Bodisko utropade sig till rysk guvernör. Men svenska flottan lyckades blockera hamnen i Slite så att ryssarna inte kunde få över nödvändiga förstärkningar till ön. En undsättningsstyrka bestående av Jönköpings regemente anlände till Gammelgarn den 14 maj och nu kapitulerade i stället tsarens soldater inför övermakten. Efter drygt tre veckor var ockupationen till ända och Bodiskos trupper lämnade Gotland den 18 maj. Endast ett dödsfall skedde under de dramatiska dagarna 1808; en båtsman förolyckades när han föll från riggen på det svenska flaggskeppet.
​
I efterspelet till Finska Kriget stod det klart att Gotland behövde ett organiserat försvar. Att tsarens Ryssland skulle få en strategisk bas mitt i Östersjön ville man till varje pris förhindra. Lösningen som valdes var att 1811 upprätta en lokalt baserad försvarsorganisation, byggd på frivillig värnplikt. Det av Karl XIII antagna nya regementet blev därigenom Sveriges första värnpliktsförsvar, trots att systemet med indelta soldater skulle bestå under ytterligare drygt 90 år i resten av landet. Enheten omfattade drygt 7 000 man, uppdelade i kompanier med artilleri, infanteri och jägarsoldater. Organisationen omfattade alla öns vapenföra män i åldern 15 (senare höjt till 18) till 50 års ålder. De fem äldsta årsklasserna utgjorde emellertid en reservtrupp som endast i nödfall skulle användas. Uniformen fastställdes 1815 och omfattade bland annat en rock i mörkblått kläde eller vadmal. Knapparna skulle ha Gotlands landskapsvapen, lammet med korsfanan. De knappar som vi hittat förefaller vara av m/1829. Emellertid blev bestämmelserna om en enhetlig uniform som så mycket annat något som stannade på pappret. Frånsett de stamanställda kom nationalbeväringen att sakna enhetliga uniformer. Samma sak med förbandets beväpning; man försågs med flintlåsgevär m/1799, en modell som i huvudsak bestod av hopplock av äldre vapen, samt Brown Bess-gevär m/1763 som Sverige tidigare fått som subsidier från England. De äldre årsklasserna, reservtruppen, erhöll inga skjutvapen alls utan fick hålla till godo med pikar m/1697. Då dessa behölls ända till 1867 torde Gotlands nationalbeväring ha varit ett av de sista förband i världen som nyttjade dessa i grund och botten medeltida vapen. Först 1869 var hela styrkan utrustade med moderna gevär. Så trots de lärdomar man borde ha gjort vid den ryska ockupationen 1808 förblev Gotlands försvar alltså mycket lågt prioriterat under mer än ett halvt sekel; en tidrymd då bland annat Krimkriget ledde till omfattande krigshandlingar i Östersjöområdet.

​Sommaren 2020 undersöktes en del av en boplats från bronsålder och förromersk järnålder i östra utkanten av Fjälkinge. Anledningen till undersökningen var byggande av ny gång- och cykelväg, längs Gamla vägen, för att förbättra säkerheten för oskyddade trafikanter. Fjälkinge ligger centralt på Kristianstadslätten ca 6-7 kilometer öster om Kristianstad och byn var så tidigt som under 1500-talet extremt stor, med över 30 gårdar. Byn var av allt att döma mycket stor redan under yngre järnålder, vilket tolkas som att den varit ett betydelsefullt regionalt centrum i Villands härad, men det är ännu ganska lite känt om bebyggelsen i området under bronsålder och äldre järnålder.
​
Vid undersökningen schaktade vi av en långsmal yta som var 160 m lång och 8 m bred (ca 1100 kvm). Under matjorden framkom över en stor del av ytan ganska sotiga kulturlager som innehöll keramikskärvor, fragment av bränd lera och djurben, samt flintavslag. Med metalldetektor kunde vi också konstatera att det fanns ganska gott om järnföremål och små bronssmältor i lagren, framför allt i den östra delen av området.

