​Skelettgraven grävdes ut i förra veckan och har nu tagits in för vidare analyser. Det är ett komplicerat och noggrant arbete att gräva ut en skelettgrav, speciellt när benen är så sköra som de var i denna. Våra osteologer fick alla hjälpas åt med att gräva ut den med små verktyg och stadig hand. Mestadels använder vi stora verktyg som grävmaskiner och spadar ute i fält, men ibland måste vi använda små skrapor och penslar. Titta på videon bredvid för att se osteologerna gräva fram de sköra benen. 

​Byn Östra Sönnarslöv ligger vid foten av Linderödsåsen, precis i skiljet mellan goda odlingsjordar och åsens lika varierade som kuperade terräng. Inför ett planerat husbygge fick Sydsvensk Arkeologi i uppdrag av länsstyrelsen att ta fram ett bättre kunskapsunderlag kring vad som i fornminnesinventeringen beskrevs som en ”möjlig stensättning”. Osäkerhetsfaktorn var betydande, eftersom den eventuella graven låg i ett skogbevuxet och blockrikt terrängavsnitt. Samtidigt var läget lovande, på en höjdrygg med fri sikt ut mot slätten.
Efter en begränsad avbaning med maskin och rensning för hand syntes att anläggningen sannolikt är en stensättning av förhistorisk karaktär. Mellan naturligt förekommande stenblock fanns en tydlig, tät stenpackning inpassad. Den begränsades av en något oregelbunden kantkedja med stenar i storleken 0,3 – 0,5 m. Stenarna i själva stenpackningen var avsevärt mindre, 0,10 – 0,20 m, och lagda i flera lager. På anläggningens yta låg både naturlig och slagen flinta utspridd.

Uppdraget gällde schaktningsövervakning längs ett drygt 150 m långt schakt som inte grävdes bredare än 0,4 m och vars botten stannade på en halvmeters djup, frånsett där sex nya lyktstolpar skulle sättas ut. Ledningen placerades mellan g/c-vägen och slänten ner mot kanalen; en kanal som utgör en del av fästningens forna vallgravssystem. I kanten närmast vattnet skymtar fortfarande rester av en gammal stenskoning.
Längs hela ledningssträckan kunde det konstateras att lager av ren grå eller brungul lera förekom strax under dagens markyta. Över leran fanns även raseringslager med sot, träkol, tegelkross och kalkbruk på några ställen. Lera förekommer inte naturligt på dessa nivåer inom stadsområdet; den härstammar antingen från grävningen av vallgraven eller har transporterats till platsen. Vad som påträffats är lämningar efter de utanverk som uppfördes när stadsbefästningarna utvidgades och moderniserades under 1700-talets andra hälft.
Tolkningen blir att leran inte ingått i en vall, utan att den lagts upp som en svagt sluttande yta i gränszonen mellan vallfot och vallgrav och då utgjort en så kallad glacis. Att spår av tegel och kalkbruk överlagrade leran kan tyda på att resterna efter en fasadmur till en vall finns under eller på andra sidan av g/c-vägen.
Genom denna begränsade insats blev det möjligt att visa hur lämningar efter stadsbefästningarna ligger kvar även i denna del av stadsområdet. Dessutom bevisades att kanalens sträckning här är identisk med den gamla vallgraven, en kunskap som blir till stor hjälp när det äldre ritnings- och kartmaterialet skall rektifieras och finjusteras.
Även i motsatt ände av den forna fästningsstaden Kristianstad pågick markarbeten samtidigt som vi arbetade vid C4-gymnasiet. Intill spårområdet nära den gamla tullkammaren lades en större vattenledning ner. I kanten av det djupa schaktet syntes samma typ av påförda leror som är så karaktäristiska för stadsbefästningarnas 1700-talsskede. Här kunde ytterligare en gräns mätas in – kanten på den yttre linjens försvarsanläggningar mot nordväst. Ännu en liten pusselbit att foga in i helhetsbilden!

