När man genomför en så kallad arkeologisk förundersökning gäller det att på kort tid bilda sig en uppfattning om en fornlämning. Hur pass välbevarade är de lager och anläggningar som döljs under dagens markyta? Kan man påträffa fynd som daterar och kanske berättar något om aktiviteter och kontaktmönster i forna tider? Finns det förutsättningar att hämta in prover till olika naturvetenskapliga analyser och den vägen få kunskap om t.ex. födoval, odling, jakt och kreaturshållning – kort sagt livsmiljön för dåtidens människor?

Det är mycket att tänka på, för det är nu man skapar kunskapsunderlaget inför en eventuell kommande fullskalig utgrävning. Bland de många metoder som utnyttjas finns metalldetektering. För i åkrarnas ploggång, på de forna markytorna och ”inne” i sedan länge försvunna hus ligger ännu de små tingen. Föremål som tappats, glömts eller kasserats. Saker som kan ge oss viktiga ledtrådar och föra oss in på just de berättelser och de frågor som ger arkeologin det viktiga köttet på benen. De direkta kopplingarna till människor som befolkat boplatser, byar och gårdar.

I övergången mellan april och maj 2020 genomförde Sydsvensk Arkeologi en förundersökning på platsen för fem gårdar i den vid 1800-talets början utskiftade landsbyn Yngsjö. Idag ligger bara en modern villa samt två stora ekonomibyggnader på platsen; de senare vad som återstår av Tofta gård. Men för drygt tvåhundra år sedan får vi tänka oss ett gytter av hus; tre- och fyrlängade skånegårdar kompletterade med några enklare gatehus.

Vi grävde sammanlagt sjutton schakt med grävmaskin i denna vidsträckta fornlämning där man nu börjat planera för bostadsbebyggelse. De huslämningar i form av lergolv, grunder och raseringslager som påträffades frilades och mättes in, men lämnades intakta inför framtida arkeologiska insatser. Fast dessförinnan samlades eventuella fynd in och lämpliga prov togs. Dessutom genomfördes metalldetektering omsorgsfullt över dessa titthål ner i den forna byn. Resultatet blev över förväntan – men så har också människor bott på platsen under århundraden!

I det följande presenteras några föremål tillsammans med de frågor de väcker. Du som läsare får tänka på att vi befinner oss i början av vårt arbete – analyser, konservering och vetenskaplig bearbetning av materialet från Yngsjö har bara inletts. Men likväl finns det skäl att visa fram några av de ting som dök upp; inte minst för att visa hur komplext det förflutna kan vara. Även en till synes ”vanlig” landsby kan innehålla överraskningar och oväntade berättelser!

​Det allra första fynd som togs fram med hjälp av metalldetektor på platsen för den forna gård 3 i Yngsjö var ett tunt, tillbockat myntliknande föremål. Efter konservering stod det klart att det inte handlade om någon vanlig slant, utan om en så kallad räknepenning av mässing. Den var avsedd att utnyttjas på ett räknebräde för olika enklare beräkningar; ungefär som man använder en kulram. Just den här jetongen var sannolikt präglad i Paris omkring år 1500, ett ursprung som också antyddes av de franska liljor som pryder räknepenningens bildfält. Det handlar om en föremålskategori som ofta dyker upp vid arkeologiska undersökningar på platser där man ägnat sig åt handel och köpenskap. Men vad gör den då i Yngsjö by? Kanske är svaret enklare än vad vi föreställer oss? För den som drev ett större jordbruk i 1500-talets Skåne var – liksom bönder i vår egen tid – tvungen att kunna göra beräkningar och uppskattningar av allehanda slag. Man vill gärna tro att kunskaper i grundläggande matematik var en färdighet som många i samhället besatt.

Vad säger då de ”riktiga” mynten från Yngsjö; kan de datera de olika gårdarna? Svaret på den frågan blir ett lite svävande, i nuläget inte helt övertygat Ja. Klart är att de äldsta mynten påträffades i tomterna till de centralt belägna gårdarna 4 och 5. Vårt enda medeltida mynt präglades i Lund under kung Erik Menveds regeringstid (1286 – 1319). Det påträffades bland resterna efter vad som sannolikt varit en bostads- eller möjligen kökslänga i en föregångare till gård 5. I närheten hittades även en tvåskilling; ett silvermynt från Christians 4:s dagar, närmare bestämt år 1618. Ytterligare ett silvermynt, fast från den svenska tiden, påträffades i form av en 5 öring från 1702. Myntet tillverkades alldeles i början av Carl XII:s regeringstid, när finanserna var goda och krigsmakten segerrik. Silverhalten är hög och slanten är välgjord. Kontrasten mot ett annat mynt, funnet i den västra delen av undersökningsområdet (gårdarna 2 och 3) är slående. Bara tretton år senare präglades det första nödmyntet, en enkel kopparslant med det nominella värdet av 1 daler silvermynt. Nu befann man sig i efterspelet till katastrofen vid Poltava; de svenska vapnen var inte längre framgångsrika och imperiet vacklade. Ekonomin utgjorde inget undantag därvidlag. Dessa båda mynt ger på så vis en talande illustration till den svenska stormaktens nedgång och fall.

