|
Den 5 december 2022 var det dags för oss att göra utplock av material för provtagning för aDNA- och isotopanalyser. Som vanligt var Yvonne på Malmö Museer till fantastisk hjälp. Helena var på plats med assistans av Anders och Kristian. Vi plockade ut material från nio lokaler med datering från tidigneolitikum till senneolitikum. Preparaten på bilden togs in till museet 1980. De är från en senneolitisk grav utgrävd på lokalen Jägersrovägen. Efter mer än 40 år i magasinet gav preparaten oss så pass mycket motstånd att vi inte kunde plocka något från dem för analys. Men, vi lyckades lokalisera några tänder att analysera från samma lokal. Läs mer om projektet här>>  Preparat från senneolitisk grav, Jägersrovägen, Malmö.  En av 208 dokumenterade lerbottnar från Skanör 2019-2022. En ny hypotes om lerbottnarnas funktion
av Joakim Frejd & Helene Wilhelmson Lerbottnar förekommer i stor mängd på platser knutna till Skånemarknaden där hanteringen av sill under medeltiden var synnerligen omfattande, inte minst i Skanör. Lerbottnarnas funktion är fortfarande inte helt klarlagd sedan de först identifierades i början av 1900-talet. Tidigare tolkningsförsök har varit lergolv i enkla fiskarhyddor (Rydbeck 1935), kar för framställning av tran och lyse av sillrens (Stenholm 1981), symboler för rättigheterna att verka på marknaden eller att markera besittningstagande av land (Ersgård 1988; 2006), kar för saltlakebad i smakförstärkande syfte (Tesch 2014) eller sorteringskar för sill (Cardell 2005). Tidigare analyser av leran från lerbottnar i Malmö, Skanör och Köpenhamn har visat att de är gjorda av grov vattengenomsläpplig lera som inte är lämplig för vare sig tranframställning eller saltlake (Liljegren 1981; Brorsson 2021). Väldigt många lerbottnar har heller inte innehållit tydliga spår av fisk i form av ben eller fettsyror från fisk (lipidanalys). Däremot har noggranna analyser av lerbottnar i kvarteret Liljan i Malmö visat att stora mängder sill hanterats i lerbottnarna (fiskfjäll). Man har också konstaterat att sillarna varit enhetliga i storlek, cirka 29–30 cm långa. Man har också registrerat avtryck i leran efter någon form av redskap. I samband med analysen av ett stort material från Skanör som grävdes fram vid en undersökning 2019–2020 påträffade vi en skriftlig källa från 1754 som detaljerat föreskriver hur rensning, insaltning och packning av sill ska gå till. Enligt denna ska sillen så snart som möjligt efter fångsten rensas och saltas och läggas i tunnor. Sillen ska rensas med en kniv av ett fingers längd. Man skär upp sillen under käkarna och tar ut tarmarna. Renset kastas i en korg. Efter avslutad rensning ”slås Sillen i en back eller kar, hwaruti, sedan den blifwit med salt beströdder, Sillen omröres med en träspada, hwaraf den blifwer styf och mera beqwäm at handtera wid insalt- och packningen i tunnor”. Sillen packas och kontrolleras och tunnorna förses med kvalitetsmärkning. Därefter är produkten färdig för transport och försäljning. Andra skriftliga källor visar på stora krav på noggrannhet, kvalitet och specialisering i hanteringen av sillen (Jahnke 2009). Rensningen av sillen har utförts av gaellerkoner, packningen av laeggekoner, bortforslingen av sillrens av grumskarlarna etcetera. Vi ställer oss frågan om inte lerbottnarna kan vara det kar där man dehydrerat den rensade och sorterade sillen genom omrörning med träspade i salt i syfte att underlätta packning och insaltning i tunnor. Denna tolkning skulle lösa många av de problem som vidhäftar tidigare tolkningsförslag. Det förklarar avsaknaden av större mängder fiskben efter fiskrens. Det har inte alls varit meningen att förvara sillrens i lerbottnarna. Då borde man hitta mer fiskben och fettsyror. Dessutom har man redan konstaterat att den använda leran inte är lämplig för detta. Däremot passar den genomsläppliga leran utmärkt i scenariot att lerbottnarna använts i ett moment som syftat till att torka ut sillen. Det handlar inte om saltlake utan om en torr process. Sillen har torkats ut genom att röras runt och blandas med uttorkande bergssalt. Vi kommer att försöka prova denna hypotes genom att analysera prover av lera från över 200 lerbottnar i Skanör. Resultaten kommer att presenteras i en kommande artikel. Undersökningsresultaten från grävningen i Skanör 2019–2020 kommer att publiceras i en rapport som nu är under färdigställande. Referenser
