Karina Hammarstrand Dehman ger en introduktion till flinta som arkeologiskt fyndmaterial.

År 2014 fick vi möjlighet att utföra en undersökning i området med neolitiska flintgruvor i Södra Sallerup i utkanten av Malmö. Det var första gången på många år som en utgrävning ägde rum där. Tidigare hade gruvområdet undersökts under en lång rad av år mellan 1970- och 1990-talen bl.a. pga. av den industriella kritbrytningen i området. Detta är Sveriges enda kända neolitiska flintgruvområde och en del av ytan, med ca 400 gruvschakt, är skyddad från exploatering. Men en mindre yta grävdes alltså ut för 2014 och nu har rapporten äntligen blivit klar! Trots att ytan vi undersökte var liten blev resultatet omfattande och rapporten är på närmare 400 sidor, inklusive bilagor. För den som inte hinner läsa hela rapporten kommer här en liten snabbintroduktion till undersökningsresultaten. De neolitiska gruvorna i Södra Sallerup upptäcktes redan under tidigt 1900-tal när man grävde i området för att utvinna krita. Kritan har lämnats på platsen av inlandsisen och ligger inbäddad i moränen. Och i kritan ligger flintknutor, vilka alltså kan nås genom att man gräver djupa schakt ner genom lera och krita. Under neolitisk tid grävdes där tusentals gruvor, kanske upp mot 10 000. Vissa gruvor var upp till 7 meter djupa, men inom Pilbladet var de flesta enskilda gruvschakt 3–4 meter. Inom partier där kritan legat ytligt grävde man inte fullt lika djupt, men ofta många nedgrävningar direkt i anslutning till varandra, vilket resulterade i större helt genomgrävda områden, eller s.k. dagbrottsområden.

Den lilla yta som undersöktes 2014 var ca 3000 kvm och kallas Pilbladet. Ungefär hälften av området var helt genomgrävt under neolitikum och bestod av ett område där kritan legat ytligt, omgärdat av ett område med enskilda gruvschakt där kritan legat djupare under moränleran. Andra halvan av området bestod av en sluttning med spår av andra aktiviteter och eroderade jordlager.

Undersökningen på Pilbladet var troligen den sista utgrävningen av de neolitiska gruvorna i området inom överskådlig tid. Därför var det viktigt att få så mycket information som möjligt från undersökningen, trots den begränsade ytan. Vi kunde därför genomföra ett omfattande paket med analyser, bl.a. många 14C-dateringar. Detta samt att metodutvecklingen inom arkeologin gått framåt sedan gruvområdet undersöktes sist så kunde vi utnyttja ett helt batteri av dokumentationsmetoder som inte var tillgängliga eller för dyra att använda tidigare.

Några av de slutsatser vi kan dra av de många dateringarna rör gruvdriftens tidsmässiga mönster inom Pilbladet, men också i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De rumsliga och tidsmässiga mönstren berättar också något om arbetsorganisationen i gruvområdet och i förlängningen om sociala mönster i samhället.  

Från tidigare undersökningar fanns 16 st. 14C-dateringar från gruvområdet i Södra Sallerup som anses datera själva gruvdriften. De sträcker sig från tidigaste tidigneolitikum till mellanneolitikum. Dateringarna från Pilbladet ökar detta antal till 57. Hela 34 dateringar från Pilbladet faller inom de första århundradena efter 4000 f.Kr. Den mest intensiva fasen av gruvaktiviteten varade mellan 4000–3650 f.Kr. Dateringarna från denna period kommer från fyllningarna i gruvor och dagbrott som grävts och hastigt fyllts igen med uppgrävt material från närliggande gruvschakt. I andra mindre gropar, stolphål i området samt sättningslager som bildats ovanpå gruvfyllningarna när fyllningen sjunkit ihop finns dateringar från mellanneolitikum till bronsålder. Dessa visar på fortsatt aktivitet i området, men själva gruvverksamheten verkar ha upphört.

En analys av hur man utnyttjat rummet över tid inom den lilla ytan på Pilbladet visar gruvdriftens rumsliga mönster. Analysen är baserad på de rumsliga förhållandena och spridningen av dateringarna som delats in i faser baserat på en statistisk analys som kallas Bayesian (denna finns inte med i rapporten, men kommer att publiceras separat).

