År 2014 fick vi möjlighet att utföra en undersökning i området med neolitiska flintgruvor i Södra Sallerup i utkanten av Malmö. Det var första gången på många år som en utgrävning ägde rum där. Tidigare hade gruvområdet undersökts under en lång rad av år mellan 1970- och 1990-talen bl.a. pga. av den industriella kritbrytningen i området. Detta är Sveriges enda kända neolitiska flintgruvområde och en del av ytan, med ca 400 gruvschakt, är skyddad från exploatering. Men en mindre yta grävdes alltså ut för 2014 och nu har rapporten äntligen blivit klar! Trots att ytan vi undersökte var liten blev resultatet omfattande och rapporten är på närmare 400 sidor, inklusive bilagor. För den som inte hinner läsa hela rapporten kommer här en liten snabbintroduktion till undersökningsresultaten. De neolitiska gruvorna i Södra Sallerup upptäcktes redan under tidigt 1900-tal när man grävde i området för att utvinna krita. Kritan har lämnats på platsen av inlandsisen och ligger inbäddad i moränen. Och i kritan ligger flintknutor, vilka alltså kan nås genom att man gräver djupa schakt ner genom lera och krita. Under neolitisk tid grävdes där tusentals gruvor, kanske upp mot 10 000. Vissa gruvor var upp till 7 meter djupa, men inom Pilbladet var de flesta enskilda gruvschakt 3–4 meter. Inom partier där kritan legat ytligt grävde man inte fullt lika djupt, men ofta många nedgrävningar direkt i anslutning till varandra, vilket resulterade i större helt genomgrävda områden, eller s.k. dagbrottsområden.

Den lilla yta som undersöktes 2014 var ca 3000 kvm och kallas Pilbladet. Ungefär hälften av området var helt genomgrävt under neolitikum och bestod av ett område där kritan legat ytligt, omgärdat av ett område med enskilda gruvschakt där kritan legat djupare under moränleran. Andra halvan av området bestod av en sluttning med spår av andra aktiviteter och eroderade jordlager.

Undersökningen på Pilbladet var troligen den sista utgrävningen av de neolitiska gruvorna i området inom överskådlig tid. Därför var det viktigt att få så mycket information som möjligt från undersökningen, trots den begränsade ytan. Vi kunde därför genomföra ett omfattande paket med analyser, bl.a. många 14C-dateringar. Detta samt att metodutvecklingen inom arkeologin gått framåt sedan gruvområdet undersöktes sist så kunde vi utnyttja ett helt batteri av dokumentationsmetoder som inte var tillgängliga eller för dyra att använda tidigare.

Några av de slutsatser vi kan dra av de många dateringarna rör gruvdriftens tidsmässiga mönster inom Pilbladet, men också i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De rumsliga och tidsmässiga mönstren berättar också något om arbetsorganisationen i gruvområdet och i förlängningen om sociala mönster i samhället.  

Från tidigare undersökningar fanns 16 st. 14C-dateringar från gruvområdet i Södra Sallerup som anses datera själva gruvdriften. De sträcker sig från tidigaste tidigneolitikum till mellanneolitikum. Dateringarna från Pilbladet ökar detta antal till 57. Hela 34 dateringar från Pilbladet faller inom de första århundradena efter 4000 f.Kr. Den mest intensiva fasen av gruvaktiviteten varade mellan 4000–3650 f.Kr. Dateringarna från denna period kommer från fyllningarna i gruvor och dagbrott som grävts och hastigt fyllts igen med uppgrävt material från närliggande gruvschakt. I andra mindre gropar, stolphål i området samt sättningslager som bildats ovanpå gruvfyllningarna när fyllningen sjunkit ihop finns dateringar från mellanneolitikum till bronsålder. Dessa visar på fortsatt aktivitet i området, men själva gruvverksamheten verkar ha upphört.

