Mycket har hänt norr om Vattentornsvägen i Kristianstad det senaste året; inom den tidigare godsstationen och regionbussarnas uppställningsplats. Visserligen gav man upp planerna på att placera stadens nya badhus här, men i stället påbörjas nu bygget av Rättscentrum. Den mäktiga huskroppen kommer att synas långt ut över de låglänta våtmarkerna kring Helge å; stadens silhuett ändras radikalt. En talande symbol för den genomgripande förvandling norra delen av det historiska stadsområdet kommer att genomgå.

Men förändring och storskaliga projekt har alltid präglat denna del av Kristianstad. Först genom de befästningsverk som uppfördes i sankmarkerna under 1600- och 1700-talet. De ersattes av järnväg, vattenverk, regemente och småindustri. Nu inleds en ny epok genom bygget av Rättscentrum. Förfallna överloppsfastigheter saneras och bostäder tillkommer. En länge missgynnad stadsdel görs attraktiv.

Men låt oss fokusera på spåren efter en tidigare förfallsperiod; åren efter att fästningen lagts ner 1847. I stadens centrala och södra delar gick demoleringsarbetet raskt framåt. Boulevarderna tillkom på vallarnas plats, stadskvarter breddades och vallgravar fylldes ut där det nya residenset och södra kasernområdet sedan byggdes upp. Den befästa staden ändrade på kort tid karaktär; stadsrummet öppnades, moderniserades och tillgängliggjordes även om den militära prägeln skulle komma att bestå under mer än ett sekel.

Utvecklingen på norr gick avsevärt långsammare. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns betydande delar av bastioner, vallar och vallgravar kvar, om än i förfallet skick. Foton från tiden visar stadsporten vid Norrtull, frilagda kasematter och hur ett vattentorn uppförts på ruinen av bastion Drottningen. Att även Contregarden, den längst mot norr belägna försvarsvallen, låg kvar visas av de fynd vi gjorde i vallgraven sommaren 2021. Under ett par decennier har blandat avfall tippats härute. Det var en plats i skymundan; mark som för tillfället var ointressant. Först kring sekelskiftet 1900 när järnvägen tillkommit, vallarna schaktas ut och en handelsträdgård anlagts i en angränsande fastighet började detta förhållande ändras.
​
Vid den arkeologiska undersökningen syntes ett meterbrett stråk bestående av lika delar grästorv, växtrester och allsköns skräp. Det utvisade skiljet mellan vallens undre intakta ​del, där 1,8 m fyllningsmassor lämnats kvar, och själva vallgraven där fästningsvallens övre del hamnat i form av omblandade schaktmassor. Utefter contregardens nordvästra kant hade stora mängder hushållsavfall dumpats och rasat ner längs dess sluttande utsida. De fuktiga och samtidigt syrefattiga förhållanden som rådde i dessa lager har bevarat såväl trä som läder medan metallföremål utan skyddande ytskikt som till exempel emalj, påverkats desto mer.

Överraskningar och oväntade sammanträffanden är inte ovanliga vid arkeologiska undersökningar. Det är nästan något man räknar med eller i alla fall hoppas på de dagar då fältarbetet blir alltför rutinartat. Men inför vissa fynd stannar man upp, tar sig för pannan och undrar om man verkligen skall tro sina ögon. Glasknappen med hjärtat och duvorna är ett sådant fynd; en berättelse som inleddes för noga räknat elva år sedan…

Sommaren 2007 arbetade jag med utgrävningarna av kvarteret Diplomaten i Jönköping. De tolv tomter vi undersökte ingick i ett område kallat Tyska Maden; platsen där ett textilfaktori hade inrättats med statligt stöd år 1620. Här skulle framför allt ylletyger av olika kvaliteter tillverkas för Kronans räkning. Man värvade kompetenta hantverkare från norra Tyskland på samma sätt som järnbrukens mer kända vallonsmeder. Idéen var att med deras hjälp på kort tid bygga upp en storskalig produktion enligt moderna metoder. Nu blev detta försök till tekniköverföring inte speciellt lyckosamt, eftersom verksamheten lades ner efter bara 35 år. Men för en tid utgjorde Tyska Madens gårdar själva navet i en innovativ miljö, där textilt hantverk utvecklades utifrån nya riktlinjer.