 Projektgruppen från vänster Torbjörn Brorsson, Anders Högberg, Kristian Brink och Helena Malmström. Arbetet fortsätter med forskningsprojektet Innovation Processes and Knowledge-Transfer Systems within South Scandinavian Stone Age Mobility. I slutet av oktober mötte vi hösten i Uppsala för två dagars projektmöte hos Helena på Evolutionsbiologiskt Centrum. Helena arbetar med frågor som rör genetik och aDNA i vårt projekt. Vi fick tillfälle att besöka hennes labb, vilket var lärorikt för oss som inte arbetar i sådana miljöer. Vi fick också tillfälle att samtala med några av Helenas kollegor på labbet. Intressant! Vårt projektarbete rullar på och Torbjörn har börjat analysera keramik från både Ertebøllekultur och tidigneolitikum. Vi diskuterade igenom hans resultat och satte det i relation till de flintteknologiska studier som Anders sedan tidigare gjort från samma platser som Torbjörn arbetat med. Helena har gjort ett stort jobb i att sammanfatta var forskningen står om genetiska mönster i stenålder. Vi hade långa samtal om vad det betyder för vårt arbete och hur vi ska kanalisera all den kunskap som finns till specifika händelser i Sydskandinavien under yngre stenålder. Perioden sent mellanneolitikum-senneolitikum är bitvis mycket svår att greppa i vårt material och traditionella periodövergångar stämmer inte helt med de förändringar i materiell kultur vi ser. Kristian presenterade aspekter av detta för oss, något vi kommer att undersöka vidare. Klicka på länken för att läsa mer om forskningsprojektet Läs mer »  Grävningen utanför Sallerup börjar lida mot sitt slut. Hösten närmar sig men vi har fortfarande sol och varma vindar ute på grävningen. Vi har schaktat upp alla fyra ytor av undersökningen, det senaste blev färdigt i slutet av augusti. På detta område återfann vi många spännande anläggningar, bland annat en skelettgrav! Skelettgraven dök upp precis under den tunna matjorden som inte var tjockare än ungefär 15 centimeter. Från början såg det inte ut att vara mycket kvar av skelettet, lite av kraniet och ett lårben syntes i ytan. Nedgrävningen var oval och ungefär 2 meter lång. Det visade sig dock vara rätt mycket kvar av benen, även fast de var väldigt dåligt bevarade.
Nästan alla ben visade sig finnas kvar i graven, förutom större delen av kraniet, händerna, fötterna och ena skenbenet. Detta beror troligtvis både på den dåliga bevaringsgraden och att plogen fått med sig lite av den. För att överhuvudtaget kunna ta upp benen utan att de gick helt sönder hällde osteologerna på ett stärkande medel för att stabilisera dem. Det stärkande medlet är ett slags lim som används av konservatorer och fungerar på flera sorters material. Några tänder fanns även kvar i underkäken vilka senare kanske kan användas för vidare analyser. Möjligtvis finns lite emalj kvar på dem vilka då till exempel skulle kunna användas för strontiumanalys, det vill säga ta reda på var individen växt upp, eller för att ta reda på kön.
På grund av att benen är så dåligt bevarade är det svårt att bestämma ålder och kön. Det man kan säga är dock att det är en ung individ, kanske i tonårsåldern. Benen är tyvärr även för dåliga för att datera genom C-14 analys. Inga gravfynd återfanns vilka i annat fall kanske hade kunnat säga något om dateringen. En rostfärgning bredvid bäckenet kan möjligtvis ha varit en gravgåva som rostat sönder genom åren. Graven ligger i nord-sydlig riktning vilket indikerar att den troligen är förhistorisk, det vill säga järnåldern eller tidigare. Runt hela graven syntes avtryck av bortplöjda stenar, det vill säga att graven haft en kantkedja av stenar.
 Bild från utgrävningarna av bastion Drottningen. Port till kasemattens östra förrådsrum. Underlag till tröskel i form av skifferhällar. Östra dörrposten fanns bevarad; den var västra bortbruten. Utanför porten fanns en kullerstensläggning. Idag är det svårt att föreställa sig Kristianstad som en fästning, omgiven av höga vallar, bastioner och vattenfyllda gravar. Men spår av stadens konfliktfyllda förflutna finns nära – dolda under markytan. Under våren 2022 gjorde Sydsvensk arkeologi en arkeologisk undersökning intill Vattenverket. Då frilades rester av 1700-talets stora befästningsverk, en murad kasematt med plats för sex kanoner. Föredraget visar vad som hittades – och ger förslag på hur ruinerna skulle kunna synliggöras och användas. Under arkeologidagen 2022 föreläste Claes Pettersson om undersökningarna av Kristianstads befästningar på Regionmuseet Kristianstad. Nedan kan du läsa PDF:en från föredraget och lära dig mer om de spännande undersökningarna. 
|
Kategorier
All
|
RSS Feed