När man genomför en så kallad arkeologisk förundersökning gäller det att på kort tid bilda sig en uppfattning om en fornlämning. Hur pass välbevarade är de lager och anläggningar som döljs under dagens markyta? Kan man påträffa fynd som daterar och kanske berättar något om aktiviteter och kontaktmönster i forna tider? Finns det förutsättningar att hämta in prover till olika naturvetenskapliga analyser och den vägen få kunskap om t.ex. födoval, odling, jakt och kreaturshållning – kort sagt livsmiljön för dåtidens människor?

Det är mycket att tänka på, för det är nu man skapar kunskapsunderlaget inför en eventuell kommande fullskalig utgrävning. Bland de många metoder som utnyttjas finns metalldetektering. För i åkrarnas ploggång, på de forna markytorna och ”inne” i sedan länge försvunna hus ligger ännu de små tingen. Föremål som tappats, glömts eller kasserats. Saker som kan ge oss viktiga ledtrådar och föra oss in på just de berättelser och de frågor som ger arkeologin det viktiga köttet på benen. De direkta kopplingarna till människor som befolkat boplatser, byar och gårdar.

I övergången mellan april och maj 2020 genomförde Sydsvensk Arkeologi en förundersökning på platsen för fem gårdar i den vid 1800-talets början utskiftade landsbyn Yngsjö. Idag ligger bara en modern villa samt två stora ekonomibyggnader på platsen; de senare vad som återstår av Tofta gård. Men för drygt tvåhundra år sedan får vi tänka oss ett gytter av hus; tre- och fyrlängade skånegårdar kompletterade med några enklare gatehus.

Vi grävde sammanlagt sjutton schakt med grävmaskin i denna vidsträckta fornlämning där man nu börjat planera för bostadsbebyggelse. De huslämningar i form av lergolv, grunder och raseringslager som påträffades frilades och mättes in, men lämnades intakta inför framtida arkeologiska insatser. Fast dessförinnan samlades eventuella fynd in och lämpliga prov togs. Dessutom genomfördes metalldetektering omsorgsfullt över dessa titthål ner i den forna byn. Resultatet blev över förväntan – men så har också människor bott på platsen under århundraden!

I det följande presenteras några föremål tillsammans med de frågor de väcker. Du som läsare får tänka på att vi befinner oss i början av vårt arbete – analyser, konservering och vetenskaplig bearbetning av materialet från Yngsjö har bara inletts. Men likväl finns det skäl att visa fram några av de ting som dök upp; inte minst för att visa hur komplext det förflutna kan vara. Även en till synes ”vanlig” landsby kan innehålla överraskningar och oväntade berättelser!

​Det allra första fynd som togs fram med hjälp av metalldetektor på platsen för den forna gård 3 i Yngsjö var ett tunt, tillbockat myntliknande föremål. Efter konservering stod det klart att det inte handlade om någon vanlig slant, utan om en så kallad räknepenning av mässing. Den var avsedd att utnyttjas på ett räknebräde för olika enklare beräkningar; ungefär som man använder en kulram. Just den här jetongen var sannolikt präglad i Paris omkring år 1500, ett ursprung som också antyddes av de franska liljor som pryder räknepenningens bildfält. Det handlar om en föremålskategori som ofta dyker upp vid arkeologiska undersökningar på platser där man ägnat sig åt handel och köpenskap. Men vad gör den då i Yngsjö by? Kanske är svaret enklare än vad vi föreställer oss? För den som drev ett större jordbruk i 1500-talets Skåne var – liksom bönder i vår egen tid – tvungen att kunna göra beräkningar och uppskattningar av allehanda slag. Man vill gärna tro att kunskaper i grundläggande matematik var en färdighet som många i samhället besatt.

