Kategori: Kristianstad

Avfallets berättelser – social historia i Contregardens vallgrav

29/9/2021

Mycket har hänt norr om Vattentornsvägen i Kristianstad det senaste året; inom den tidigare godsstationen och regionbussarnas uppställningsplats. Visserligen gav man upp planerna på att placera stadens nya badhus här, men i stället påbörjas nu bygget av Rättscentrum. Den mäktiga huskroppen kommer att synas långt ut över de låglänta våtmarkerna kring Helge å; stadens silhuett ändras radikalt. En talande symbol för den genomgripande förvandling norra delen av det historiska stadsområdet kommer att genomgå.

Men förändring och storskaliga projekt har alltid präglat denna del av Kristianstad. Först genom de befästningsverk som uppfördes i sankmarkerna under 1600- och 1700-talet. De ersattes av järnväg, vattenverk, regemente och småindustri. Nu inleds en ny epok genom bygget av Rättscentrum. Förfallna överloppsfastigheter saneras och bostäder tillkommer. En länge missgynnad stadsdel görs attraktiv.

Men låt oss fokusera på spåren efter en tidigare förfallsperiod; åren efter att fästningen lagts ner 1847. I stadens centrala och södra delar gick demoleringsarbetet raskt framåt. Boulevarderna tillkom på vallarnas plats, stadskvarter breddades och vallgravar fylldes ut där det nya residenset och södra kasernområdet sedan byggdes upp. Den befästa staden ändrade på kort tid karaktär; stadsrummet öppnades, moderniserades och tillgängliggjordes även om den militära prägeln skulle komma att bestå under mer än ett sekel.

Utvecklingen på norr gick avsevärt långsammare. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns betydande delar av bastioner, vallar och vallgravar kvar, om än i förfallet skick. Foton från tiden visar stadsporten vid Norrtull, frilagda kasematter och hur ett vattentorn uppförts på ruinen av bastion Drottningen. Att även Contregarden, den längst mot norr belägna försvarsvallen, låg kvar visas av de fynd vi gjorde i vallgraven sommaren 2021. Under ett par decennier har blandat avfall tippats härute. Det var en plats i skymundan; mark som för tillfället var ointressant. Först kring sekelskiftet 1900 när järnvägen tillkommit, vallarna schaktas ut och en handelsträdgård anlagts i en angränsande fastighet började detta förhållande ändras.

Vid den arkeologiska undersökningen syntes ett meterbrett stråk bestående av lika delar grästorv, växtrester och allsköns skräp. Det utvisade skiljet mellan vallens undre intakta del, där 1,8 m fyllningsmassor lämnats kvar, och själva vallgraven där fästningsvallens övre del hamnat i form av omblandade schaktmassor. Utefter contregardens nordvästra kant hade stora mängder hushållsavfall dumpats och rasat ner längs dess sluttande utsida. De fuktiga och samtidigt syrefattiga förhållanden som rådde i dessa lager har bevarat såväl trä som läder medan metallföremål utan skyddande ytskikt som till exempel emalj, påverkats desto mer.

Vallanläggningens kant mot nordost och den delvis tömda vallgraven.

Avfallslagret synligt. Mitt i bild den rena grå lera som täckte contregardens yta; till höger omblandade, utschaktade massor från vallens högre delar. Mellan dem ligger ett meterbrett gråbrunt stråk av grästorv och avfall.

Närbild på avfallslagret med dess massor av krossade föremål.

En del av de tillvaratagna föremålen efter rengöring.

Emaljerade kärl, kanske från Kockums fabrik. (a – potta; b – Två blå skålar; c – Emaljerad mugg).

Vad var det då som påträffades och på vilket vis är sekelgammalt avfall intressant för oss? Normalt sett är ju den här typen av sentida kontexter något som bara dokumenteras ytterst översiktligt vid en arkeologisk undersökning. Eventuella föremål plockas mest in i form av kuriosa utan att för den skull gå vidare till museisamlingar och magasin. Och nej, även i det här fallet kommer vad som samlades in främst att hamna i Regionmuseets studiesamling för att utnyttjas vid visningar samt i barn- och ungdomsverksamhet. Likväl finns det anledning att se närmare på vissa ting, eftersom de kan illustrera livet i en skånsk landsorts- och garnisonsstad under en epok av viktiga, genomgripande förändringar i samhället – tiden kring sekelskiftet 1900.

Högst sannolikt härrör avfallet från såväl Kristianstads civilbefolkning som från militära sammanhang med tanke på hur kort avståndet varit till Norra Kasern och det område som då disponerades av Wendes Artilleriregemente. Samtidigt var det hushållsavfall som glas, porslin och kärl av bleckplåt som dominerade. Att slakt- och matrester i form av djur- och fiskben, vilka i äldre sammanhang utgör ett stort inslag i stadens kulturlager, helt saknades vid contregarden visar tydligt hur synen på avfallshantering hade ändrats. En väl organiserad renhållning fungerade nu inom stadens hank och stör.

Bland de många emaljerade kärl av alla storlekar som påträffades var det intressant att notera mängden pottor, eller ”nattkärl” med en då populär förskönande omskrivning, som dök upp i schaktmassorna. Frågan är om inte detta speglar hur stadens avloppssystem byggdes ut under sent 1800-tal? Med införandet av vattenklosetter i nybyggda bostäder parallellt med ett alltmer uttalat renlighetsideal hos borgerskapet blev den emaljerade pottan från Kockums verkstäder nu överflödig i många hushåll och kunde utan saknad slängas.

Militär fältflaska (a – Kronmärkt skärva; b – Fältflaska från Sunds glasbruk).

Några enkla bleckmuggar, trä från transportlådor med ännu skönjbar tryckt text samt vissa kraftiga skodon bör ha varit militär utrustning. Likaså den kronmärkta skärvan från en fältflaska, tillverkad vid Sunds glasbruk uppe i Jönköpings län. Men det var flaskornas antal man noterade. Karaktäristiska slanka buteljer för Rhen- och Moselviner, rödvin, portvin, och enstaka som innehållit sekt eller champagne samt vanliga ölflaskor av brunt glas. Några av de senare försedda med glasbrukets märkning, till exempel ett ”Å” omgivet av tre stjärnor och texten ”1/3 Lit”. En föregångare till våra dagars 33 centiliters flaska tillverkad på Årnäs bruk i norra Västergötland. Överraskande var alla de gröna flaskor i olika storlekar som bar texten BENEDICTINE DOM och som haft ett runt lacksigill över etiketten. Uppenbarligen var denna starka örtlikör (40 %) en storsäljare i det Oscarianska Christianstad!

Vinflaskor (a – Rhenvin; b – Rödvin; c – Sannolikt sekt eller champagne).

Ölbutelj (a – Flaska tillverkad på Årnäs glasbruk; b – Firmamärket, ett ”Å” omgivet av tre stjärnor).

Benediktinlikör (a – Flaska från sekelskiftet 1900; b – Flaska från Systembolagets katalog 2021).

Även mineralvatten finns representerat genom en intakt stengodsflaska, försedd med öra och märkt EMSER KESSEL WASSER. Centralt i stämpeln finns ett krönt N. Tillverkarens märkning daterar flaskan till mellan åren 1879 och 1900.

Mineralvatten från Tyskland (a – Flaska av stengods; b – Fabrikens stämpel EMSER KESSEL WASSER, i bruk mellan 1879 och 1900).

