Figur 3. Fredrik banar av kulturlagret med grävmaskin.

Gropar som hittades grävdes ut och dokumenterades, och det samlades in jordprover för att ta reda på om det finns något växtmaterial bevarat, och för att få material till kol14-dateringar på anläggningarna. 

Brunnarna som framkom i kulturlagret fick en mer omfattande provtagning där det både togs vanliga jordprover, och pollenprover. Då brunnar oftast är generellt syrefattiga och vattenmättade är oftast bevarings-förhållanderna goda för bland annat pollen, växtmakrofossiler och subfossila insekter. Ett pollenprov från en brunn kan ge en bra indikation på växtligheten runt om brunnen såg ut, då brunnar oftast brukar stå öppna under en längre period där pollen kan deponeras inuti brunnen.  

Runt om kulturlagret fanns det gropar, stolphål och härdar. Ett antal av dessa undersöktes och det visade sig att många av dom innehöll både djurben, keramik och flinta. I en av härdarna hittades det Östersjökeramik, som oftast återfinns i vikingatida och tidigmedeltida anläggningar. 

Nu väntar vi spänt på resultat av olika analyser och  rapportarbetet vidtar.

I ett tidigare blogginlägg berättade vi om undersökningarna vid kyrkorna Högestad, Hedeskoga och Baldringe norr om Ystad och om resultaten därifrån. Nu har vi även varit med på dräneringsarbetet vid Sövestad kyrka. Det blev många spännande resultat, mycket på grund av att schakten söder om kyrkan var tvungna att grävas djupa för att dräneringsrören skulle få lutning. Detta bidrog till att ett stort antal gravar återfanns från flera olika tidsperioder. Totalt påträffades 13 gravar varav vi tillvaratog 12 stycken som nu ska analyseras vidare. Många av gravarna kan troligen dateras till tiden innan det äldsta vapenhuset som byggdes på 1400-talet. Flera av dem låg med överkroppen under grundmuren på vapenhuset vilka då begravts innan byggnaden varit på plats. De äldre gravarna var ofta söndergrävda av yngre eller av senare arbeten som skett vid kyrkan. Två gravar var placerade precis ovanpå varandra så att deras bäcken nästan låg i varandra. Hur har dessa individer blivit begravda? Den ena har tydligt varit svept med tyg, men har den andra också varit det? Är de begravda i samma kista samtidigt eller precis ovanpå varandra vid olika tillfällen? I så fall måste den första graven varit väl markerad för att detta skulle kunna hända.


En väldigt ovanlig grav återfanns i Sövestad. Det ovanliga med den är de så kallade huvudstenarna eller kuddstenarna. Det är stenar som är placerade på varsin sida huvudet för att möjligtvis stötta upp en kudde som huvudet låg på. Stenarna var plana mot huvudet och skapade på så sätt ett eget rum för skallen. Vi tror att graven har en väldigt tidig datering, både på grund av kuddstenarna och att händerna ligger utmed kroppen i armställning A (mer om armställningar kan ni läsa om i förra blogginlägget). Det har bara återfunnits några enstaka exempel på denna gravtyp i regionen - från Lund, en nyligen utförd undersökning i Tings Nöbbelöv söder om Kristianstad och på St. Clemens kyrkogård i Köpenhamn (se bland annat Jensen 2019). Paralleller kan återfinnas i Storbritannien och frågan är om detta gravskick är något som är inflyttat tillsammans med den begravda individen. Denna grav kan vara äldre än stenkyrkan vilket i så fall innebär att det funnits en föregångare i trä, precis som i Baldringe. Fler möjliga tidiga gravar återfanns i Sövestad vilket också bidrar till tankarna om en tidig träkyrka. Vidare kommer prov för kol-14 datering skickas i väg vilket kommer ge en bättre förståelse kring gravarnas datering.