Analysen visar att de tidigaste dateringarna återfanns centralt i dagbrottsområdet, där kritan legat ytligt. Där togs också provet som fick vad vi tolkar som den allra tidigaste dateringen av flintgruvdriften. Denna datering öppnar för att gruvorna började grävas här redan innan 4000 f.Kr. Pilbladet kan alltså ha varit en av de platser i området i Södra Sallerup där flintbrytningen började – troligen en av flera platser med ytligt krita där man började gräva.

Det rumsliga mönstret inom Pilbladet visar också att man tidigt grävde på olika ställen på den undersökta ytan, även vid djupare liggande krita.  Det rörde sig alltså om rumsligt spridda insatser, som pågick samtidigt eller närliggande i tid.  Men det finns en tendens att man grävde först där kritan låg ytligast och de djupare gruvorna i utkanten något senare. Vi såg också att man grävt i tidigare redan grävda lager. Det innebär att man troligen inte kände till exakt var man grävt tidigare. En tidigare uppgrävd kritfyllning kunde alltså misstas för orörd krita. Vi såg alltså att den tidigaste flintbrytningen skett där kritan var ytlig, och att man sedan grävt på olika platser inom ytan samtidigt eller nästan samtidigt, och att man upprepade gånger kommit tillbaka till samma plats och att detta spridda rörelsemönster upprepats under det århundraden som gruvverksamheten pågick.

Detta mönster stämmer även överens med hur det såg ut i gruvområdet i Södra Sallerup i stort. De dateringar som finns från tidigare undersökningar visar på ett liknande mönster med en i tid och rum spridd verksamhet under några intensiva århundraden.

I ett tankeexperiment kan man räkna på hur många personer som behövts för att man skulle kunna grävt alla gruvorna i Södra Sallerup inom ramen för vissa förutsättningar. Då skulle det ta 6 personer som gräver två gruvor i taget kunna gräva två månader om året i 350 år för att hinna gräva 10 000 gruvor. Eller så kan man tänka sig i tiden mer utspridda men samlade insatser, tex så skulle det ta 5 personer ett år vart femte år i 350 år att gräva alla 10 000 gruvorna. Detta är hypotetiska beräkningar, men visar att det inte kvävdes väldigt stora grupper av gruvarbetare för att gräva gruvorna. Snarare verkar det ha varit en mer småskalig verksamhet.

Arbetet i gruvorna tycks alltså ha varit spritt i tiden, dvs. man grävde gruvorna då och då eller i större insatser mer sällan. Man påbörjade arbetet där kritan låg ytligt, men vi ser också en spridning i rummet, i och med att man grävt här och var i både ytlig och djupare liggande krita, både på Pilbladet och i hela gruvområdet i Södra Sallerup. Man kan ha varit samtidigt på olika platser och även återkommit till samma områden upprepade gånger. Vi kan alltså utesluta att man påbörjat arbetet på en plats och sedan jobbat sig systematiskt vidare därifrån. Det tyck ha varit en småskalig verksamhet, möjligen med ett relativt litet antal personer involverade samtidigt. Vi kan alltså inte tala om någon industriell skala på arbetet och det tycks inte heller

systematiskt organiserat av någon med kontroll över området. Kanske var det olika grupper som var verksamma i gruvverksamheten, både från närliggande och långväga bosättningar. Vi tänker oss att det var sociala normer som styrde gruvdriften, då den var likartad över tid och rum.

Det finns mycket mer att säga om detta och förstås även om flintan och vad man gjorde med den när man väl fått upp den ur gruvorna. Mer om det och en del del annat får ni läsa i rapporten! Den finns att ladda ner här.

