Det finns en tendens att romantisera det förflutna, att drömma om en tid när allt var enklare och livet levdes sundare. Men som arkeolog stöter man av och till på belägg för motsatsen. Om vi till exempel betraktar den senare delen av 1700-talet är det lätt att associera till den gustavianska epoken med dess tilltalande strama stilideal och vurm för klassisk bildning. Till förnämt hovliv hos Gustav III och till Bellmans mustiga Stockholmsskildringar. Här ryms en tid av framsteg och globala kontakter med omvälvande lantbruksreformer och SOIC, Svenska Ostindiska Companiets långresor. Allt detta är förstås sant, men det döljs även andra sanningar inom ramen för begreppet ”sent 1700-tal”. Låt oss ta en titt på livet i den betydelsefulla fästningsstaden Christianstad, där den låg mitt ute i de vidsträckta våtmarker som Helge ås vattensystem bildade.
Figur 1. Fästningsstaden Kristianstad belägras av svenska trupper under det Skånska kriget år 1677-1678. Utsnitt från ett större panorama, utfört av Erik Dahlbergh. Att sankmarkerna utgjort en bred första försvarslinje framgår tydligt.
Figur 1. Fästningsstaden Kristianstad belägras av svenska trupper under det Skånska kriget år 1677-1678. Utsnitt från ett större panorama, utfört av Erik Dahlbergh. Att sankmarkerna utgjort en bred första försvarslinje framgår tydligt.
Staden grundades av Christian IV och den danska Kronan som ett svar på ett akut militärt behov. Att kunna skydda nordöstra Skåne i samband med nya svenska anfall över gränsen. Åhus hade drabbats svårt redan år 1569 under Nordiska Sjuårskriget. I nästa konflikt, Kalmarkriget, ödelades Vä vintern 1612 tillsammans med 24 kyrksocknar vid en räd ledd av Gustav II Adolf. Lösningen man valde från myndigheternas sida var att lägga ner båda dessa svårförsvarade medeltida orter och istället skapa en modern fästningsstad ute i de otillgängliga våtmarkerna invid Helge å. Man följde de senaste fortifikatoriska principerna, vilkas giltighet hade bevisats under det långa frihetskriget mellan Spanien och de nederländska provinserna (1568 - 1648). Vatten och våtmarker, gärna kärr och träsk, bildade en bred första försvarslinje och omöjliggjorde att en fiende kunde utnyttja artilleri mot fästningsvallarna. I det avseendet var platsen för det nya Kristianstad ett perfekt val. Allön, den lilla halvö där staden uppfördes, var lättförsvarad med sina enda uppfartsvägar över fast mark via Näsbyfälten i norr eller på Långebro i sydväst. Det 720 x 240 meter stora stadsområdet var gott skyddat bakom sina vattenfyllda gravar och stenklädda jordvallar. Samtidigt var detta en plats som nog ingen av de nyinflyttade borgarna skulle ha valt att bo på självmant. Här, som på många andra ställen under dessa tider av ständiga krig, var det enbart militärstrategiska överväganden som styrde. De olägenheter som valet av plats medförde för dem som skulle framleva sina dagar i en vattenomkransad fästningsstad var alltid av mindre betydelse för makthavarna.
Figur 2. Norra delen av Kristianstads historiska innerstad med 1700-talets befästningsverk markerade. De större arkeologiska undersökningar som genomförts i området sedan 2012 namnges.
Idag domineras stadens norra torg av Stora Kronohusets mäktiga fasad där devisen ”Legibus et Armis” (Åt lagar och vapen) understryker byggnadens förflutna som hovrätt och stab i kombination. Kronohuset uppfördes i början av 1840-talet, men platsen har ett mycket längre militärt förflutet än så. Från allra första början fanns tre separata, lika stora tomter vid torgets norra långsida. Läget var det mest förnäma man kunde tänka sig i Christian IV:s nya befästa stad; med Heliga Trefaldighets kyrka och rådhuset som närmsta grannar. Dessutom planerades ett kungligt residens för den östra sidan. Men det projektet stannade vid ett stort murat tyghus; ett vapenförråd för fästningen som nu sedan länge utgör kärnan i Regionmuseets byggnad.