En analys av hur man utnyttjat rummet över tid inom den lilla ytan på Pilbladet visar gruvdriftens rumsliga mönster. Analysen är baserad på de rumsliga förhållandena och spridningen av dateringarna som delats in i faser baserat på en statistisk analys som kallas Bayesian (denna finns inte med i rapporten, men kommer att publiceras separat).

Analysen visar att de tidigaste dateringarna återfanns centralt i dagbrottsområdet, där kritan legat ytligt. Där togs också provet som fick vad vi tolkar som den allra tidigaste dateringen av flintgruvdriften. Denna datering öppnar för att gruvorna började grävas här redan innan 4000 f.Kr. Pilbladet kan alltså ha varit en av de platser i området i Södra Sallerup där flintbrytningen började – troligen en av flera platser med ytligt krita där man började gräva.

Det rumsliga mönstret inom Pilbladet visar också att man tidigt grävde på olika ställen på den undersökta ytan, även vid djupare liggande krita.  Det rörde sig alltså om rumsligt spridda insatser, som pågick samtidigt eller närliggande i tid.  Men det finns en tendens att man grävde först där kritan låg ytligast och de djupare gruvorna i utkanten något senare. Vi såg också att man grävt i tidigare redan grävda lager. Det innebär att man troligen inte kände till exakt var man grävt tidigare. En tidigare uppgrävd kritfyllning kunde alltså misstas för orörd krita. Vi såg alltså att den tidigaste flintbrytningen skett där kritan var ytlig, och att man sedan grävt på olika platser inom ytan samtidigt eller nästan samtidigt, och att man upprepade gånger kommit tillbaka till samma plats och att detta spridda rörelsemönster upprepats under det århundraden som gruvverksamheten pågick.

Detta mönster stämmer även överens med hur det såg ut i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De dateringar som finns från tidigare undersökningar visar på ett liknande mönster med en i tid och rum spridd verksamhet under några intensiva århundraden.

I ett tankeexperiment kan man räkna på hur många personer som behövts för att man skulle kunna grävt alla gruvorna i Södra Sallerup inom ramen för vissa förutsättningar. Då skulle det ta 6 personer som gräver två gruvor i taget kunna gräva två månader om året i 350 år för att hinna gräva 10 000 gruvor. Eller så kan man tänka sig i tiden mer utspridda men samlade insatser, tex så skulle det ta 5 personer ett år vart femte år i 350 år att gräva alla 10 000 gruvorna. Detta är hypotetiska beräkningar, men visar att det inte kvävdes väldigt stora grupper av gruvarbetare för att gräva gruvorna. Snarare verkar det ha varit en mer småskalig verksamhet.

Arbetet i gruvorna tycks alltså ha varit spritt i tiden, dvs. man grävde gruvorna då och då eller i större insatser mer sällan. Man påbörjade arbetet där kritan låg ytligt, men vi ser också en spridning i rummet, i och med att man grävt här och var i både ytlig och djupare liggande krita, både på Pilbladet och i hela gruvområdet i Södra Sallerup. Man kan ha varit samtidigt på olika platser och även återkommit till samma områden upprepade gånger. Vi kan alltså utesluta att man påbörjat arbetet på en plats och sedan jobbat sig systematiskt vidare därifrån. Det tyck ha varit en småskalig verksamhet, möjligen med ett relativt litet antal personer involverade samtidigt. Vi kan alltså inte tala om någon industriell skala på arbetet och det tycks inte heller

systematiskt organiserat av någon med kontroll över området. Kanske var det olika grupper som var verksamma i gruvverksamheten, både från närliggande och långväga bosättningar. Vi tänker oss att det var sociala normer som styrde gruvdriften, då den var likartad över tid och rum.

Det finns mycket mer att säga om detta och förstås även om flintan och vad man gjorde med den när man väl fått upp den ur gruvorna. Mer om det och en del del annat får ni läsa i rapporten! Den finns att ladda ner här.