Små parfymflaskor av varierande form och färg påträffades i stort antal. Av dessa kunde bara en identifieras såsom av Barnängens fabriker i Stockholm tillverkat KÖLNERWASSER, en svensk kopia av vad vi idag känner till som Eau de Cologne. Även medicinska undermedel fanns representerade bland våra fynd i form av tre flaskor RONNEBY ARSENIKVATTEN, en blandning av järnhaltigt vatten från hälsobrunnen som spetsats med arsenik. Vätskan som blev registrerad 1899 och vars kvalitet kontrollerades av ”rättskemisten Professor Valter Lindberger” ströks i FASS och avregistrerades ur Apotekets sortiment den 1 oktober 1950, sannolikt på goda grunder…

Till gruppen medicinska preparat ska även innehållet i flaskan märkt med firmanamnet ATHENSTAEDT & REDEKER, MEMLINGEN BREMEN räknas. Men här handlar det om Tinctura Ferri, dvs. järntillskott i lösningsform med tillsats av socker, en produkt som man ännu finner hos apotek och hälsokostbutiker. Dessutom existerar det tyska företaget fortfarande; gott och väl ett sekel efter att den bruna glasflaskan hamnade i kanten av en igenväxande vallgrav i Kristianstad.

Fabriken Helios i Sundbyberg tillverkade två bästsäljande produkter; den antiseptiska lösningen LAZAROL och sårsalvan LAZARIN som vi hittade en fortfarande halvfull burk av. Man rekommenderades att använda medlen tillsammans för att lindra smärta och läka sår. Intressant nog påstods Lazarol även vara verksamt mot ”elakartad huvudvärk och reumatisk tandvärk” trots att detta sårtvättmedel fått kräkmedel tillsatt för att inte drickas...

Parfym eller balsam? (a – Små blå flaskor från vallgraven; b – Patentkork från Parfymeriet F. Pauli i Stockholm;
c – Reklam från Parfymeri F. Pauli år 1890).

Barnängens KÖLNERWASSER …eller Eau de Cologne.

Ronneby Arsenikvatten (a – Flaska från vallgraven; b – Flaska om 200 g med etikett;
c – Innehållsdeklaration från 1904).

Järntinktur (a – Flaska från vallgraven; b – ATHENSTAEDT’S TINCTURE of IRON; c – Tysk innehållsdeklaration).

Lazarin sårsalva (a – Burkens metallock; b – Porslinsburk för LAZARIN sårsalva; c – Reklam för LAZAROL och LAZARIN från 1943).

En välbevarad flaska av klart glas var märkt MELLIN’S INFANT FOOD. Produkten var okänd för oss, men efter lite faktasökande stod det klart att vi hittat en storsäljande produkt från den industriella revolutionens tidevarv. För även om vi idag kanske mest förknippar industriellt framställd modersmjölksersättning med schweizaren Henri Nestlés patent från 1867 var det engelsmannen Gustav Mellins produkt som fick den största spridningen. Ursprungligen tillverkad i Boston av firman Theodore Metcalf blev Mellin’s Infant Food en enorm framgång på den amerikanska marknaden under parollen ”The Only Perfect Subsitute for Mother’s Milk!”. Verkligheten var emellertid en annan. Vad man producerade var en tillsats utblandad i komjölk, huvudsakligen bestående av vetemjöl, maltextrakt och bikarnbonat. Flaskorna såldes till ett pris av 65 cent och utlovades ge babyn ”strenght and vitality, while preventing colic and constipation”. Firmans annonser visar idel rosiga, leende småbarn och lyckliga mödrar – gärna omgivna av blommor. Verklighetens kundkrets såg mestadels något annorlunda ut. Genom tillgång till bröstmjölksersättning kunde nyblivna mödrar snabbt pressas att återvända ut i fabrikerna, medan småttingarna matades av mor- eller farföräldrar med Mellin’s Infant Food. Eller något annat av det halvdussin likartade märken som dominerade marknaden kring sekelskiftet 1900. Flaskan vi hittade kommer från Mellin’s fabrik i Peckham, UK, vilken försåg europeiska barn med denna sorgesamma vätska… Man får förmoda att den barnmat som idag säljs under firmanamnet Mellin är betydligt nyttigare.

Mellin’s Infant Food (a – Flaska från vallgraven; b – Mellin’s reklam från 1883; c – Omslag till broschyr om Mellin’s Infant Food från 1893; d – Mellin’s reklam från 1910; e – Mellin’s barnmat idag; från reklam på Amazon).

En annan brittisk produkt av ett trevligare slag som utifrån antalet fynd bör ha gjort succé i Christianstad var senap av märket Batty & Co. Makers of High Class Pickles, Sauces etc. Deras Patent Mustard – Ready for Use var förpackad i karaktäristiska blåvita stengodskärl. Även äkta fransk senap i glasburk från firman LOUIT FRERES & CO, märkt MOUTARDE DIAPHANE förekom. Just den här typen av tunnformade burkar dateras till mellan 1880 och 1900. Av mer lokalt ursprung var den lilla stavbyggda tunna som påträffades utplattad nere i vallgraven. Med stor sannolikhet var det en smördrittel, ett kärl uppbyggt av stavar i bokträ vilket fodrades med smörpapper på insidan för att rymma kvalitetsgranskat smör. Tunnans volym var anpassad för export av svenskt runmärkt smör till England; en typ av förpackning som lite anakronistiskt användes till detta ändamål ända in på 1960-talet.

När det gäller till förpackningar som utnyttjats till annat än livsmedel visar mängden av små bläckflaskor oss en tid före kulspets- och tuschpennor. Kanske skall man också se dem som avfall från regementets kontorspersonal, en miljö där stora mängder bläck förbrukats årligen.

När det gäller fynd av bordets och kökets kärl har vi redan berört de emaljerade skålar, muggar, silar, durkslag och kannor – inklusive flera kaffekannor – som skymtade förbi vid schaktningen. Vanligtvis då i ett sådant skick att de inte var lönt att försöka plocka upp dem. Rosten hade redan gjort sitt. Porslin och dricksglas förekom i stort antal, men det ligger i sakens natur att det till skillnad från förpackningar som flaskor och senapsburkar rörde sig om ituslagna, kasserade föremål. Föga förvånande var pressglas vanligt förekommande, liksom krossade vin-, snaps- och grogglas. Det kan nog ha gått hett till ibland inne på Wendisternas mäss… Bland porslin och flintgods kunde både enkel vardagsvara och mer exklusiva serviser identifieras; t.ex. Rörstrands fina ”Japan”, i produktion mellan 1866 och 1926.

Batty & Co – färdigblandad senap från England.

Fransk senap från firman Louit Freres & Co. Förpackningens form daterad till mellan 1880 och 1900.

Smördrittel; sammanpressad i botten av vallgraven.

Små flaskor av klart glas; närmast i bild två bläckflaskor.

Glas från sent 1800-tal (a – Liten form. Avsedd för pudding eller gelé; b – Fot till fat eller skål;
c – Fot till fat eller skål).

Porslin och flintgods. Den stora skärvan av kinesisk eller japansk tillverkning. Skärvan i mitten till vänster Rörstrands servis ”Japan”. Nedre skärvan till vänster är Gustafsbergs "Venus" som tillverkades 1908-1940.

Skärva från lock till kärl av majolika, 1880-tal.

Kuriosa. Äggkopp, litet fyrkantigt kärl med stiliserad flätning. Kopp (?) med dekor i form av en naturtroget målad tax.

Kuriosa. Vas med flickfigur. Litet kärl av pressglas. Fragment av glasföremål av obekant utseende och funktion.