Bland de första ägarna till de tre exklusiva fastigheterna fanns både rådmän och borgmästare; ledande personer i stadens borgerskap. Men redan 1640 övertog den danska Kronan den östra tomten vilken förvandlades till material- och proviantgård. Byggnaderna fick nya funktioner, bland annat rymdes här ett bageri som försåg garnisonens soldater med bröd. Att Skåne och därmed även Kristianstad övergick i svenska händer som en följd av Roskildefreden 1658 ändrade ingenting. Det fanns fortfarande soldater att mätta.
Under loppet av 1700-talet övergick även de två andra tomterna till Kronan. Den västra kom att inrättas till lasarett och marketenteri, en kombination som kan förefalla märklig i en tid som karaktäriserades av olika epidemier. Blanda soldaternas mathållning med potentiella bärare av smittsamma sjukdomar? Det låter inte som bästa tänkbara disponering av militärens lokaler. Men som vi snart skall se har arkeologin kunnat visa fram än värre förhållanden…
Bland de första ägarna till de tre exklusiva fastigheterna fanns både rådmän och borgmästare; ledande personer i stadens borgerskap. Men redan 1640 övertog den danska Kronan den östra tomten vilken förvandlades till material- och proviantgård. Byggnaderna fick nya funktioner, bland annat rymdes här ett bageri som försåg garnisonens soldater med bröd. Att Skåne och därmed även Kristianstad övergick i svenska händer som en följd av Roskildefreden 1658 ändrade ingenting. Det fanns fortfarande soldater att mätta.
Under loppet av 1700-talet övergick även de två andra tomterna till Kronan. Den västra kom att inrättas till lasarett och marketenteri, en kombination som kan förefalla märklig i en tid som karaktäriserades av olika epidemier. Blanda soldaternas mathållning med potentiella bärare av smittsamma sjukdomar? Det låter inte som bästa tänkbara disponering av militärens lokaler. Men som vi snart skall se har arkeologin kunnat visa fram än värre förhållanden…
Figur 3. Tomtkarta som visar Kronans fastigheter vid norra sidan av Stora Torg i Kristianstad år 1807. Notera speciellt brunnen och de två avträden som ritats in. Kartan förvaras på Krigsarkivet i Stockholm.
Byggnaderna på den mittre tomten genomgick skiftande öden. Här inrättades först ett postkontor av svenskarna, därefter följde en längre period med värdshus och utskänkning innan man började tillverka ylletyger inne i gården. På 1770-talet övertog så Kronan även denna fastighet vars sannolikt slitna byggnader nu revs. En planritning från år 1779 som idag förvaras på Krigsarkivet i Stockholm visar en helt öppen yta, omgiven av plank. Här, på vad som då kallas ”Öde tomt”, förvarades ved; bränsle som behövdes både till det Kronobränneri som låg på torgets södra sida och till bageriets ugnar i granntomten. Brännvin och bröd – nödvändiga ingredienser i ett svenskt soldatliv på 1700-talet!
Figur 4. Lämningarna efter Kronobageriets bakugnar friläggs i kvarteret Hovrätten våren 2018.
På hörntomten i öster ersattes omkring år 1780 vad som stod kvar av 1600-talets borgmästargård med en ny, funktionellt utformad byggnad – Kronobageriet med tillhörande magasin för mjöl och andra livsmedel. Två stora tegelmurade bakugnar skulle förse soldaterna i garnisonen med bröd. I samband med bygget fylldes en gårdsbrunn igen, antagligen var den i vägen för transporterna in till bageriet. Brunnen hade då ganska nyligen ersatt en grundare grävd föregångare som sinat när Yngsjöbönderna grävde sin beryktade kanal ut till Hanöbukten. Man ville vinna land genom att sänka vattennivån i Yngsjön, men kunde inte ana vilka konsekvenser projektet skulle få. För vid vårfloden 1775 bröt Helge å ett nytt utlopp via böndernas dike, något som påverkade sjösystemet ända upp till fallen vid Torsebro. Det berättas att nivån i Kristianstads vallgravar sänktes med så mycket som 70 cm på några timmar. Och inne på Kronans material- och proviantgård sinade alltså den viktiga brunnen.