​Vid nedläggning av dränering är schakten ofta inte djupa, men eftersom rören måste luta så att vattnet kan rinna ut kommer man vid vissa ställen ner på ett lite större djup. Det är här gravarna har dykt upp. Nu för tiden läggs gravarna ner på ungefär 1,6 meters djup, men denna standard fanns inte förr. På en meters djup vid Baldringe kyrka återfanns två relativt välbevarade gravar som med tanke på hur armarna är placerade verkar ha en väldigt tidig datering. Armställningar har länge uppfattats som ett sätt att kunna datera gravar där fyra typer har kunnat identifieras, se figur nedan. Denna typindelning ska mer ses som generella mönster än exakta sanningar. Armställning A dateras till tiden fram till 1200-tal, B förekommer 1000–1100-tal men är sedan dominant fram till 1350, armställning C och D kommer sedan att dominera från 1350 medan D dominerar från slutet av 1400-talet (för mer information, se bland andra Redin 1976 s. 179 och Kieffer-Olsen 1993 s. 73). På gravarna vid Baldringe kyrka ligger armarna utmed kroppen och har därför preliminärt daterats till 1000–1200-tal. Detta är väldigt intressant då kyrkan i Baldringe antas vara byggd på 1100-talet. Ett dendrokronologiskt prov som är taget från en av bjälkarna i långhuset har daterats till 1132. Prov för kol-14 datering har tagits från skeletten och vi väntar med spänning på den exakta dateringen av gravarna. Kan gravarna varit nedgrävda innan stenkyrkan byggdes? Kan det då ha stått en tidigare kyrka i trä på platsen? Detta är spännande frågor som kan bidra till förståelsen av platsen och hur den använts. 

​

​En grav återfanns även vid Hedeskoga kyrka på ungefär 1,2 meters djup. Personen har blivit begravd i en träkista där spår av träet var synligt i den blöta, leriga jorden. Spikar låg runt om hela skelettet och markerade tydligt hur stor kistan varit. I denna grav låg armarna över magen i en 90-gradig vinkel, det vill säga i armställning C. Graven har därför preliminärt daterats till 1350–1400-tal. Även här kommer kol-14 prover skickas för datering för att få en mer exakt datering. På detta skelett syns skador och frakturer som läkt ihop och vidare analyser får visa vad som har hänt personen i fråga. 

Närmast kommer gravarna att analyseras av vår osteolog, bland annat för att kanske kunna bestämma kön, ålder och skador eller sjukdomar som har förändrat skelettet. Detta kan visa på vad som har hänt personen i livet och i en liten skala berätta hur människorna som bodde i närområdet hade det. Vi ser också med spänning på vilka resultat som ska komma från undersökningen vid Sövestad kyrka. 

När man genomför en så kallad arkeologisk förundersökning gäller det att på kort tid bilda sig en uppfattning om en fornlämning. Hur pass välbevarade är de lager och anläggningar som döljs under dagens markyta? Kan man påträffa fynd som daterar och kanske berättar något om aktiviteter och kontaktmönster i forna tider? Finns det förutsättningar att hämta in prover till olika naturvetenskapliga analyser och den vägen få kunskap om t.ex. födoval, odling, jakt och kreaturshållning – kort sagt livsmiljön för dåtidens människor?

Det är mycket att tänka på, för det är nu man skapar kunskapsunderlaget inför en eventuell kommande fullskalig utgrävning. Bland de många metoder som utnyttjas finns metalldetektering. För i åkrarnas ploggång, på de forna markytorna och ”inne” i sedan länge försvunna hus ligger ännu de små tingen. Föremål som tappats, glömts eller kasserats. Saker som kan ge oss viktiga ledtrådar och föra oss in på just de berättelser och de frågor som ger arkeologin det viktiga köttet på benen. De direkta kopplingarna till människor som befolkat boplatser, byar och gårdar.

I övergången mellan april och maj 2020 genomförde Sydsvensk Arkeologi en förundersökning på platsen för fem gårdar i den vid 1800-talets början utskiftade landsbyn Yngsjö. Idag ligger bara en modern villa samt två stora ekonomibyggnader på platsen; de senare vad som återstår av Tofta gård. Men för drygt tvåhundra år sedan får vi tänka oss ett gytter av hus; tre- och fyrlängade skånegårdar kompletterade med några enklare gatehus.

Vi grävde sammanlagt sjutton schakt med grävmaskin i denna vidsträckta fornlämning där man nu börjat planera för bostadsbebyggelse. De huslämningar i form av lergolv, grunder och raseringslager som påträffades frilades och mättes in, men lämnades intakta inför framtida arkeologiska insatser. Fast dessförinnan samlades eventuella fynd in och lämpliga prov togs. Dessutom genomfördes metalldetektering omsorgsfullt över dessa titthål ner i den forna byn. Resultatet blev över förväntan – men så har också människor bott på platsen under århundraden!