När man genomför en så kallad arkeologisk förundersökning gäller det att på kort tid bilda sig en uppfattning om en fornlämning. Hur pass välbevarade är de lager och anläggningar som döljs under dagens markyta? Kan man påträffa fynd som daterar och kanske berättar något om aktiviteter och kontaktmönster i forna tider? Finns det förutsättningar att hämta in prover till olika naturvetenskapliga analyser och den vägen få kunskap om t.ex. födoval, odling, jakt och kreaturshållning – kort sagt livsmiljön för dåtidens människor?

Det är mycket att tänka på, för det är nu man skapar kunskapsunderlaget inför en eventuell kommande fullskalig utgrävning. Bland de många metoder som utnyttjas finns metalldetektering. För i åkrarnas ploggång, på de forna markytorna och ”inne” i sedan länge försvunna hus ligger ännu de små tingen. Föremål som tappats, glömts eller kasserats. Saker som kan ge oss viktiga ledtrådar och föra oss in på just de berättelser och de frågor som ger arkeologin det viktiga köttet på benen. De direkta kopplingarna till människor som befolkat boplatser, byar och gårdar.

I övergången mellan april och maj 2020 genomförde Sydsvensk Arkeologi en förundersökning på platsen för fem gårdar i den vid 1800-talets början utskiftade landsbyn Yngsjö. Idag ligger bara en modern villa samt två stora ekonomibyggnader på platsen; de senare vad som återstår av Tofta gård. Men för drygt tvåhundra år sedan får vi tänka oss ett gytter av hus; tre- och fyrlängade skånegårdar kompletterade med några enklare gatehus.

Vi grävde sammanlagt sjutton schakt med grävmaskin i denna vidsträckta fornlämning där man nu börjat planera för bostadsbebyggelse. De huslämningar i form av lergolv, grunder och raseringslager som påträffades frilades och mättes in, men lämnades intakta inför framtida arkeologiska insatser. Fast dessförinnan samlades eventuella fynd in och lämpliga prov togs. Dessutom genomfördes metalldetektering omsorgsfullt över dessa titthål ner i den forna byn. Resultatet blev över förväntan – men så har också människor bott på platsen under århundraden!

I det följande presenteras några föremål tillsammans med de frågor de väcker. Du som läsare får tänka på att vi befinner oss i början av vårt arbete – analyser, konservering och vetenskaplig bearbetning av materialet från Yngsjö har bara inletts. Men likväl finns det skäl att visa fram några av de ting som dök upp; inte minst för att visa hur komplext det förflutna kan vara. Även en till synes ”vanlig” landsby kan innehålla överraskningar och oväntade berättelser!

​Det allra första fynd som togs fram med hjälp av metalldetektor på platsen för den forna gård 3 i Yngsjö var ett tunt, tillbockat myntliknande föremål. Efter konservering stod det klart att det inte handlade om någon vanlig slant, utan om en så kallad räknepenning av mässing. Den var avsedd att utnyttjas på ett räknebräde för olika enklare beräkningar; ungefär som man använder en kulram. Just den här jetongen var sannolikt präglad i Paris omkring år 1500, ett ursprung som också antyddes av de franska liljor som pryder räknepenningens bildfält. Det handlar om en föremålskategori som ofta dyker upp vid arkeologiska undersökningar på platser där man ägnat sig åt handel och köpenskap. Men vad gör den då i Yngsjö by? Kanske är svaret enklare än vad vi föreställer oss? För den som drev ett större jordbruk i 1500-talets Skåne var – liksom bönder i vår egen tid – tvungen att kunna göra beräkningar och uppskattningar av allehanda slag. Man vill gärna tro att kunskaper i grundläggande matematik var en färdighet som många i samhället besatt.

Vad säger då de ”riktiga” mynten från Yngsjö; kan de datera de olika gårdarna? Svaret på den frågan blir ett lite svävande, i nuläget inte helt övertygat Ja. Klart är att de äldsta mynten påträffades i tomterna till de centralt belägna gårdarna 4 och 5. Vårt enda medeltida mynt präglades i Lund under kung Erik Menveds regeringstid (1286 – 1319). Det påträffades bland resterna efter vad som sannolikt varit en bostads- eller möjligen kökslänga i en föregångare till gård 5. I närheten hittades även en tvåskilling; ett silvermynt från Christians 4:s dagar, närmare bestämt år 1618. Ytterligare ett silvermynt, fast från den svenska tiden, påträffades i form av en 5 öring från 1702. Myntet tillverkades alldeles i början av Carl XII:s regeringstid, när finanserna var goda och krigsmakten segerrik. Silverhalten är hög och slanten är välgjord. Kontrasten mot ett annat mynt, funnet i den västra delen av undersökningsområdet (gårdarna 2 och 3) är slående. Bara tretton år senare präglades det första nödmyntet, en enkel kopparslant med det nominella värdet av 1 daler silvermynt. Nu befann man sig i efterspelet till katastrofen vid Poltava; de svenska vapnen var inte längre framgångsrika och imperiet vacklade. Ekonomin utgjorde inget undantag därvidlag. Dessa båda mynt ger på så vis en talande illustration till den svenska stormaktens nedgång och fall.