De 1600-talshushåll vi undersökte arkeologiskt sommaren 2007 utmärktes av ett påfallande välstånd och av kontakter med omvärlden; inte minst vad det gällde matvaror och kryddor. De tyska specialisterna var välbetalda och åtnjöt stöd från både faktorerna och staten. Att det förekom lyxkonsumtion och lite flärd var inget att förundras över. När det gällde klädedräkten var det dessutom i eget intresse man följde och höll sig ajour med gällande mode. Vävarna och skräddarna med deras familjer fungerade som sina egna reklampelare om man bar kläder av senaste snitt.

Bland de många dräktdetaljer som påträffades fanns en elegant krag- eller dräktknapp i glas och metall. Infattningen var gjord i en sorts vitmetallegering. Stenen – glaset – hade ett på baksidan graverat motiv föreställande ett hjärta med pärlstavskant på vilket två motställda turturduvor satt. Hjärtat hade haft röd färg medan duvorna varit målade vita. Ett fint utfört hantverk med tanke på att knappen bara var 16 mm i diameter!

Motivet med turturduvor (Streptopelia turtur) symboliserar den trofasta kärleken. Dess bibliska referenser gjorde bildvalet populärt under renässansen. Duvor förekom då i en mängd olika sammanhang; allt ifrån målningar till sångtexter och dikter varav en, The Phoenix and the Turtle, tillskrivs William Shakespeare. Under samma period blev hjärtformen vanlig på spännen och broscher. Däremot är kombinationen av dessa två element ovanlig. Några direkta motsvarigheter till den graverade knappen från kvarteret Diplomaten lyckades vi inte hitta i samband med rapportarbetet. Den fick ses som ett unikt fynd och utnyttjades som ett återkommande motiv på länsmuseets hemsida varje gång Alla Hjärtans dag uppmärksammades. Som en hälsning från ett avlägset 1600-tal vars människor nog inte var så annorlunda oss ändå…

Så gick tiden. Jag bytte arbetsgivare och område; nu blev Skåne mitt verksamhetsfält istället för Småland. Fästningsstaden Jönköping ersattes av fästningsstaden Kristianstad. Och i mitten av augusti 2018 förundersökte vi bastion Arvprins Gustaf, en viktig del i det ambitiösa utbyggnadsprogram som påbörjades efter ett beslut år 1748. Bastionen, som skulle skydda den viktiga stadsporten Norreport, uppfördes ute i vad som tidigare varit vallgrav. Det krävdes stora mängder lerblandade massor för att skapa en stabil grund under murar och fästningsvallar. Men på två meters djup under dagens asfaltstäckta markyta fanns vad som lätt kunde identifieras som ett tjockt avfallslager av urban karaktär. Fynden var lika typiska som daterande – skärvor av olika sorters keramik, krossat glas, djurben och metallföremål, mest spik. Avskräde från 1600- och tidigt 1700-tal. Gissningsvis har stadens borgare fått tillåtelse att dumpa sitt avfall på den plats där Kronan senare avsåg att bygga ut befästningsverken.

På grund av rasrisk blev inga stora ytor frilagda vid vår undersökning, men förstås söktes lagret av med metalldetektor. Bland de föremål som påträffades fanns en liten glasknapp med metallinfattning. Trots att den var illa medfaren fick den mig att tänka på knappen från Jönköping. En rolig parallell, för den typen av dräkttillbehör är inte speciellt vanliga. Fyndet hamnade i en fyndpåse med lite fuktad jord och togs in till museet.