Vid den första förundersökningen 2019 hittades en hårt sliten knapp där man kunde ana, snarare än se ett monogram under en krona. Carl XII:s namnchiffer. Knappen kunde identifieras såsom härrörande från en karolinsk officersuniform där dess plats varit på västen. Självfallet väckte detta oansenliga lilla föremål en rad frågor. Vem i Yngsjö kunde ha burit den uniformen? Genom att söka i Genralmönstringsrullan för 1719 kunde tre soldater identifieras. Livkompaniet vid Södra Skånska Kavalleriregementet hade tre rusthåll i Yngsjö by. På nr 98 fanns Anders Bengtson Löfberg, en 24-årig skåning med två tjänsteår bakom sig. Nr 99 innehades av Nils Persson Gresberg, 21 år gammal och nyantagen. Både dessa unga män får betraktas som ersättningsmanskap efter de oerhörda förluster som armén lidit under Det Stora Nordiska Kriget vilket nu gick mot sitt slut. Den tredje soldaten däremot, den trettioårige Per Persson Elman, var en veteran med tio års tjänstgöring i Carl XII:s armé. I rullan står noterat att han kämpat under Magnus Stenbocks befäl i kriget 1709 – 1710. Kanske hade han deltagit i det avgörande slaget om Helsingsborg? Självfallet kan man inte bevisa att just denne Per Elman burit den väst som knappen kommer från, dessutom var han ju ”bara” en indelt knekt – inte en officer. Men förstås kan begagnade klädesplagg byta ägare, speciellt i krigstider. Vad som emellertid är verkligt intressant är att se hur mycket ett enstaka fynd kan betyda för berättelsen om en plats som Yngsjö och dess invånare. Den lilla knappen inspirerar till fortsatt forskning kring personhistoria i ett 1700-tal som inte känns riktigt lika avlägset.

Västknappen från den karolinska officersuniformen utgör en första ledtråd in i en spännande historia. Men vi har ytterligare en liten knapp av militärt ursprung som sannolikt bär på en udda berättelse. Dess motiv är lätt att identifiera – Guds lamm framför en korsfana. Ett välbekant landskapsvapen. Den härrör från en uniform m/1815 från det fyra år tidigare upprättade Gotlands Nationalbeväring; landets första förband sammansatt av värnpliktiga soldater. Regementet tillkom i efterspelet till den ryska ockupationen av ön under kriget 1808 – 1809. Man utrustades med vad som fanns att tillgå, bland annat engelska flintlåsgevär; den typ som kallades Brown Bess i den engelska armén. Dessutom försågs reservisterna med pikar av m/1697 – något ganska anakronistiskt i napoleonkrigens Europa. Men åter till vårt lilla fynd från Yngsjö. Hur har en uniformsknapp från ett på Gotland baserat förband kommit att hamna i jorden vid Tofta gård i Yngsjö? Kan man spåra några personliga kopplingar, t.ex. mellan de indelta soldater som levde sina civila liv i byn och någon värnpliktig från ön ute i Östersjön? Här finns en uppgift att ta sig an för den som släktforskar!

I tillägg till några blykulor, ammunition avsedd för 1600- och 1700-talets ryttarpistoler, togs ytterligare ett vapenrelaterat föremål tillvara – en karaktäristisk beslagsplatta från ett armborst. Här spelade turen in. För i den färska jordytan, efter att grävmaskinen dragit av ytterligare 10 cm av ploggången, låg en benbit som lyste vitt. Och inte nog med det; den var försedd med ett inskuret kryssmönster! Hade benet legat bara några centimeter över det lergolv vi nu rensade fram hade det för alltid försvunnit i schaktmassorna. Man ska ha lyckan på sin sida ibland! Nå, föremålet var drygt 14 cm långt och försett med borrade hål och en grund längsgående skåra på den svagt välvda skådesidan. Kryssmönstret fanns alltså på undersidan? Märkligt, kunde det tyckas. Men de inskurna fårorna var inte avsedda att synas; de skulle få limmet att fästa bättre mot stocken till ett armborst. För den rätt oansenliga benplattan har suttit i framkant på stockens översida, just där strängen passerar vid skott. Dateringen ligger ganska sent, sannolikt i 1500-tal och det faktum att man använt ben istället för horn är rätt talande. Frågan är om inte detta bondevapen varit mer avsett för jakt än bruk i krigstid? Armborstet har fungerat väl om man jagat småvilt som t.ex. ekorrar och andra pälsbärande djur. En annan aspekt är att armborstet är tyst och diskret. Det avger varken knall eller krutrök vilket vore en avgjord fördel för den som tänkte ägna sig åt lite tjuvskytte i ett godslandskap…