Förra veckan gick i flintgruvornas tecken här på Sydsvensk arkeologi. Först arrangerade vi själva ett endagssymposium här i Malmö med tema neolitiska flintgruvor och under sista delen av veckan var vi på en konferens om flinta och flintgruvor i Polen. Mötet som vi själva arrangerade här på kontoret på Erlandsro var ett avstamp för vårt arbete med vetenskapliga artiklar och en monografi om flintgruvorna i Södra Sallerup som vi ju undersökte en liten del av för ett par år sedan i kvarter Pilbladet. I arbetet med att rapportera den undersökningen hade vi möjlighet att organisera ett möte för att få andra forskares perspektiv på gruvorna och höra lite om hur man jobbar med relaterade frågor på andra håll. Vi bjöd in tre danska och tre brittiska forskare och fick en väldigt produktiv, inspirerande och trevlig heldag med dem.

Dagen inleddes med att vi gjorde en sammanfattning av våra resultat och tankar om gruvorna i Södra Sallerup och att alla inbjudna gjorde ett kortare inlägg om sin egen forskning.  Mark Edmonds (University of York) berättade om den neolitiska utvinningen av vulkaniska bergarter i de Kumbriska bergen i nordvästra England. Utvinningsplatserna låg ofta mycket otillgängligt och vissa krävde klättring för att nås. Svårigheten att nå dessa platser kan ha varit av vikt för deras betydelse – och för den utvunna stenens och de senare tillverkade yxornas betydelse. Kevan Edinborough (University College of London) pratade om sin forskning om de ekonomiska faktorer som kan kopplas till neolitisk flintgruvverksamhet. Han bygger bl.a. på uppgifter om demografi som baseras på stora mängder 14C-dateringar. När han jämför befolkningskurvan under början av neolitikum och dateringarna av flintgruvaktiviteten ser han att det finns en kraftig ökning av gruvaktiviteten i början av en befolkningsökning under denna period. Detta är pågående forskning och vi ser med spänning fram emot hans tolkningar av dessa befolkningsmönster. Anne Teather (University College of London) har studerat ristningar som finns på väggar i gruvor och på lösa bitar av kalk. De har tidigare ansetts vara märken som använts när man räknat något, t.ex. utvunnen flinta. Anne ser dessa ristningar snarare som symboliska figurer som var en del av en större neolitisk bildvärld – liknande motiv har påträffats i flera delar av Europa – och ristandet som en del av betydelsefull praktik. Jens-Henrik Bech (Thisted Museum) berättade om de neolitiska flintgruvorna i Hov på Jylland. Nya 14C-dateringar visar att de inte fyllts igen så snabbt som man tidigare trott utan stått öppna under en längre tid. Och nya magnetometriska undersökningar i omgivningen har visat på förekomst av flera gruvor i området, vilket också bekräftats av provgrävningar. Lasse Sørensen (Nationalmuseet, Köpenhamn) pratade om distributionen av yxor under tidigneolitikum. Yxplankor och förarbeten finns ofta i närheten av flintgruvorna men sista stegen av tillverkningen gjordes vid boplatser. Sedan spreds yxorna i nätverk över större områden. De spetsnackiga yxorna spreds i den tidiga trattbägarkulturen. Troligen finns hittills oupptäckta flintutvinningsplatser att upptäcka i områden med koncentrationer av spetsnackiga yxor. Torben Sarauw (Nordjyllands historiska museum) berättade om den senneolitiska flintgruvan Skovbakken med närliggande boplats. Där tillverkades typ I dolkar av flintan. Dessa dolkar distribuerades i stora nätverk över långa avstånd, både till Sverige och Norge, utmed vattenvägarna. Ju längre bort från ursprungsområdena desto kortare är de upphittade dolkarna. Efter presentationerna tog en intressant och livlig diskussion vid som också fortsatte på kvällen under middagen som vi åt med utsikt över hela Malmö. Vi fick många uppslag om hur vi kan gå vidare med gruvorna i Södra Sallerup. Tack till alla som deltog!

