En av 208 dokumenterade lerbottnar från Skanör 2019-2022.
En ny hypotes om lerbottnarnas funktion
av Joakim Frejd & Helene Wilhelmson
Lerbottnar förekommer i stor mängd på platser knutna till Skånemarknaden där hanteringen av sill under medeltiden var synnerligen omfattande, inte minst i Skanör. Lerbottnarnas funktion är fortfarande inte helt klarlagd sedan de först identifierades i början av 1900-talet. Tidigare tolkningsförsök har varit lergolv i enkla fiskarhyddor (Rydbeck 1935), kar för framställning av tran och lyse av sillrens (Stenholm 1981), symboler för rättigheterna att verka på marknaden eller att markera besittningstagande av land (Ersgård 1988; 2006), kar för saltlakebad i smakförstärkande syfte (Tesch 2014) eller sorteringskar för sill (Cardell 2005). Tidigare analyser av leran från lerbottnar i Malmö, Skanör och Köpenhamn har visat att de är gjorda av grov vattengenomsläpplig lera som inte är lämplig för vare sig tranframställning eller saltlake (Liljegren 1981; Brorsson 2021). Väldigt många lerbottnar har heller inte innehållit tydliga spår av fisk i form av ben eller fettsyror från fisk (lipidanalys). Däremot har noggranna analyser av lerbottnar i kvarteret Liljan i Malmö visat att stora mängder sill hanterats i lerbottnarna (fiskfjäll). Man har också konstaterat att sillarna varit enhetliga i storlek, cirka 29–30 cm långa. Man har också registrerat avtryck i leran efter någon form av redskap.
I samband med analysen av ett stort material från Skanör som grävdes fram vid en undersökning 2019–2020 påträffade vi en skriftlig källa från 1754 som detaljerat föreskriver hur rensning, insaltning och packning av sill ska gå till. Enligt denna ska sillen så snart som möjligt efter fångsten rensas och saltas och läggas i tunnor. Sillen ska rensas med en kniv av ett fingers längd. Man skär upp sillen under käkarna och tar ut tarmarna. Renset kastas i en korg. Efter avslutad rensning ”slås Sillen i en back eller kar, hwaruti, sedan den blifwit med salt beströdder, Sillen omröres med en träspada, hwaraf den blifwer styf och mera beqwäm at handtera wid insalt- och packningen i tunnor”. Sillen packas och kontrolleras och tunnorna förses med kvalitetsmärkning. Därefter är produkten färdig för transport och försäljning. Andra skriftliga källor visar på stora krav på noggrannhet, kvalitet och specialisering i hanteringen av sillen (Jahnke 2009). Rensningen av sillen har utförts av gaellerkoner, packningen av laeggekoner, bortforslingen av sillrens av grumskarlarna etcetera. Vi ställer oss frågan om inte lerbottnarna kan vara det kar där man dehydrerat den rensade och sorterade sillen genom omrörning med träspade i salt i syfte att underlätta packning och insaltning i tunnor. Denna tolkning skulle lösa många av de problem som vidhäftar tidigare tolkningsförslag. Det förklarar avsaknaden av större mängder fiskben efter fiskrens. Det har inte alls varit meningen att förvara sillrens i lerbottnarna. Då borde man hitta mer fiskben och fettsyror. Dessutom har man redan konstaterat att den använda leran inte är lämplig för detta. Däremot passar den genomsläppliga leran utmärkt i scenariot att lerbottnarna använts i ett moment som syftat till att torka ut sillen. Det handlar inte om saltlake utan om en torr process. Sillen har torkats ut genom att röras runt och blandas med uttorkande bergssalt.
Vi kommer att försöka prova denna hypotes genom att analysera prover av lera från över 200 lerbottnar i Skanör. Resultaten kommer att presenteras i en kommande artikel.
Undersökningsresultaten från grävningen i Skanör 2019–2020 kommer att publiceras i en rapport som nu är under färdigställande.
Referenser
av Joakim Frejd & Helene Wilhelmson
Lerbottnar förekommer i stor mängd på platser knutna till Skånemarknaden där hanteringen av sill under medeltiden var synnerligen omfattande, inte minst i Skanör. Lerbottnarnas funktion är fortfarande inte helt klarlagd sedan de först identifierades i början av 1900-talet. Tidigare tolkningsförsök har varit lergolv i enkla fiskarhyddor (Rydbeck 1935), kar för framställning av tran och lyse av sillrens (Stenholm 1981), symboler för rättigheterna att verka på marknaden eller att markera besittningstagande av land (Ersgård 1988; 2006), kar för saltlakebad i smakförstärkande syfte (Tesch 2014) eller sorteringskar för sill (Cardell 2005). Tidigare analyser av leran från lerbottnar i Malmö, Skanör och Köpenhamn har visat att de är gjorda av grov vattengenomsläpplig lera som inte är lämplig för vare sig tranframställning eller saltlake (Liljegren 1981; Brorsson 2021). Väldigt många lerbottnar har heller inte innehållit tydliga spår av fisk i form av ben eller fettsyror från fisk (lipidanalys). Däremot har noggranna analyser av lerbottnar i kvarteret Liljan i Malmö visat att stora mängder sill hanterats i lerbottnarna (fiskfjäll). Man har också konstaterat att sillarna varit enhetliga i storlek, cirka 29–30 cm långa. Man har också registrerat avtryck i leran efter någon form av redskap.
