Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

Vid den arkeologiska förundersökning som Sydsvensk Arkeologi genomförde i Tygelsjö hösten 2017 kom tre av landsbyns gårdslägen att beröras. Det handlar om de tomter som på den Geometriska kartan över Tygelse Socken och By från 1707 betecknades med nummer 3, 4 och 5 från öster räknat. Den planerade markexploateringen innefattar norra utkanten av dessa fastigheter, liksom en liten dalgång alldeles norr om bytomten där den bäck rann som försåg byns vanning med vatten. Detta oansenliga, men lokalt viktiga vattendrag kulverterades så sent som vid sekelskiftet; idag syns bara en markant svacka i åkern där två brunnskar av cement antyder bäckens riktning. Tanken är att anlägga ett fördröjningsmagasin, så i någon mån kommer platsens hydrologi att återskapas.

Vid förundersökningen visade sig lämningarna inne på de forna gårdsplatserna vara oväntat välbevarade. Under en ploggång på ganska exakt 27 cm låg husgrunder, lergolv, ugnsbottnar och kulturlager i stort sett intakta utan de spår av moderna jordbruksredskap som normalt stör bilden i en skånsk fullåkersbygd. Anledningen är sannolikt att området söder om bäcken uppodlats i sen tid; flera bybor nämnde en hästhage på platsen. Dessutom har den begränsade ytan allra längst i söder på det vidsträckta fältet utgjort en vändzon där man lyft redskapen innan traktor med plog eller betupptagare vänt norrut igen. Allt sammantaget innebär detta att gårdslämningarna framstod som oväntat intakta och lovande, arkeologiskt sett.

Undersökningen genomfördes som ett system med långa sökschakt dragna i nord-sydlig riktning. När vi stötte på intakta lager eller byggnadslämningar sparades dessa i möjligaste mån, undantaget där det bedömdes som viktigt att placera de sektioner som visade bytomtens ganska komplexa lagerbild. På några speciellt intressanta platser öppnades sammanhängande ytor där delar av huskroppar kunde friläggas. Men då det rörde sig om en förundersökning blev bara de överst liggande bebyggelselämningarna dokumenterade. De djupare belägna – och därmed äldre – nivåerna lämnades intakta. Efter förundersökningen minskades ytan som ska exploateras och dessa gårdslägen ligger nu utanför det område som ska bebyggas. Om länsstyrelsen skulle besluta om en fortsatt arkeologisk insats på platsen kommer de självfallet att undersökas, annars bevaras allt för framtiden. I vilket fall har förundersökningen fört oss avsevärt närmare den medeltida byn Tygelsjö och dess innevånare.

Under hela grävningen i bytomten prioriterades den naturvetenskapliga provtagningen, något som skulle visa sig ge mycket goda resultat. Dessutom genomfördes en noggrann metalldetektering över såväl gårdslägen som dalgången med bäcklöpet. Den sistnämnda ytan bedömdes vara intressant dels eftersom det var där som gårdarnas vattentäkter funnits, dels då marken i sluttningen utnyttjats till kålgårdar. De gårdsnära odlingslotterna har troligen gödslats med hushållsavfall, vilket gjorde att mindre metallföremål som exempelvis mynt kunde förväntas dyka upp.

