Under de senaste veckornas undersökning av boplatsen i Bromölla har vi gjort fynd av ett slag som vi aldrig tidigare gjort: mängder av förkolnade ekollon! Vi arkeologer som arbetar här har tillsammans 60-års erfarenhet av fältarkeologi, men vi har aldrig tidigare funnit ett enda bränt ekollon! Vi kommer kanske heller aldrig mer finna ett. Detta trots att vi brukar låta analysera jordprover i jakt på just förkolnade växtdelar, som träkol, hasselnötskal och sädeskorn, vilka i förkolnat skick kan bevaras i många tusen år. De kan berätta om vad som växte i omgivningarna och vilka resurser man tog tillvara, och vad olika konstruktioner använts till.

På boplatsen i Bromölla har vi till dags dato funnit förkolnade ekollon i sex anläggningar av ugnstyp – det vill säga gropar som innehåller sot och bränd lera från inrasade ugnskupoler. Ekollonen har först torkats så att skalen lossnat, det tror vi oss veta eftersom vi endast kunnat se enstaka skal i materialet. Därefter har de fullständigt förkolnat. Ugnarna ligger nära flera hus som är från yngre bronsålder, och bland ekollonen finns krukskärvor av en typ som kallas ”rabbad”, vilka dateras till samma tid. Rabbningen är en utvändig ytbehandling där man lagt på ett lager grov sandig lera, som sedan ruggas upp med grästuvor eller pinnar, och ibland försatts med fingerdragningar som bildar ett randigt mönster. Rabbningen förekommer främst under yngre bronsålder fram i äldre järnålder, det vill säga från cirka 1100 f.Kr. fram till århundradena f.Kr. 

På boplatsen i Bromölla har vi nu samlat in åtskilliga liter förkolnade ekollon, men vi kan fortfarande inte säga vad de använts för! Att ekollon är mycket näringsrika vet vi, och att de kan användas som föda för både djur och människa. Eftersom de innehåller mycket garvsyra behöver man rosta eller koka dem innan de kan tjäna som människoföda, men man kan sedan äta dem med exempelvis salt och honung, eller mala dem till mjöl. Men vi själva har alltså aldrig tidigare stött på spår av detta bruk, trots att vi arbetat med just denna tidsperiod och i denna del av landet. Det för tankarna till att man kanske använt dem som bränsle, eftersom nötter och skal innehåller mycket oljor och brinner bra. Enligt hantverkare som arbetar med smide/gjutning är det en fördel att elda med småved som är lätt att reglera, som ett slags kolbriketter. Att de kan glöda och ge värme länge, vilket kan vara en fördel i många sammanhang. Är det några familjer/hushåll som haft vanan att elda i sina ugnar med ekollon? Tyder det på att det varit särskilt goda ekollonår vid denna tidpunkt? Är det rester efter omfattande misslyckade rostningar? 

Vi är både förbryllade och fascinerade, och vi kommer forska vidare i ämnet när vi är klara med fältarbetet. Vi har samlat in många jordprover och påsar med förkolnade ekollon, vilka kommer analyseras av arkeobotaniker i hopp om att finna en del svar. Till exempel undrar vi om det finns annat förkolnat material i ugnarna, som kan visa på matberedning eller hantverk. Vi kommer också att göra 14C-analyser så vi får bra dateringar av materialet. Vi har fått lite tips på forskning om hur ekollon använts på kontinenten, och vi kommer kolla upp om det finns liknande fynd i våra grannländer. Men ännu så länge är ekollonen i Bromölla ett mysterium!

​Bild 1. Undersökning av ugnen med det största fyndet av ekollon.

​Bild 2. Närbild av det största ekollonfyndet.

​Bild 3. Liten sotig grop fylld med ekollon undersöks invid husvägg i Hus 2.

​Bild 4. Hus 2 undersöks.

I Bromölla fortsätter vi den arkeologiska undersökningen av en förhistorisk boplats. Fast det är egentligen flera boplatser – minst en från yngre stenålder (runt 3500 f.Kr), och flera som avlöser varandra med början av yngre bronsålder fram till tidig romersk järnålder (800 – f.Kr. till 200 e.Kr.). Efter att vi nu schaktat bort all matjord, och i skrivande stund även slutfört GPS-inmätningarna av alla de 4 200 förhistoriska spår vi funnit (!), börjar bilden av de olika gårdarna klarna. Vi har sparat ut kulturlager som fortfarande döljer en del av strukturerna, men vi kan se att vi har lämningar av både tvåskeppiga och treskeppiga långhus, vars konstruktioner och mått gör att vi preliminärt kan datera dem till sen stenålder – äldre bronsålder (runt 2000 f. Kr.) respektive yngre bronsålder-äldre järnålder (cirka 800 – till århundradet f.Kr.). 

