Under perioden 9:e oktober 2019 – 21:e april 2020 genomförde vi en arkeologisk undersökning i de södra delarna av området för den medeltida Skånemarknaden i Skanör (figur 1). Platsen är mycket speciell och hade enorm betydelse både lokalt, regionalt och internationellt under lång tid. Basen i verksamheten var fångsten, bearbetningen och försäljningen av sill. Verksamheten var av största vikt för alla inblandade, från den lokale fiskaren till den danske kungen, de mäktiga tyska Hansestäderna och inte minst den fram till mitten av 1500-talet dominerande katolska kyrkan.
Nu är analys- och rapportarbetet i full gång och det är dags att börja presentera en del av resultaten, vilket vi kommer att göra löpande här på bloggen. I detta första blogginlägg berättar vi lite om den vanligaste anläggningskategorin; lerbottnarna.
Vid undersökningen dokumenterades omkring 400 arkeologiska objekt, varav cirka 200 tillhörde kategorin lerbottnar.
Lerbottnar är en speciell typ av anläggning som förekommer i stort antal på platser som haft med fiskhantering och -handel under medeltiden att göra. Den typiska lerbottnen utgörs av en grop som klätts med ett tunt lager av lera (figur 2). Formerna kan variera från runda till ovala och nästan rektangulära och de förekommer i olika storlekar. De brukar traditionellt dateras ungefärligt till perioden 1150–1300 e. Kr.
De första lerbottnarna upptäcktes i samband med undersökningen av Skanörs borg 1907–1909. Då antog man att de var rester efter lergolv i enkla fiskarhyddor. I början på 1980-talet hade man undersökt ett stort antal lerbottnar i Skanör och Falsterbo men även i Ystad, Simrishamn, Malmö och andra platser utmed kusten ända upp till Blekinge och Öland.
En debatt uppstod om hur man skulle förstå dessa anläggningar. En teori hävdade att man processat fiskrens i lerbottnarna för att utvinna tran och lyse till oljelampor. Mot detta talade att leran skulle ha blivit för smetig och inte alls passade till detta. Ett annat problem med denna tolkning var att man borde kunna påträffa spår av sillrenset i form av benrester eller mätbart förhöjda halter av fosfater eller fettsyror. En annan teori var att man lagt sill i saltlake i lerbottnarna för att bättra på smaken innan man saltade in den i tunnor.
Ingen av dessa tolkningar kunde genom tillfredställande undersöknings- eller analysresultat bevisas vilket ledde till en ny hypotes som tog sin utgångspunkt i de många ”tomma” lerbottnarna.
Enligt denna teori kanske inte lerbottnarna alls hade en direkt koppling till den praktiska hanteringen av sillen. De skulle i stället representera symboliska handlingar i samband med överenskommelser på marknadsplatserna, bevis på att man hade rätt att utföra fiskhantering på marknadsplatsen. Så småningom skulle denna sed ha ersatts med mer behändiga kvitton i form av små kontrollmärken gjorda av bly.
Vid undersökningar i kvarteret Liljan i Malmö sommaren och hösten 2004 undersöktes ett 80-tal lerbottnar. Man kunde genom analyser klart visa att leran i lerbottnarna var grov och vattengenomsläpplig, vilket starkt talar emot hypoteserna om lerbottnarna som kar för framställning av tran eller lyse eller som behållare för saltlake. Senare undersökningar av lera från lerbottnar i Köpenhamn och Skanör har bekräftat detta.
Man kunde dock klart säga att man i lerbottnarna förvarat stora mängder urgälade, stora feta hela höstsillar av enhetlig storlek (25–30 cm långa), som avsatt stora mängder fiskfjäll närmast leran men inte så många ben. En ny tolkning av lerbottnarnas funktion lanserades. Det skulle röra sig om sorteringskar för sillen, där man fördelat fångsten efter storlek och kvalitet innan de bästa exemplaren togs omhand och saltades in i tunnor.
Under arbetet med att analysera och redovisa resultaten från den arkeologiska undersökningen i Skanör 2019/2020 har lerbottnarna återigen hamnat i fokus och vi tror oss kunna presentera ett mycket intressant material, inklusive en ny tolkning av lerbottnarnas funktion!
Ni kommer att få ta del av de nya rönen här på webbsidan löpande. Den fullständiga rapporten kommer så småningom att publiceras här på webbsidan.