Men låt oss se lite närmare på de konkreta resultaten; med frågan om när Tygelsjö egentligen har tillkommit. Det äldsta skede vi kunde belägga bestod främst av stolphål; mindre gropar grävda ner i alven där man placerat bärande timmer i huskonstruktioner. Metoden kan synas ålderdomlig och primitiv, men användes till byggnader av alla storlekar från äldsta tider fram till dess att stensyllar började utnyttjas allt mer under loppet av medeltiden. Dessutom visar praktiska försök att hus uppförda med ett ramverk bestående av jordgrävda stolpar kunde bli riktigt långlivade, förutsatt att de uppförts och underhållits på rätt sätt. I Tygelsjö hamnar den serie av kolprover, tagna ur stolphål från vad som uppfattats vara bebyggelsens äldsta skede i intervallet AD 1010 till 1170 vilket stämmer mycket bra med vad vi vet om de reglerade byarnas landskap i Skåne. Dateringen stöds av prov tagna ur en större ugn, belägen på en jämförbar nivå, medan prov från kulturlager som avsatts på en stenlagd yta ger en datering till 1200-talets mitt. Under detta expansiva skede i den danska historien etablerades byn Tygelsjö så som vi lärt känna den från skriftliga källor och det äldre kartmaterialet. Däremot är det äldsta skriftliga belägget så sent som från år 1393, då namnet skrevs Tyelsse. Tolkningen har angetts som en sammansättning av ”tye” i betydelsen tuvig mark och ”lösa” dvs. ängsmark. Namnet skulle då kunna beskriva det tuviga fuktänget vid dammen, Prästavanningen, som byn växte fram kring.

De tomter som berördes, gårdarna 3, 4 och 5, låg i bytomtens östra utkant, norr om landsvägen från kusten mot Glostorp och backlandskapet innanför Oxie. Av dessa var den östligaste tomten, nr 3, en självständig gård fram till 1686 varefter den lades samman med nr 39 och förvandlades till bostad för en indelt ryttare; en dragon vid Kungliga Skånska Kavalleriregementet. I efterspelet till Skånska Kriget anges gård 4 som öde i Jordeboken av år 1686. I början av 1700-talet beboddes huset på tomten av fattigfolk, inklusive en blind f.d. ryttare med hustru vilken beskrevs som ”eländig”. Efter 1718 slogs gården ihop med nr 23; tillsammans betraktades de därefter som ett hemman. Talande nog visar 1707 års karta bara mindre byggnader, gatehus, inne på gårdstomterna 3 och 4. Däremot var gård nummer 5 en fullbebyggd fyrlängad enhet vid detta tillfälle. Vid enskiftet år 1805 räknades den som ett helt mantal utsocknes frälsehemman.  

Av dessa tre gårdslägen kunde vi undersöka den nordligaste delen hösten 2017. För gård 5 innebar detta koncentrationer av stolphål och mindre gropar, nedgrävda i sanden i ett relativt låglänt parti nära våtmarken vid bäcken. I de smala schakt som öppnades var det inte möjligt att knyta samman några tydliga huskonstruktioner i form av stolpburna långhus, men anläggningarnas orientering och mikrotopografin på platsen tyder på att vi stött på lämningarna efter byggnader som legat i öst-västlig riktning. Och ”byggnader”? Ja, mängden anläggningar visar att stolphålen tillhört flera generationer av hus från Tygelsjös äldsta tid, från mitten av 1000-tal och ungefär ett århundrade framåt. På en närbelägen stensatt yta insamlades ett prov som visade att denna broläggning utnyttjats i högmedeltid, närmare bestämt 1200-talets mitt. Några yngre spår efter gård 5 eller dess föregångare påträffades inte vid undersökningstillfället. En förklaring kan vara att man medvetet har sökt sig till något högre liggande och torrare mark, närmare bygatan/ landsvägen där det historiskt kända gårdsläget fanns att söka.

De undersökta lämningarna efter gård 4 bestod av ett nedbränt hus med minst två rum. Det har legat orienterat i nord-sydlig riktning och haft en stor ugn i det norra rummet. De prov som analyserats visar att både hö med stort inslag av åkerogräs samt otröskad säd och ärtor har förvarats i byggnaden. Gissningsvis har det funnits ett loft till hö och spannmål, medan bottenvåningen har fungerat som hushållets grovkök eller möjligen bakstuga. Här förekom även spår efter trädgårdsodling i form av frö från hampa och myskmalva. I fyndmaterialet från denna byggnad ingår flera påkostade föremål, till exempel ett fint dekorerat knivskaft av ben (eller horn), ett minimalt bultlås och två hjärtformade hängen varav det ena dekorerat med en änglaliknande figur och förgyllt. Utifrån föremålen förefaller det undersökta huset tillhöra ett senmedeltida skede som kanske fortsatt in i 1500-/1600-tal. Men under det frilagda huset fanns minst ett äldre skede vars datering hamnade i 1000- till 1100-tal. Vad som framstår som helt klart är att invånarna på den nedbrunna senmedeltida gården haft helt andra ekonomiska förutsättningar än den blinde f.d. ryttare som bebodde tomten i början av 1700-talet.

