Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

Före sommaren påbörjades en undersökning vid ett ställverk mellan Domsten och Viken, norr om Helsingborg. En starkströmskabel ska bytas ut och där den nya kabeln ska läggas ner finns en registrerad boplats. Boplatsen ligger bara ett stenkast från havet på en strandvall som bildades när havet stod som högst. Man har inte grävt på platsen tidigare, utan man känner till boplatsen genom att man har hittat slagen flinta vid fornminnesinventeringen. Vår uppgift var därför att se hur välbevarad boplatsen är, hur gammal den är och undersöka de delar som hamnar i vägen för ledningen.

Vid de inledande schaktningarna hittade vi boplatslämningar vid strandvallen och innanför den. På strandvallen fanns några härdar och innanför den kulturlager med mycket slagen flinta i. Det framkom inga daterande fynd, men vi misstänkte att den var från slutet av mesolitikum, ca 6500 år gammal. Från denna tid, den så kallade Ertebölleperioden, känner vi till flera andra boplatser som ligger placerade just på strandvallar vid kusten. Dessutom påträffades en skivyxa vid inventeringen, vilken även kan dateras till denna tid. På strandvallen fanns det rikligt med stenar, både mindre och större, och vi antog att de tillhörde strandvallen.  Eftersom lämningarna var ganska omfattande, hade vi inte möjlighet att göra klart arbetet innan det var dags för semestrar, utan vi fick återkomma vid ett senare tillfälle.
​
Under veckan som har gått, återupptog vi arbete igen. Tanken är att vi under kommande vecka ska undersöka de anläggningar och kuturlager som har framkommit. Vi inledde emellertid med att schakta fram ytterliga delar av boplatsen. Liksom före sommaren, hittade vi rikligt med slagen flinta vid avbaningen, bland annat några skivyxor som lösfynd. Vi har börjat att undersöka kvadratmetersrutor i kulturlagret och redan har några tvärpilar framkommit.
​
Ett oväntat resultat av veckans schaktning var att de stenar som vi fick fram på strandvallen, inte ligger där naturligt som vi först tolkade det som. När vi öppnade upp en större yta i anslutning till dem, framgick det att stenarna tillhör en stenkonstruktion. Än så länge är vi inte säkra på vad det är, men den förefaller att vara rektangulär med rundade kortsidor. Det finns en kantkedja av lite större stenar och mindre stenar innanför. Fortsatta undersökningar får visa vad det är som vi har fått fram och förhoppningsvis har vi anledning till att återkomma.

Karina Hammarstrand Dehman ger en introduktion till flinta som arkeologiskt fyndmaterial.

År 2014 fick vi möjlighet att utföra en undersökning i området med neolitiska flintgruvor i Södra Sallerup i utkanten av Malmö. Det var första gången på många år som en utgrävning ägde rum där. Tidigare hade gruvområdet undersökts under en lång rad av år mellan 1970- och 1990-talen bl.a. pga. av den industriella kritbrytningen i området. Detta är Sveriges enda kända neolitiska flintgruvområde och en del av ytan, med ca 400 gruvschakt, är skyddad från exploatering. Men en mindre yta grävdes alltså ut för 2014 och nu har rapporten äntligen blivit klar! Trots att ytan vi undersökte var liten blev resultatet omfattande och rapporten är på närmare 400 sidor, inklusive bilagor. För den som inte hinner läsa hela rapporten kommer här en liten snabbintroduktion till undersökningsresultaten. De neolitiska gruvorna i Södra Sallerup upptäcktes redan under tidigt 1900-tal när man grävde i området för att utvinna krita. Kritan har lämnats på platsen av inlandsisen och ligger inbäddad i moränen. Och i kritan ligger flintknutor, vilka alltså kan nås genom att man gräver djupa schakt ner genom lera och krita. Under neolitisk tid grävdes där tusentals gruvor, kanske upp mot 10 000. Vissa gruvor var upp till 7 meter djupa, men inom Pilbladet var de flesta enskilda gruvschakt 3–4 meter. Inom partier där kritan legat ytligt grävde man inte fullt lika djupt, men ofta många nedgrävningar direkt i anslutning till varandra, vilket resulterade i större helt genomgrävda områden, eller s.k. dagbrottsområden.