Överraskningar och oväntade sammanträffanden är inte ovanliga vid arkeologiska undersökningar. Det är nästan något man räknar med eller i alla fall hoppas på de dagar då fältarbetet blir alltför rutinartat. Men inför vissa fynd stannar man upp, tar sig för pannan och undrar om man verkligen skall tro sina ögon. Glasknappen med hjärtat och duvorna är ett sådant fynd; en berättelse som inleddes för noga räknat elva år sedan…

Sommaren 2007 arbetade jag med utgrävningarna av kvarteret Diplomaten i Jönköping. De tolv tomter vi undersökte ingick i ett område kallat Tyska Maden; platsen där ett textilfaktori hade inrättats med statligt stöd år 1620. Här skulle framför allt ylletyger av olika kvaliteter tillverkas för Kronans räkning. Man värvade kompetenta hantverkare från norra Tyskland på samma sätt som järnbrukens mer kända vallonsmeder. Idéen var att med deras hjälp på kort tid bygga upp en storskalig produktion enligt moderna metoder. Nu blev detta försök till tekniköverföring inte speciellt lyckosamt, eftersom verksamheten lades ner efter bara 35 år. Men för en tid utgjorde Tyska Madens gårdar själva navet i en innovativ miljö, där textilt hantverk utvecklades utifrån nya riktlinjer.

De 1600-talshushåll vi undersökte arkeologiskt sommaren 2007 utmärktes av ett påfallande välstånd och av kontakter med omvärlden; inte minst vad det gällde matvaror och kryddor. De tyska specialisterna var välbetalda och åtnjöt stöd från både faktorerna och staten. Att det förekom lyxkonsumtion och lite flärd var inget att förundras över. När det gällde klädedräkten var det dessutom i eget intresse man följde och höll sig ajour med gällande mode. Vävarna och skräddarna med deras familjer fungerade som sina egna reklampelare om man bar kläder av senaste snitt.

Bland de många dräktdetaljer som påträffades fanns en elegant krag- eller dräktknapp i glas och metall. Infattningen var gjord i en sorts vitmetallegering. Stenen – glaset – hade ett på baksidan graverat motiv föreställande ett hjärta med pärlstavskant på vilket två motställda turturduvor satt. Hjärtat hade haft röd färg medan duvorna varit målade vita. Ett fint utfört hantverk med tanke på att knappen bara var 16 mm i diameter!

Motivet med turturduvor (Streptopelia turtur) symboliserar den trofasta kärleken. Dess bibliska referenser gjorde bildvalet populärt under renässansen. Duvor förekom då i en mängd olika sammanhang; allt ifrån målningar till sångtexter och dikter varav en, The Phoenix and the Turtle, tillskrivs William Shakespeare. Under samma period blev hjärtformen vanlig på spännen och broscher. Däremot är kombinationen av dessa två element ovanlig. Några direkta motsvarigheter till den graverade knappen från kvarteret Diplomaten lyckades vi inte hitta i samband med rapportarbetet. Den fick ses som ett unikt fynd och utnyttjades som ett återkommande motiv på länsmuseets hemsida varje gång Alla Hjärtans dag uppmärksammades. Som en hälsning från ett avlägset 1600-tal vars människor nog inte var så annorlunda oss ändå…

Så gick tiden. Jag bytte arbetsgivare och område; nu blev Skåne mitt verksamhetsfält istället för Småland. Fästningsstaden Jönköping ersattes av fästningsstaden Kristianstad. Och i mitten av augusti 2018 förundersökte vi bastion Arvprins Gustaf, en viktig del i det ambitiösa utbyggnadsprogram som påbörjades efter ett beslut år 1748. Bastionen, som skulle skydda den viktiga stadsporten Norreport, uppfördes ute i vad som tidigare varit vallgrav. Det krävdes stora mängder lerblandade massor för att skapa en stabil grund under murar och fästningsvallar. Men på två meters djup under dagens asfaltstäckta markyta fanns vad som lätt kunde identifieras som ett tjockt avfallslager av urban karaktär. Fynden var lika typiska som daterande – skärvor av olika sorters keramik, krossat glas, djurben och metallföremål, mest spik. Avskräde från 1600- och tidigt 1700-tal. Gissningsvis har stadens borgare fått tillåtelse att dumpa sitt avfall på den plats där Kronan senare avsåg att bygga ut befästningsverken.

På grund av rasrisk blev inga stora ytor frilagda vid vår undersökning, men förstås söktes lagret av med metalldetektor. Bland de föremål som påträffades fanns en liten glasknapp med metallinfattning. Trots att den var illa medfaren fick den mig att tänka på knappen från Jönköping. En rolig parallell, för den typen av dräkttillbehör är inte speciellt vanliga. Fyndet hamnade i en fyndpåse med lite fuktad jord och togs in till museet.

