I november 2017 genomförde Sydsvensk Arkeologi en undersökning utanför Forestad, 7 km norr om Röstånga i Skåne (lokal 5 inom Råvattenprojektet Etapp 2). Då påträffades två brunnar som grävdes ut och provtogs för datering och miljöanalys. Analyserna är nu klara och resultaten motsvarar förväntningarna.

​Brunnarna låg ungefär 30 meter från varandra längs med områdets södra del. I den östra och något större brunnen påträffades ett antal träföremål, bland annat en fragmenterad träkåsa. Denna har nu daterats med 14C-metoden till 640-770 e. Kr. (1327+/- 31BP). Den mindre brunnen kunde med 95,4 % sannolikhet dateras till 640-770 e.Kr. (1334+/-28BP), det vill säga samma som träkåsan. Men eftersom dateringen av kåsan i själva fallet avser tiden då trädet (som kåsan är gjord av) fälldes, bör den mindre brunnen tolkas som äldre. Kanske grävdes den stora brunnen efter att den mindre hade sinat?

Från brunnarna togs också små jordprover för pollenanalys. Leif Björkman på Viscum pollenanalys & miljöhistoria har utfört analysen. Här följer en kortfattad sammanfattning av resultaten:
Det omgivande landskapet var mosaikartat och bestod av såväl skogsdungar som betesmark och åker. Skogsdungarna bestod av lövblandskog med lind, ek och hassel. Den höga alfrekvensen påvisar att det i närheten fanns omfattande bestånd med alkärr eller aldominerad sumpskog. Troligen förekom det också en del björk i den fuktpräglade skogen. Den höga gräsfrekvensen visar att det i omgivningen fanns betydande partier med öppen betesmark. Detta styrks av hög förekomst av svartkämpar och älgört. Det påträffades även pollenkorn från sädesslag i båda proven. Förekomsten av pollen från sädesslag belägger att det har odlats på platsen. Även fynd av pollen från olika ogräsarter och andra åkerindikatorer som bl.a. smörblommor, lomme/penningört, gråbo/malört, mållväxter och syror påvisar odlad mark.

​Miljöanalysen tillsammans med de arkeologiska resultaten antyder att vi befinner oss i utkanten av en boplats från yngre järnålder. Det är inte ovanligt att det förekommer ansamlingar med brunnar, gropar och härdar strax intill bebyggelsen. Förmodligen har husen legat alldeles strax norr om undersökningsområdet.

Råvattenprojektet
Nu är det ungefär två månader sedan vi avslutade fältarbetet på Ringsjöbaden inom Råvattenprojektet, Stehag. Förutom att en massa prover ska förberedas och skickas till olika specialister skall också fynden registreras in i en databas. Vid stenåldersgrävningar utgör fynden en central del i den arkeologiska analysen varför det är av vikt att materialet så fort som möjligt registreras, packas i lådor och märks upp med etiketter.
Registreringen innebär att en rad olika kriterier måste bestämmas för varje enskilt fynd. För t.ex. flinta finns utarbetade sorteringsscheman som vi förhåller oss till. Ta flintspånet som exempel (figur 1). För att ett flintavslag ska kallas spån måste det uppfylla vissa kriterier, bl.a.:

1. Det måste vara minst sju mm brett. Är det smalare kallas det mikrospån.
2. Det måste finnas minst en rygg som löper någorlunda parallellt med kanterna.
3. Längden måste vara minst den dubbla bredden.

Sedan finns ytterligare attribut som det ska tas hänsyn till:

​1. Är spånet helt eller fragmenterat, och i så fall, vilken del av spånet är det?
2. Har spånet bearbetats på något sätt, t.ex. med retusch?
2. Är det bränt?
3. Har det en patinering?
O.s.v. o.s.v.