Den lilla yta som undersöktes 2014 var ca 3000 kvm och kallas Pilbladet. Ungefär hälften av området var helt genomgrävt under neolitikum och bestod av ett område där kritan legat ytligt, omgärdat av ett område med enskilda gruvschakt där kritan legat djupare under moränleran. Andra halvan av området bestod av en sluttning med spår av andra aktiviteter och eroderade jordlager.

Undersökningen på Pilbladet var troligen den sista utgrävningen av de neolitiska gruvorna i området inom överskådlig tid. Därför var det viktigt att få så mycket information som möjligt från undersökningen, trots den begränsade ytan. Vi kunde därför genomföra ett omfattande paket med analyser, bl.a. många 14C-dateringar. Detta samt att metodutvecklingen inom arkeologin gått framåt sedan gruvområdet undersöktes sist så kunde vi utnyttja ett helt batteri av dokumentationsmetoder som inte var tillgängliga eller för dyra att använda tidigare.

Några av de slutsatser vi kan dra av de många dateringarna rör gruvdriftens tidsmässiga mönster inom Pilbladet, men också i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De rumsliga och tidsmässiga mönstren berättar också något om arbetsorganisationen i gruvområdet och i förlängningen om sociala mönster i samhället.  

Från tidigare undersökningar fanns 16 st. 14C-dateringar från gruvområdet i Södra Sallerup som anses datera själva gruvdriften. De sträcker sig från tidigaste tidigneolitikum till mellanneolitikum. Dateringarna från Pilbladet ökar detta antal till 57. Hela 34 dateringar från Pilbladet faller inom de första århundradena efter 4000 f.Kr. Den mest intensiva fasen av gruvaktiviteten varade mellan 4000–3650 f.Kr. Dateringarna från denna period kommer från fyllningarna i gruvor och dagbrott som grävts och hastigt fyllts igen med uppgrävt material från närliggande gruvschakt. I andra mindre gropar, stolphål i området samt sättningslager som bildats ovanpå gruvfyllningarna när fyllningen sjunkit ihop finns dateringar från mellanneolitikum till bronsålder. Dessa visar på fortsatt aktivitet i området, men själva gruvverksamheten verkar ha upphört.

En analys av hur man utnyttjat rummet över tid inom den lilla ytan på Pilbladet visar gruvdriftens rumsliga mönster. Analysen är baserad på de rumsliga förhållandena och spridningen av dateringarna som delats in i faser baserat på en statistisk analys som kallas Bayesian (denna finns inte med i rapporten, men kommer att publiceras separat).

Analysen visar att de tidigaste dateringarna återfanns centralt i dagbrottsområdet, där kritan legat ytligt. Där togs också provet som fick vad vi tolkar som den allra tidigaste dateringen av flintgruvdriften. Denna datering öppnar för att gruvorna började grävas här redan innan 4000 f.Kr. Pilbladet kan alltså ha varit en av de platser i området i Södra Sallerup där flintbrytningen började – troligen en av flera platser med ytligt krita där man började gräva.

Det rumsliga mönstret inom Pilbladet visar också att man tidigt grävde på olika ställen på den undersökta ytan, även vid djupare liggande krita.  Det rörde sig alltså om rumsligt spridda insatser, som pågick samtidigt eller närliggande i tid.  Men det finns en tendens att man grävde först där kritan låg ytligast och de djupare gruvorna i utkanten något senare. Vi såg också att man grävt i tidigare redan grävda lager. Det innebär att man troligen inte kände till exakt var man grävt tidigare. En tidigare uppgrävd kritfyllning kunde alltså misstas för orörd krita. Vi såg alltså att den tidigaste flintbrytningen skett där kritan var ytlig, och att man sedan grävt på olika platser inom ytan samtidigt eller nästan samtidigt, och att man upprepade gånger kommit tillbaka till samma plats och att detta spridda rörelsemönster upprepats under det århundraden som gruvverksamheten pågick.

Detta mönster stämmer även överens med hur det såg ut i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De dateringar som finns från tidigare undersökningar visar på ett liknande mönster med en i tid och rum spridd verksamhet under några intensiva århundraden.