Vid den första förundersökningen 2019 hittades en hårt sliten knapp där man kunde ana, snarare än se ett monogram under en krona. Carl XII:s namnchiffer. Knappen kunde identifieras såsom härrörande från en karolinsk officersuniform där dess plats varit på västen. Självfallet väckte detta oansenliga lilla föremål en rad frågor. Vem i Yngsjö kunde ha burit den uniformen? Genom att söka i Genralmönstringsrullan för 1719 kunde tre soldater identifieras. Livkompaniet vid Södra Skånska Kavalleriregementet hade tre rusthåll i Yngsjö by. På nr 98 fanns Anders Bengtson Löfberg, en 24-årig skåning med två tjänsteår bakom sig. Nr 99 innehades av Nils Persson Gresberg, 21 år gammal och nyantagen. Både dessa unga män får betraktas som ersättningsmanskap efter de oerhörda förluster som armén lidit under Det Stora Nordiska Kriget vilket nu gick mot sitt slut. Den tredje soldaten däremot, den trettioårige Per Persson Elman, var en veteran med tio års tjänstgöring i Carl XII:s armé. I rullan står noterat att han kämpat under Magnus Stenbocks befäl i kriget 1709 – 1710. Kanske hade han deltagit i det avgörande slaget om Helsingsborg? Självfallet kan man inte bevisa att just denne Per Elman burit den väst som knappen kommer från, dessutom var han ju ”bara” en indelt knekt – inte en officer. Men förstås kan begagnade klädesplagg byta ägare, speciellt i krigstider. Vad som emellertid är verkligt intressant är att se hur mycket ett enstaka fynd kan betyda för berättelsen om en plats som Yngsjö och dess invånare. Den lilla knappen inspirerar till fortsatt forskning kring personhistoria i ett 1700-tal som inte känns riktigt lika avlägset.

Västknappen från den karolinska officersuniformen utgör en första ledtråd in i en spännande historia. Men vi har ytterligare en liten knapp av militärt ursprung som sannolikt bär på en udda berättelse. Dess motiv är lätt att identifiera – Guds lamm framför en korsfana. Ett välbekant landskapsvapen. Den härrör från en uniform m/1815 från det fyra år tidigare upprättade Gotlands Nationalbeväring; landets första förband sammansatt av värnpliktiga soldater. Regementet tillkom i efterspelet till den ryska ockupationen av ön under kriget 1808 – 1809. Man utrustades med vad som fanns att tillgå, bland annat engelska flintlåsgevär; den typ som kallades Brown Bess i den engelska armén. Dessutom försågs reservisterna med pikar av m/1697 – något ganska anakronistiskt i napoleonkrigens Europa. Men åter till vårt lilla fynd från Yngsjö. Hur har en uniformsknapp från ett på Gotland baserat förband kommit att hamna i jorden vid Tofta gård i Yngsjö? Kan man spåra några personliga kopplingar, t.ex. mellan de indelta soldater som levde sina civila liv i byn och någon värnpliktig från ön ute i Östersjön? Här finns en uppgift att ta sig an för den som släktforskar!

