Kyrkogatan i Malmö är en liten gata belägen i den äldsta delen av staden (figur 1). Gatan beskrivs år 1529 som ”det strede som löber fra S:t Peders kirke og til Hellig Gesthus”. Den fungerade då som förbindelseled mellan S:t Petri kyrka och Helgeandsklostret, som var beläget i nuvarande Stortorgets nordvästra hörn. Kyrkogatan är idag cirka 70 meter lång och bredden varierar mellan cirka 8 meter i väster och 12 meter i öster. Den smalare delen i väster beror på att de äldre husen här ansluter till den äldre smalare gatan. Österut har gatan breddats i samband med modernare byggnation. I samband med att Malmö stad ville anlägga farthinder i östligaste delen av Kyrkogatan fick Sydsvensk Arkeologi AB i uppdrag av Länsstyrelsen att övervaka schaktningsarbetena. Arbetena omfattade hela vägbredden (cirka 12 meter) och grundläggningen krävde ett schaktdjup om cirka två meter. Schaktet var cirka 50 kvm stort och två meter djupt, vilket gjorde det möjligt att undersöka en komplett lagerföljd från tiden före stadens grundläggande till dagens gata.

Lerbottnar
Längst ner i botten av schaktet, cirka 2 meter under dagens gatuplan, fanns den ursprungliga markytan — den strandvall med sand och grus som bildats i samband med de geologiska processerna vid senaste istidens slut. I sanden fanns två lerbottnar, en typ av anläggningar som påträffas på platser knutna till den medeltida Skånemarknaden, där hanteringen av framför allt sill var omfattande. Endast en av lerbottnarna (A2073) i schaktet på Kyrkogatan var någorlunda intakt (figur 2, 3 och 4). Den var närmast rektangulär med måtten 0,7 x 1,2 m och bestod av ett 2–3 cm tjockt gulgrått lerlager med uppdragna kanter. Lerbottnen låg med långsidan ut mot stranden och inlagrat i leran påträffades ett fåtal förkolnade bitar av hassel samt fiskben och fiskfjäll. En bit hassel 14C-daterades till 1155–1270. Intryckt i leran påträffades keramikbitar (svartgods) med datering till 1100- eller 1200-talen.

Ett knadderstenslager
Norr om lerbottnarna låg ett knadderstenslager (A3511), ett lager av mycket hårt packad småsten och flinta (figur 2 och 4). Det låg direkt på sterilt strandgrus. På knadderstensytan låg rikligt med starkt fragmenterade djurben från nötkreatur, får/get, häst, fågel och svin. Det hårt packade stenlagret tillsammans med det starkt fragmenterade benmaterialet tyder på en intensivt nyttjad yta. Det är intressant att lagret har lagts direkt på strandsanden. En möjlig hypotes är att det varit nödvändigt att hårdgöra ytan för att göra det möjligt att med vagnar transportera sillfångsten från stranden till området med lerbottnar där rensning och insaltning av sill skett. En liten bit träkol av hassel som påträffades på knadderstenslagret 14C-daterades till 1225–1385. Det är inte omöjligt att knadderstensytan varit samtida med lerbottnarna under marknadsfasen.

Den äldsta bebyggelsen
I södra delen av schaktet fanns fragmentariska rester efter bebyggelse med bland annat ett torvigt lager (A2290) med ett hasselnötsskal som kunde 14C-dateras till 1210–1280 (figur 2). Över detta fanns ett lager som innehöll en stor mängd oförkolnade fröer samt relativt nedbruten torv. Flera av arterna kunde knytas till trädgårdsodling, till exempel fläder, mynta och humle/hampa. Förekomsten av bolmört och spikklubba skulle kunna tyda på en apotekares trädgård i närheten. Ett korn av råg 14C-daterades till 1165–1270. Dessa lager låg stratigrafiskt över lerbottnarna och tyder på en förändring av aktiviteterna på platsen från marknads- eller fiskhanteringsplats till tidig stadsbebyggelse.

Ett dike
Tvärs över schaktet löpte ett dike (A3018) i väst–östlig riktning (figur 2 och 4). Diket låg mellan lerbottnarna med överliggande bebyggelselager i söder och knadderstensytan i norr. Det var trågformat, cirka 1 m brett, 0,6 m djupt och var klätt med blågrå lera. Lerklädseln innehöll oförkolnade frön av svinmålla, starr och säv. Starr och säv kan ha växt i dikesrenen eller i själva diket. Svinmållan kan ha vuxit i närheten på något torrare mark. I leran hittades även träkol av björk, ek och tall. En bit träkol av björk i leran 14C-daterades till 1280–1400. Diket var igenfyllt med stora mängder avfall med mycket djurben och keramik. De djurarter som fanns representerade var nötkreatur, får/get, fisk, fågel och svin samt hare. En stor andel av benen var revben och hornfragment och det fanns många juvenila underkäkar av får/get. Slaktspår, gnagspår och tecken på bränning förekom. Keramiken i dikesfyllningen dominerades helt av skärvor av kärl från 1300-talet. I bottenlagret fanns ett förkolnat skalkorn och en förkolnad gråärt, som är en föregångare till dagens gröna ärta och vanligt förekommande i trädgårdar. Skalkornet 14C-daterades till 1270–1390. Diket kan ha utgjort en gränsmarkering i ett tidigt skede av stadens etablering, efter lerbottenfasen men före gatans etablering. Det kan eventuellt också ha fungerat som avrinningsdike för vatten från en hypotetisk källa som kanske funnits i närheten av S:t Petri kyrka.