Vad säger då de ”riktiga” mynten från Yngsjö; kan de datera de olika gårdarna? Svaret på den frågan blir ett lite svävande, i nuläget inte helt övertygat Ja. Klart är att de äldsta mynten påträffades i tomterna till de centralt belägna gårdarna 4 och 5. Vårt enda medeltida mynt präglades i Lund under kung Erik Menveds regeringstid (1286 – 1319). Det påträffades bland resterna efter vad som sannolikt varit en bostads- eller möjligen kökslänga i en föregångare till gård 5. I närheten hittades även en tvåskilling; ett silvermynt från Christians 4:s dagar, närmare bestämt år 1618. Ytterligare ett silvermynt, fast från den svenska tiden, påträffades i form av en 5 öring från 1702. Myntet tillverkades alldeles i början av Carl XII:s regeringstid, när finanserna var goda och krigsmakten segerrik. Silverhalten är hög och slanten är välgjord. Kontrasten mot ett annat mynt, funnet i den västra delen av undersökningsområdet (gårdarna 2 och 3) är slående. Bara tretton år senare präglades det första nödmyntet, en enkel kopparslant med det nominella värdet av 1 daler silvermynt. Nu befann man sig i efterspelet till katastrofen vid Poltava; de svenska vapnen var inte längre framgångsrika och imperiet vacklade. Ekonomin utgjorde inget undantag därvidlag. Dessa båda mynt ger på så vis en talande illustration till den svenska stormaktens nedgång och fall.

Vid den första förundersökningen 2019 hittades en hårt sliten knapp där man kunde ana, snarare än se ett monogram under en krona. Carl XII:s namnchiffer. Knappen kunde identifieras såsom härrörande från en karolinsk officersuniform där dess plats varit på västen. Självfallet väckte detta oansenliga lilla föremål en rad frågor. Vem i Yngsjö kunde ha burit den uniformen? Genom att söka i Genralmönstringsrullan för 1719 kunde tre soldater identifieras. Livkompaniet vid Södra Skånska Kavalleriregementet hade tre rusthåll i Yngsjö by. På nr 98 fanns Anders Bengtson Löfberg, en 24-årig skåning med två tjänsteår bakom sig. Nr 99 innehades av Nils Persson Gresberg, 21 år gammal och nyantagen. Både dessa unga män får betraktas som ersättningsmanskap efter de oerhörda förluster som armén lidit under Det Stora Nordiska Kriget vilket nu gick mot sitt slut. Den tredje soldaten däremot, den trettioårige Per Persson Elman, var en veteran med tio års tjänstgöring i Carl XII:s armé. I rullan står noterat att han kämpat under Magnus Stenbocks befäl i kriget 1709 – 1710. Kanske hade han deltagit i det avgörande slaget om Helsingsborg? Självfallet kan man inte bevisa att just denne Per Elman burit den väst som knappen kommer från, dessutom var han ju ”bara” en indelt knekt – inte en officer. Men förstås kan begagnade klädesplagg byta ägare, speciellt i krigstider. Vad som emellertid är verkligt intressant är att se hur mycket ett enstaka fynd kan betyda för berättelsen om en plats som Yngsjö och dess invånare. Den lilla knappen inspirerar till fortsatt forskning kring personhistoria i ett 1700-tal som inte känns riktigt lika avlägset.

Västknappen från den karolinska officersuniformen utgör en första ledtråd in i en spännande historia. Men vi har ytterligare en liten knapp av militärt ursprung som sannolikt bär på en udda berättelse. Dess motiv är lätt att identifiera – Guds lamm framför en korsfana. Ett välbekant landskapsvapen. Den härrör från en uniform m/1815 från det fyra år tidigare upprättade Gotlands Nationalbeväring; landets första förband sammansatt av värnpliktiga soldater. Regementet tillkom i efterspelet till den ryska ockupationen av ön under kriget 1808 – 1809. Man utrustades med vad som fanns att tillgå, bland annat engelska flintlåsgevär; den typ som kallades Brown Bess i den engelska armén. Dessutom försågs reservisterna med pikar av m/1697 – något ganska anakronistiskt i napoleonkrigens Europa. Men åter till vårt lilla fynd från Yngsjö. Hur har en uniformsknapp från ett på Gotland baserat förband kommit att hamna i jorden vid Tofta gård i Yngsjö? Kan man spåra några personliga kopplingar, t.ex. mellan de indelta soldater som levde sina civila liv i byn och någon värnpliktig från ön ute i Östersjön? Här finns en uppgift att ta sig an för den som släktforskar!