I tillägg till några blykulor, ammunition avsedd för 1600- och 1700-talets ryttarpistoler, togs ytterligare ett vapenrelaterat föremål tillvara – en karaktäristisk beslagsplatta från ett armborst. Här spelade turen in. För i den färska jordytan, efter att grävmaskinen dragit av ytterligare 10 cm av ploggången, låg en benbit som lyste vitt. Och inte nog med det; den var försedd med ett inskuret kryssmönster! Hade benet legat bara några centimeter över det lergolv vi nu rensade fram hade det för alltid försvunnit i schaktmassorna. Man ska ha lyckan på sin sida ibland! Nå, föremålet var drygt 14 cm långt och försett med borrade hål och en grund längsgående skåra på den svagt välvda skådesidan. Kryssmönstret fanns alltså på undersidan? Märkligt, kunde det tyckas. Men de inskurna fårorna var inte avsedda att synas; de skulle få limmet att fästa bättre mot stocken till ett armborst. För den rätt oansenliga benplattan har suttit i framkant på stockens översida, just där strängen passerar vid skott. Dateringen ligger ganska sent, sannolikt i 1500-tal och det faktum att man använt ben istället för horn är rätt talande. Frågan är om inte detta bondevapen varit mer avsett för jakt än bruk i krigstid? Armborstet har fungerat väl om man jagat småvilt som t.ex. ekorrar och andra pälsbärande djur. En annan aspekt är att armborstet är tyst och diskret. Det avger varken knall eller krutrök vilket vore en avgjord fördel för den som tänkte ägna sig åt lite tjuvskytte i ett godslandskap…

Godset i detta fall är det närbelägna Vittskövle som historiskt haft ägarintressen i Yngsjö by. Och till godset bör även grävningens mest udda fynd kopplas. Det handlar om ett fint utfört och noga dekorerat bronsföremål, skålat och med ena änden avrundad medan den andra är öppen. Det är försett med fästet till någon form av gångjärn eller led. Spår av lödning längs kanten visar att fyndet utgör ena hälften av ett föremål som brutits itu. Men vad? Svaret var överraskande – på engelska Portable Antiquities Scheme (PAS) finns exakta paralleller till vårt fynd avbildade. Det rör sig om ett skydd till sadelknappen på en praktsadel av bästa kvalitet med datering i 1500-/ 1600-tal! Inte precis vad man förväntar sig i en nordöstskånsk bondby. Men som sagt, Vittskövle slott ligger inte långt borta och gissningsvis är det dit man bör blicka i det här speciella fallet. 

Det sista föremålet vi berättar om den här gången är ett märkligt, men skamfaret litet lock. Det är tillverkat av en kopparlegering, försett med punsade hål och en liten kedja. Längs kanten finns flikar som varit böjda om något, exempelvis en rund träbit. Detta var en gång på 1700-talet locket till en pipa, en anordning som medgav rökning men som minskade brandfaran då glöden effektivt stängdes inne i piphuvudet. Om man tittar noga på avbildningar av rökande män från tiden finns ofta dessa små piplock avbildade. Men det är inte helt enkelt att identifiera de illa medfarna resterna av ett dylikt lock!

Ovanstående exempel visar hur fynden hjälper till att fylla ut berättelsen om landsbyn och dess gårdar. Vissa antaganden kan bekräftas medan det tillkommer oväntade kopplingar och nya frågeställningar. De små tingen spelar en viktig roll när vi vill försöka förstå det förflutnas komplexa landskap!

• Stort tack till Tobias Bondesson, Sven Engkvist, Olof Heimer och Rolf Warming för ovärderlig hjälp vid identifieringen av föremålen!

​Figur 1. Storskifteskarta över Yngsjö by år 1800. De undersökta gårdstomterna har nummer 2,3,4,5 och 6. Klicka på bilden för att zooma.

När man genomför en metalldetektering i anslutning till en medeltida bytomt kan man vara säker på att många märkliga föremål dyker upp under loopen. Det handlar vanligtvis om ting som gått sönder, kasserats eller bara tappats bort. Småsaker av ringa värde eller fragment man inte brytt sig om att ta vara på. Vissa kategorier av föremål kan man lätt identifiera och i bästa fall utnyttja till dateringar. Dit hör förstås mynten, men även knappar och spännen som följt modets strömningar visar vilka tidsramar man har att röra sig inom. Egentligen är detta de oproblematiska fynden; de som snällt avslöjar sin inneboende information vid arkeologens uttolkning. Men så finns förstås de enigmatiska, svårbegripliga och unika föremålen. Ting som uppenbart bär på en spännande historia, men där det gäller att hitta rätt ingång för att kunna förstå vad man har framför sig. Till den gruppen hör tveklöst vapenskölden från Tygelsjö.