I ett tidigare blogginlägg berättade vi om undersökningarna vid kyrkorna Högestad, Hedeskoga och Baldringe norr om Ystad och om resultaten därifrån. Nu har vi även varit med på dräneringsarbetet vid Sövestad kyrka. Det blev många spännande resultat, mycket på grund av att schakten söder om kyrkan var tvungna att grävas djupa för att dräneringsrören skulle få lutning. Detta bidrog till att ett stort antal gravar återfanns från flera olika tidsperioder. Totalt påträffades 13 gravar varav vi tillvaratog 12 stycken som nu ska analyseras vidare. Många av gravarna kan troligen dateras till tiden innan det äldsta vapenhuset som byggdes på 1400-talet. Flera av dem låg med överkroppen under grundmuren på vapenhuset vilka då begravts innan byggnaden varit på plats. De äldre gravarna var ofta söndergrävda av yngre eller av senare arbeten som skett vid kyrkan. Två gravar var placerade precis ovanpå varandra så att deras bäcken nästan låg i varandra. Hur har dessa individer blivit begravda? Den ena har tydligt varit svept med tyg, men har den andra också varit det? Är de begravda i samma kista samtidigt eller precis ovanpå varandra vid olika tillfällen? I så fall måste den första graven varit väl markerad för att detta skulle kunna hända.


En väldigt ovanlig grav återfanns i Sövestad. Det ovanliga med den är de så kallade huvudstenarna eller kuddstenarna. Det är stenar som är placerade på varsin sida huvudet för att möjligtvis stötta upp en kudde som huvudet låg på. Stenarna var plana mot huvudet och skapade på så sätt ett eget rum för skallen. Vi tror att graven har en väldigt tidig datering, både på grund av kuddstenarna och att händerna ligger utmed kroppen i armställning A (mer om armställningar kan ni läsa om i förra blogginlägget). Det har bara återfunnits några enstaka exempel på denna gravtyp i regionen - från Lund, en nyligen utförd undersökning i Tings Nöbbelöv söder om Kristianstad och på St. Clemens kyrkogård i Köpenhamn (se bland annat Jensen 2019). Paralleller kan återfinnas i Storbritannien och frågan är om detta gravskick är något som är inflyttat tillsammans med den begravda individen. Denna grav kan vara äldre än stenkyrkan vilket i så fall innebär att det funnits en föregångare i trä, precis som i Baldringe. Fler möjliga tidiga gravar återfanns i Sövestad vilket också bidrar till tankarna om en tidig träkyrka. Vidare kommer prov för kol-14 datering skickas i väg vilket kommer ge en bättre förståelse kring gravarnas datering.

​Vid nedläggning av dränering är schakten ofta inte djupa, men eftersom rören måste luta så att vattnet kan rinna ut kommer man vid vissa ställen ner på ett lite större djup. Det är här gravarna har dykt upp. Nu för tiden läggs gravarna ner på ungefär 1,6 meters djup, men denna standard fanns inte förr. På en meters djup vid Baldringe kyrka återfanns två relativt välbevarade gravar som med tanke på hur armarna är placerade verkar ha en väldigt tidig datering. Armställningar har länge uppfattats som ett sätt att kunna datera gravar där fyra typer har kunnat identifieras, se figur nedan. Denna typindelning ska mer ses som generella mönster än exakta sanningar. Armställning A dateras till tiden fram till 1200-tal, B förekommer 1000–1100-tal men är sedan dominant fram till 1350, armställning C och D kommer sedan att dominera från 1350 medan D dominerar från slutet av 1400-talet (för mer information, se bland andra Redin 1976 s. 179 och Kieffer-Olsen 1993 s. 73). På gravarna vid Baldringe kyrka ligger armarna utmed kroppen och har därför preliminärt daterats till 1000–1200-tal. Detta är väldigt intressant då kyrkan i Baldringe antas vara byggd på 1100-talet. Ett dendrokronologiskt prov som är taget från en av bjälkarna i långhuset har daterats till 1132. Prov för kol-14 datering har tagits från skeletten och vi väntar med spänning på den exakta dateringen av gravarna. Kan gravarna varit nedgrävda innan stenkyrkan byggdes? Kan det då ha stått en tidigare kyrka i trä på platsen? Detta är spännande frågor som kan bidra till förståelsen av platsen och hur den använts. 

​

​En grav återfanns även vid Hedeskoga kyrka på ungefär 1,2 meters djup. Personen har blivit begravd i en träkista där spår av träet var synligt i den blöta, leriga jorden. Spikar låg runt om hela skelettet och markerade tydligt hur stor kistan varit. I denna grav låg armarna över magen i en 90-gradig vinkel, det vill säga i armställning C. Graven har därför preliminärt daterats till 1350–1400-tal. Även här kommer kol-14 prover skickas för datering för att få en mer exakt datering. På detta skelett syns skador och frakturer som läkt ihop och vidare analyser får visa vad som har hänt personen i fråga. 