Avslutningsvis skall vi inte heller glömma bort ett av undersökningens mer praktfulla fynd; en stor plåtskylt täckt med blå och vit emalj. Den gör reklam för den ”äkta egyptiska cigaretten” YALTA no 12, registrerad som varumärke år 1892 och tillverkad av Cigarettfabriken Orient i Stockholm. Yalta kom att bli ett av landets mest sålda märken under början av 1900-talet. Den blev så populär att konkurrenter vid tre olika tillfällen försökte förfalska cigaretten; tidiga exempel på varumärkesintrång som slutade i domstol. Yalta såldes både med och utan munstycke. År 1906 kostade 1000 st. YALTA no 12 hela 24 kr 75 öre.

Cigaretten YALTA no 12 (a – Reklamskylt i emalj; b – Cigarettautomat avsedd för märket YALTA).

Om man skall sammanfatta de resultat som uppnåtts genom en slumpmässig insamling ur avfallslagret vid contregardens nordöstra sida kan man närmast definiera metoden som en sorts sampling. Högst sannolikt har stora, hela och iögonfallande föremål prioriterats, även om detta aldrig var avsikten. Men arbetet skedde under högt tempo, där en ensam arkeolog följde och dirigerade grävmaskinen. Dessutom var maskinen i fråga en stor Caterpillar 320F försedd med en 190 cm bred skopa och lång räckvidd. Den var utmärkt för den snabbt genomförda framschaktning av fästningsvallen som ingick i uppdraget, men inte så lämpad för arbete i fyndrika kontexter. Skoptagen blev stora och innehållet hamnade på schakthögar bortom räckhåll för arkeologen. Därför blev en stor del av föremålen insamlade i efterhand ur dessa nyss uppgrävda massor. Emellertid ingick ju inte omhändertagande av fynd yngre än den i KML uppsatta gränsen 1850 i uppdraget. Vad som beskrivits i det föregående blir något av en överkurs, en kontroll av vad ett fyndmaterial av detta slag kan ha för informationsvärde. Svaren på detta spörsmål är av intresse, inte minst därför att vi kan jämföra med avsevärt äldre lager i urbana kontexter inne i fästningsstaden Kristianstad. Lager tillkomna i likartade urbana miljöer, under snarlika omständigheter och där många tyvärr har undersökts lika översiktligt.

Så trots tidspress och en högst översiktlig hantering av föremålsmaterialet i fält har det varit möjligt att se indikationer på samhälleliga förändringsprocesser, på hur innovationer och nya tänkesätt har vunnit insteg i lokalsamhället, på kontaktmönster och ibland långväga utbyte. Vidare har det gått att koppla deponins tillkomst till ett bestämt skeende i stadens historia genom att använda äldre kartmaterial, skriftliga källor och daterande föremål. Utifrån vissa av de föremål som påträffades har mer detaljerade berättelser kunnat byggas upp, där tinget i sig kan illustrera större, avsevärt mer komplexa förlopp. Flaskan med Mellin’s Infant Food är ett gott exempel på detta.

Det är inget dåligt resultat av en högst improviserad samtidsarkeologisk insats! Som en fascinerande bieffekt vid sökandet efter information till artikeln fick vi dessutom inblick i den samlarmarknad som vuxit fram kring sekelgamla förpackningar och priserna de betingar idag. Det är en i sig tänkvärd lärdom – hur vardagens självklara föremål, dem vi ägnar föga uppmärksamhet, försvinner och förvandlas till åtråvärda antikviteter.

Rekommenderad läsning:
Society for Historical Archaeology:
Food Bottles and Canning Jars https://sha.org/bottle/food.htm

0 Comments

I brist på kanoner…Christianstad 1673

2/4/2020

0 Comments

När man ger sig in i arkivens värld finner man ibland saker man egentligen inte letat efter, men som ändå visar sig bära spännande berättelser. Precis så var det när jag sökte efter militära ritningar över Kristianstads befästningar, upprättade innan de stora ombyggnaderna tog vid 1748. Det vill säga den fästningsstad omgiven av vallgravar och jordvallar, förstärkta med tio bastioner, som skapades på initiativ av Christian IV år 1614. Det var viktigt att få fram ett bra underlagsmaterial inför den kartering med georadar som snart skulle genomföras i norra delen av staden (läs mer om projektet här»). Att det skulle finnas omfattande lämningar efter de svenska försvarsverken bevarade under jord visste vi sedan länge; det har tidigare undersökningar visat (läs mer om bastion Arvprinsen här»). Men nu gällde det vad som eventuellt kunde ligga djupare ner. Var skulle vi söka efter murar och vallar från den danska tiden?

En av de tydligaste kartorna var daterad till 1673; precis i början av den svenska tiden vilken inleddes när Skåne bytte ägare efter Roskildefreden år 1658. Originalet förvaras idag på Krigsarkivet i Stockholm tillsammans med nästan 1500 andra akter som berör Kristianstad (Krigsarkivets Kristianstadsamling). Tidigare har detta viktiga källmaterial varit en smula ohanterligt. Katalogerna fanns visserligen tillgängliga på arkivets hemsida, men med bildmaterialet lågupplöst. Man kunde se vad ritningarna föreställde och läsa överskrifterna. Men att läsa de förklarande texterna till respektive akt var oftast inte möjligt. Då fick man antingen bege sig till huvudstaden eller beställa kopior via ansvarig arkivarie. Nu hade emellertid allt ändrats – Krigsarkivet har satsat på att tillgängliggöra sin bildskatt i högupplöst form!

Bild 1 - ”Förteckningh opå huru många Stycken som Christianstad Befästningh hafwer til Sijdestryckningh och Defension”. Karta över Kristianstad, upprättade 1673. Idag i Krigsarkivets samlingar, nr K0032395 (klicka på bilden för större bild).

Kartan från 1673 visade sig då innehålla mycket mer än de danska befästningarnas planform i en noggrann uppmätning. De tillägg som närmast liknat klotter i svart bläck fick en viktig innebörd när den vidhängande rutan med text blev läslig. Vi har fått en ögonblicksbild av fästningens tillstånd strax innan det Skånska Krigets utbrott och den danska krigsförklaringen i september 1675! Överskriften lyder ”Förteckningh opå huru många Stycken som Christianstad Befästningh hafwer til Sijdestryckningh och Defension”. Det handlar om en nykter redogörelse för vilka resurser fästningen besitter i form av artilleri till sitt försvar i händelse av ett danskt angrepp. Kanonernas placering på vallarna är noga angiven, liksom vilken kaliber pjäserna har haft. Bokstav i tabellen anger läge på kartan, den första siffran på varje rad anger storlek, medan den andra noterar antal kanoner på respektive plats. Och vi kan se att det inte är mycket som man haft till sitt förfogande. Fästningens långsidor gapar tomma; vad som fanns av artilleri har koncentrerats på de utsatta kortsidorna i norr och söder där också de båda stadsportarna befann sig.

Varför har man hamnat i denna ofördelaktiga situation, de osäkra tiderna till trots? Rimligtvis har den danska garnison som avtågade från Kristianstad efter Roskildefreden försökt ta med sig vad man kunnat av i fästningen befintligt krigsmaterial. Vem ville lämna över goda kanoner i svenskarnas händer? Samtidigt har man på den svenska sidan överfört artilleri från vad som nu var fästningar i inlandet – likt slottet i Jönköping – till strategiskt viktiga positioner längs de kuster som just hade erövrats. Här stod nu mängder av kanonvärn och murade kasematter tomma när pjäserna hade förflyttats till hastigt uppförda skansar vid hamnar, inlopp och utsatta kustpartier. Paradoxalt nog uppstod en brist på artilleripjäser inom landet, trots att Sverige under 1600-talets senare del var världens ledande producent av järnkanoner!