I det följande presenteras några föremål tillsammans med de frågor de väcker. Du som läsare får tänka på att vi befinner oss i början av vårt arbete – analyser, konservering och vetenskaplig bearbetning av materialet från Yngsjö har bara inletts. Men likväl finns det skäl att visa fram några av de ting som dök upp; inte minst för att visa hur komplext det förflutna kan vara. Även en till synes ”vanlig” landsby kan innehålla överraskningar och oväntade berättelser!

​Det allra första fynd som togs fram med hjälp av metalldetektor på platsen för den forna gård 3 i Yngsjö var ett tunt, tillbockat myntliknande föremål. Efter konservering stod det klart att det inte handlade om någon vanlig slant, utan om en så kallad räknepenning av mässing. Den var avsedd att utnyttjas på ett räknebräde för olika enklare beräkningar; ungefär som man använder en kulram. Just den här jetongen var sannolikt präglad i Paris omkring år 1500, ett ursprung som också antyddes av de franska liljor som pryder räknepenningens bildfält. Det handlar om en föremålskategori som ofta dyker upp vid arkeologiska undersökningar på platser där man ägnat sig åt handel och köpenskap. Men vad gör den då i Yngsjö by? Kanske är svaret enklare än vad vi föreställer oss? För den som drev ett större jordbruk i 1500-talets Skåne var – liksom bönder i vår egen tid – tvungen att kunna göra beräkningar och uppskattningar av allehanda slag. Man vill gärna tro att kunskaper i grundläggande matematik var en färdighet som många i samhället besatt.

Vad säger då de ”riktiga” mynten från Yngsjö; kan de datera de olika gårdarna? Svaret på den frågan blir ett lite svävande, i nuläget inte helt övertygat Ja. Klart är att de äldsta mynten påträffades i tomterna till de centralt belägna gårdarna 4 och 5. Vårt enda medeltida mynt präglades i Lund under kung Erik Menveds regeringstid (1286 – 1319). Det påträffades bland resterna efter vad som sannolikt varit en bostads- eller möjligen kökslänga i en föregångare till gård 5. I närheten hittades även en tvåskilling; ett silvermynt från Christians 4:s dagar, närmare bestämt år 1618. Ytterligare ett silvermynt, fast från den svenska tiden, påträffades i form av en 5 öring från 1702. Myntet tillverkades alldeles i början av Carl XII:s regeringstid, när finanserna var goda och krigsmakten segerrik. Silverhalten är hög och slanten är välgjord. Kontrasten mot ett annat mynt, funnet i den västra delen av undersökningsområdet (gårdarna 2 och 3) är slående. Bara tretton år senare präglades det första nödmyntet, en enkel kopparslant med det nominella värdet av 1 daler silvermynt. Nu befann man sig i efterspelet till katastrofen vid Poltava; de svenska vapnen var inte längre framgångsrika och imperiet vacklade. Ekonomin utgjorde inget undantag därvidlag. Dessa båda mynt ger på så vis en talande illustration till den svenska stormaktens nedgång och fall.

Vid den första förundersökningen 2019 hittades en hårt sliten knapp där man kunde ana, snarare än se ett monogram under en krona. Carl XII:s namnchiffer. Knappen kunde identifieras såsom härrörande från en karolinsk officersuniform där dess plats varit på västen. Självfallet väckte detta oansenliga lilla föremål en rad frågor. Vem i Yngsjö kunde ha burit den uniformen? Genom att söka i Genralmönstringsrullan för 1719 kunde tre soldater identifieras. Livkompaniet vid Södra Skånska Kavalleriregementet hade tre rusthåll i Yngsjö by. På nr 98 fanns Anders Bengtson Löfberg, en 24-årig skåning med två tjänsteår bakom sig. Nr 99 innehades av Nils Persson Gresberg, 21 år gammal och nyantagen. Både dessa unga män får betraktas som ersättningsmanskap efter de oerhörda förluster som armén lidit under Det Stora Nordiska Kriget vilket nu gick mot sitt slut. Den tredje soldaten däremot, den trettioårige Per Persson Elman, var en veteran med tio års tjänstgöring i Carl XII:s armé. I rullan står noterat att han kämpat under Magnus Stenbocks befäl i kriget 1709 – 1710. Kanske hade han deltagit i det avgörande slaget om Helsingsborg? Självfallet kan man inte bevisa att just denne Per Elman burit den väst som knappen kommer från, dessutom var han ju ”bara” en indelt knekt – inte en officer. Men förstås kan begagnade klädesplagg byta ägare, speciellt i krigstider. Vad som emellertid är verkligt intressant är att se hur mycket ett enstaka fynd kan betyda för berättelsen om en plats som Yngsjö och dess invånare. Den lilla knappen inspirerar till fortsatt forskning kring personhistoria i ett 1700-tal som inte känns riktigt lika avlägset.

