Under de senaste veckornas undersökning av boplatsen i Bromölla har vi gjort fynd av ett slag som vi aldrig tidigare gjort: mängder av förkolnade ekollon! Vi arkeologer som arbetar här har tillsammans 60-års erfarenhet av fältarkeologi, men vi har aldrig tidigare funnit ett enda bränt ekollon! Vi kommer kanske heller aldrig mer finna ett. Detta trots att vi brukar låta analysera jordprover i jakt på just förkolnade växtdelar, som träkol, hasselnötskal och sädeskorn, vilka i förkolnat skick kan bevaras i många tusen år. De kan berätta om vad som växte i omgivningarna och vilka resurser man tog tillvara, och vad olika konstruktioner använts till. På boplatsen i Bromölla har vi till dags dato funnit förkolnade ekollon i sex anläggningar av ugnstyp – det vill säga gropar som innehåller sot och bränd lera från inrasade ugnskupoler. Ekollonen har först torkats så att skalen lossnat, det tror vi oss veta eftersom vi endast kunnat se enstaka skal i materialet. Därefter har de fullständigt förkolnat. Ugnarna ligger nära flera hus som är från yngre bronsålder, och bland ekollonen finns krukskärvor av en typ som kallas ”rabbad”, vilka dateras till samma tid. Rabbningen är en utvändig ytbehandling där man lagt på ett lager grov sandig lera, som sedan ruggas upp med grästuvor eller pinnar, och ibland försatts med fingerdragningar som bildar ett randigt mönster. Rabbningen förekommer främst under yngre bronsålder fram i äldre järnålder, det vill säga från cirka 1100 f.Kr. fram till århundradena f.Kr. På boplatsen i Bromölla har vi nu samlat in åtskilliga liter förkolnade ekollon, men vi kan fortfarande inte säga vad de använts för! Att ekollon är mycket näringsrika vet vi, och att de kan användas som föda för både djur och människa. Eftersom de innehåller mycket garvsyra behöver man rosta eller koka dem innan de kan tjäna som människoföda, men man kan sedan äta dem med exempelvis salt och honung, eller mala dem till mjöl. Men vi själva har alltså aldrig tidigare stött på spår av detta bruk, trots att vi arbetat med just denna tidsperiod och i denna del av landet. Det för tankarna till att man kanske använt dem som bränsle, eftersom nötter och skal innehåller mycket oljor och brinner bra. Enligt hantverkare som arbetar med smide/gjutning är det en fördel att elda med småved som är lätt att reglera, som ett slags kolbriketter. Att de kan glöda och ge värme länge, vilket kan vara en fördel i många sammanhang. Är det några familjer/hushåll som haft vanan att elda i sina ugnar med ekollon? Tyder det på att det varit särskilt goda ekollonår vid denna tidpunkt? Är det rester efter omfattande misslyckade rostningar? Vi är både förbryllade och fascinerade, och vi kommer forska vidare i ämnet när vi är klara med fältarbetet. Vi har samlat in många jordprover och påsar med förkolnade ekollon, vilka kommer analyseras av arkeobotaniker i hopp om att finna en del svar. Till exempel undrar vi om det finns annat förkolnat material i ugnarna, som kan visa på matberedning eller hantverk. Vi kommer också att göra 14C-analyser så vi får bra dateringar av materialet. Vi har fått lite tips på forskning om hur ekollon använts på kontinenten, och vi kommer kolla upp om det finns liknande fynd i våra grannländer. Men ännu så länge är ekollonen i Bromölla ett mysterium! | Bild 1. Undersökning av ugnen med det största fyndet av ekollon. Bild 2. Närbild av det största ekollonfyndet. Bild 3. Liten sotig grop fylld med ekollon undersöks invid husvägg i Hus 2. |
0 Comments
Fotografi på den stenpackning som framkom och har tolkats som en grav från yngre stenålder (neolitikum).
Södra Hasslegården är en stenåldersboplats har antagits vara cirka 9 000 år gammal. Den höga åldern gör att härdar och gropar ofta är urlakade och svåra att upptäcka. De tydligaste spåren utgörs istället av slagen flinta som återfinns i koncentrationer av varierande storlek. Boplatser av denna typ är svåra att förundersöka och resultaten vid den slutliga arkeologiska undersökningen blir inte sällan oväntade. Det mest pinsamma resultatet är förstås om det visar sig vara betydligt mindre fynd än förväntat. Redan efter den inledande avbaningen stod det dock klart att få fynd knappast kommer att bli ett problem. Flera tusen kvadratmeter kulturlager med flinta och skörbränd sten framkom och vid den inledande rutgrävningen påträffades mycket flinta. Några mikroliter (pilspetsar) tyder på att den preliminära dateringen till 7 000 f Kr är riktig. Vi hoppas att en oval färgning på cirka 4 X 2,5 meter är en hydda, och finns det en kan det finnas flera. Sammantaget känns det om att inledningen av utgrävningen varit riktigt lyckad. Vid alla stora arkeologiska undersökningar påträffas överraskande fynd. Det som förvånar oss mest för tillfället är en vacker glaspärla från Vendeltid som regnade fram på den schaktade ytan. Kanske hör den ihop med en bastant sotig stenkonstruktion som påträffades i den östra schaktkanten? Bland stenarna hittade vi också ett mindre bronsföremål som vi tror är från sen järnålder. Förhoppningsvis kommer vi att veta mer om någon vecka, men säkerligen väntar ytterligare överraskningar under de kommande nio veckorna. |
Kategorier
All
|