På kartan över Kristianstads kanoner till ”sijdestryckningh och defension” gör man skillnad mellan järnkanoner och pjäser vars eldrör gjutits i brons vilka fått beteckningen ”metal”. Bara två stycken kan betecknas som grovkalibriga, en 26 pundig bronskanon placerad ute på spetsen av bastion Svea Rike (tidigare Kronprinsen) i sydöst och en 24 pundig på bastion Drottningen (tidigare Dronningen) i nordväst. Den sistnämnda, som kompletterats med en 16 pundig bronskanon, skulle avge flankerande eld och därigenom beskjuta fientliga soldater som närmade sig vallarna från Helge å-sidan. Här fanns en svag punkt i befästningsgördeln, bastionen Uppland (tidigare Själland) alldeles väster om Heliga Trefaldighets kyrka. Innanför de breda vallarna låg den del av kyrkogården där garnisonens soldater förefaller att ha blivit begravda (läs mer om utgrävningen vid Heliga Trefaldighet här»). I övrigt är det mest 12 pundiga kanoner med eldrör av järn man haft till sitt förfogande, samt en del lättare kanoner. Bland de sistnämnda noteras den lilla 2,5 pundiga bronskanon som placerats till försvar av Norreport.

Man kan anta att de flesta av de mindre pjäserna har laddats med skrot eller kartescher för att vålla så stor skada som möjligt på anfallande soldater i färd med att storma fästningen. Det var ju också exakt vad som hände. Sommaren 1676 var het och torr. Så torr att vallgravarna kring Kristianstad tömdes och de omgivande våtmarkerna till stor del torkade ut. Natten till den 15 augusti klättrade danska soldater över vallarna och intog staden efter att den varit i svenska händer under arton år. Tre timmars fri plundring vidtog… Men, som bekant vände krigslyckan i och med det oerhört blodiga slaget vid Lund den 4:e december 1676 och vid Landskrona den 14 juli året därpå. Nu blev istället den danska garnisonen innesluten och fick genomlida en mer än årslång belägring innan man till slut kapitulerade mot fritt avtåg från Kristianstad den 4 augusti 1678.

Bild 2 – Den danska stormningen av Kristianstad den 15 augusti 1676. Samtida avbildning med något påbättrad topografi…

Bild 3 – Den rekonstruerade bastion Konungen hösten med full beväpning hösten 2014.

Kartan med accessionsnummer K0032395 ger oss en ögonblicksbild in i detta skede av förvirring, osäkerhet och till sist krig. Den visar med all önskvärd tydlighet vilka skatter som döljs i svenska arkiv – autentiskt källmaterial som lätt kan föra oss flera sekler tillbaka i tiden!

0 Comments

Var det verkligen bättre förr…?

28/11/2019

1 Comment

Det finns en tendens att romantisera det förflutna, att drömma om en tid när allt var enklare och livet levdes sundare. Men som arkeolog stöter man av och till på belägg för motsatsen. Om vi till exempel betraktar den senare delen av 1700-talet är det lätt att associera till den gustavianska epoken med dess tilltalande strama stilideal och vurm för klassisk bildning. Till förnämt hovliv hos Gustav III och till Bellmans mustiga Stockholmsskildringar. Här ryms en tid av framsteg och globala kontakter med omvälvande lantbruksreformer och SOIC, Svenska Ostindiska Companiets långresor. Allt detta är förstås sant, men det döljs även andra sanningar inom ramen för begreppet ”sent 1700-tal”. Låt oss ta en titt på livet i den betydelsefulla fästningsstaden Christianstad, där den låg mitt ute i de vidsträckta våtmarker som Helge ås vattensystem bildade.

Figur 1. Fästningsstaden Kristianstad belägras av svenska trupper under det Skånska kriget år 1677-1678. Utsnitt från ett större panorama, utfört av Erik Dahlbergh. Att sankmarkerna utgjort en bred första försvarslinje framgår tydligt.

Staden grundades av Christian IV och den danska Kronan som ett svar på ett akut militärt behov. Att kunna skydda nordöstra Skåne i samband med nya svenska anfall över gränsen. Åhus hade drabbats svårt redan år 1569 under Nordiska Sjuårskriget. I nästa konflikt, Kalmarkriget, ödelades Vä vintern 1612 tillsammans med 24 kyrksocknar vid en räd ledd av Gustav II Adolf. Lösningen man valde från myndigheternas sida var att lägga ner båda dessa svårförsvarade medeltida orter och istället skapa en modern fästningsstad ute i de otillgängliga våtmarkerna invid Helge å. Man följde de senaste fortifikatoriska principerna, vilkas giltighet hade bevisats under det långa frihetskriget mellan Spanien och de nederländska provinserna (1568 - 1648). Vatten och våtmarker, gärna kärr och träsk, bildade en bred första försvarslinje och omöjliggjorde att en fiende kunde utnyttja artilleri mot fästningsvallarna. I det avseendet var platsen för det nya Kristianstad ett perfekt val. Allön, den lilla halvö där staden uppfördes, var lättförsvarad med sina enda uppfartsvägar över fast mark via Näsbyfälten i norr eller på Långebro i sydväst. Det 720 x 240 meter stora stadsområdet var gott skyddat bakom sina vattenfyllda gravar och stenklädda jordvallar. Samtidigt var detta en plats som nog ingen av de nyinflyttade borgarna skulle ha valt att bo på självmant. Här, som på många andra ställen under dessa tider av ständiga krig, var det enbart militärstrategiska överväganden som styrde. De olägenheter som valet av plats medförde för dem som skulle framleva sina dagar i en vattenomkransad fästningsstad var alltid av mindre betydelse för makthavarna.

Figur 2. Norra delen av Kristianstads historiska innerstad med 1700-talets befästningsverk markerade. De större arkeologiska undersökningar som genomförts i området sedan 2012 namnges.

Idag domineras stadens norra torg av Stora Kronohusets mäktiga fasad där devisen ”Legibus et Armis” (Åt lagar och vapen) understryker byggnadens förflutna som hovrätt och stab i kombination. Kronohuset uppfördes i början av 1840-talet, men platsen har ett mycket längre militärt förflutet än så. Från allra första början fanns tre separata, lika stora tomter vid torgets norra långsida. Läget var det mest förnäma man kunde tänka sig i Christian IV:s nya befästa stad; med Heliga Trefaldighets kyrka och rådhuset som närmsta grannar. Dessutom planerades ett kungligt residens för den östra sidan. Men det projektet stannade vid ett stort murat tyghus; ett vapenförråd för fästningen som nu sedan länge utgör kärnan i Regionmuseets byggnad.

Bland de första ägarna till de tre exklusiva fastigheterna fanns både rådmän och borgmästare; ledande personer i stadens borgerskap. Men redan 1640 övertog den danska Kronan den östra tomten vilken förvandlades till material- och proviantgård. Byggnaderna fick nya funktioner, bland annat rymdes här ett bageri som försåg garnisonens soldater med bröd. Att Skåne och därmed även Kristianstad övergick i svenska händer som en följd av Roskildefreden 1658 ändrade ingenting. Det fanns fortfarande soldater att mätta.