Den egentliga överraskningen kom först vid rengöringen i samband med rapportarbetet. För knappen från bastion Arvprins Gustaf i Kristianstad påminner inte om knappen från textilfaktoriets tomt i Jönköping. Den är helt identisk!

Trots att glaset är spräckt och illa skadat kan man urskilja såväl hjärtat som de båda turturduvorna. Och diametern överensstämmer. Rimligtvis är det frågan om produkter från samma verkstad, samma hantverkare. Ett unikt

föremål har fått en like. Och vad är sannolikheten för att detta skulle ske på olika platser, med lång tid emellan – men med mig närvarande båda gångerna?

Utan tvekan finns det en intressant historia dold här. Och visst existerade det en rad gemensamma nämnare mellan Kristianstad och Jönköping; trots att den ena staden grundades som en dansk gränsfästning medan den andra ursprungligen ingick i skyddet av det svenska rikets gamla sydgräns. I båda fallen var det frågan om platser där statsmakterna gjorde stora investeringar. Det var miljöer där många främlingar rörde sig, såväl militärer som administratörer, handelsmän, hantverkare och deras familjer. Många var att beteckna som välbeställda och hade vitt förgrenade kontaktnät. De som kunde klädde sig väl och följde modets växlingar.

Fyndet förtjänar hur som helst lite extraarbete. Kanske borde man börja med att fråga en dräkthistoriker och studera 1600-talets detaljrika porträttmålningar? För vem vet om inte trohetsmotivet, representerat av kombinationen hjärta och turturduvor, kan återfinnas i ett sådant sammanhang?

/Claes Pettersson

I maj i år genomförde vi en arkeologisk undersökning i Kv. Hovrätten i centrala Kristianstad. En del av efterarbetet bestod av keramikanalys, vilken precis avslutats.

Totalt hittades 303 krukskärvor med en sammanlagd vikt på cirka 7,5 kg. Den vanligaste sorten (över 80 %) kallas yngre rödgods och producerades till största delen lokalt. Men från Hovrätten hittade vi även en del importerad keramik, så som stengods från Tyskland, fajans från Holland och Porslin från Kina.

​

Bastion Arvprins Gustav utgjorde en viktig del av Kristianstads befästningslinje. Den tillkom som ett led i den modernisering och utvidgning av fästningsstadens försvar som riksdagen beslutade om 1748. Mellan de båda hörnverken Konungen och Drottningen uppfördes Arvprinsen till förstärkning av skyddet för Norreport; stadens norra utfart.

Det omfattande byggprojektet kom att fortgå under flera decennier. Man nådde att färdigställa bastioner, vallar och utanverk längs de mest utsatta partierna av stadbefästningarna, den norra och den södra kortsidan med dess stadportar. Däremot avbröts arbetet innan ombyggnaden av fästningens långsidor påbörjats. Här kvarstod de i grunden danska vallarna från 1600-talet fram till dess att Kristianstads befästningar slopades på 1850-talet.

Idag utgör de nordligaste delarna av det forna fästningsområdet ett styvmoderligt behandlat parti av Kristianstads innerstad. Den militära prägeln lever kvar genom de lätt igenkännliga byggnader som varit kaserner, stall och förråd. Dessutom bildar ett igenväxande parti av vallgraven gräns. På sikt kommer kvarteren att integreras bättre i stadrummet; kommunen planerar att öppna området för bostadsbyggande. Men först måste man undersöka vad som finns kvar av stadens befästningsverk.

Som ett första led i denna process genomfördes en kartering med georadar av de aktuella tomterna våren 2016. Platsen för bastion Arvprins Gustav framstod som extra intressant utifrån ett arkeologiskt/ historiskt perspektiv.  Här framträdde ekon som kunde tolkas till murar, vallar och hårdgjorda gårdsytor. Det fanns all anledning att gå vidare med en traditionell förundersökning!