Närmast kommer gravarna att analyseras av vår osteolog, bland annat för att kanske kunna bestämma kön, ålder och skador eller sjukdomar som har förändrat skelettet. Detta kan visa på vad som har hänt personen i livet och i en liten skala berätta hur människorna som bodde i närområdet hade det. Vi ser också med spänning på vilka resultat som ska komma från undersökningen vid Sövestad kyrka. 

Undersökningarna inför byggandet av nytt kommunhus i östra Broby som avslutades i höstas har nu börjat få resultat. Sammantaget har undersökningarna gett en intressant inblick i Östra Göinges historia, en region av Skåne där det vanligen inte sker så mycket arkeologi. Resultaten visar att historien innehåller fler intressanta skeden och att området varit mer komplext än epitet snapphanebygd visar. De aktuella resultaten ger bilden av en gårdsmiljö från 1700-talet samt en vistelseplats invid Helge å från 1000-talet. Den äldsta fasen är alltså från yngre järnålder, närmare bestämt den korta period av yngre järnåldern som vi kallar vikingatiden utifrån alla våldsamma upptåg av rövare och banditer. Perioden är dock i all huvudsak en transformationsperiod från förhistoriska tider till medeltid, med kristendomens intåg som mest synliga inslag. I övrigt kännetecknas vikingatiden mest av bönder på landsbygden, handel, sjöresor samt tidiga etableringar av små städer eller handelsplatser såsom Birka.

Platsen vid Helge å, idag i Östra Broby samhälle, har en betydligt längre historik som vadställe över ån än vad som tidigare antagits. Att det dock har funnits aktivitet i området från stenålder och framåt är emellertid ingen nyhet. Det är känt genom kunskap om synliga fornlämningar i landskapet, men information från arkeologiska undersökningar har saknats fram till idag.

Området kom tidigt under undersökningarna att delas in i två delområden, den östra och södra delen. Vi drog också en del sökschakt i de centrala och norra delarna av området vid och omkring dagens kommunhus. Med dessa delar var fyndtomma.

Analyssvaren som börjar trilla in visar på existensen av både så kallad AIV keramik, en vikingatida keramiktyp som är relativt vanlig i Skåne, samt en hel del Östersjökeramik, också den relativt vanlig. Östersjökeramiken dateras generellt till perioden slutet av 900-talet och in i 1200-talet, alltså vikingatid till medeltid. Sammantaget bedöms Östersjökeramiken och AIV keramiken från Östra Broby komma ifrån 1000-talet, alltså den senare delen av vikingatiden. Ytterligare keramik från platsen visar att området var bebyggt även under 1700-talet, vilket vi också kan se på historiska kartor då ett antal gårdar utgjorde det som idag är Östra Broby.

Vi har också fått resultat från analysen av det benmaterial som påträffades under grävningarna. Det indikerar att det på platsen funnits en gård med boskap i form av tamsvin och nötkreatur. Samtidigt har vi fynd av hund och katt, bägge arterna från den östra delen av undersökningarna där också de förhistoriska lämningarna och den vikingatida keramiken påträffades. Vi har ännu inte fått svar på C14-analyserna, men det blir spännande att se vad dateringar av kokgropar, härdar och det övriga fyndmaterialet ger i denna del.

Fynden av kokgropar och härdar ligger i ett bälte utefter Kyrkogatan som i stort sett följer Helge å. Delar av kok- och härdgroparna löper samtidigt i nordöst i en linje ut mot ett litet näs eller udde som sticker ut i Helge å på andra sidan av Kyrkogatan. Vad som finns på denna udde är osäkert med platsen är perfekt som vistelseplats och/eller boplats under yngre järnålder/vikingatid så det är inte omöjligt att det finns mer att undersöka där. Ett annat intressant fenomen från undersökningarna som vi ännu inte vet så mycket om är spåren efter en stolprad av massiva stolpar med närmast exakt jämna avstånd som löper igenom denna östra del av undersökningen. 
​
Vi får vänta på dateringar innan vi kan säga någonting mer om dem, men vi känner till den slags stora konstruktioner av långa stolprader från andra håll. De tolkas ofta som någon slags kultiska anläggningar eller liknande. En sådan finns i Degeberga (se Björk & Wickberg 2014) men den är både betydligt större, längre och mer imponerande i hela sin uppbyggnad än den i Östra Broby, så den kanske vi inte direkt kan jämföra med. Dock är likheterna med rader av stolphål och eldpalster så pass slående, att det ändå får sägas vara en intressant parallell! Önskar man veta mer om Tony Björk och Ylva Wickbergs tolkningar av stolpraden i Degeberga finns en artikel i Fornvännen 2015.