Efter att attribut registrerats till fynden (i detta fall flinta) och hela materialet sammanställts, går det exempelvis att analysera attributen tillsammans med deras rumsliga egenskaper, det vill säga var flintan ligger på lokalen (deras X, Y och Z värden). Detta görs i ett så kallat GIS-program.  Genom att söka ut bestämda attribut för flintan går det att sammanställa spridningskartor över flintans rumsliga uppdelning.
Ett exempel på en spridningskarta är kartan till höger (figur 2). Denna visar Ringsjöbaden och all flinta som är insamlad där. Flintan visas i två grupper, de blå prickarna visar flinta vars vikt motsvarar 4 gram eller mindre och de röda visar flinta med en vikt på 5 gram eller mer. Flintan som väger 4 gram eller mindre ligger utspridda över hela lokalen, medan flinta med en vikt på 5 gram eller mer till större del ligger i kluster. Ett stort sådant kluster går att se i lokalens norra del. Anledningen till att flintans vikt är så uppdelad över lokalen kan bero på många faktorer. En möjlig faktor kan vara att lokalen ”städats” under tiden den användes. Det vill säga att människor plockat upp de större bitarna flinta och slängt dem på en och samma plats. Förhoppningsvis kommer de vidare studierna av materialet ge svar på detta och mycket mer.

I måndags startade den sista slutundersökningen inom Råvattenprojektet. Den här gången befinner vi oss strax utanför Forestad,  7 km norr om Röstånga i Skåne.

​Lokal 5, eller Dammsgården, består av en långsmal bit åker mellan en uträtad bäck och Kolemavägen. Lokalen sträcker sig i Ö-V riktning och sluttar svagt ned mot bäcken, som idag ser ut som ett igenväxt dike. 

Vid utredning och förundersökning påträffades stora gropar med mycket sot, kol och eldpåverkad sten. Dom enda fynden som vi kunde koppla till groparna då var bitar av järnmalm. Kanske hade någon form av järnframställning skett på platsen. 

Nu när schaktningen är avklarad kan vi konstatera att de arkeologiska anläggningarna ligger samlade i ett stråk längs med den norra delen av lokalen, som ligger lite högre upp. Nere på strandkanten påträffades två brunnar. Båda har bevarat trä i botten, varav ett kärlfragment och vi misstänker att de är från järnåldern eftersom varken tegel eller yngre rödgods har påträffats i fyllningen, vilket isåfall skulle indikera 1600-1700-tal.

I den västra delen, precis intill den uträtade bäcken schaktade vi fram en rejäl stengrund. Då såg vi också att dikeskanten hade stensatts med stora stenblock. Vi misstänker nu att det handlar om grunden till en kvarnbyggnad, möjligen från 1600-talet (därav osäkerheten med brunnarnas datering). I källorna finns nämligen belägg för att Dammsgården också härstammar från det århundradet. I kartmaterialet syns dock ingen byggnad på platsen men de äldsta kartorna över området härstammar från början av 1800-talet och då kan kvarnbyggnaden redan ha tagits ur bruk och raserats. Kanske kan äldre skriftliga källor ge mer information, men det får vänta tills efter att fältarbetet är avslutat.

Ringsjöbaden, Råvattenprojektet, Stehag.
I förra veckan avslutade vi lokal 44. Totalt blev det ca 2600 fynd där majoriteten var slagen flinta. Men vi hittade även en stor mängd hasselnötskal och sju stycken djurben, trots att bevaringsförhållanden för ben var dåliga. Detta ger en extra dimension till fyndmaterialet och kommer vara till stor hjälp för att förstå denna stenåldersplats.

Ringsjöbaden består i huvudsak av ett ganska tunt fyndförande sandlager, som på 1,2 meters djup ligger överlagrat av mörkbrun gyttja/torv och flygsand. Genom att dela in ytan i mindre enheter kunde vi handgräva en stor del av ytan och på så sätt få med alla viktiga fyndkoncentrationer och olika typer av miljöer. Genom att sedan mäta in alla fynd med millimeterprecision skapade vi en slags tredimensionell bild av platsen. Ett höjdparti i N-S riktning trädde fram och tolkas som spåren av en sandrevel. Det är på denna sandrevel som nästan alla fynd deponerats. Frågan är om sandreveln fungerat som boplats under en längre tid eller om man uppehållit sig här under kortare perioder när fisket var som bäst. 

Nu väntar många timmars rapportarbete och det ska bli spännande att se om våra teorier från fält håller efter att alla analyser gjorts.