Senare under veckan presenterade vi flintgruvorna på konferensen ”Flint in time and space” på Polish Academy of Sciences i Warszawa. På konferensen presenterades flintgruvor och resultat av forskning om olika flinttypers karaktäristika med tyngpunkt i Polen, men även Belgien, Ungern, och alltså även Sverige var representerat. Det finns

väldigt många spännande flintgruvsområden i Europa, och de spänner över lång tid. En sak som diskuterades var några paleolitiska dateringar bl.a. från en gruva i Ungern. Det var lite delade meningar om huruvida de tidiga dateringarna verkligen daterade gruvverksamheten eller något annat. En sak som är värd att notera är att materialet från många håll faktiskt inte bara var från forskningsgrävningar, utan man bygger även på en hel del uppdragsarkeologiskt material i många studier. T.ex. är en del av materialet från belgiska Spiennes från en uppdragsundersökning. Man kan konstatera att mycket av forskningen går ut på att karaktärisera flintan från olika utvinningsplatser och sedan följa hur de distribuerats över stora områden. De olika flinttyperna, så som chokladflinta, bandad flinta och olika underarter av dessa, men även obsidian, radiolarit och andra bergarter diskuterades närmare under en heldagsworkshop. Den sista dagen åkte vi på en exkursion till ursprungsområdena för både chokladflinta – Oronsko – och bandad flinta – Borownia och Krzemionki, ca 15 mil söder om Warszawa. Även om det låg snö på fälten så stoppade det inte oss arkeologer från att springa ut och leta fina avslag i gruvområdena. I Borownia liksom i Krzemionki finns fortfarande tydliga spår i markytan i gruvområdet efter de djupa schakten och de dumphögar som samlats intill groparna, vilket ger en gropig markyta. I Krzemionki fick vi klättra ner i de välbevarade gruvorna, vilket gav en väldigt påtaglig uppfattning om hur det kunde vara att vistas nere i gruvorna när flintbrytningen pågick.  

Efter dessa inspirerande dagar ska vi nu samla oss till att färdigställa rapporter och påbörja arbetet med artiklar och monografi om flintgruvorna i Södra Sallerup. Vi återkommer när det finns något nytt att berätta.

Under de senaste veckorna har vi haft möjlighet att presentera olika aspekter av undersökningarna av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup i östra Malmö på två olika konferenser. Det var två helt olika sammanhang och olika aspekter på gruvområdet belystes.
Konferenser har alltid olika karaktär och stora generella konferenser kan vara ganska spretiga och svårgreppbara. Det var däremot inte fallet med stenåldersmötet Forskning, fynd, platser som trots det breda anslaget och bidrag som täckte hela perioden (dock med tyngdpunkt på äldre material) ändå kändes fokuserat och samlat. Ett femtiotal arkeologer från hela landet med ett gemensamt intresse för stenålder träffades och diskuterade under två dagar. Trots en övervikt för uppdragsarkeologer var både myndigheter och universitet representerade. Det var uppenbart att det fanns ett uppdämt behov att diskutera nya fynd och nya infallsvinklar på stenåldersmaterial. Mötet gick av stapeln i Norrköping i mitten på mars och var ett mycket bra initiativ av arrangörerna Stiftelsen kulturmiljövård, Arkeologerna, SAU och Norrköpings stadsmuseum. Förhoppningsvis blir det ett återkommande arrangemang.

Vår (Elisabeth Rudebeck, Åsa Berggren och Karina Hammarstrand Dehman) presentation av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup tog avstamp i de många undersökningar som bedrivits där under årtionden och det faktum att vi nu har fått möjlighet att arbeta med en sammanfattning av hela gruvområdet. Det blir en genomgång av de arkeologiska resultaten likaväl som en exposé över den uppdragsarkeologiska historien i området. Vi presenterade också den undersökning som vi genomförde på Pilbladet som utgör en liten del av gruvområdet, för att par år sen, som vi just nu bearbetar och snart ska rapportera. Bland annat kunde vi då göra många 14C-analyser. De bekräftar bilden att flintbrytningen tycks ha utförts under de fyra århundradena efter 4000 BC. Och flintanalysen visar att olika skeden av bearbetningen av flintknutorna som tagits upp ur gruvorna ägde rum på olika platser inom och vid flintgruvsområdet.