Under loppet av 1700-talet övergick även de två andra tomterna till Kronan. Den västra kom att inrättas till lasarett och marketenteri, en kombination som kan förefalla märklig i en tid som karaktäriserades av olika epidemier. Blanda soldaternas mathållning med potentiella bärare av smittsamma sjukdomar? Det låter inte som bästa tänkbara disponering av militärens lokaler. Men som vi snart skall se har arkeologin kunnat visa fram än värre förhållanden…

Figur 3. Tomtkarta som visar Kronans fastigheter vid norra sidan av Stora Torg i Kristianstad år 1807. Notera speciellt brunnen och de två avträden som ritats in. Kartan förvaras på Krigsarkivet i Stockholm.

Byggnaderna på den mittre tomten genomgick skiftande öden. Här inrättades först ett postkontor av svenskarna, därefter följde en längre period med värdshus och utskänkning innan man började tillverka ylletyger inne i gården. På 1770-talet övertog så Kronan även denna fastighet vars sannolikt slitna byggnader nu revs. En planritning från år 1779 som idag förvaras på Krigsarkivet i Stockholm visar en helt öppen yta, omgiven av plank. Här, på vad som då kallas ”Öde tomt”, förvarades ved; bränsle som behövdes både till det Kronobränneri som låg på torgets södra sida och till bageriets ugnar i granntomten. Brännvin och bröd – nödvändiga ingredienser i ett svenskt soldatliv på 1700-talet!

Figur 4. Lämningarna efter Kronobageriets bakugnar friläggs i kvarteret Hovrätten våren 2018.

På hörntomten i öster ersattes omkring år 1780 vad som stod kvar av 1600-talets borgmästargård med en ny, funktionellt utformad byggnad – Kronobageriet med tillhörande magasin för mjöl och andra livsmedel. Två stora tegelmurade bakugnar skulle förse soldaterna i garnisonen med bröd. I samband med bygget fylldes en gårdsbrunn igen, antagligen var den i vägen för transporterna in till bageriet. Brunnen hade då ganska nyligen ersatt en grundare grävd föregångare som sinat när Yngsjöbönderna grävde sin beryktade kanal ut till Hanöbukten. Man ville vinna land genom att sänka vattennivån i Yngsjön, men kunde inte ana vilka konsekvenser projektet skulle få. För vid vårfloden 1775 bröt Helge å ett nytt utlopp via böndernas dike, något som påverkade sjösystemet ända upp till fallen vid Torsebro. Det berättas att nivån i Kristianstads vallgravar sänktes med så mycket som 70 cm på några timmar. Och inne på Kronans material- och proviantgård sinade alltså den viktiga brunnen.

Figur 5. Stenskodd brunn under utgrävning inne på tomten till Kronans proviantgård, senare Kronobageriet i Kristianstad.

När vi på våren 2018 undersökte de båda brunnarna var de stensatta karen fyllda med allsköns skräp och orenlighet. Matrester med djurben, till och med äggskal, fanns bevarade. Liksom latrinlager, mänsklig avföring som troligen hade hämtats från det dass med fyra separata hål som noga återgivits på de militära tomtkartorna. Prover från lagren sändes till Stockholm för analys; det fanns all anledning att förvänta sig bra resultat då förhållandena för bevaring verkade vara särdeles goda. Så var också fallet – fröer och andra växtdelar gav en lång artlista. Men helt oväntat kom ytterligare ett resultat – preliminärt än så länge, men trots det väl värt att redovisa i detta sammanhang!

Det visade sig nämligen att just lagren med avföring innehöll rikliga förekommande ägg från inälvsparasiter, framför allt då piskmask (Trichuris trichiura), och spolmask (Ascaris lumbricoides)[i]. Kopplingen mellan dasset med fyra hål, fyllningen i de igenlagda brunnarna och Kronans proviantgård med dess bageri blir lika uppenbar som osmaklig för oss i det hygieniska tjugoförsta århundradet. Samma personer, de soldater och civila som hanterade garnisonens livsmedelsförsörjning, utnyttjade också avträdet. Samma personer som bar på ”rikligt förekommande” inälvsparasiter. Det är ingen trevlig bild man ser framför sig!

Figur 6. Bevarade ägg från inälvsparasiter påträffade i ett prov insamlat från en brunn på Kronans proviantgård, senare Kronobageriet. Mikroskopfoto: Jonas Bergman, paleoekolog vid Arkeologerna (SHM) i Stockholm.

Ute i stadsområdet fanns även några kollektivt utnyttjade vattentäkter; brunnar varav den vid Kyrkogatan (nuvarande Västra Storgatan) var känd för sitt välsmakande vatten. Men det förtjänar att påpekas exakt var denna brunn var belägen. Den låg på gatans västra sida, inbyggd i en mur som skilde av Heliga Trefaldighets kyrkogård från stadsrummet. Kanske inte den placering vi idag skulle ha valt för en vattentäkt? Man får bara hoppas att det vatten som hämtades här för att utnyttjas i de närbelägna hushållen kokades ordentligt…

Figur 7. Heliga Trefaldighets kyrka med brunnen markerad i kyrkogårdsmuren invid Västra Storgatan (Kyrkogatan).

Inom kort hoppas vi kunna fylla på med ännu mer upplysningar om hälsotillståndet i staden. Vid de omfattande arkeologiska undersökningarna inne på Heliga Trefaldighetskyrkans förutvarande kyrkogård har ett antal gravar frilagts. De dateras till perioden ca 1620 till 1830 och representerar ett tvärsnitt av stadens civila invånare och sannolikt även garnisonens soldater. Skeletten undersöks av vår osteolog så att ålder, kön och hälsostatus kan avgöras. Finns det spår av skador; läkta eller oläkta? Kan man se spår efter sjukdomar? De avlidnas lämningar innehåller mycket information som kan avläsas; även om individerna själva med största sannolikhet förblir namnlösa för oss idag.

Figur 8. Grav på kyrkogården intill Heliga Trefaldighets kyrka under utgrävning våren 2019. Notera hur man lagt kalk över kroppen. Möjligen som ett försök att skydda befolkningen mot en smittsam sjukdom.

När vi så talar om sjukdomar och de epidemier som likt koleran år 1857, då närmare 600 personer dog – 10% av stadens dåvarande befolkning – är det en beständig plåga vi inte får glömma bort. Frossan. Den form av malaria som härjade i våra nordliga trakter och som vissa år under senare delen av 1700-talet kan beläggas ha krävt fyrsiffriga dödstal i landet. Även om sjukdomen benämnts på flera olika sätt i det skriftliga källmaterialet där namn som kallesiuka, koldesot, skaelffvosoth, skelfva, frösesiuka eller frossa förekommer är det malaria det handlar om. Spridd genom myggor av släktet Anopheles var det i hög grad en fattigdomssjukdom där trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden aktivt bidrog till smittspridningen. I Sverige konstaterades det sista fallet av inhemsk malaria år 1933; sjukdomen försvann sannolikt som en följd av utdikningar och en allmänt sett bättre boendestandard. Men i den period vi tittat närmare på, 1600- till 1800-tal, utgjorde Kristianstad genom sitt läge mitt i Helge ås sjösystem med dess vidsträckta våtmarksområden en plats där frossan var att betrakta som endemiskt förekommande. För att få en uppfattning om hur sjukdomen påverkat stadens invånare avser vi att se närmare på nyligen upptäckta skeletala tecken på frossan. Sannolikt blir analysen av de döda från Heliga Trefaldighets kyrkogård den första gången metoden testas på ett osteologiskt material i Sverige!