På den tredje tomten hamnade våra schakt i bästa tänkbara läge. Den yta där husrester frilades och som därför utökades i tre etapper, hyste det nordvästra hörnet av en sannolikt fyrlängad gård. Här undersöktes den norra gaveln till en smal, nord-sydligt orienterad länga som uppförts på en välgjord stenfot. I rät vinkel mot denna huskropp fanns gårdens norra länga med en stor ugn närmast gaveln. Detta hus var tvåskeppigt, byggt på stensyll och har haft lergolv. Mot väster fanns en ränna eller dike vilket tolkades som en markerad tomtgräns. I slänten utanför själva toften, norr om nordlängan, fanns en stor avfallgrop placerad lite i skymundan. Här påträffades rikligt med köksavfall, spill och rester från matlagning tillsammans med ben från smågnagare. Bilden av gårdens snuskiga avfallshög där råttor och möss livnärt sig kunde inte illustreras bättre.

I det smala profilsnitt som grävdes genom kulturlagren ner till moränen kunde man tydligt följa äldre nivåer i bebyggelsen på gård 3; inklusive ett bränt trägolv, nedgrävningar för stora bärande stolpar som satts om upp till tre gånger samt en äldre version av nordlängans ugn. Även här hamnade de äldsta 14C-dateringarna från tidigt av 1000-tal och drygt hundra år framåt. I fyndmaterialet förekommer medeltida mynt, dekorativa söljor och ett prydnadshänge av koppar. Den frilagda yngsta bevarade nivån förefaller utifrån den påträffade keramiken att tillhöra 1500-tal, möjligen med kontinuitet en bit in i följande århundrade. Men gården har existerat på samma plats under upp emot ett halvt årtusende innan dåliga tider med krig, pest och ekonomisk tillbakagång ledde till dess nedläggning som självständig enhet. Vid den åtföljande förvandlingen ändrades bebyggelsen på toften från en stor fyrlängad anläggning till ett gatehus; ett av flera ryttarboställen i Tygelsjö by.

Nere i sänkan norr om bytomten där bäcken rann påträffades en brunn med spännande innehåll. Troligen har de undersökta gårdarna haft sina primära vattentäkter i området där dels tillgången på vatten var god, dels man slapp gräva så djupt. I det här fallet kopplas brunnen till gård 3 och i dess välbevarade, fuktiga och inte speciellt nedbrutna fyllning återfanns träflis, ris, örtdelar samt en stor mängd fröer från såväl ängsväxter som ogräs och odlade växter. Bland de senare märks arter som kål, persilja, vitsenap, sommarfläder och äkta fläder. Här fanns också ett inslag av förkolnad säd, möjligen härrörande från spisaska som råkat hamna i brunnen när den fyllts igen. På samma sätt kan ett inslag av bärfröer förklaras, men de kommer snarast från latrin. Allt sammantaget visar de botaniska prover som togs i Tygelsjö hur avancerad trädgårdsodling med inslag av krydd- och medicinalväxter har förekommit i byn. Detta är ett ämne där våra kunskaper fram till idag varit mycket bristfälliga, då den typen av odling främst kunnat beläggas arkeologiskt i stadsmiljöer – inte ute på landsbygden. Inte minst av den anledningen skall det bli spännande att få följa de fortsatta arkeologiska undersökningarna på platsen. Man kan närmast förutsätta att fler brunnar kommer att påträffas i sänkan invid bäcklöpet. Under de sekler som byn existerat har brunnar hunnit sina eller slamma igen. Man har behövt ersätta vattentäkterna vid ett antal tillfällen och minst tre gårdar har utnyttjat den våtmark som nu skall undersökas innan den förvandlas till ett fördröjningsmagasin.