Figur 5. Stenskodd brunn under utgrävning inne på tomten till Kronans proviantgård, senare Kronobageriet i Kristianstad.
När vi på våren 2018 undersökte de båda brunnarna var de stensatta karen fyllda med allsköns skräp och orenlighet. Matrester med djurben, till och med äggskal, fanns bevarade. Liksom latrinlager, mänsklig avföring som troligen hade hämtats från det dass med fyra separata hål som noga återgivits på de militära tomtkartorna. Prover från lagren sändes till Stockholm för analys; det fanns all anledning att förvänta sig bra resultat då förhållandena för bevaring verkade vara särdeles goda. Så var också fallet – fröer och andra växtdelar gav en lång artlista. Men helt oväntat kom ytterligare ett resultat – preliminärt än så länge, men trots det väl värt att redovisa i detta sammanhang!
Det visade sig nämligen att just lagren med avföring innehöll rikliga förekommande ägg från inälvsparasiter, framför allt då piskmask (Trichuris trichiura), och spolmask (Ascaris lumbricoides)[i]. Kopplingen mellan dasset med fyra hål, fyllningen i de igenlagda brunnarna och Kronans proviantgård med dess bageri blir lika uppenbar som osmaklig för oss i det hygieniska tjugoförsta århundradet. Samma personer, de soldater och civila som hanterade garnisonens livsmedelsförsörjning, utnyttjade också avträdet. Samma personer som bar på ”rikligt förekommande” inälvsparasiter. Det är ingen trevlig bild man ser framför sig!
Det visade sig nämligen att just lagren med avföring innehöll rikliga förekommande ägg från inälvsparasiter, framför allt då piskmask (Trichuris trichiura), och spolmask (Ascaris lumbricoides)[i]. Kopplingen mellan dasset med fyra hål, fyllningen i de igenlagda brunnarna och Kronans proviantgård med dess bageri blir lika uppenbar som osmaklig för oss i det hygieniska tjugoförsta århundradet. Samma personer, de soldater och civila som hanterade garnisonens livsmedelsförsörjning, utnyttjade också avträdet. Samma personer som bar på ”rikligt förekommande” inälvsparasiter. Det är ingen trevlig bild man ser framför sig!
Figur 6. Bevarade ägg från inälvsparasiter påträffade i ett prov insamlat från en brunn på Kronans proviantgård, senare Kronobageriet. Mikroskopfoto: Jonas Bergman, paleoekolog vid Arkeologerna (SHM) i Stockholm.
Ute i stadsområdet fanns även några kollektivt utnyttjade vattentäkter; brunnar varav den vid Kyrkogatan (nuvarande Västra Storgatan) var känd för sitt välsmakande vatten. Men det förtjänar att påpekas exakt var denna brunn var belägen. Den låg på gatans västra sida, inbyggd i en mur som skilde av Heliga Trefaldighets kyrkogård från stadsrummet. Kanske inte den placering vi idag skulle ha valt för en vattentäkt? Man får bara hoppas att det vatten som hämtades här för att utnyttjas i de närbelägna hushållen kokades ordentligt…
Figur 7. Heliga Trefaldighets kyrka med brunnen markerad i kyrkogårdsmuren invid Västra Storgatan (Kyrkogatan).
Inom kort hoppas vi kunna fylla på med ännu mer upplysningar om hälsotillståndet i staden. Vid de omfattande arkeologiska undersökningarna inne på Heliga Trefaldighetskyrkans förutvarande kyrkogård har ett antal gravar frilagts. De dateras till perioden ca 1620 till 1830 och representerar ett tvärsnitt av stadens civila invånare och sannolikt även garnisonens soldater. Skeletten undersöks av vår osteolog så att ålder, kön och hälsostatus kan avgöras. Finns det spår av skador; läkta eller oläkta? Kan man se spår efter sjukdomar? De avlidnas lämningar innehåller mycket information som kan avläsas; även om individerna själva med största sannolikhet förblir namnlösa för oss idag.