Under hösten 2017 genomförde arkeologer från Sydsvensk Arkeologi en förundersökning vid Tygelsjö, en av de stora medeltida kyrkbyar som finns i Malmös närområde. Merparten av den yta som man nu planerar att bebygga ligger inom vad som utgjort byns odlingsmarker, men även en bäckfåra med tillhörande våtmark samt en mindre del av den egentliga bytomten kom att beröras av våra schakt. Utifrån tidigare erfarenheter och resultat beslöts att en yttäckande metalldetektering borde ske på de forna gårdslägena och i dalsänkan alldeles norr om byn, precis där den lilla bäcken runnit innan den kulverterades kring sekelskiftet.

Där, i sluttningen strax intill bäcklöpet, fick jag kraftigast tänkbara signal i hörlurarna en dag i slutet av september. Orsaken till utslaget var raskt funnen; en 9 cm hög vapensköld med en krönt grip som centralt motiv. Ett hekto gedigen mässing gjorde att metalldetektorn gav ett ordentligt utslag. Vad var då detta? Det välbevarade föremålets ålder föreföll inte vara så speciellt hög. Griphuvudet gjorde att man direkt började fundera på en koppling mot Malmö vars stads- och kommunvapen, som går tillbaks till 1437, föreställer just denna mytologiska varelse. 

Tre fästpunkter på vapensköldens baksida visade att den varit fastsydd på ett klädesplagg eller snarare en väska eller kanske en hästutrustning. Därför framstod det som naturligt att vända sig till experter på äldre militär utrustning för att försöka identifiera vårt fynd. Svaret från Sven Engkvist, museichef på Miliseum i Skillingaryd, lät inte vänta på sig. Vapenskölden har prytt en kartuschväska m/1841 vilken ingått i utrustningen till en soldat från Skånska Dragonregementet, ett traditionsrikt kavalleriförband vars sjätte skvadron om hundra man benämndes ”Malmö skvadron”. Väskan som skölden suttit på, kartuschen(av franskans cartouchière, patronväska), var tillverkad av styvt läder och bars över vänster axel med remmen under uniformens axelklaff eller epålett.

Skånska Dragonregementet som ursprungligen sattes upp i Kronobergs län år 1676 kom att användas intensivt under det Skånska kriget, bland annat i slagen vid Lund och Landskrona. Efter krigsslutet blev regementet förlagt till Skåne på permanent basis och blev då indelat i de södra och östra delarna av landskapet. På så sätt fick Södra Skåningarna en lokal anknytning, vilket bidrog till att minska spänningarna mellan bönder och svenska soldater. Detta trots att skåningar inte fick rekryteras till förbandet före 1698 då man från myndigheternas sida var osäker på lokalbefolkningens lojaliteter. Under det Stora nordiska kriget deltog man i en rad drabbningar i Baltikum, Polen och Ryssland inklusive katastrofen vid Poltava 1709. Namnet Skånska Dragonregementet tillkom 1825 och bibehölls till dess att förbandet avvecklades 1927 som en direkt följd av 1925 års försvarsbeslut.

I Tygelsjö by bodde nio av dragonerna från Malmö skvadron. Och eftersom vapenskölden påträffades på mark som tillhört gård nummer 3 är det frestande att se en koppling till rusthåll 608 där gården ingått. Rusthållet var i indelningsverket en gård som tilldelats kavalleriet och där skattskyldigheten omvandlats till beriden militärtjänst. Kronans stod för soldatens vapen medan rusthållaren (gårdens ägare) fick ställa upp med häst, ryttare och all annan utrustning. Mellan 1835 och 1865 hette den dragon som tjänstgjorde för rusthåll 608 i Tygelsjö Knut (Olsson) Wakt, född år 1816. Att just han kan ha förlorat vapenskölden hemmavid är ingen alltför långsökt tolkning. Hur det verkligen förhöll sig lär vi emellertid aldrig få veta. Men den personliga kopplingen mellan en indelt soldat och ett arkeologiskt fynd från 2018 är tilltalande. Kanske vore det rent av möjligt att hitta ett fotografi på dragonen Wakt?