Förhoppningsvis kan vi komplettera med ännu fler bitar till det arkeologiska pusslet; ny information om forna dagars levnadsvillkor i fästningen Kristianstad. Kommunens planer på utbyggnader i norra delen av den historiska stadskärnan kommer att beröra befästningarna med dess vallar, bastioner och vallgravar. Och just vallgravarna kan komma att bli av stort intresse när det gäller att undersöka hälsotillståndet hos invånarna – såväl civilister som garnisonens soldater. När man 1748 tog beslut om att modernisera skyddet vid den utsatta norra sidan innebar detta att hörnbastionerna Konungen och Drottningen utökades kraftigt och att en helt ny bastion till försvar av Norreport, Arvprins Gustaf, byggdes mitt emellan dem. Man anlade de nya verken rakt ut över den danska tidens vallgrav. Det innebär att bottenlagren i denna vattenfyllda grav, slam och gyttja, förseglades omkring 1750. Med de analysmetoder som står till vårt förfogande idag kan dessa lager vara en veritabel skattkammare för den som vill undersöka hälsa och hygien i 1600- och 1700-talets Kristianstad. För även om man från ansvarigt håll strävade efter att hålla de till försvaret så viktiga vallgravarna öppna, så utgjorde de en plats där allsköns avskräde och orenlighet hamnade. I dessa blöta, syrefattiga miljöer bör ännu spåren i form av matrester, latrin och parasiter finnas bevarade. Här ligger en hittills oprövad källa till kunskap och väntar på att läsas av!

Figur 9. Arkeologiskt konstaterade lämningar efter bastion Arvprins Gustav, byggd på 1750-talet ut i den tidigare vallgraven. Det nya försvarsverket utgör ett skyddande lock över lager med slam och avfall.

Så svaret på den inledande frågan blir nej, det var sannerligen inte bättre förr. Inte på Gustav III:s tid. Inte i Kristianstad. Inte för de soldater och civila som framlevde sina dagar innanför stadens befästningsverk och vallgravar med dess illaluktande, stillastående vatten. En fästning väl skyddad mot fientliga anfall, belägen som den var mitt ute i våtmarkerna längs Helge å. Men också en stad vars invånare drabbades av en rad olika sjukdomar, inte minst den fruktade ”frossan” – vår lokala variant av malaria. En stad där de jordiska lämningarna efter män, kvinnor och barn visar tydliga spår av ett hårt, mödosamt liv. En stad där vatten hämtades från en brunn grävd alldeles i gränsen till den välfyllda kyrkogården. En garnison där de soldater som tjänstgjorde vid Kronans material- och proviantgård, kanske rent av på Kronobageriet, lämnat talande spår i form av bevarade inälvsparasiter.

Det är ingen tilltalande bild av det förflutna som arkeologin skänker oss – men den manar till eftertanke! För Kristianstad är bara en av många fästningsstäder i norra Europa som anlagts helt utifrån militära överväganden – strategiskt belägen och lätt att försvara. På sin tid en hypermodern satsning, byggd helt efter senaste holländska fortifikatoriska principer. Men av den anledningen också en plats som inte valts av de som skulle bo där. Invånarna i de uppgivna städerna Vä och Åhus hade sannolikt helst stannat kvar och sluppit flytta över till Christian IV:s vattenomslutna fästning. Och än idag lever vi med konsekvenserna av beslut som togs i efterspelet till ett bortglömt krig som utkämpades för över fyrahundra år sedan. Visserligen skördar inte frossan sina årliga offer längre – men med stigande vattennivåer och översvämningar har de låglänta våtmarker som en gång utgjorde fästningsstadens främsta skydd istället förvandlats till ett alltmer påtagligt hot!

[i] Muntlig uppgift - Jonas Bergman, kvartärgeolog vid Arkeologerna SHMM.

1 Comment

Knappen från bastion Arvprins Gustaf – ett oväntat återseende!

17/12/2018

0 Comments

Överraskningar och oväntade sammanträffanden är inte ovanliga vid arkeologiska undersökningar. Det är nästan något man räknar med eller i alla fall hoppas på de dagar då fältarbetet blir alltför rutinartat. Men inför vissa fynd stannar man upp, tar sig för pannan och undrar om man verkligen skall tro sina ögon. Glasknappen med hjärtat och duvorna är ett sådant fynd; en berättelse som inleddes för noga räknat elva år sedan…

Sommaren 2007 arbetade jag med utgrävningarna av kvarteret Diplomaten i Jönköping. De tolv tomter vi undersökte ingick i ett område kallat Tyska Maden; platsen där ett textilfaktori hade inrättats med statligt stöd år 1620. Här skulle framför allt ylletyger av olika kvaliteter tillverkas för Kronans räkning. Man värvade kompetenta hantverkare från norra Tyskland på samma sätt som järnbrukens mer kända vallonsmeder. Idéen var att med deras hjälp på kort tid bygga upp en storskalig produktion enligt moderna metoder. Nu blev detta försök till tekniköverföring inte speciellt lyckosamt, eftersom verksamheten lades ner efter bara 35 år. Men för en tid utgjorde Tyska Madens gårdar själva navet i en innovativ miljö, där textilt hantverk utvecklades utifrån nya riktlinjer.

De 1600-talshushåll vi undersökte arkeologiskt sommaren 2007 utmärktes av ett påfallande välstånd och av kontakter med omvärlden; inte minst vad det gällde matvaror och kryddor. De tyska specialisterna var välbetalda och åtnjöt stöd från både faktorerna och staten. Att det förekom lyxkonsumtion och lite flärd var inget att förundras över. När det gällde klädedräkten var det dessutom i eget intresse man följde och höll sig ajour med gällande mode. Vävarna och skräddarna med deras familjer fungerade som sina egna reklampelare om man bar kläder av senaste snitt.

Bland de många dräktdetaljer som påträffades fanns en elegant krag- eller dräktknapp i glas och metall. Infattningen var gjord i en sorts vitmetallegering. Stenen – glaset – hade ett på baksidan graverat motiv föreställande ett hjärta med pärlstavskant på vilket två motställda turturduvor satt. Hjärtat hade haft röd färg medan duvorna varit målade vita. Ett fint utfört hantverk med tanke på att knappen bara var 16 mm i diameter!

Motivet med turturduvor (Streptopelia turtur) symboliserar den trofasta kärleken. Dess bibliska referenser gjorde bildvalet populärt under renässansen. Duvor förekom då i en mängd olika sammanhang; allt ifrån målningar till sångtexter och dikter varav en, The Phoenix and the Turtle, tillskrivs William Shakespeare. Under samma period blev hjärtformen vanlig på spännen och broscher. Däremot är kombinationen av dessa två element ovanlig. Några direkta motsvarigheter till den graverade knappen från kvarteret Diplomaten lyckades vi inte hitta i samband med rapportarbetet. Den fick ses som ett unikt fynd och utnyttjades som ett återkommande motiv på länsmuseets hemsida varje gång Alla Hjärtans dag uppmärksammades. Som en hälsning från ett avlägset 1600-tal vars människor nog inte var så annorlunda oss ändå…

Så gick tiden. Jag bytte arbetsgivare och område; nu blev Skåne mitt verksamhetsfält istället för Småland. Fästningsstaden Jönköping ersattes av fästningsstaden Kristianstad. Och i mitten av augusti 2018 förundersökte vi bastion Arvprins Gustaf, en viktig del i det ambitiösa utbyggnadsprogram som påbörjades efter ett beslut år 1748. Bastionen, som skulle skydda den viktiga stadsporten Norreport, uppfördes ute i vad som tidigare varit vallgrav. Det krävdes stora mängder lerblandade massor för att skapa en stabil grund under murar och fästningsvallar. Men på två meters djup under dagens asfaltstäckta markyta fanns vad som lätt kunde identifieras som ett tjockt avfallslager av urban karaktär. Fynden var lika typiska som daterande – skärvor av olika sorters keramik, krossat glas, djurben och metallföremål, mest spik. Avskräde från 1600- och tidigt 1700-tal. Gissningsvis har stadens borgare fått tillåtelse att dumpa sitt avfall på den plats där Kronan senare avsåg att bygga ut befästningsverken.