Figur 8. Grav på kyrkogården intill Heliga Trefaldighets kyrka under utgrävning våren 2019. Notera hur man lagt kalk över kroppen. Möjligen som ett försök att skydda befolkningen mot en smittsam sjukdom.
När vi så talar om sjukdomar och de epidemier som likt koleran år 1857, då närmare 600 personer dog – 10% av stadens dåvarande befolkning – är det en beständig plåga vi inte får glömma bort. Frossan. Den form av malaria som härjade i våra nordliga trakter och som vissa år under senare delen av 1700-talet kan beläggas ha krävt fyrsiffriga dödstal i landet. Även om sjukdomen benämnts på flera olika sätt i det skriftliga källmaterialet där namn som kallesiuka, koldesot, skaelffvosoth, skelfva, frösesiuka eller frossa förekommer är det malaria det handlar om. Spridd genom myggor av släktet Anopheles var det i hög grad en fattigdomssjukdom där trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden aktivt bidrog till smittspridningen. I Sverige konstaterades det sista fallet av inhemsk malaria år 1933; sjukdomen försvann sannolikt som en följd av utdikningar och en allmänt sett bättre boendestandard. Men i den period vi tittat närmare på, 1600- till 1800-tal, utgjorde Kristianstad genom sitt läge mitt i Helge ås sjösystem med dess vidsträckta våtmarksområden en plats där frossan var att betrakta som endemiskt förekommande. För att få en uppfattning om hur sjukdomen påverkat stadens invånare avser vi att se närmare på nyligen upptäckta skeletala tecken på frossan. Sannolikt blir analysen av de döda från Heliga Trefaldighets kyrkogård den första gången metoden testas på ett osteologiskt material i Sverige!
Förhoppningsvis kan vi komplettera med ännu fler bitar till det arkeologiska pusslet; ny information om forna dagars levnadsvillkor i fästningen Kristianstad. Kommunens planer på utbyggnader i norra delen av den historiska stadskärnan kommer att beröra befästningarna med dess vallar, bastioner och vallgravar. Och just vallgravarna kan komma att bli av stort intresse när det gäller att undersöka hälsotillståndet hos invånarna – såväl civilister som garnisonens soldater. När man 1748 tog beslut om att modernisera skyddet vid den utsatta norra sidan innebar detta att hörnbastionerna Konungen och Drottningen utökades kraftigt och att en helt ny bastion till försvar av Norreport, Arvprins Gustaf, byggdes mitt emellan dem. Man anlade de nya verken rakt ut över den danska tidens vallgrav. Det innebär att bottenlagren i denna vattenfyllda grav, slam och gyttja, förseglades omkring 1750. Med de analysmetoder som står till vårt förfogande idag kan dessa lager vara en veritabel skattkammare för den som vill undersöka hälsa och hygien i 1600- och 1700-talets Kristianstad. För även om man från ansvarigt håll strävade efter att hålla de till försvaret så viktiga vallgravarna öppna, så utgjorde de en plats där allsköns avskräde och orenlighet hamnade. I dessa blöta, syrefattiga miljöer bör ännu spåren i form av matrester, latrin och parasiter finnas bevarade. Här ligger en hittills oprövad källa till kunskap och väntar på att läsas av!