Oavsett hur lämningarna ska tolkas så verkar undersökningarna ha gett oss två faser av aktiviteter. En från yngre järnålder/vikingatid och en från 1700-talet. Det betyder dock inte att området varit fyndtomt före eller mellan de två faserna. Vi har exempelvis en del fajans, en slags keramik, som kan dateras från 1500-talet och framåt, samt polerat rödgods som använts från 1200-talet och framåt i fyndmaterialet. Undersökningarna ger en intressant inblick i Östra Brobys tidiga historia och betydelsen av vadstället över Helge å i skilda tider. Vi får återkomma med mer information när vi fått fler resultat från analyserna.
 
Litteratur

Björk, T & Wickberg, Y. 2014. Degeberga 26:3, Degeberga socken Arkeologisk undersökning 2013. Sydsvensk Arkeologi rapport 2014:60
​
Björk, T & Wickberg, Y. 2015. Rows of wooden pillars. Continued fieldwork at the Degeberga linear monument, with further parallels and societal implications. Fornvännen 2015 (110):4, s. 241-256.

​Sommaren 2020 undersöktes en del av en boplats från bronsålder och förromersk järnålder i östra utkanten av Fjälkinge. Anledningen till undersökningen var byggande av ny gång- och cykelväg, längs Gamla vägen, för att förbättra säkerheten för oskyddade trafikanter. Fjälkinge ligger centralt på Kristianstadslätten ca 6-7 kilometer öster om Kristianstad och byn var så tidigt som under 1500-talet extremt stor, med över 30 gårdar. Byn var av allt att döma mycket stor redan under yngre järnålder, vilket tolkas som att den varit ett betydelsefullt regionalt centrum i Villands härad, men det är ännu ganska lite känt om bebyggelsen i området under bronsålder och äldre järnålder.
​
Vid undersökningen schaktade vi av en långsmal yta som var 160 m lång och 8 m bred (ca 1100 kvm). Under matjorden framkom över en stor del av ytan ganska sotiga kulturlager som innehöll keramikskärvor, fragment av bränd lera och djurben, samt flintavslag. Med metalldetektor kunde vi också konstatera att det fanns ganska gott om järnföremål och små bronssmältor i lagren, framför allt i den östra delen av området.

Mycket har hänt norr om Vattentornsvägen i Kristianstad det senaste året; inom den tidigare godsstationen och regionbussarnas uppställningsplats. Visserligen gav man upp planerna på att placera stadens nya badhus här, men i stället påbörjas nu bygget av Rättscentrum. Den mäktiga huskroppen kommer att synas långt ut över de låglänta våtmarkerna kring Helge å; stadens silhuett ändras radikalt. En talande symbol för den genomgripande förvandling norra delen av det historiska stadsområdet kommer att genomgå.

Men förändring och storskaliga projekt har alltid präglat denna del av Kristianstad. Först genom de befästningsverk som uppfördes i sankmarkerna under 1600- och 1700-talet. De ersattes av järnväg, vattenverk, regemente och småindustri. Nu inleds en ny epok genom bygget av Rättscentrum. Förfallna överloppsfastigheter saneras och bostäder tillkommer. En länge missgynnad stadsdel görs attraktiv.

Men låt oss fokusera på spåren efter en tidigare förfallsperiod; åren efter att fästningen lagts ner 1847. I stadens centrala och södra delar gick demoleringsarbetet raskt framåt. Boulevarderna tillkom på vallarnas plats, stadskvarter breddades och vallgravar fylldes ut där det nya residenset och södra kasernområdet sedan byggdes upp. Den befästa staden ändrade på kort tid karaktär; stadsrummet öppnades, moderniserades och tillgängliggjordes även om den militära prägeln skulle komma att bestå under mer än ett sekel.