En annan spännande detalj som den paleobotaniska analysen har avslöjat är den proportionerligt stora andel som vete utgör bland de 182 sädeskorn som insamlats och artbestämts. I Tygelsjö hamnar vetet på 11 % vilket kan jämföras med de 1-5 % som brukar vara det normala i skånska landsbyar under perioden 1300 – 1600. Förhållandet kan tolkas som en oväntat tydlig indikation på välstånd, men vi får inte heller bortse att en av det dåtida Danmarks viktigaste städer, Malmö, ligger mindre än en mil från Tygelsjö. Specialiserad odling för avsalu i staden är en möjlig tolkning, matvanor som inspirerats av en urban livsstil en annan. Oberoende av vilken förklaring man väljer så kvarstår faktum – Tygelsjö verkar i vissa avseenden skilja ut sig från den breda massan av skånska landsbyar.

Om man avslutningsvis skall försöka sammanfatta de lärdomar som kan dras utifrån en begränsad arkeologisk förundersökning i Tygelsjö hösten 2017, blir det uppenbart hur mycket ny kunskap som vunnits. Trots begränsad tid till vårt förfogande, trots de förhållandevis små ytor av gårdarna som berördes och trots att bara de yngsta bevarade nivåerna frilades. Vi har idag ett rikt fyndmaterial av såväl artefakter som ekofakter vilka kan berätta om invånarnas levnadsförhållanden, kontakter och materiella kultur. Byns etableringsskede är väl daterat till perioden mellan 1000-talets mitt och ett sekel framåt; då skapades den reglerade byn Tygelsjö sådan som vi känner den från senare tids skriftliga källmaterial. Självfallet skedde många förändringar under de sekel som förlöpte fram till enskiftet 1805, men bebyggelsens grundstruktur bestod. Det har även varit möjligt att följa de effekter som orosperioden under 1600-talet resulterade i med dess förödande krig, pestepidemier och så Skånes övergång från danskt territorium till svenskt styre efter 1658. Vad som kunde inträffa i efterspelet till Skånska Kriget visas av hur två av de undersökta gårdarna, nr 3 och 4, omvandlades från självständiga enheter till sammanslagna fastigheter där den forna gårdsplatsen nu istället upptogs av soldatboställen. 

Undersökningen visar med all önskvärd tydlighet vilken omfattande kunskap de mycket väl bevarade lämningarna från Tygelsjös medeltid och efterreformatoriska period rymmer. Man kan bara hoppas att denna vetenskapliga potential beaktas och tas väl tillvara vid kommande byggnation inom den forna bytomten!

 
Rekommenderad läsning:
Håkansson, E. 2015 Tygelsjö. Gårdarna och husens historia. Del 1. Gårdarna. Kvarndala Kulturhistoriska Förening. Malmö.                                                                                                

Tack till Kvarndala Kulturhistoriska Förening!                  
 

När man genomför en metalldetektering i anslutning till en medeltida bytomt kan man vara säker på att många märkliga föremål dyker upp under loopen. Det handlar vanligtvis om ting som gått sönder, kasserats eller bara tappats bort. Småsaker av ringa värde eller fragment man inte brytt sig om att ta vara på. Vissa kategorier av föremål kan man lätt identifiera och i bästa fall utnyttja till dateringar. Dit hör förstås mynten, men även knappar och spännen som följt modets strömningar visar vilka tidsramar man har att röra sig inom. Egentligen är detta de oproblematiska fynden; de som snällt avslöjar sin inneboende information vid arkeologens uttolkning. Men så finns förstås de enigmatiska, svårbegripliga och unika föremålen. Ting som uppenbart bär på en spännande historia, men där det gäller att hitta rätt ingång för att kunna förstå vad man har framför sig. Till den gruppen hör tveklöst vapenskölden från Tygelsjö.