​I mitten av maj påbörjade vi undersökningen utanför Södra Sallerup vid Fortuna Hemgården. Området ligger väster om det enda kända neolitiska flintgruvsområdet i Sverige. De fyra ytorna som ska undersökas omfattar drygt 84 000 m2, vilket är ett ganska stort område för en arkeologisk undersökning. Vid förundersökningen påträffades bland annat tidigneolitiska lämningar som möjligen kan vara samtida med flintgruvorna och lämningar från brons/järnålder. Även rester av en trolig bortplöjd gravhög kan finnas inom undersökningsområdena. Undersökningen ska söka svara på frågor kring flintgruvornas omland, bosättningar och metallhantverk.
 
Under dessa första veckor har vi schaktat färdigt område D, vilket är det längst söderut. Vi är även i full gång med att schakta på område C och B. Det sista området ska påbörjas i augusti. Den här grävningen kommer hålla på ganska länge, ända fram till slutet av september och vi kommer ha flera visningar. Mer om detta kommer ni kunna läsa på vår facebook-sida där vi kommer annonsera datum och tid.
 
Vid schaktningen av område D återfann vi några fina fynd. Det första var en flintdolk från senneolitikum, ungefär 2400–1800 f.Kr. Den var ungefär 25 cm lång och återfanns direkt under matjordslagret. Tyvärr var den redan delad i två när vi upptäckte den. Denna dolk återfann vi under första veckan vilket vi blev väldigt glada för. Nästa fynd påträffades i toppen av en anläggning, nämligen en miniatyrdolk och en miniatyryxa. Miniatyrdolken liknade till viss del den stora dolken men var enbart 9 cm lång. Vi funderar på ifall den kanske är ett träningsobjekt, det vill säga någon som har övat på flinthantverket. Yxan var fint slipad men hade gått av lite i nacken och har troligtvis varit några centimeter längre. Även dessa fynd kan dateras till senneolitikum eller äldre bronsålder.
 
Vi har även börjat undersöka anläggningarna på område D. Två hus har vi undersökt hittills som troligen är från förromersk/romersk järnålder. Senare kommer jordprover från de takbärande stolphålen dateras med hjälp av kol-14 metoden, vilket kommer ge oss en närmare datering av husen och området i sig. Runt om husen ligger gropar med mörk fyllning och keramik som stämmer överens med den preliminära dateringen av husen. I en grop har vi även hittat slagg vilket är det första fyndet av detta slag på undersökningen. 

Den 24 och 25 maj 2022 höll vi vårt första fysiska möte inom projektet Innovationsprocesser, kunskapsförmedlings-system och mobilitet i Sydskandinavisk stenålder i Malmö. Tidigare möte har vi hållit digitalt så det var trevligt att äntligen träffas IRL! Två heldagar med bl.a. diskussioner kring migrationsteori, planering av de närmaste månadernas arbete, besök i Malmö museers magasin och den relativt nyligen invigda basutställningen på museet.

Besöket i Malmö museers magasin under mötets andra dag syftade till att inventera lämpligt material för provtagning för aDNA- och isotopanalyser. Inför magasinsbesöket hade vi förberett oss genom att leta igenom litteratur på jakt efter potentiellt intressanta material. Förberedelsearbetet inkluderade även en genomgång av material som redan blivit analyserat eller håller på att analyseras inom andra projekt. Relevant material hade vi sen plockat fram ur de välfyllda magasinshyllorna innan besöket. Tack till Yvonne Magnusson på Malmö museer för värdefull hjälp med detta! Nästa steg blir att provta de material vi valt ut.
​
Under dag två hann vi också med en exkursion med fint väder i Malmös utkant. Turen gick från Ängdalas backlandskap med tidigneolitiska flintgruvor, via ​Risebergabäckens närområde vid Kristineberg och ut mot det flacka kustområdet med platser som Almhov och Dösemarken med sina omfattande lämningar från tidigneolitikum–senneolitikum. I projektet kommer vi att jobba med bl.a. dessa områden, både vad gäller riktade materialanalyser och landskapsanalys. Det senare omfattar i ett första skede uppbyggnad av GIS-projekt över områdets stenålderslämningar. Ett digert arbete, men som underlättas av de synteser som gjorts inom bl.a. Citytunnelprojektet som drevs av Malmö museer.