Den egentliga överraskningen kom först vid rengöringen i samband med rapportarbetet. För knappen från bastion Arvprins Gustaf i Kristianstad påminner inte om knappen från textilfaktoriets tomt i Jönköping. Den är helt identisk!

Trots att glaset är spräckt och illa skadat kan man urskilja såväl hjärtat som de båda turturduvorna. Och diametern överensstämmer. Rimligtvis är det frågan om produkter från samma verkstad, samma hantverkare. Ett unikt

föremål har fått en like. Och vad är sannolikheten för att detta skulle ske på olika platser, med lång tid emellan – men med mig närvarande båda gångerna?

Utan tvekan finns det en intressant historia dold här. Och visst existerade det en rad gemensamma nämnare mellan Kristianstad och Jönköping; trots att den ena staden grundades som en dansk gränsfästning medan den andra ursprungligen ingick i skyddet av det svenska rikets gamla sydgräns. I båda fallen var det frågan om platser där statsmakterna gjorde stora investeringar. Det var miljöer där många främlingar rörde sig, såväl militärer som administratörer, handelsmän, hantverkare och deras familjer. Många var att beteckna som välbeställda och hade vitt förgrenade kontaktnät. De som kunde klädde sig väl och följde modets växlingar.

Fyndet förtjänar hur som helst lite extraarbete. Kanske borde man börja med att fråga en dräkthistoriker och studera 1600-talets detaljrika porträttmålningar? För vem vet om inte trohetsmotivet, representerat av kombinationen hjärta och turturduvor, kan återfinnas i ett sådant sammanhang?

/Claes Pettersson

I maj i år genomförde vi en arkeologisk undersökning i Kv. Hovrätten i centrala Kristianstad. En del av efterarbetet bestod av keramikanalys, vilken precis avslutats.

Totalt hittades 303 krukskärvor med en sammanlagd vikt på cirka 7,5 kg. Den vanligaste sorten (över 80 %) kallas yngre rödgods och producerades till största delen lokalt. Men från Hovrätten hittade vi även en del importerad keramik, så som stengods från Tyskland, fajans från Holland och Porslin från Kina.

​

En jämförelse av kartering och grävningsresultat i Simrishamn 2017-2018 

Att arkeologiskt fältarbete inkluderar en stor portion av det oförutsedda är ingen hemlighet. Alla objekt har en unik tillkomsthistoria och sammansättning, vilket gör att man får räkna med att ställas inför överraskningar under arbetets gång. Det hör till och är på sätt och vis en del av tjusningen med ämnet. Ingen plats, inget utgrävningsfält är det andra likt. Samtidigt måste man sträva efter att utföra sina ålagda uppgifter så rationellt som möjligt. Projekten har sina ramar, såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Därför gäller det att hitta verktyg som ger en så god bild av objektets förutsättningar som möjligt innan själva den arkeologiska slutundersökningen tar vid. Georadar är ett sådant verktyg.

Tekniken är egentligen framtagen för prospekteringsändamål, men har med tiden kommit att få allt större betydelse inom arkeologin. Enklast kan georadar (Ground Penetrating Radar, GPR) beskrivas som ett ekolod för användning på land. Mätning sker längs parallella linjer, utlagda med ett inbördes avstånd av vanligtvis 25 cm. På var femte cm sänds vertikala radarpulser ut från mätenheten, varvid tid samt skillnader förorsakade av olika lager och objekt i marken registreras. Den uppmätta signalhastigheten omvandlas till en djupangivelse. Insamlat data bearbetas till en 3D-modell av det karterade området ur vilken sedan planer (s.k. djupskivor) skapas. Dessa djupskivor georefereras i GIS-system och kan därefter tolkas och utnyttjas i det fortsatta arkeologiska arbetet.

Det finns emellertid en rad praktiska problem som behöver lösas eller i vart fall noga beaktas vid en kartering med georadar. Eftersom antennen skall ha kontakt mot marken är det av central betydelse att undersökningsytan är så jämn och fri från hinder som möjligt. Större ythinder innebär merarbete då mätningens koordinatsystem måste anpassas och justeras. Även långvariga regn före mättillfället kan innebära svårigheter då en vattenmättad mark har en dämpande effekt på själva radarsignalen. Detsamma gäller platser med högt stående grundvatten.