Västknappen från den karolinska officersuniformen utgör en första ledtråd in i en spännande historia. Men vi har ytterligare en liten knapp av militärt ursprung som sannolikt bär på en udda berättelse. Dess motiv är lätt att identifiera – Guds lamm framför en korsfana. Ett välbekant landskapsvapen. Den härrör från en uniform m/1815 från det fyra år tidigare upprättade Gotlands Nationalbeväring; landets första förband sammansatt av värnpliktiga soldater. Regementet tillkom i efterspelet till den ryska ockupationen av ön under kriget 1808 – 1809. Man utrustades med vad som fanns att tillgå, bland annat engelska flintlåsgevär; den typ som kallades Brown Bess i den engelska armén. Dessutom försågs reservisterna med pikar av m/1697 – något ganska anakronistiskt i napoleonkrigens Europa. Men åter till vårt lilla fynd från Yngsjö. Hur har en uniformsknapp från ett på Gotland baserat förband kommit att hamna i jorden vid Tofta gård i Yngsjö? Kan man spåra några personliga kopplingar, t.ex. mellan de indelta soldater som levde sina civila liv i byn och någon värnpliktig från ön ute i Östersjön? Här finns en uppgift att ta sig an för den som släktforskar!

I tillägg till några blykulor, ammunition avsedd för 1600- och 1700-talets ryttarpistoler, togs ytterligare ett vapenrelaterat föremål tillvara – en karaktäristisk beslagsplatta från ett armborst. Här spelade turen in. För i den färska jordytan, efter att grävmaskinen dragit av ytterligare 10 cm av ploggången, låg en benbit som lyste vitt. Och inte nog med det; den var försedd med ett inskuret kryssmönster! Hade benet legat bara några centimeter över det lergolv vi nu rensade fram hade det för alltid försvunnit i schaktmassorna. Man ska ha lyckan på sin sida ibland! Nå, föremålet var drygt 14 cm långt och försett med borrade hål och en grund längsgående skåra på den svagt välvda skådesidan. Kryssmönstret fanns alltså på undersidan? Märkligt, kunde det tyckas. Men de inskurna fårorna var inte avsedda att synas; de skulle få limmet att fästa bättre mot stocken till ett armborst. För den rätt oansenliga benplattan har suttit i framkant på stockens översida, just där strängen passerar vid skott. Dateringen ligger ganska sent, sannolikt i 1500-tal och det faktum att man använt ben istället för horn är rätt talande. Frågan är om inte detta bondevapen varit mer avsett för jakt än bruk i krigstid? Armborstet har fungerat väl om man jagat småvilt som t.ex. ekorrar och andra pälsbärande djur. En annan aspekt är att armborstet är tyst och diskret. Det avger varken knall eller krutrök vilket vore en avgjord fördel för den som tänkte ägna sig åt lite tjuvskytte i ett godslandskap…

Godset i detta fall är det närbelägna Vittskövle som historiskt haft ägarintressen i Yngsjö by. Och till godset bör även grävningens mest udda fynd kopplas. Det handlar om ett fint utfört och noga dekorerat bronsföremål, skålat och med ena änden avrundad medan den andra är öppen. Det är försett med fästet till någon form av gångjärn eller led. Spår av lödning längs kanten visar att fyndet utgör ena hälften av ett föremål som brutits itu. Men vad? Svaret var överraskande – på engelska Portable Antiquities Scheme (PAS) finns exakta paralleller till vårt fynd avbildade. Det rör sig om ett skydd till sadelknappen på en praktsadel av bästa kvalitet med datering i 1500-/ 1600-tal! Inte precis vad man förväntar sig i en nordöstskånsk bondby. Men som sagt, Vittskövle slott ligger inte långt borta och gissningsvis är det dit man bör blicka i det här speciella fallet. 