Under några dagar i slutet av mars och i början av april samlades över 300 arkeologer från stora delar av världen i Oslo till CAA-konferens (Computer Applications in Archaeology). Även i detta fall finns en kärna man samlas kring, nämligen intresset för möjligheterna som digitala tekniker och metoder ger i arkeologin. Om denna konferens från början (1970-talet) var ett sätt att samlas och diskutera de möjligheter till statistiska analyser som datorerna gav, så har utvecklingen gått via utforskandet av GIS-applikationer (Geografiska informationssystem) till att domineras av utvecklingen av 3D. Många inlägg på konferensen behandlande möjligheterna till olika typer av visualisering med 3D modeller, ofta med hjälp av fotogrammetri som har fått en stor spridning, mycket på grund av att det är prisvärt jämfört med dyr 3D-scanning. Digitala metoder tycks vara ett främst manligt intresse, i alla fall att döma av konferensens deltagare. Och möjligen främst använt i forskningssammanhang, med tanke på att deltagare från universiteten dominerade över antalet uppdragsarkeologer. Det är i alla fall en spaning som bygger på ett ovetenskapligt allmänt intryck, i avsaknad av deltagarlista.

Presentationen av Pilbladet (av Åsa Berggren med bidrag från Anders Gutehall) behandlade främst de plandokumentationsmetoder vi använde där, som spänner över hela spektret från manuell handritning till digital inmätning och fotogrammetri. Vi har jämfört olika metoder och kortfattat kan man väl säga att vi kommer fram till att olika metoder ger olika resultat så det gäller att veta vad man vill med sin dokumentation och vi kan också säga att den mest tekniskt sofistikerade metoden inte automatiskt är den bästa i alla lägen. Denna metodutvärdering ingår i ett litet forskningsprojekt som vi får anledning att återkomma till.

I övrigt togs många intressanta frågor upp på CAA-konferensen. I det inledande keynote-föredraget nämndes bland annat att många länder, däribland Sverige, saknar en standardiserad form för digital arkivering av arkeologiskt material. Åsikten tycks vara den att vi i Sverige tidigare haft god ordning men att vi tappat detta i takt med att materialen blivit mer digitala. Hoppas att arbetet på Riksantikvarieämbetet råder bot på denna oreda. I en rundabordsdiskussion som handlade om vilka större utmaningar som ligger framför den digitala arkeologin så

återkom flera till den paradox som ligger i motsättningen mellan möjligheterna till öppenhet och fri spridning av arkeologiska resultat och det faktum att politiska beslut gör bl.a. uppdragsarkeologin mer sluten mindre benägen att dela resultat i den konkurrenssituation som råder i många länder. Hur råder vi bot på detta?

En konferens som i stort handlar om digitala metoder blir förstås lite teknisk, och för att i någon mån motverka detta hade CAA-konferensen i år ett mer teoretiskt inslag i DigiTAG – theorizing the digital. Sessionen organiserades (av James Taylor, Sara Perry, Nicolo Dell’Unto och Åsa Berggren) för att ge en möjlighet att diskutera den digitala arkeologins utgångspunkter och förutsättningar och för att slå an tonen för en kritisk digital praktik. Vad vill vi med den digitala arkeologin, hur påverkar metoderna tolkningsprocessen och vad driver utvecklingen, arkeologiska frågeställningar eller tekniken? – var några av frågorna vi ställde. Sessionen var välbesökt och diskussionen gick knappat att stoppa. Det var många olika trådar att nysta i och vi hann knappt mer än att skrapa på ytan på detta intressanta område. Möjligen blir det en fortsättning på kommande konferenser.