Så under fyra intensiva arbetsdagar i augusti 2018 har vi grävt ett antal schakt för att om möjligt kunna bekräfta de tolkningar som gjorts utifrån körningen med georadar. Resultatet blev högst tillfredsställande. På samtliga de punkter där det enligt karteringen fanns objekt av arkeologiskt intresse påträffades företeelser som förklarade de anomalier vi sett på skärmen. Spår efter fästningsvallar, murar och stenlagda gårdsplaner dök upp där de förväntades ligga. Det är inte alltför ofta man gräver med facit i hand, men så kändes det när vi schaktade i bastion Arvprins Gustav!

Parallellt med vallgraven i nordväst påträffades vad som återstod av fästningsvallen; ett mer än metertjockt lager av homogena lerblandade massor som lagts över en gammal markyta.  I vallen fanns flera murklackar vilka förankrat vallgravssidans fasadmur in i den bakomliggande jordvallen. Så motverkade man ras och sättningar, något som kunnat bli förödande vid en belägring.  

På den nordöstra sidan har man fyllt ut i vallgraven efter att befästningarna revs. Den vattenspegel vi ser idag är avsevärt smalare där bron till Norretullsvägen passerar. Men inne på parkeringsplatsen hittade vi vad som återstår av fästningsvallens fasad i form av en murklack direkt under asfalt och bärlager. Muren har blivit rejält demolerad; bland annat har all fint huggen sten på sidan ut mot vallgraven avlägsnats. Vad som återstår är en kärna av större block som sammanfogats med ett fast kalkbruk. På sidan in mot fästningsvallen påträffades även här de ankare som fäst muren in i bakomliggande jordmassor.

Ute i den öppna gård som bildats innanför fästningsvallarna fanns hårdgjorda gårdsplaner i två nivåer. De dateras dels till fästningsepoken, dels till tiden efter att vallarna demolerats då området hyste stall och militära förråd. Lite oväntat var fyndet av en stor, välgjord ränndal; en öst-västlig dränering som fört undan regnvatten genom en kulvert ut i vallgraven. Man kan tycka att den djupa stensatta rännan borde ha utgjort ett avsevärt hinder inne på en yta där män, hästar och kanoner skulle samsas om utrymmet. Trots detta är det tydligt att man prioriterat att hålla gårdsplanen torr. Här finns det anledning att studera det samtida ritningsmaterialet i detalj – kanske finns svaret dolt i någon av de 1200 handlingar i svenska Krigsarkivet som beskriver fästningen Kristianstad?

Till sist – den största överraskningen som vår undersökning bjöd på handlar om de volymer jord, sten och lera som hanterats i samband med fästningsbygget. För under drygt två meter av fasta lerblandade massor påträffade vi kulturlager av sedvanlig urban karaktär. Lager med hushållsavfall och rivningsmassor för att tala klarspråk. På den här nivån låg mängder av djurben, spik, tegel, keramikskärvor och brandrester. Den i nuläget bästa tolkningen är att militären stakat ut var de nya befästningarna skulle placeras och därefter gett stadens invånare tillstånd att tippa sitt avfall i området. När byggnadsarbetet kom igång på allvar fördes de enhetliga lerblandade massorna på under ganska kort tid så att en stabil plattform att bygga på skapades.

Även den här processen blir intressant att forska vidare kring; den omfattande logistikapparat som måste ha fungerat under de decennier då fästningsstaden Kristianstad omvandlades. Man vågar nog anta att de två dagar som hittills lagts på kartering med georadar plus de fyra som nu åtgått till en mer traditionellt upplagd utgrävning bara utgör början på ett mer långsiktigt arbete. En arkeologisk insats med syftet att bättre förstå tillkomsten och förändringen av den stad som under mer än två sekel utgjorde låset till nordöstra Skåne!



Hör Radio Kristianstad P4s reportage från utgrävningen här.
Radioinslaget sändes 10 augusti 2018.