Undersökningen av lämningarna på Fairyhill är nu avslutad. För att summera grävningen kan vi konstatera att vi grävt en ganska intensivt utnyttjad yta, men att aktiviteterna som ägt rum här var ganska perifera i förhållande till den egentliga boplatsen där man haft sina bostadshus. Ett tidigare känt boplatsläge som använts både under tidigmesolitikum och tidigneolitikum var belägen i närheten men det finns även fler kullar i närområdet där man kan tänka sig att det varit lämpligt att anlägga en boplats, t.ex. kullen där gården Fairyhill ligger idag.

I nuläget är det svårt att säga mycket om dateringen av lämningarna inom undersökningsområdet, mer än att den relativt ringa fyndmängden pekar främst mot neolitikum, men i viss mån även mot mesolitikum. Detta är i linje med de C14-dateringar som genomfördes vid förundersökningen och som visade på tidig- och mellanneolitikum. Då liksom nu påträffades de flesta fynden av flintföremål i ett lager som verkar vattenpåverkat och som legat över en del av ytan i öster. Det undersöktes bland annat genom en noggrann genomsökning av ytan (se foto). Lagret ligger över de lägst liggande delarna av området, nära en tidigare våtmark. Kanske har området varit översvämmat eller i alla fall vattensjukt i perioder.
Andra fynd har gjorts i igenfyllda gropar och rännor. Exempelvis hittade vi i en grop ett avslag som slagits av från kanten av en slipad flintyxa (se foton), och i en ränna påträffade vi ett par skrapor (se foto) som kan ha använts vid skinnberedning eller vid bearbetning av något annat material. Allt fyndmaterial vi påträffat inom ytan består av flinta. Inga fynd av keramikskärvor eller djurben har gjorts, vilket annars brukar vara vanligt på boplatser från stenåldern. Detta säger oss att antingen är bevarandeförhållandena på platsen dåliga för dessa typer av material eller så har man inte hanterat keramikkärl eller djurben (dvs. måltidsrester eller slaktavfall) här. Om det senare stämmer säger det en hel del om hur platsen använts. Om man inte intagit några måltider alls här har platsen varit vikt för specifika aktiviteter.

Vad har man då gjort här i det som troligen utgjorde utkanter av en boplats? Var det här man höll sin boskap under den tidiga delen av neolitikum, nära våtmarken på de naturligt öppna våtmarksängarna? Detta är en möjlighet. Vi har också kunnat konstatera ett par troliga huslämningar, en längst i väster och en längst i öster (närmast den tidigare kända boplatsen). Båda husen var relativt små och av en tidig typ, s.k. tvåskeppiga stolphus. Det återstår att datera dem, men de kan ha utgjort någon form av enklare bostad eller uthus. Några enstaka hyddor kan också ha lämnat spår i form av rännor i området, men dessa tolkningar är än så länge lite osäkra. Om man bott på platsen, om än tillfälligt, bör någon form av hushållsavfall i form av ben och keramik ha hamnat i närliggande gropar och liknande. Men det har det alltså inte. Återigen kan avsaknaden av den typen av spår bero på att man alls inte bott på platsen eller att bevaringsförhållandena är dåliga.

Det är således osäkert om man bott inom området, men klart är att man eldat på platsen. Flertalet lämningar efter eldplatser finns över hela ytan och speciellt koncentrerade var dessa på sluttningen intill en gammal bäckfåra. Efter undersökning schaktade vi bort det vattenpåverkade lagret med grävmaskin, och under ytterkanten på lagret framkom ytterligare spår av eldplatser. Bäckfåran har dock nog inte haft rinnande vatten mer än tillfälligt under den tid människor vistats på platsen – själva bäckfåran visade sig troligen vara av väldigt hög ålder, kanske bildades den av rinnande vatten i samband med att inlandsisen smälte i området (se foto). Under mesolitikum och neolitikum kan den gamla bäckfåran fortfarande utgjort avrinningsområde för de närliggande kullarna, men det kan ha tett sig mer som en sankmark än en öppen bäck under större delen av dessa perioder. Nu återstår att analysera innehållet i eldplatserna, för att se om det finns rester av förkolnade makrofossil i form av hasselnötsskal, sädeskorn eller andra fröer som kan ge ledtrådar till vad man gjort här vid den gamla bäcken.