I samband med analysen av ett stort material från Skanör som grävdes fram vid en undersökning 2019–2020 påträffade vi en skriftlig källa från 1754 som detaljerat föreskriver hur rensning, insaltning och packning av sill ska gå till. Enligt denna ska sillen så snart som möjligt efter fångsten rensas och saltas och läggas i tunnor. Sillen ska rensas med en kniv av ett fingers längd. Man skär upp sillen under käkarna och tar ut tarmarna. Renset kastas i en korg. Efter avslutad rensning ”slås Sillen i en back eller kar, hwaruti, sedan den blifwit med salt beströdder, Sillen omröres med en träspada, hwaraf den blifwer styf och mera beqwäm at handtera wid insalt- och packningen i tunnor”. Sillen packas och kontrolleras och tunnorna förses med kvalitetsmärkning. Därefter är produkten färdig för transport och försäljning. Andra skriftliga källor visar på stora krav på noggrannhet, kvalitet och specialisering i hanteringen av sillen (Jahnke 2009). Rensningen av sillen har utförts av gaellerkoner, packningen av laeggekoner, bortforslingen av sillrens av grumskarlarna etcetera. Vi ställer oss frågan om inte lerbottnarna kan vara det kar där man dehydrerat den rensade och sorterade sillen genom omrörning med träspade i salt i syfte att underlätta packning och insaltning i tunnor. Denna tolkning skulle lösa många av de problem som vidhäftar tidigare tolkningsförslag. Det förklarar avsaknaden av större mängder fiskben efter fiskrens. Det har inte alls varit meningen att förvara sillrens i lerbottnarna. Då borde man hitta mer fiskben och fettsyror. Dessutom har man redan konstaterat att den använda leran inte är lämplig för detta. Däremot passar den genomsläppliga leran utmärkt i scenariot att lerbottnarna använts i ett moment som syftat till att torka ut sillen. Det handlar inte om saltlake utan om en torr process. Sillen har torkats ut genom att röras runt och blandas med uttorkande bergssalt.
Vi kommer att försöka prova denna hypotes genom att analysera prover av lera från över 200 lerbottnar i Skanör. Resultaten kommer att presenteras i en kommande artikel.
Undersökningsresultaten från grävningen i Skanör 2019–2020 kommer att publiceras i en rapport som nu är under färdigställande.
Referenser
- Brorsson, T. 2021. Analys av ICP, lipider och tunnslip av lera. I: Bolander, A. 2021. Skanör 6:244 – översandade lerbottnar på en del av den tidig- och högmedeltida Skånemarknaden. Rapport 2021:141. Arkeologerna/SHM.
- Cardell 2005. Bilaga 3. Sorterade sillar för saltning. Kvarteret Liljan 2 och 22. Riksantikvarieämbetet och Malmö Kulturmiljö. Riksantikvarieämbetet UV-Syd. Rapport. Lund.
- Ersgård, L. 1988. ”Vår Marknad i Skåne”. Bebyggelse, handel och urbanisering i Skanör och Falsterbo under medeltiden. Lund Studies in Medieval Archaeology 4.
- Ersgård, L. 2006. Lerbottnarna och det tidigmedeltida samhället. I: Liljan. Om arkeologi i en del av Malmö. Riksantikvarieämbetet/Malmö Kulturmiljö.
- Jahnke, C. 2009. The European Fishmonger. The great herring fishery in the Øresund.
- Liljegren, R. 1981. ”Ler” -bottnar. META 1982:1.
- Rydbeck, O. 1935. Den medeltida borgen i Skanör.
- Stenholm, L. 1981. Lerbottnar till belysning. ALE 1981:2.
- Tesch, S. 2014. Ystad Revisited: Nya arkeologiska perspektiv på ett sjörövare- och lurendrejarnäste – trettio år efter projektet Medeltidsstaden. Sigtuna
- Rensning, insaltning, vrakning och packning av sill /1754). Ur Götheborgs Weko-Lista, N:o 42 den 21 October 1754