Det sista föremålet vi berättar om den här gången är ett märkligt, men skamfaret litet lock. Det är tillverkat av en kopparlegering, försett med punsade hål och en liten kedja. Längs kanten finns flikar som varit böjda om något, exempelvis en rund träbit. Detta var en gång på 1700-talet locket till en pipa, en anordning som medgav rökning men som minskade brandfaran då glöden effektivt stängdes inne i piphuvudet. Om man tittar noga på avbildningar av rökande män från tiden finns ofta dessa små piplock avbildade. Men det är inte helt enkelt att identifiera de illa medfarna resterna av ett dylikt lock!

Ovanstående exempel visar hur fynden hjälper till att fylla ut berättelsen om landsbyn och dess gårdar. Vissa antaganden kan bekräftas medan det tillkommer oväntade kopplingar och nya frågeställningar. De små tingen spelar en viktig roll när vi vill försöka förstå det förflutnas komplexa landskap!

• Stort tack till Tobias Bondesson, Sven Engkvist, Olof Heimer och Rolf Warming för ovärderlig hjälp vid identifieringen av föremålen!

​Figur 1. Storskifteskarta över Yngsjö by år 1800. De undersökta gårdstomterna har nummer 2,3,4,5 och 6. Klicka på bilden för att zooma.

Vellinge kommun byter ut dag- och färskvattenledningar i delar av Skanör som ligger inom området för det medeltida stadsområdet (inklusive området för Skånemarknaden). Området ligger också inom riksintresseområde för kulturmiljövården. Sydsvensk Arkeologi utför i samband med ledningsarbetena en arkeologisk undersökning i form av schaktningsövervakning. Syftet är att dokumentera eventuella anläggningar och kulturlager som framkommer vid grävningsarbetena. Schaktningsövervakningen startade den 9:e oktober 2019 och beräknas pågå till midsommar 2020. I skrivande stund (2020-01-15) har cirka 500 meter av totalt 1300 löpmeter schaktats, d.v.s. 38 %.
Grävningsarbetena inleddes med schaktning i Östergatan, från Södergatan i söder och mot Norregatan i norr. Därefter började man om i söder, denna gång i Mellangatan. Därefter kommer man gräva i Västergatan med början i söder för att till slut lägga ner ledningar i Norregatan.
De första 180 metrarna av Östergatan (från söder räknat) var tomma på kulturlager och anläggningar. Här fanns dock ett uttorkat våtmarkslager längs med stora delar av sträckan.
När schaktningen passerat Hamngatan försvann våtmarkslagret och istället började det komma kulturlager och anläggningar, framförallt lerbottnar (totalt 35 stycken) men även stolphål och gropar samt två träkonstruktioner i form av fyrsidiga ramar av plankor med ett torvliknade lager med ben i fyllningen. Keramik i form av yngre svartgods och äldre rödgods tillvaratogs också.
Den skarpa gränsen mellan området med lerbottnar och den söder därom anläggningstomma ytan kan förklaras med att det varit för vått för att kunna användas för marknadsaktiviteter. På Skånska rekognosceringskartan från tidigt 1800-tal kan man se ett större våtmarksområde med öppen vattenyta och en bäck som rinner åt nordost mot Höllviken just i detta område.
Hittills har man grävt cirka 500 meter i Mellangatan och än så länge har det inte framkommit några anläggningar. Stratigrafin består av bärlager till gatan och därunder sand som ser ut att vara orörd. Tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren (Mullvaden och Spelabäcken) har inte heller uppvisat några omfattande kulturlager, anläggningar eller fynd.
Med utgångspunkt i hittills utfört arbete och resultat från tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren kan man förvänta sig kulturlager och lerbottnar framförallt i de norra och västra delarna av området. I östra delarna av kvarteret Geten har det till exempel påträffats ett flertal lerbottnar tidigare, just i samma område där de nu påträffade lerbottnarna ligger.
Särskilt längs med Västergatan kan man förvänta sig ett stort antal anläggningar. Här har man tidigare undersökt en stor mängd lerbottnar och härifrån finns några av de tidigaste dateringarna, exempelvis ett mynt från tidigt 1100-tal som påträffades i leran till en lerbotten samt kulturlager med keramik från 1000-talet (Kvarteret Möllehejdan).