Nu återstår bearbetning och analys av materialet och så småningom kommer en rapport som kommer att kunna laddas ner här på hemsidan.
 
 
 

Ringsjöbaden, eller lokal 44 inom Råvattenprojektet, ligger ett stenkast från Ringsjön i centrala Skåne. Under förundersökningen påträffades ett tunt sandlager med fynd som har daterats till 6000-7000 f.Kr. d.v.s. mesolitikum (eller jägarstenåldern). Fyndlagret, som ligger på 1,2 meters djup, inklämt mellan gyttja och torv, varierar i tjocklek mellan 0,5-7 cm.

​Eftersom den tunna gyttjan under fyndlagret måste ha bildats under vatten är en av våra viktigare frågeställningar huruvida fyndlagret är resterna av aktivitet på land eller ett så kallat utkastlager, alltså att fynden vi hittar är sådana som kastats i vattnet från en intilliggande strand. För att komplicera bilden ytterligare skulle en förklaring också kunna vara att boplatsen eroderat ut över gyttjan under påverkan av vågor, strömmar och olika vattenstånd. För att svara på frågan krävs en analys av platsens miljö och geologiska formation. En viktig del av utgrävningen av lokal 44 blir alltså att dokumentera och beskriva fyndmiljön – Ser lagerföljden likadan ut över hela ytan? Hur ser fyndspridningen ut?

Vi har redan börjat ana mönster i fyndspridningen. På vissa ytor är koncentrationen mycket hög medan andra är nästan tomma. Den talrikaste fyndkategorin är så kallade mikrospån, små tunna bladliknande flintavslag. Av mikrospånen tillverkades mikroliter (pilspetsar) men än så länge har inga sådana påträffats. Hur kommer det sig? Vi har i skrivandets stund samlat in 600-700 flintfynd och det kommer bli många tusen till. Förhoppningsvis är några av dessa mikroliter.

Undersökningen av anläggningarna på platsen vid Fairyhill utanför Stehag har kommit en bra bit på väg och vi börjar få lite bättre grepp om lämningarna. Fram träder bilden av en intensivt utnyttjad yta som dock verkar ha använts för relativt perifera aktiviteter. Vi befinner oss alltså i utkanten av eller i närheten av en boplats. Vi har inte hittat några tydliga spår av hus – förutom ett mindre stolphus på den västra höjden (se foto). Möjligen utgör några av de rännor och enstaka stolphålspar vi undersökt lämningar efter någon hydda, vilket bekräftar bilden av mer tillfälliga vistelser och perifera verksamheter.

Möjligen är vårt område en verksamhetsyta som hört till den redan kända tidigneolitiska boplatsen några hundra meter österut, som undersöktes på 1980-talet. En annan möjlighet är att det legat ytterligare en boplats på höjden rakt söderut, där gården Fairyhill ligger idag. Det kan vi inte undersöka, men det är ganska troligt. Det är ju den högsta höjden i närområdet och låg nära vattenresurserna.

Just vattnet kan vara anledningen till att man haft verksamheter på platsen. Norrut, nedanför sluttningen låg våtmarken kring mossen som bildats efter den igenväxta fornsjön och det var inte långt till Ringsjön. Vi har även en koncentration av lämningar nära en gammal bäckfåra som runnit genom området, som bland annat visar att man eldat mycket på sluttningarna kring denna. Överhuvudtaget verkar man ha eldat mycket på denna plats, då vi påträffar träkol i nästan varje anläggning som vi undersöker. Närheten till vatten och de öppna ytor som bildats vid våtmarken gör att platsen var lämplig för djurbete. Att man eldat tyder på att man vistades här och hade behov av ljus och värme, kanske för att värma sig och för att tillaga måltider på platsen. Så vår hypotes att platsen kan ha haft med boskapsskötsel under den tidiga delen av neolitikum att göra står sig än så länge.

De fåtal fynd vi påträffat består främst av flintavslag men även av flintföremål som någon skrapa och några spån (se foto). Fynden kan dateras både till mesolitikum och neolitikum och tyder på att platsen utnyttjats under lång tid.