Spåren efter husen utgörs av symmetriskt placerade stolphål, det vill säga de gropar som innehållit stående stolpar som burit takstolar och väggar. Stolphålen avtecknar sig nu som mörka runda fläckar i den ljusa sanden. Gårdarna har även hyst mindre uthus och några vad vi tror är verkstadshus, samt en mängd hägnader och fägator som delat in och organiserat gårdstunen. Sammanlagt har vi ännu så länge omkring 15 byggnadsrester varav ett tiotal är långhus. Mellan husen har vi hittat eldstäder, kokgropar, ugnar och en och annan brunn. Det är en mycket komplex och spännande bild vi börjar få fram, och fornlämningen är fantastiskt välbevarad! Det är sällan vi arkeologer får uppleva så fina förhistoriska gårdsmiljöer.

Långhusen har varit 5 - 6 m breda och mellan 10 - 35 m långa – och de allra flesta har byggts i öst-västlig riktning. Detta gör att husen ligger med långsidan mot söder, vilket maximerar solvärme och dagsljus, men även brukar anses fördelaktigt ur vädersynpunkt då hårda vindar oftast blåser från väst eller sydväst. I långhusen från yngre bronsålder-äldre järnålder har man sannolikt både bott och haft en del tamdjur stallade, medan långhusen från sen stenålder – äldre bronsålder enbart varit bostads- och förrådshus. De takbärande stolparna i de hus vi börjat undersöka, Hus 1 och Hus 2, har varit cirka 30 cm i diameter och 40 cm djupa, och väggstolparna omkring 20 cm i diameter och 15 cm djupa. Vi har också rester av bland annat eldstäder inne i husen. 

Människorna som levt här har lämnat efter sig skärvor av krukor och skålar, flintverktyg, benrester av djur, malstenar och olika metallföremål – främst i järn. Fynden kan dateras till både yngre stenålder och yngre bronsålder – äldre järnålder, d v s de hör samman med huslämningarna. Vi finner dem i kulturlagren, utplöjda i matjorden, i eldstäder, stolphål, brunnar och andra lämningar. Ett extra roligt fynd som vi kommer att få anledning att återkomma till är en slipad bergartsyxa som sannolikt kan dateras till mellanneolitum, omkring 3 300 f.Kr. Vi har också funnit spår av tidig medeltid i form av dräktdetaljer och mynt, vilka vi tror hamnat i matjorden via gödsel från gårdarna i den medeltida byn Ivetofta, som låg några stenkast åt nordväst.  

Arbetet fortgår nu med undersökning av kulturlager och byggnadsrester. Många av dem överlagrar och skär varandra eftersom de är från olika faser och tidsskikt, vilket försvårar tolkningen. Det kräver en stor arbetsinsats både vad gäller svett, skyffel och studier av planritningar för att avgöra vad som hör samman. Kunskapen fördjupas allt mer om livet på näset mellan Ivösjön och Levrasjön för 2 000 -5 500 år sen!

​Bild 3. Planritning över Hus 1, stolphål efter takbärare och väggstolpar är svartmarkerade.

​Bild 4. Brunn undersöks strax utanför sydväggen till Hus 1. I tvärsnittet syns delar av malstenar.

​Bild 5. Skärva av kärl från trattbägarkultur, cirka 5 500 år gammal.

​Bild 6. Slipad bergartsyxa cirka 5 500 år gammal.

Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

I november 2017 genomförde Sydsvensk Arkeologi en undersökning utanför Forestad, 7 km norr om Röstånga i Skåne (lokal 5 inom Råvattenprojektet Etapp 2). Då påträffades två brunnar som grävdes ut och provtogs för datering och miljöanalys. Analyserna är nu klara och resultaten motsvarar förväntningarna.

​Brunnarna låg ungefär 30 meter från varandra längs med områdets södra del. I den östra och något större brunnen påträffades ett antal träföremål, bland annat en fragmenterad träkåsa. Denna har nu daterats med 14C-metoden till 640-770 e. Kr. (1327+/- 31BP). Den mindre brunnen kunde med 95,4 % sannolikhet dateras till 640-770 e.Kr. (1334+/-28BP), det vill säga samma som träkåsan. Men eftersom dateringen av kåsan i själva fallet avser tiden då trädet (som kåsan är gjord av) fälldes, bör den mindre brunnen tolkas som äldre. Kanske grävdes den stora brunnen efter att den mindre hade sinat?