Bebyggelse från 1300-talet
Över knadderstensytan i norr fanns rester av bebyggelse i form av en syllstensrad (A1619) och ett flertal golvlager, brukningslager, raserings- och utjämningslager. Syllstensraden löpte i väst-östlig riktning och kan tänkas representera en byggnad som legat utmed en tidig, smalare, version av Kyrkogatan (figur 5). I ett av de dokumenterade lagren norr om syllstenarna påträffades en del av ett tunnlock av ek som kunde dendrodateras till 1295–1350. Analysen visar också att ekvirket kommer från träd som avverkats i norra eller mellersta Tyskland.

Ett medeltida hus med tegelkällare
I norra delen av schaktet påträffades delar av en tegelmurad källare (A1071). Det var enbart källarens insida som var murad i tegel (figur 6). Ut mot gatan bestod muren av natursten av olika dimensioner blandat med kalkbruk. Nedgrävningen för källaren skar genom de äldre bebyggelselagren från 1200- och 1300-talen. Fyllningen i nedgrävningen innehöll svartgods, äldre rödgods och stengods från 1200- och 1300-talen. Här fanns också en hel del djurben från nötkreatur, får/get, häst, fisk, fågel och svin med hög andel fragment från kranium och underkäke. Enstaka fragment av hund, höna och tamgås förekom också. Materialet ger en god inblick i vardaglig konsumtion och avfallshantering i medeltidens Malmö.
Murens insida var bevarad från ett kullerstensgolv cirka 1,7 m ö.h. upp till översta skiftet tegelstenar cirka 3,7 m. ö.h. Över golvet fanns ett antal grundstenar. Omkring 15 skiften tegel var bevarade. I södra delen fanns en murnisch med en flat stenhäll nedtill och en något smalare stenhäll övertill. Ett hål centralt placerat i nischen skulle kunna tyda på att det rör sig om en eldstad. En dryg halvmeter över nischen fanns en förmodad fönsterglugg med sluttande plan ut mot gatan. I öster syntes ett hörn i tegelmuren. Tegelstenarna hade dimensionerna 27 x 13 x 8 cm. Teglet var lagt i munkförband och kan dateras till förreformatorisk tid, från 1300- eller 1400-talen. Källaren har hört till ett hus som enligt Isbergs karta från 1875 ligger på tomt nr 349 (figur 1). Detta hus har haft gaveln mot Kyrkogatan och långsidan ut mot S:t Petri kyrka. Fragment av huggna kritstenar tyder på fasaddekorationer i detta material. Keramik (vitgods från Tyskland) i fyllningen till murnischen kan dateras till 1500-talet. Enligt 1692 års bebyggelseinventering fanns då på tomten ett korsvirkeshus i en våning. Senast detta år var alltså det medeltida tegelhuset rivet. Läget i direkt anslutning till S:t Petri samt den påkostade arkitekturen och byggnadsmaterialet tyder på att källaren tillhört en representativ byggnad i stadsmiljön.

Gatan
Söder om tegelkällaren fanns en sekvens med flera lager som hör till gatan. Omfattningen av dessa äldre gatulager var totalt cirka 0,5 m. Nedkörd genom gatulagren fanns en träpåle av bok som genom dendrokronologi kan dateras till 1588–1594. Här fanns också en grop vars fyllning innehöll kritpipsskaft. Från något yngre gatulager hör delar av en vattenledning av tall som genom dendrokronologisk analys kunnat dateras till sent 1700-tal (virket sannolikt avverkat i Småland 1767–1768). Högst upp i lagersekvensen fanns de moderna (efter 1850) lager och konstruktioner som antingen hör till gatan och den tekniska infrastruktur som kan kopplas till denna (främst olika rörledningar och kablar) samt de befintliga byggnaderna i söder (kvarteret S:t Knut) respektive norr (kvarteret Svanen).

Joakim Frejd har skrivit en populärvetenskaplig artikel som kommer att publiceras framöver — vi uppdaterar när den finns att läsa!