Prästgården var en av de första större byggnader som uppfördes i Christianstad; den befästa stad som avsågs skydda Danmarks utsatta gräns mot det svenska Småland. Det skriftliga källmaterialet beskriver i detalj hur kyrkoherde Jörgen Kristoffersens påkostade gård uppfördes mellan 1617 och 1620. Men dess liv blev kort. Redan efter sextio år fick den skatta åt förgängelsen när husen blev till bränsle under den hårda belägringsvintern 1677–1678.

Våren 2015 genomfördes en arkeologisk undersökning av prästgårdstomten i kvarteret Jörgen Kristoffersen 6 inför bygget av ett nytt församlingshem. Förhoppningarna var högt ställda eftersom ytan inte hyst någon mer omfattande bebyggelse sedan slutet av 1600-talet. Det talades om ”en unik orörd tidskapsel från Christians 4:s epok”. Men de husrester som frilades visade sig vara både fragmentariska och svårtolkade. Den första större stadsarkeologiska insatsen i Kristianstad kom att illustrera hur komplexa den urbana miljöns lämningar kan vara.

Ett viktigt resultat blev de omfattande markarbeten från den första stadstiden som nu kunde följas arkeologiskt. Uppenbarligen var Allön, platsen för den nya fästningsstaden, både mindre och betydligt blötare än vad som tidigare antagits. Som en följd tvingades man frakta in stora mängder fyllningsmassor till byggarbetsplatsen. Fast mark skapades mödosamt ute i våtmarkerna invid Helge ås vattensystem. Dessutom visar återanvänt material funnet på prästgårdstomten att man noga tog vara på resurserna då Christian 4:s planer skulle realiseras. Tegel, kakel och byggnadssten hämtades från de båda närbelägna städer som nu förlorat sina privilegier – Åhus och Vä. Speciellt de svartglaserade figurkaklen med sin religiösa symbolik och politiska undertoner drar till sig vår uppmärksamhet. Var stod dessa exklusiva ugnar uppmurade innan de flyttades till Herr Jörgens gård i Christianstad?

Den trelängade gården hade prästbostaden i två våningar mot Västra Storgatan, en kökslänga vänd mot kyrkogården och en stor ekonomibyggnad i väster. Innergården var täckt med kullersten; där fanns också den välbyggda och djupa gårdsbrunnen. Det var en representativ anläggning, väl ägnad att ta emot betydelsefulla besökare. Man kan bara beklaga att den så snart försvann ur stadsbilden som en följd av Skånska Krigets ödeläggelse.

I rapporten tolkas de byggnadslämningar som påträffades 2015 och gårdens utseende rekonstrueras. Vi anar hur annorlunda miljön intill Trefaldighetskyrkan kunde ha tett sig om prästgården fått stå kvar. Det mångfacetterade fyndmaterialet beskrivs i detalj. Keramiken visar såväl kontakter med kontinenten som hur viktig den lokala produktionen var. Framställningen kompletteras med resultat från en rad av naturvetenskapliga analyser där djurben och växtdelar ger inblickar i mathållningen i ett välbeställt 1600-talshushåll.

I den nyutkomna rapporten kan herr Jörgens gård med arkeologins hjälp placeras in i ett större sammanhang – som ett imponerande korsvirkesresidens i fästningsstaden Christianstad och som en tidstypisk del i Christians 4:s Danmark!

Författare: Therese Ohlsson, Claes Pettersson och Torbjörn Brorsson
Rekonstruktioner i 3D: Jimmy Juhlin, Regionmuseet

Titta på en YouTube-film med rekonstruktion av prästgården här. 

Ladda ner rapporten i pdf-format här.

Den som vill ha ett tryckt exemplar av rapporten kan köpa den i Regionmuseets butik, pris 75 kr.
Regionmuseet, Stora Torg, Kristianstad.