Utvecklingen på norr gick avsevärt långsammare. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns betydande delar av bastioner, vallar och vallgravar kvar, om än i förfallet skick. Foton från tiden visar stadsporten vid Norrtull, frilagda kasematter och hur ett vattentorn uppförts på ruinen av bastion Drottningen. Att även Contregarden, den längst mot norr belägna försvarsvallen, låg kvar visas av de fynd vi gjorde i vallgraven sommaren 2021. Under ett par decennier har blandat avfall tippats härute. Det var en plats i skymundan; mark som för tillfället var ointressant. Först kring sekelskiftet 1900 när järnvägen tillkommit, vallarna schaktas ut och en handelsträdgård anlagts i en angränsande fastighet började detta förhållande ändras.
​
Vid den arkeologiska undersökningen syntes ett meterbrett stråk bestående av lika delar grästorv, växtrester och allsköns skräp. Det utvisade skiljet mellan vallens undre intakta ​del, där 1,8 m fyllningsmassor lämnats kvar, och själva vallgraven där fästningsvallens övre del hamnat i form av omblandade schaktmassor. Utefter contregardens nordvästra kant hade stora mängder hushållsavfall dumpats och rasat ner längs dess sluttande utsida. De fuktiga och samtidigt syrefattiga förhållanden som rådde i dessa lager har bevarat såväl trä som läder medan metallföremål utan skyddande ytskikt som till exempel emalj, påverkats desto mer.

Just nu arbetar arkeologer från Sydsvensk arkeologi tillsammans med Arkeologerna, Museiarkeologi sydost, och Blekinge Museum med undersökningar utmed väg E22 i Blekinge mellan Jämjö och Lösen. Vid Vinbergavägen pågår en av utgrävningarna. Sedan en veckas tid har vi där börjat rensa fram vad som tros vara en neolitisk grav, en så kallad trapetsoid långhög av sten. Med trapetsoid menas att den är skevt rektangulär så att ena kortändan är smalare än den andra.
 
Neolitiska långhögar är en gravform från första delen av bondestenåldern för cirka 4000 – 3500 år före vår tideräkning, en period vi kallar tidigneolitikum, och har många typer och utseenden. Vår liknar mest en typ som fått namnet Kujavia, eftersom de är vanliga i den regionen av Polen, men de finns också längre västerut i Nordeuropa. Långhögar finns generellt över hela Nordeuropa från brittiska öarna i väster till Polen i öster. Neolitiska långhögar sätts i samband med den lantbrukande trattbägarkulturen. Vi har från förundersökningen vid Vinbergavägen dateringar från andra anläggningar till 3700 före vår tideräkning tillsammans med keramik från trattbägarkulturen.
 
En tidigneolitisk långhög är som namnet låter ett långsträckt monument av antingen sten eller jord alternativt en kombination av de två. De anses vara den äldsta varianten av gravar från neolitikum. Vad som skiljer de tidiga långhögarna från andra neolitiska gravar är att själva graven oftast är en träkonstruktion i högen, eller en kombination av sten och trä. Senare utvecklas gravformen till långhögar med gravkammare av stora block, en så kallad dös, då gravkammaren alltså utgörs av en stenkammare. De brukar därför benämnas som långdösar för att skilja dem från de tidigare långhögarna. Dösen som grav utgör i sin tur introduktionen av den stora megalitgravstraditionen i Skandinavien.
 
Sedan förundersökningen vid Vinbergavägen för cirka ett och halvt år sedan har det funderats på vad stenhögen som påträffades är för något. Tidigt föreslog neolitiska forskare och experter från Sverige och Danmark att det kunde vara en tidigneolitisk långhög. Långhögar är oftast 20 – 70 meter långa. Den som förundersökningen påträffade och nu har banats av med maskin är cirka 15 meter lång.
 
Emellertid påträffade vi vid avbaningen av matjorden ytterligare en lagd stenkonstruktion som antigen är samtida med delar av den första eller ligger under den och därför bör vara äldre. Vilket får kommande veckors arbete utvisa. Denna andra långsträckta stenpackningen är också den trapetsoid, är mer än 20 meter lång, och löper på tvärs av den första övre liggande. Det gör att den nedre sträcker sig i öst-västlig riktning och den övre i nord-sydlig riktning med de bredaste ändarna i öster och söder. Orienteringen till syd-nordlig sett från gravens bredaste ände, är en ovanlig riktning på graven. Gravtypen finns i alla väderstreck men öst-västlig är den mest vanliga och syd-nordlig eller nord-sydlig om man så vill, är den minst vanliga.
 
Neolitiska långhögar har aldrig tidigare påträffats i Blekinge. Vid tidigare undersökningar inför utbyggnad av ny sträckning av väg E22 längre västerut har dock påträffats möjliga resterna av en dös, alltså gravformen som kommer efter långhögarna. Undersökningarna de kommande veckorna kan därför komma att göra ett hopp i kunskapsutvecklingen. Det förutsatt att vi får rätt i våra teorier, men vi är än så länge relativt förhoppningsfulla.