Den arkeologiska rapporten finns att läsa här: Kyrkogatan, Malmö (Rapport) | Arkivsök

En ny hypotes om lerbottnarnas funktion

av Joakim Frejd & Helene Wilhelmson

Lerbottnar förekommer i stor mängd på platser knutna till Skånemarknaden där hanteringen av sill under medeltiden var synnerligen omfattande, inte minst i Skanör. Lerbottnarnas funktion är fortfarande inte helt klarlagd sedan de först identifierades i början av 1900-talet. Tidigare tolkningsförsök har varit lergolv i enkla fiskarhyddor (Rydbeck 1935), kar för framställning av tran och lyse av sillrens (Stenholm 1981), symboler för rättigheterna att verka på marknaden eller att markera besittningstagande av land (Ersgård 1988; 2006), kar för saltlakebad i smakförstärkande syfte (Tesch 2014) eller sorteringskar för sill (Cardell 2005). Tidigare analyser av leran från lerbottnar i Malmö, Skanör och Köpenhamn har visat att de är gjorda av grov vattengenomsläpplig lera som inte är lämplig för vare sig tranframställning eller saltlake (Liljegren 1981; Brorsson 2021). Väldigt många lerbottnar har heller inte innehållit tydliga spår av fisk i form av ben eller fettsyror från fisk (lipidanalys). Däremot har noggranna analyser av lerbottnar i kvarteret Liljan i Malmö visat att stora mängder sill hanterats i lerbottnarna (fiskfjäll). Man har också konstaterat att sillarna varit enhetliga i storlek, cirka 29–30 cm långa. Man har också registrerat avtryck i leran efter någon form av redskap.
I samband med analysen av ett stort material från Skanör som grävdes fram vid en undersökning 2019–2020 påträffade vi en skriftlig källa från 1754 som detaljerat föreskriver hur rensning, insaltning och packning av sill ska gå till. Enligt denna ska sillen så snart som möjligt efter fångsten rensas och saltas och läggas i tunnor. Sillen ska rensas med en kniv av ett fingers längd. Man skär upp sillen under käkarna och tar ut tarmarna. Renset kastas i en korg. Efter avslutad rensning ”slås Sillen i en back eller kar, hwaruti, sedan den blifwit med salt beströdder, Sillen omröres med en träspada, hwaraf den blifwer styf och mera beqwäm at handtera wid insalt- och packningen i tunnor”. Sillen packas och kontrolleras och tunnorna förses med kvalitetsmärkning. Därefter är produkten färdig för transport och försäljning. Andra skriftliga källor visar på stora krav på noggrannhet, kvalitet och specialisering i hanteringen av sillen (Jahnke 2009). Rensningen av sillen har utförts av gaellerkoner, packningen av laeggekoner, bortforslingen av sillrens av grumskarlarna etcetera. Vi ställer oss frågan om inte lerbottnarna kan vara det kar där man dehydrerat den rensade och sorterade sillen genom omrörning med träspade i salt i syfte att underlätta packning och insaltning i tunnor. Denna tolkning skulle lösa många av de problem som vidhäftar tidigare tolkningsförslag. Det förklarar avsaknaden av större mängder fiskben efter fiskrens. Det har inte alls varit meningen att förvara sillrens i lerbottnarna. Då borde man hitta mer fiskben och fettsyror. Dessutom har man redan konstaterat att den använda leran inte är lämplig för detta. Däremot passar den genomsläppliga leran utmärkt i scenariot att lerbottnarna använts i ett moment som syftat till att torka ut sillen. Det handlar inte om saltlake utan om en torr process. Sillen har torkats ut genom att röras runt och blandas med uttorkande bergssalt.
Vi kommer att försöka prova denna hypotes genom att analysera prover av lera från över 200 lerbottnar i Skanör. Resultaten kommer att presenteras i en kommande artikel.
Undersökningsresultaten från grävningen i Skanör 2019–2020 kommer att publiceras i en rapport som nu är under färdigställande.

​Referenser

• Brorsson, T. 2021. Analys av ICP, lipider och tunnslip av lera. I: Bolander, A. 2021. Skanör 6:244 – översandade lerbottnar på en del av den tidig- och högmedeltida Skånemarknaden. Rapport 2021:141. Arkeologerna/SHM.
• Cardell 2005. Bilaga 3. Sorterade sillar för saltning. Kvarteret Liljan 2 och 22. Riksantikvarieämbetet och Malmö Kulturmiljö. Riksantikvarieämbetet UV-Syd. Rapport. Lund.
• Ersgård, L. 1988. ”Vår Marknad i Skåne”. Bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör och Falsterbo under medeltiden. Lund Studies in Medieval Archaeology 4.
• Ersgård, L. 2006. Lerbottnarna och det tidigmedeltida samhället. I: Liljan. Om arkeologi i en del av Malmö. Riksantikvarieämbetet/Malmö Kulturmiljö. 
• Jahnke, C. 2009. The European Fishmonger. The great herring fishery in the Øresund. 
• Liljegren, R. 1981. ”Ler” -bottnar. META 1982:1.
• Rydbeck, O. 1935. Den medeltida borgen i Skanör.
• Stenholm, L. 1981. Lerbottnar till belysning. ALE 1981:2.
• Tesch, S. 2014. Ystad Revisited: Nya arkeologiska perspektiv på ett sjörövare- och lurendrejarnäste – trettio år efter projektet Medeltidsstaden. Sigtuna
• Rensning, insaltning, vrakning och packning av sill /1754). Ur Götheborgs Weko-Lista, N:o 42 den 21 October 1754