På grund av rasrisk blev inga stora ytor frilagda vid vår undersökning, men förstås söktes lagret av med metalldetektor. Bland de föremål som påträffades fanns en liten glasknapp med metallinfattning. Trots att den var illa medfaren fick den mig att tänka på knappen från Jönköping. En rolig parallell, för den typen av dräkttillbehör är inte speciellt vanliga. Fyndet hamnade i en fyndpåse med lite fuktad jord och togs in till museet.

Den egentliga överraskningen kom först vid rengöringen i samband med rapportarbetet. För knappen från bastion Arvprins Gustaf i Kristianstad påminner inte om knappen från textilfaktoriets tomt i Jönköping. Den är helt identisk!

Trots att glaset är spräckt och illa skadat kan man urskilja såväl hjärtat som de båda turturduvorna. Och diametern överensstämmer. Rimligtvis är det frågan om produkter från samma verkstad, samma hantverkare. Ett unikt

Knappen från bastion Arvprins Gustaf. Trots krosskadan och glaspest kan man skönja pärlkransen kring hjärtat och konturen av den vänstra turturduvan.

Knappen från kvarteret Diplomaten i Jönköping. Ett rött hjärta med pärlkrans under två motställda vita turturduvor. Datering 1600-talets andra hälft. Foto: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum.

Turturduva (Streptopelia turtur) Källa: Wikipedia.

föremål har fått en like. Och vad är sannolikheten för att detta skulle ske på olika platser, med lång tid emellan – men med mig närvarande båda gångerna?

Utan tvekan finns det en intressant historia dold här. Och visst existerade det en rad gemensamma nämnare mellan Kristianstad och Jönköping; trots att den ena staden grundades som en dansk gränsfästning medan den andra ursprungligen ingick i skyddet av det svenska rikets gamla sydgräns. I båda fallen var det frågan om platser där statsmakterna gjorde stora investeringar. Det var miljöer där många främlingar rörde sig, såväl militärer som administratörer, handelsmän, hantverkare och deras familjer. Många var att beteckna som välbeställda och hade vitt förgrenade kontaktnät. De som kunde klädde sig väl och följde modets växlingar.

Fyndet förtjänar hur som helst lite extraarbete. Kanske borde man börja med att fråga en dräkthistoriker och studera 1600-talets detaljrika porträttmålningar? För vem vet om inte trohetsmotivet, representerat av kombinationen hjärta och turturduvor, kan återfinnas i ett sådant sammanhang?

/Claes Pettersson

0 Comments

Keramiken från Kv. Hovrätten, Kristianstad

5/12/2018

0 Comments

I maj i år genomförde vi en arkeologisk undersökning i Kv. Hovrätten i centrala Kristianstad. En del av efterarbetet bestod av keramikanalys, vilken precis avslutats.

Totalt hittades 303 krukskärvor med en sammanlagd vikt på cirka 7,5 kg. Den vanligaste sorten (över 80 %) kallas yngre rödgods och producerades till största delen lokalt. Men från Hovrätten hittade vi även en del importerad keramik, så som stengods från Tyskland, fajans från Holland och Porslin från Kina.

Majolica från Harleem, Holland, 1625-1700. Skärvan har tillhört ett väldekorerat fat. Foto Erik Johansson.

En tysk stengodsskärva av westerwaldtyp med inskriptionen: [...]AN:D:BVM:[...]. Foto Erik Johansson

En rikt dekorerad gryta av vitgodslera. Denna är sannolikt importerad från Tyskland. Foto Erik Johansson.

Två skärvor av yngre rödgods. Fat, ofta omkring 30 cm i diameter, var rikt dekorerade med vitlera och färgpigment under en klar blyglasyr. Foto Erik Johansson

En av 7 porslinsskärvor från Hovrätten. I Europa påbörjades tillverkningen av porslin först på 1700-talet, i Skandinavien sent 1700-tal. Skärvorna från Hovrätten är alla av kinesisk import, närmare bestämt från Jingdezhen. Foto Erik Johansson

0 Comments

Bastion Arvprins Gustav i Kristianstad – en fördjupad förundersökning

16/8/2018

0 Comments

Ritning som visar hur långt utbyggnaden av Kristianstads befästningar hade kommit år 1766. Bastion Arvprins Gustav markerad med en röd ring. Notera att norr är till vänster i bild. Originalet i Krigsarkivet, Stockholm.

Bastion Arvprins Gustav utgjorde en viktig del av Kristianstads befästningslinje. Den tillkom som ett led i den modernisering och utvidgning av fästningsstadens försvar som riksdagen beslutade om 1748. Mellan de båda hörnverken Konungen och Drottningen uppfördes Arvprinsen till förstärkning av skyddet för Norreport; stadens norra utfart.

Det omfattande byggprojektet kom att fortgå under flera decennier. Man nådde att färdigställa bastioner, vallar och utanverk längs de mest utsatta partierna av stadbefästningarna, den norra och den södra kortsidan med dess stadportar. Däremot avbröts arbetet innan ombyggnaden av fästningens långsidor påbörjats. Här kvarstod de i grunden danska vallarna från 1600-talet fram till dess att Kristianstads befästningar slopades på 1850-talet.

Idag utgör de nordligaste delarna av det forna fästningsområdet ett styvmoderligt behandlat parti av Kristianstads innerstad. Den militära prägeln lever kvar genom de lätt igenkännliga byggnader som varit kaserner, stall och förråd. Dessutom bildar ett igenväxande parti av vallgraven gräns. På sikt kommer kvarteren att integreras bättre i stadrummet; kommunen planerar att öppna området för bostadsbyggande. Men först måste man undersöka vad som finns kvar av stadens befästningsverk.

Som ett första led i denna process genomfördes en kartering med georadar av de aktuella tomterna våren 2016. Platsen för bastion Arvprins Gustav framstod som extra intressant utifrån ett arkeologiskt/ historiskt perspektiv. Här framträdde ekon som kunde tolkas till murar, vallar och hårdgjorda gårdsytor. Det fanns all anledning att gå vidare med en traditionell förundersökning!

Så under fyra intensiva arbetsdagar i augusti 2018 har vi grävt ett antal schakt för att om möjligt kunna bekräfta de tolkningar som gjorts utifrån körningen med georadar. Resultatet blev högst tillfredsställande. På samtliga de punkter där det enligt karteringen fanns objekt av arkeologiskt intresse påträffades företeelser som förklarade de anomalier vi sett på skärmen. Spår efter fästningsvallar, murar och stenlagda gårdsplaner dök upp där de förväntades ligga. Det är inte alltför ofta man gräver med facit i hand, men så kändes det när vi schaktade i bastion Arvprins Gustav!

Parallellt med vallgraven i nordväst påträffades vad som återstod av fästningsvallen; ett mer än metertjockt lager av homogena lerblandade massor som lagts över en gammal markyta. I vallen fanns flera murklackar vilka förankrat vallgravssidans fasadmur in i den bakomliggande jordvallen. Så motverkade man ras och sättningar, något som kunnat bli förödande vid en belägring.