Från brunnarna togs också små jordprover för pollenanalys. Leif Björkman på Viscum pollenanalys & miljöhistoria har utfört analysen. Här följer en kortfattad sammanfattning av resultaten:
Det omgivande landskapet var mosaikartat och bestod av såväl skogsdungar som betesmark och åker. Skogsdungarna bestod av lövblandskog med lind, ek och hassel. Den höga alfrekvensen påvisar att det i närheten fanns omfattande bestånd med alkärr eller aldominerad sumpskog. Troligen förekom det också en del björk i den fuktpräglade skogen. Den höga gräsfrekvensen visar att det i omgivningen fanns betydande partier med öppen betesmark. Detta styrks av hög förekomst av svartkämpar och älgört. Det påträffades även pollenkorn från sädesslag i båda proven. Förekomsten av pollen från sädesslag belägger att det har odlats på platsen. Även fynd av pollen från olika ogräsarter och andra åkerindikatorer som bl.a. smörblommor, lomme/penningört, gråbo/malört, mållväxter och syror påvisar odlad mark.

​Miljöanalysen tillsammans med de arkeologiska resultaten antyder att vi befinner oss i utkanten av en boplats från yngre järnålder. Det är inte ovanligt att det förekommer ansamlingar med brunnar, gropar och härdar strax intill bebyggelsen. Förmodligen har husen legat alldeles strax norr om undersökningsområdet.

I måndags startade den sista slutundersökningen inom Råvattenprojektet. Den här gången befinner vi oss strax utanför Forestad,  7 km norr om Röstånga i Skåne.

​Lokal 5, eller Dammsgården, består av en långsmal bit åker mellan en uträtad bäck och Kolemavägen. Lokalen sträcker sig i Ö-V riktning och sluttar svagt ned mot bäcken, som idag ser ut som ett igenväxt dike. 

Vid utredning och förundersökning påträffades stora gropar med mycket sot, kol och eldpåverkad sten. Dom enda fynden som vi kunde koppla till groparna då var bitar av järnmalm. Kanske hade någon form av järnframställning skett på platsen. 

Nu när schaktningen är avklarad kan vi konstatera att de arkeologiska anläggningarna ligger samlade i ett stråk längs med den norra delen av lokalen, som ligger lite högre upp. Nere på strandkanten påträffades två brunnar. Båda har bevarat trä i botten, varav ett kärlfragment och vi misstänker att de är från järnåldern eftersom varken tegel eller yngre rödgods har påträffats i fyllningen, vilket isåfall skulle indikera 1600-1700-tal.

I den västra delen, precis intill den uträtade bäcken schaktade vi fram en rejäl stengrund. Då såg vi också att dikeskanten hade stensatts med stora stenblock. Vi misstänker nu att det handlar om grunden till en kvarnbyggnad, möjligen från 1600-talet (därav osäkerheten med brunnarnas datering). I källorna finns nämligen belägg för att Dammsgården också härstammar från det århundradet. I kartmaterialet syns dock ingen byggnad på platsen men de äldsta kartorna över området härstammar från början av 1800-talet och då kan kvarnbyggnaden redan ha tagits ur bruk och raserats. Kanske kan äldre skriftliga källor ge mer information, men det får vänta tills efter att fältarbetet är avslutat.

Vi har under cirka två veckor undersökt en boplats i Husensjö vid Helsingborg.

En drygt 7 000 kvadratmeter stor yta har schaktas av under besvärliga väderomständigheter och delar av ytan har stundtals varit täkt med vatten. Detta har medfört svårigheter att gräva ut anläggningar, vilka snabbt har fyllts med vatten (se bild).

Hittills har vi hittat spåren av ett långhus, beläget i den nordöstra delen. Det uppskattas ha varit minst 32 m långt, men stolphålen kan eventuellt vara resterna från två kortare långhus som legat gavel mot gavel. I ett av stolphålen påträffades rester av ett förrådskärl. Huset/husen har en trolig datering till romersk järnålder.

I den västra delen av ytan finns fyra stora gropsystem eller lertäktsgropar. Dessa har en oval form och en längd mellan nio och femton meter. Vi har gjort en undersökningsruta i en av dessa gropar och den innehöll små mängder av keramik, bränd lera, djurben och flinta. De övriga har hittills bara snittats med grävmaskin (se bild). Vid den södra gropen finns vid gropkanten ett flertal härdar och gropar, vilka tolkas som anläggningar som har ett samband med groparna. Det är möjligt att det rör sig om keramiktillverkning, vilket har förekommit i det tidigare undersökta området alldeles öster om den nu aktuella ytan.

Vi har också påträffat vad som tolkas vara två ugnar (se bild). Dessa är placerade i södra halvan av området, mellan lertäktsgroparna. I närheten av de stora groparna finns också koncentrationer av härdar. I den centrala delen av ytan har vi även påträffat vad som hittills tolkas vara stolphål från två fyrstolpshus.

Området tolkas för närvarande som en yta med långhus i nordöst, vilket har ett tillhörande verkstadsområde med bland annat keramiktillverkning i södra halvan.

Undersökningen beräknas pågå under ytterligare en dryg vecka.