I ett tankeexperiment kan man räkna på hur många personer som behövts för att man skulle kunna grävt alla gruvorna i Södra Sallerup inom ramen för vissa förutsättningar. Då skulle det ta 6 personer som gräver två gruvor i taget kunna gräva två månader om året i 350 år för att hinna gräva 10 000 gruvor. Eller så kan man tänka sig i tiden mer utspridda men samlade insatser, tex så skulle det ta 5 personer ett år vart femte år i 350 år att gräva alla 10 000 gruvorna. Detta är hypotetiska beräkningar, men visar att det inte kvävdes väldigt stora grupper av gruvarbetare för att gräva gruvorna. Snarare verkar det ha varit en mer småskalig verksamhet.

Arbetet i gruvorna tycks alltså ha varit spritt i tiden, dvs. man grävde gruvorna då och då eller i större insatser mer sällan. Man påbörjade arbetet där kritan låg ytligt, men vi ser också en spridning i rummet, i och med att man grävt här och var i både ytlig och djupare liggande krita, både på Pilbladet och i hela gruvområdet i Södra Sallerup. Man kan ha varit samtidigt på olika platser och även återkommit till samma områden upprepade gånger. Vi kan alltså utesluta att man påbörjat arbetet på en plats och sedan jobbat sig systematiskt vidare därifrån. Det tyck ha varit en småskalig verksamhet, möjligen med ett relativt litet antal personer involverade samtidigt. Vi kan alltså inte tala om någon industriell skala på arbetet och det tycks inte heller

systematiskt organiserat av någon med kontroll över området. Kanske var det olika grupper som var verksamma i gruvverksamheten, både från närliggande och långväga bosättningar. Vi tänker oss att det var sociala normer som styrde gruvdriften, då den var likartad över tid och rum.

Det finns mycket mer att säga om detta och förstås även om flintan och vad man gjorde med den när man väl fått upp den ur gruvorna. Mer om det och en del del annat får ni läsa i rapporten! Den finns att ladda ner här.

Överraskningar och oväntade sammanträffanden är inte ovanliga vid arkeologiska undersökningar. Det är nästan något man räknar med eller i alla fall hoppas på de dagar då fältarbetet blir alltför rutinartat. Men inför vissa fynd stannar man upp, tar sig för pannan och undrar om man verkligen skall tro sina ögon. Glasknappen med hjärtat och duvorna är ett sådant fynd; en berättelse som inleddes för noga räknat elva år sedan…

Sommaren 2007 arbetade jag med utgrävningarna av kvarteret Diplomaten i Jönköping. De tolv tomter vi undersökte ingick i ett område kallat Tyska Maden; platsen där ett textilfaktori hade inrättats med statligt stöd år 1620. Här skulle framför allt ylletyger av olika kvaliteter tillverkas för Kronans räkning. Man värvade kompetenta hantverkare från norra Tyskland på samma sätt som järnbrukens mer kända vallonsmeder. Idéen var att med deras hjälp på kort tid bygga upp en storskalig produktion enligt moderna metoder. Nu blev detta försök till tekniköverföring inte speciellt lyckosamt, eftersom verksamheten lades ner efter bara 35 år. Men för en tid utgjorde Tyska Madens gårdar själva navet i en innovativ miljö, där textilt hantverk utvecklades utifrån nya riktlinjer.

De 1600-talshushåll vi undersökte arkeologiskt sommaren 2007 utmärktes av ett påfallande välstånd och av kontakter med omvärlden; inte minst vad det gällde matvaror och kryddor. De tyska specialisterna var välbetalda och åtnjöt stöd från både faktorerna och staten. Att det förekom lyxkonsumtion och lite flärd var inget att förundras över. När det gällde klädedräkten var det dessutom i eget intresse man följde och höll sig ajour med gällande mode. Vävarna och skräddarna med deras familjer fungerade som sina egna reklampelare om man bar kläder av senaste snitt.

Bland de många dräktdetaljer som påträffades fanns en elegant krag- eller dräktknapp i glas och metall. Infattningen var gjord i en sorts vitmetallegering. Stenen – glaset – hade ett på baksidan graverat motiv föreställande ett hjärta med pärlstavskant på vilket två motställda turturduvor satt. Hjärtat hade haft röd färg medan duvorna varit målade vita. Ett fint utfört hantverk med tanke på att knappen bara var 16 mm i diameter!