På den nordöstra sidan har man fyllt ut i vallgraven efter att befästningarna revs. Den vattenspegel vi ser idag är avsevärt smalare där bron till Norretullsvägen passerar. Men inne på parkeringsplatsen hittade vi vad som återstår av fästningsvallens fasad i form av en murklack direkt under asfalt och bärlager. Muren har blivit rejält demolerad; bland annat har all fint huggen sten på sidan ut mot vallgraven avlägsnats. Vad som återstår är en kärna av större block som sammanfogats med ett fast kalkbruk. På sidan in mot fästningsvallen påträffades även här de ankare som fäst muren in i bakomliggande jordmassor.

Ute i den öppna gård som bildats innanför fästningsvallarna fanns hårdgjorda gårdsplaner i två nivåer. De dateras dels till fästningsepoken, dels till tiden efter att vallarna demolerats då området hyste stall och militära förråd. Lite oväntat var fyndet av en stor, välgjord ränndal; en öst-västlig dränering som fört undan regnvatten genom en kulvert ut i vallgraven. Man kan tycka att den djupa stensatta rännan borde ha utgjort ett avsevärt hinder inne på en yta där män, hästar och kanoner skulle samsas om utrymmet. Trots detta är det tydligt att man prioriterat att hålla gårdsplanen torr. Här finns det anledning att studera det samtida ritningsmaterialet i detalj – kanske finns svaret dolt i någon av de 1200 handlingar i svenska Krigsarkivet som beskriver fästningen Kristianstad?

Till sist – den största överraskningen som vår undersökning bjöd på handlar om de volymer jord, sten och lera som hanterats i samband med fästningsbygget. För under drygt två meter av fasta lerblandade massor påträffade vi kulturlager av sedvanlig urban karaktär. Lager med hushållsavfall och rivningsmassor för att tala klarspråk. På den här nivån låg mängder av djurben, spik, tegel, keramikskärvor och brandrester. Den i nuläget bästa tolkningen är att militären stakat ut var de nya befästningarna skulle placeras och därefter gett stadens invånare tillstånd att tippa sitt avfall i området. När byggnadsarbetet kom igång på allvar fördes de enhetliga lerblandade massorna på under ganska kort tid så att en stabil plattform att bygga på skapades.

Även den här processen blir intressant att forska vidare kring; den omfattande logistikapparat som måste ha fungerat under de decennier då fästningsstaden Kristianstad omvandlades. Man vågar nog anta att de två dagar som hittills lagts på kartering med georadar plus de fyra som nu åtgått till en mer traditionellt upplagd utgrävning bara utgör början på ett mer långsiktigt arbete. En arkeologisk insats med syftet att bättre förstå tillkomsten och förändringen av den stad som under mer än två sekel utgjorde låset till nordöstra Skåne!

Hör Radio Kristianstad P4s reportage från utgrävningen här.
Radioinslaget sändes 10 augusti 2018.

Resultat från karteringen med georadar våren 2016 inlagda på 1766 års plan över befästningsverken. Bearbetning: Lars Winroth, Modern Arkeologi.

Den vällagda gårdsplanen hör sannolikt till det sena 1800-talets epok då vinterstallarna uppfördes.

Fästningsbygget har inneburit stora markarbeten. Under gårdsplanen ligger stabila lerblandade massor; under dem följer skikt av rivningsmaterial och hushållsavfall.

Inne i den norra fästningsvallen. I profilen syns de lerlager som utgjort kärnan i vallen. Muren är sannolikt ett jordankare som fäst upp fasadmuren i de bakomliggande jordmassorna.

Skiljet mellan fästningsvallens homogena massor (till vänster i bild) respektive fyllningens olika nivåer inne på gården (till höger). En gräns som syntes på georadar.

Den djupa och vällagda ränndalen inne på fästningsgården.

Erik fotorensar den östra vallens fasadmur.

En stor dränering med fall ut mot vallgraven i nordost.

0 Comments

Ny rapport: KRISTIANSTADS FÖRSTA PRÄSTGÅRD 1617–1677

15/5/2018

0 Comments

Prästgården var en av de första större byggnader som uppfördes i Christianstad; den befästa stad som avsågs skydda Danmarks utsatta gräns mot det svenska Småland. Det skriftliga källmaterialet beskriver i detalj hur kyrkoherde Jörgen Kristoffersens påkostade gård uppfördes mellan 1617 och 1620. Men dess liv blev kort. Redan efter sextio år fick den skatta åt förgängelsen när husen blev till bränsle under den hårda belägringsvintern 1677–1678.

Våren 2015 genomfördes en arkeologisk undersökning av prästgårdstomten i kvarteret Jörgen Kristoffersen 6 inför bygget av ett nytt församlingshem. Förhoppningarna var högt ställda eftersom ytan inte hyst någon mer omfattande bebyggelse sedan slutet av 1600-talet. Det talades om ”en unik orörd tidskapsel från Christians 4:s epok”. Men de husrester som frilades visade sig vara både fragmentariska och svårtolkade. Den första större stadsarkeologiska insatsen i Kristianstad kom att illustrera hur komplexa den urbana miljöns lämningar kan vara.

Ett viktigt resultat blev de omfattande markarbeten från den första stadstiden som nu kunde följas arkeologiskt. Uppenbarligen var Allön, platsen för den nya fästningsstaden, både mindre och betydligt blötare än vad som tidigare antagits. Som en följd tvingades man frakta in stora mängder fyllningsmassor till byggarbetsplatsen. Fast mark skapades mödosamt ute i våtmarkerna invid Helge ås vattensystem. Dessutom visar återanvänt material funnet på prästgårdstomten att man noga tog vara på resurserna då Christian 4:s planer skulle realiseras. Tegel, kakel och byggnadssten hämtades från de båda närbelägna städer som nu förlorat sina privilegier – Åhus och Vä. Speciellt de svartglaserade figurkaklen med sin religiösa symbolik och politiska undertoner drar till sig vår uppmärksamhet. Var stod dessa exklusiva ugnar uppmurade innan de flyttades till Herr Jörgens gård i Christianstad?

Den trelängade gården hade prästbostaden i två våningar mot Västra Storgatan, en kökslänga vänd mot kyrkogården och en stor ekonomibyggnad i väster. Innergården var täckt med kullersten; där fanns också den välbyggda och djupa gårdsbrunnen. Det var en representativ anläggning, väl ägnad att ta emot betydelsefulla besökare. Man kan bara beklaga att den så snart försvann ur stadsbilden som en följd av Skånska Krigets ödeläggelse.

I rapporten tolkas de byggnadslämningar som påträffades 2015 och gårdens utseende rekonstrueras. Vi anar hur annorlunda miljön intill Trefaldighetskyrkan kunde ha tett sig om prästgården fått stå kvar. Det mångfacetterade fyndmaterialet beskrivs i detalj. Keramiken visar såväl kontakter med kontinenten som hur viktig den lokala produktionen var. Framställningen kompletteras med resultat från en rad av naturvetenskapliga analyser där djurben och växtdelar ger inblickar i mathållningen i ett välbeställt 1600-talshushåll.

I den nyutkomna rapporten kan herr Jörgens gård med arkeologins hjälp placeras in i ett större sammanhang – som ett imponerande korsvirkesresidens i fästningsstaden Christianstad och som en tidstypisk del i Christians 4:s Danmark!

Författare: Therese Ohlsson, Claes Pettersson och Torbjörn Brorsson
Rekonstruktioner i 3D: Jimmy Juhlin, Regionmuseet

Titta på en YouTube-film med rekonstruktion av prästgården här.

Ladda ner rapporten i pdf-format här.

Den som vill ha ett tryckt exemplar av rapporten kan köpa den i Regionmuseets butik, pris 75 kr.
Regionmuseet, Stora Torg, Kristianstad.