Under perioden 9:e oktober 2019 – 21:e april 2020 genomförde vi en arkeologisk undersökning i de södra delarna av området för den medeltida Skånemarknaden i Skanör (figur 1). Platsen är mycket speciell och hade enorm betydelse både lokalt, regionalt och internationellt under lång tid. Basen i verksamheten var fångsten, bearbetningen och försäljningen av sill. Verksamheten var av största vikt för alla inblandade, från den lokale fiskaren till den danske kungen, de mäktiga tyska Hansestäderna och inte minst den fram till mitten av 1500-talet dominerande katolska kyrkan.
Nu är analys- och rapportarbetet i full gång och det är dags att börja presentera en del av resultaten, vilket vi kommer att göra löpande här på bloggen. I detta första blogginlägg berättar vi lite om den vanligaste anläggningskategorin; lerbottnarna.
Vid undersökningen dokumenterades omkring 400 arkeologiska objekt, varav cirka 200 tillhörde kategorin lerbottnar.
Lerbottnar är en speciell typ av anläggning som förekommer i stort antal på platser som haft med fiskhantering och -handel under medeltiden att göra. Den typiska lerbottnen utgörs av en grop som klätts med ett tunt lager av lera (figur 2). Formerna kan variera från runda till ovala och nästan rektangulära och de förekommer i olika storlekar. De brukar traditionellt dateras ungefärligt till perioden 1150–1300 e. Kr.
De första lerbottnarna upptäcktes i samband med undersökningen av Skanörs borg 1907–1909. Då antog man att de var rester efter lergolv i enkla fiskarhyddor. I början på 1980-talet hade man undersökt ett stort antal lerbottnar i Skanör och Falsterbo men även i Ystad, Simrishamn, Malmö och andra platser utmed kusten ända upp till Blekinge och Öland.
En debatt uppstod om hur man skulle förstå dessa anläggningar. En teori hävdade att man processat fiskrens i lerbottnarna för att utvinna tran och lyse till oljelampor. Mot detta talade att leran skulle ha blivit för smetig och inte alls passade till detta. Ett annat problem med denna tolkning var att man borde kunna påträffa spår av sillrenset i form av benrester eller mätbart förhöjda halter av fosfater eller fettsyror. En annan teori var att man lagt sill i saltlake i lerbottnarna för att bättra på smaken innan man saltade in den i tunnor.
Ingen av dessa tolkningar kunde genom tillfredställande undersöknings- eller analysresultat bevisas vilket ledde till en ny hypotes som tog sin utgångspunkt i de många ”tomma” lerbottnarna.
Enligt denna teori kanske inte lerbottnarna alls hade en direkt koppling till den praktiska hanteringen av sillen. De skulle i stället representera symboliska handlingar i samband med överenskommelser på marknadsplatserna, bevis på att man hade rätt att utföra fiskhantering på marknadsplatsen. Så småningom skulle denna sed ha ersatts med mer behändiga kvitton i form av små kontrollmärken gjorda av bly.
Vid undersökningar i kvarteret Liljan i Malmö sommaren och hösten 2004 undersöktes ett 80-tal lerbottnar. Man kunde genom analyser klart visa att leran i lerbottnarna var grov och vattengenomsläpplig, vilket starkt talar emot hypoteserna om lerbottnarna som kar för framställning av tran eller lyse eller som behållare för saltlake. Senare undersökningar av lera från lerbottnar i Köpenhamn och Skanör har bekräftat detta.
Man kunde dock klart säga att man i lerbottnarna förvarat stora mängder urgälade, stora feta hela höstsillar av enhetlig storlek (25–30 cm långa), som avsatt stora mängder fiskfjäll närmast leran men inte så många ben. En ny tolkning av lerbottnarnas funktion lanserades. Det skulle röra sig om sorteringskar för sillen, där man fördelat fångsten efter storlek och kvalitet innan de bästa exemplaren togs omhand och saltades in i tunnor.
Under arbetet med att analysera och redovisa resultaten från den arkeologiska undersökningen i Skanör 2019/2020 har lerbottnarna återigen hamnat i fokus och vi tror oss kunna presentera ett mycket intressant material, inklusive en ny tolkning av lerbottnarnas funktion!
Ni kommer att få ta del av de nya rönen här på webbsidan löpande. Den fullständiga rapporten kommer så småningom att publiceras här på webbsidan.