När det gäller Stenbergska tomten i Simrishamn var georadar tidigt med i diskussionen om hur man bäst kunde undersöka detta lovande arkeologiska objekt. Samtidigt fanns det anledning att hysa vissa farhågor. För brandfältet i kvarteret Lars Johan var inte speciellt väl lämpat för en kartering med GPR-utrustning. Dels fanns fortfarande hinder kvar på fältet i form av skrot och husrester; dels bestod markytan av finkornig sand. Det skulle bli svårt att föra fram mätutrustningen med jämn hastighet. Trots detta beslöt man att genomföra en kartering med georadar som ett första steg i en arkeologisk förundersökning. Efter att resultaten sammanställts, tolkats och utvärderats skulle en begränsad, mer traditionell förundersökning ske.

Mot slutet av maj 2017 befann sig Lars Winroth och Laila Wing från Modern Arkeologi i Simrishamn för att på uppdrag av Sydsvensk Arkeologi kartera brandtomten med georadar. Totalt 520 m2 blev undersökta vid detta tillfälle. På resten av den i fem nivåer terrasserade ytan fanns antingen murar, rasmassor eller brandskrot. Det effektiva djup där mätningens resultat kunde anses vara användbart för tolkning uppskattades till omkring 2 meter. En plan över undersökningsytan togs fram i samråd med arkeologerna. På denna plan markerades de ekon som kunde antas ha att göra med olika former av mänsklig aktivitet på platsen.

Som väntat framträdde ett antal sentida rör- och ledningssträckningar. Men även en stor stenkammarbrunn och vad som tolkades vara delar av äldre husgrunder registrerades. Dessutom framträdde ett skilje diagonalt över ytan; en gräns som senare visade sig överensstämma med en fossil strandlinje där klappersten och bottensand möts.

När den arkeologiska förundersökningen startade strax efter midsommar 2017 kom karteringen med georadar att utgöra ett viktigt hjälpmedel i arbetet. Utifrån de resultaten identifierades sentida störningar som antingen kunde undvikas eller tömmas och förvandlas till profilschakt genom tomten. Vissa radarekon lokaliserades och frilades, medan andra sparades till en eventuell fortsatt utgrävning. Förundersökningen riktades främst mot ett antal strategiska punkter spridda över det stora fältet; punkter där konkreta frågor kunde besvaras. På så sätt undveks större ingrepp i de välbevarade förhistoriska och medeltida kulturlagren under detta inledande skede.

Drygt ett år senare kunde vi påbörja den sista etappen; slutundersökningen av de arkeologiska lämningarna på Stenbergska tomten. När fältarbetet startade sista veckan i augusti 2018 blev det möjligt att undersöka om tolkningarna av de ekon som synts på georadarskärmen verkligen stämde. De ytligt liggande fundamenten till 1700-talets gatehus vållade inga större problem; syllsten, golvbjälkar och fundament dök upp under grävmaskinens skopa. Även ett äldre fundament som låg något djupare ned i flygsanden kunde identifieras som en av anomalierna från maj 2017. Riktigt spännande blev det emellertid när det tjocka flygsandslagret avlägsnades i sin helhet. För nu frilades merparten av de konstruktioner som framträtt så tydligt på georadarn!

Längst i söder, nära Stora Rådmansgatan, låg flera stora stenblock eller hällar med anslutande stenpackningar. På georadarbilden fanns motsvarande ekon angivna från ett djup av 55 cm under den då befintliga markytan. Just djupangivelsen har visat sig vara en svaghet vid karteringen. De numeriska värden som anges bör snarast ses som närmarevärden. Däremot är den inbördes relationen mellan olika dokumenterade objekt alltid korrekt. Som i detta fall förhållandet mellan 1700-talshusets syllstenar, det äldre fundamentet och de djupast liggande hällarna.