Motivet med turturduvor (Streptopelia turtur) symboliserar den trofasta kärleken. Dess bibliska referenser gjorde bildvalet populärt under renässansen. Duvor förekom då i en mängd olika sammanhang; allt ifrån målningar till sångtexter och dikter varav en, The Phoenix and the Turtle, tillskrivs William Shakespeare. Under samma period blev hjärtformen vanlig på spännen och broscher. Däremot är kombinationen av dessa två element ovanlig. Några direkta motsvarigheter till den graverade knappen från kvarteret Diplomaten lyckades vi inte hitta i samband med rapportarbetet. Den fick ses som ett unikt fynd och utnyttjades som ett återkommande motiv på länsmuseets hemsida varje gång Alla Hjärtans dag uppmärksammades. Som en hälsning från ett avlägset 1600-tal vars människor nog inte var så annorlunda oss ändå…

Så gick tiden. Jag bytte arbetsgivare och område; nu blev Skåne mitt verksamhetsfält istället för Småland. Fästningsstaden Jönköping ersattes av fästningsstaden Kristianstad. Och i mitten av augusti 2018 förundersökte vi bastion Arvprins Gustaf, en viktig del i det ambitiösa utbyggnadsprogram som påbörjades efter ett beslut år 1748. Bastionen, som skulle skydda den viktiga stadsporten Norreport, uppfördes ute i vad som tidigare varit vallgrav. Det krävdes stora mängder lerblandade massor för att skapa en stabil grund under murar och fästningsvallar. Men på två meters djup under dagens asfaltstäckta markyta fanns vad som lätt kunde identifieras som ett tjockt avfallslager av urban karaktär. Fynden var lika typiska som daterande – skärvor av olika sorters keramik, krossat glas, djurben och metallföremål, mest spik. Avskräde från 1600- och tidigt 1700-tal. Gissningsvis har stadens borgare fått tillåtelse att dumpa sitt avfall på den plats där Kronan senare avsåg att bygga ut befästningsverken.

På grund av rasrisk blev inga stora ytor frilagda vid vår undersökning, men förstås söktes lagret av med metalldetektor. Bland de föremål som påträffades fanns en liten glasknapp med metallinfattning. Trots att den var illa medfaren fick den mig att tänka på knappen från Jönköping. En rolig parallell, för den typen av dräkttillbehör är inte speciellt vanliga. Fyndet hamnade i en fyndpåse med lite fuktad jord och togs in till museet.

Den egentliga överraskningen kom först vid rengöringen i samband med rapportarbetet. För knappen från bastion Arvprins Gustaf i Kristianstad påminner inte om knappen från textilfaktoriets tomt i Jönköping. Den är helt identisk!

Trots att glaset är spräckt och illa skadat kan man urskilja såväl hjärtat som de båda turturduvorna. Och diametern överensstämmer. Rimligtvis är det frågan om produkter från samma verkstad, samma hantverkare. Ett unikt

föremål har fått en like. Och vad är sannolikheten för att detta skulle ske på olika platser, med lång tid emellan – men med mig närvarande båda gångerna?

Utan tvekan finns det en intressant historia dold här. Och visst existerade det en rad gemensamma nämnare mellan Kristianstad och Jönköping; trots att den ena staden grundades som en dansk gränsfästning medan den andra ursprungligen ingick i skyddet av det svenska rikets gamla sydgräns. I båda fallen var det frågan om platser där statsmakterna gjorde stora investeringar. Det var miljöer där många främlingar rörde sig, såväl militärer som administratörer, handelsmän, hantverkare och deras familjer. Många var att beteckna som välbeställda och hade vitt förgrenade kontaktnät. De som kunde klädde sig väl och följde modets växlingar.

Fyndet förtjänar hur som helst lite extraarbete. Kanske borde man börja med att fråga en dräkthistoriker och studera 1600-talets detaljrika porträttmålningar? För vem vet om inte trohetsmotivet, representerat av kombinationen hjärta och turturduvor, kan återfinnas i ett sådant sammanhang?

/Claes Pettersson

I maj i år genomförde vi en arkeologisk undersökning i Kv. Hovrätten i centrala Kristianstad. En del av efterarbetet bestod av keramikanalys, vilken precis avslutats.

Totalt hittades 303 krukskärvor med en sammanlagd vikt på cirka 7,5 kg. Den vanligaste sorten (över 80 %) kallas yngre rödgods och producerades till största delen lokalt. Men från Hovrätten hittade vi även en del importerad keramik, så som stengods från Tyskland, fajans från Holland och Porslin från Kina.

​