I tillägg till några blykulor, ammunition avsedd för 1600- och 1700-talets ryttarpistoler, togs ytterligare ett vapenrelaterat föremål tillvara – en karaktäristisk beslagsplatta från ett armborst. Här spelade turen in. För i den färska jordytan, efter att grävmaskinen dragit av ytterligare 10 cm av ploggången, låg en benbit som lyste vitt. Och inte nog med det; den var försedd med ett inskuret kryssmönster! Hade benet legat bara några centimeter över det lergolv vi nu rensade fram hade det för alltid försvunnit i schaktmassorna. Man ska ha lyckan på sin sida ibland! Nå, föremålet var drygt 14 cm långt och försett med borrade hål och en grund längsgående skåra på den svagt välvda skådesidan. Kryssmönstret fanns alltså på undersidan? Märkligt, kunde det tyckas. Men de inskurna fårorna var inte avsedda att synas; de skulle få limmet att fästa bättre mot stocken till ett armborst. För den rätt oansenliga benplattan har suttit i framkant på stockens översida, just där strängen passerar vid skott. Dateringen ligger ganska sent, sannolikt i 1500-tal och det faktum att man använt ben istället för horn är rätt talande. Frågan är om inte detta bondevapen varit mer avsett för jakt än bruk i krigstid? Armborstet har fungerat väl om man jagat småvilt som t.ex. ekorrar och andra pälsbärande djur. En annan aspekt är att armborstet är tyst och diskret. Det avger varken knall eller krutrök vilket vore en avgjord fördel för den som tänkte ägna sig åt lite tjuvskytte i ett godslandskap…

Godset i detta fall är det närbelägna Vittskövle som historiskt haft ägarintressen i Yngsjö by. Och till godset bör även grävningens mest udda fynd kopplas. Det handlar om ett fint utfört och noga dekorerat bronsföremål, skålat och med ena änden avrundad medan den andra är öppen. Det är försett med fästet till någon form av gångjärn eller led. Spår av lödning längs kanten visar att fyndet utgör ena hälften av ett föremål som brutits itu. Men vad? Svaret var överraskande – på engelska Portable Antiquities Scheme (PAS) finns exakta paralleller till vårt fynd avbildade. Det rör sig om ett skydd till sadelknappen på en praktsadel av bästa kvalitet med datering i 1500-/ 1600-tal! Inte precis vad man förväntar sig i en nordöstskånsk bondby. Men som sagt, Vittskövle slott ligger inte långt borta och gissningsvis är det dit man bör blicka i det här speciella fallet. 

Det sista föremålet vi berättar om den här gången är ett märkligt, men skamfaret litet lock. Det är tillverkat av en kopparlegering, försett med punsade hål och en liten kedja. Längs kanten finns flikar som varit böjda om något, exempelvis en rund träbit. Detta var en gång på 1700-talet locket till en pipa, en anordning som medgav rökning men som minskade brandfaran då glöden effektivt stängdes inne i piphuvudet. Om man tittar noga på avbildningar av rökande män från tiden finns ofta dessa små piplock avbildade. Men det är inte helt enkelt att identifiera de illa medfarna resterna av ett dylikt lock!

Ovanstående exempel visar hur fynden hjälper till att fylla ut berättelsen om landsbyn och dess gårdar. Vissa antaganden kan bekräftas medan det tillkommer oväntade kopplingar och nya frågeställningar. De små tingen spelar en viktig roll när vi vill försöka förstå det förflutnas komplexa landskap!

• Stort tack till Tobias Bondesson, Sven Engkvist, Olof Heimer och Rolf Warming för ovärderlig hjälp vid identifieringen av föremålen!

​Figur 1. Storskifteskarta över Yngsjö by år 1800. De undersökta gårdstomterna har nummer 2,3,4,5 och 6. Klicka på bilden för att zooma.

Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet
Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet.

Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman
Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna.  Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död.