Förhoppningsvis kan vi komplettera med ännu fler bitar till det arkeologiska pusslet; ny information om forna dagars levnadsvillkor i fästningen Kristianstad. Kommunens planer på utbyggnader i norra delen av den historiska stadskärnan kommer att beröra befästningarna med dess vallar, bastioner och vallgravar. Och just vallgravarna kan komma att bli av stort intresse när det gäller att undersöka hälsotillståndet hos invånarna – såväl civilister som garnisonens soldater. När man 1748 tog beslut om att modernisera skyddet vid den utsatta norra sidan innebar detta att hörnbastionerna Konungen och Drottningen utökades kraftigt och att en helt ny bastion till försvar av Norreport, Arvprins Gustaf, byggdes mitt emellan dem. Man anlade de nya verken rakt ut över den danska tidens vallgrav. Det innebär att bottenlagren i denna vattenfyllda grav, slam och gyttja, förseglades omkring 1750. Med de analysmetoder som står till vårt förfogande idag kan dessa lager vara en veritabel skattkammare för den som vill undersöka hälsa och hygien i 1600- och 1700-talets Kristianstad. För även om man från ansvarigt håll strävade efter att hålla de till försvaret så viktiga vallgravarna öppna, så utgjorde de en plats där allsköns avskräde och orenlighet hamnade. I dessa blöta, syrefattiga miljöer bör ännu spåren i form av matrester, latrin och parasiter finnas bevarade. Här ligger en hittills oprövad källa till kunskap och väntar på att läsas av!
Figur 9. Arkeologiskt konstaterade lämningar efter bastion Arvprins Gustav, byggd på 1750-talet ut i den tidigare vallgraven. Det nya försvarsverket utgör ett skyddande lock över lager med slam och avfall.
Så svaret på den inledande frågan blir nej, det var sannerligen inte bättre förr. Inte på Gustav III:s tid. Inte i Kristianstad. Inte för de soldater och civila som framlevde sina dagar innanför stadens befästningsverk och vallgravar med dess illaluktande, stillastående vatten. En fästning väl skyddad mot fientliga anfall, belägen som den var mitt ute i våtmarkerna längs Helge å. Men också en stad vars invånare drabbades av en rad olika sjukdomar, inte minst den fruktade ”frossan” – vår lokala variant av malaria. En stad där de jordiska lämningarna efter män, kvinnor och barn visar tydliga spår av ett hårt, mödosamt liv. En stad där vatten hämtades från en brunn grävd alldeles i gränsen till den välfyllda kyrkogården. En garnison där de soldater som tjänstgjorde vid Kronans material- och proviantgård, kanske rent av på Kronobageriet, lämnat talande spår i form av bevarade inälvsparasiter.
Det är ingen tilltalande bild av det förflutna som arkeologin skänker oss – men den manar till eftertanke! För Kristianstad är bara en av många fästningsstäder i norra Europa som anlagts helt utifrån militära överväganden – strategiskt belägen och lätt att försvara. På sin tid en hypermodern satsning, byggd helt efter senaste holländska fortifikatoriska principer. Men av den anledningen också en plats som inte valts av de som skulle bo där. Invånarna i de uppgivna städerna Vä och Åhus hade sannolikt helst stannat kvar och sluppit flytta över till Christian IV:s vattenomslutna fästning. Och än idag lever vi med konsekvenserna av beslut som togs i efterspelet till ett bortglömt krig som utkämpades för över fyrahundra år sedan. Visserligen skördar inte frossan sina årliga offer längre – men med stigande vattennivåer och översvämningar har de låglänta våtmarker som en gång utgjorde fästningsstadens främsta skydd istället förvandlats till ett alltmer påtagligt hot!
Det är ingen tilltalande bild av det förflutna som arkeologin skänker oss – men den manar till eftertanke! För Kristianstad är bara en av många fästningsstäder i norra Europa som anlagts helt utifrån militära överväganden – strategiskt belägen och lätt att försvara. På sin tid en hypermodern satsning, byggd helt efter senaste holländska fortifikatoriska principer. Men av den anledningen också en plats som inte valts av de som skulle bo där. Invånarna i de uppgivna städerna Vä och Åhus hade sannolikt helst stannat kvar och sluppit flytta över till Christian IV:s vattenomslutna fästning. Och än idag lever vi med konsekvenserna av beslut som togs i efterspelet till ett bortglömt krig som utkämpades för över fyrahundra år sedan. Visserligen skördar inte frossan sina årliga offer längre – men med stigande vattennivåer och översvämningar har de låglänta våtmarker som en gång utgjorde fästningsstadens främsta skydd istället förvandlats till ett alltmer påtagligt hot!
[i] Muntlig uppgift - Jonas Bergman, kvartärgeolog vid Arkeologerna SHMM.
RSS Feed