Under hösten 2017 genomförde arkeologer från Sydsvensk Arkeologi en förundersökning vid Tygelsjö, en av de stora medeltida kyrkbyar som finns i Malmös närområde. Merparten av den yta som man nu planerar att bebygga ligger inom vad som utgjort byns odlingsmarker, men även en bäckfåra med tillhörande våtmark samt en mindre del av den egentliga bytomten kom att beröras av våra schakt. Utifrån tidigare erfarenheter och resultat beslöts att en yttäckande metalldetektering borde ske på de forna gårdslägena och i dalsänkan alldeles norr om byn, precis där den lilla bäcken runnit innan den kulverterades kring sekelskiftet.

Där, i sluttningen strax intill bäcklöpet, fick jag kraftigast tänkbara signal i hörlurarna en dag i slutet av september. Orsaken till utslaget var raskt funnen; en 9 cm hög vapensköld med en krönt grip som centralt motiv. Ett hekto gedigen mässing gjorde att metalldetektorn gav ett ordentligt utslag. Vad var då detta? Det välbevarade föremålets ålder föreföll inte vara så speciellt hög. Griphuvudet gjorde att man direkt började fundera på en koppling mot Malmö vars stads- och kommunvapen, som går tillbaks till 1437, föreställer just denna mytologiska varelse. 

Tre fästpunkter på vapensköldens baksida visade att den varit fastsydd på ett klädesplagg eller snarare en väska eller kanske en hästutrustning. Därför framstod det som naturligt att vända sig till experter på äldre militär utrustning för att försöka identifiera vårt fynd. Svaret från Sven Engkvist, museichef på Miliseum i Skillingaryd, lät inte vänta på sig. Vapenskölden har prytt en kartuschväska m/1841 vilken ingått i utrustningen till en soldat från Skånska Dragonregementet, ett traditionsrikt kavalleriförband vars sjätte skvadron om hundra man benämndes ”Malmö skvadron”. Väskan som skölden suttit på, kartuschen(av franskans cartouchière, patronväska), var tillverkad av styvt läder och bars över vänster axel med remmen under uniformens axelklaff eller epålett.

Skånska Dragonregementet som ursprungligen sattes upp i Kronobergs län år 1676 kom att användas intensivt under det Skånska kriget, bland annat i slagen vid Lund och Landskrona. Efter krigsslutet blev regementet förlagt till Skåne på permanent basis och blev då indelat i de södra och östra delarna av landskapet. På så sätt fick Södra Skåningarna en lokal anknytning, vilket bidrog till att minska spänningarna mellan bönder och svenska soldater. Detta trots att skåningar inte fick rekryteras till förbandet före 1698 då man från myndigheternas sida var osäker på lokalbefolkningens lojaliteter. Under det Stora nordiska kriget deltog man i en rad drabbningar i Baltikum, Polen och Ryssland inklusive katastrofen vid Poltava 1709. Namnet Skånska Dragonregementet tillkom 1825 och bibehölls till dess att förbandet avvecklades 1927 som en direkt följd av 1925 års försvarsbeslut.

I Tygelsjö by bodde nio av dragonerna från Malmö skvadron. Och eftersom vapenskölden påträffades på mark som tillhört gård nummer 3 är det frestande att se en koppling till rusthåll 608 där gården ingått. Rusthållet var i indelningsverket en gård som tilldelats kavalleriet och där skattskyldigheten omvandlats till beriden militärtjänst. Kronans stod för soldatens vapen medan rusthållaren (gårdens ägare) fick ställa upp med häst, ryttare och all annan utrustning. Mellan 1835 och 1865 hette den dragon som tjänstgjorde för rusthåll 608 i Tygelsjö Knut (Olsson) Wakt, född år 1816. Att just han kan ha förlorat vapenskölden hemmavid är ingen alltför långsökt tolkning. Hur det verkligen förhöll sig lär vi emellertid aldrig få veta. Men den personliga kopplingen mellan en indelt soldat och ett arkeologiskt fynd från 2018 är tilltalande. Kanske vore det rent av möjligt att hitta ett fotografi på dragonen Wakt?