Det stora stensatta brunnskar som synts så tydligt på skärmen 2017 rensades fram och visade sig vara omgivet av en tätande lerkappa. Däremot kom det som en överraskning att brunnen grävts ner genom en medeltida huslämning. Byggnadens stengrund med golvlager av lera och kalk motsvarade den närmast kvadratiska figur som synts på georadarvyn. Tolkningen komplicerades av ett kompakt raseringslager med brandmaterial som också fanns i området.

Däremot hade inte den vägsträckning som framträdde när flygsanden avlägsnades från den forna markytan givit något identifierbart radareko. Men förklaringen är enkel. Dels var hjulspåren grunda och det nednötta partiet i vägens mitt likaså; dels var materialen som förekom i markyta och fyllning likartade. Vid karteringen fanns ingen större kontrast mellan dessa sandlager. Av samma orsak har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja de odlingslager som nu dokumenterats i den terrasserade nordsluttningen. Kontrasterna är alltför obetydliga för att märkas på georadar.

Det vi lärt av samspelet mellan georadar och traditionell arkeologisk metod på Stenbergska tomten är att vi befinner oss i en utvecklingsprocess. Överensstämmelsen mellan den tolkade radarbilden och verkligheten har här visat sig vara mycket god. Men det är tydligt att man skulle kunna komma ännu längre. Vad som krävs är fler undersökningar där kartering och utgrävning följer tätt på varandra. Genom att jämföra våra tolkningar av olika ekon med framgrävda anläggningar och lagersekvenser kommer vi successivt att kunna utveckla och anpassa användningen av georadar. Vad som står helt klart är emellertid vilket betydelsefullt hjälpmedel metoden – rätt använd – kan utgöra!

​Vi har nu kommit en bra bit på väg med undersökningen av de stenålderslämningar som legat skyddade under Stenbergska gården. Grävarbetet är bitvis besvärligt, något som kan skyllas på den stora mängden sten som ligger gömd i och under sanden (bild 1). Att vi gräver i en tidigare strand, eller strandnära miljö, är tydligt då en del av de flintor vi hittar i det äldsta lagret är tydligt svallade, dvs. påverkad av vågskvalp. Via de tidigare undersökningar som gjorts av strandboplatsen – dels på 1960-talet (f.d. Domushuset) och dels på 1980-talet (Brunnshallen) – vet vi att det finns lämningar från övergången jägarstenålder till bondestenålder, dvs. från kring 4000 f.Kr.
Inom den yta vi gräver nu har vi inte riktigt tydliga belägg för en så gammal fas. I nuläget har vi spår efter två stenåldersfaser – den äldsta dateras till ca 3000 f.Kr. och den yngsta till ca 2000 f.Kr. Från den äldsta fasen har vi karakteristisk keramik. Det handlar om skärvor från bl.a. trattbägare dekorerade med stora runda intryck eller smala streck. Vi har även ett större fragment av en tjocknackig yxa (bild 2). Dessutom har vi hundratals flintavslag samlade i ett par koncentrationer. Flintavslagen är sannolikt avfall från tillverkning av yxor av den typ som ses på bild 2. Vid något tillfälle har vatten eller vind täckt stora delar av det lager där dessa fynd hittats med ett tjockt lager sand.
Ovanför detta sandlager finns ett mörkt lager. Fynden härifrån pekar tydligt mot intensiva aktiviteter under yngsta delen av stenåldern eller allra äldsta delen av bronsålder. Vi rör oss i århundradena kring 2000 f.Kr. Keramiken och de karakteristiska pilspetsarna daterar denna fas (bild 3). Här har vi en yta som verkar orörd av havets påverkan, dvs. kring den här tiden har strandlinjen förflyttats en bit bort. Vågorna har inte kunnat röra om i de material vi har i lagret. Från förundersökning har vi 14C-daterade sädeskorn som visar att man hanterat säd på platsen. Om den även odlats i den absoluta närheten vet vi inte, men jordbruket är väletablerat sedan länge vid den här tiden och dessutom expansivt. Vi har även relativt gott om små brända ben som om vi har tur går att artbestämma. Boskapsskötsel har varit än viktigare än odling vid den här tiden. Jakt och fiske har också ingått i hushållens försörjning, särskilt i en sådan här miljö nära havet. Lite fler fina fynd från den här fasen kan ni se på bild 4, 5 och 6.

Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet
Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet.

Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman
Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna.  Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död.