Godset i detta fall är det närbelägna Vittskövle som historiskt haft ägarintressen i Yngsjö by. Och till godset bör även grävningens mest udda fynd kopplas. Det handlar om ett fint utfört och noga dekorerat bronsföremål, skålat och med ena änden avrundad medan den andra är öppen. Det är försett med fästet till någon form av gångjärn eller led. Spår av lödning längs kanten visar att fyndet utgör ena hälften av ett föremål som brutits itu. Men vad? Svaret var överraskande – på engelska Portable Antiquities Scheme (PAS) finns exakta paralleller till vårt fynd avbildade. Det rör sig om ett skydd till sadelknappen på en praktsadel av bästa kvalitet med datering i 1500-/ 1600-tal! Inte precis vad man förväntar sig i en nordöstskånsk bondby. Men som sagt, Vittskövle slott ligger inte långt borta och gissningsvis är det dit man bör blicka i det här speciella fallet. 

Det sista föremålet vi berättar om den här gången är ett märkligt, men skamfaret litet lock. Det är tillverkat av en kopparlegering, försett med punsade hål och en liten kedja. Längs kanten finns flikar som varit böjda om något, exempelvis en rund träbit. Detta var en gång på 1700-talet locket till en pipa, en anordning som medgav rökning men som minskade brandfaran då glöden effektivt stängdes inne i piphuvudet. Om man tittar noga på avbildningar av rökande män från tiden finns ofta dessa små piplock avbildade. Men det är inte helt enkelt att identifiera de illa medfarna resterna av ett dylikt lock!

Ovanstående exempel visar hur fynden hjälper till att fylla ut berättelsen om landsbyn och dess gårdar. Vissa antaganden kan bekräftas medan det tillkommer oväntade kopplingar och nya frågeställningar. De små tingen spelar en viktig roll när vi vill försöka förstå det förflutnas komplexa landskap!

• Stort tack till Tobias Bondesson, Sven Engkvist, Olof Heimer och Rolf Warming för ovärderlig hjälp vid identifieringen av föremålen!

​Figur 1. Storskifteskarta över Yngsjö by år 1800. De undersökta gårdstomterna har nummer 2,3,4,5 och 6. Klicka på bilden för att zooma.

Vellinge kommun byter ut dag- och färskvattenledningar i delar av Skanör som ligger inom området för det medeltida stadsområdet (inklusive området för Skånemarknaden). Området ligger också inom riksintresseområde för kulturmiljövården. Sydsvensk Arkeologi utför i samband med ledningsarbetena en arkeologisk undersökning i form av schaktningsövervakning. Syftet är att dokumentera eventuella anläggningar och kulturlager som framkommer vid grävningsarbetena. Schaktningsövervakningen startade den 9:e oktober 2019 och beräknas pågå till midsommar 2020. I skrivande stund (2020-01-15) har cirka 500 meter av totalt 1300 löpmeter schaktats, d.v.s. 38 %.
Grävningsarbetena inleddes med schaktning i Östergatan, från Södergatan i söder och mot Norregatan i norr. Därefter började man om i söder, denna gång i Mellangatan. Därefter kommer man gräva i Västergatan med början i söder för att till slut lägga ner ledningar i Norregatan.
De första 180 metrarna av Östergatan (från söder räknat) var tomma på kulturlager och anläggningar. Här fanns dock ett uttorkat våtmarkslager längs med stora delar av sträckan.
När schaktningen passerat Hamngatan försvann våtmarkslagret och istället började det komma kulturlager och anläggningar, framförallt lerbottnar (totalt 35 stycken) men även stolphål och gropar samt två träkonstruktioner i form av fyrsidiga ramar av plankor med ett torvliknade lager med ben i fyllningen. Keramik i form av yngre svartgods och äldre rödgods tillvaratogs också.
Den skarpa gränsen mellan området med lerbottnar och den söder därom anläggningstomma ytan kan förklaras med att det varit för vått för att kunna användas för marknadsaktiviteter. På Skånska rekognosceringskartan från tidigt 1800-tal kan man se ett större våtmarksområde med öppen vattenyta och en bäck som rinner åt nordost mot Höllviken just i detta område.
Hittills har man grävt cirka 500 meter i Mellangatan och än så länge har det inte framkommit några anläggningar. Stratigrafin består av bärlager till gatan och därunder sand som ser ut att vara orörd. Tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren (Mullvaden och Spelabäcken) har inte heller uppvisat några omfattande kulturlager, anläggningar eller fynd.
Med utgångspunkt i hittills utfört arbete och resultat från tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren kan man förvänta sig kulturlager och lerbottnar framförallt i de norra och västra delarna av området. I östra delarna av kvarteret Geten har det till exempel påträffats ett flertal lerbottnar tidigare, just i samma område där de nu påträffade lerbottnarna ligger.
Särskilt längs med Västergatan kan man förvänta sig ett stort antal anläggningar. Här har man tidigare undersökt en stor mängd lerbottnar och härifrån finns några av de tidigaste dateringarna, exempelvis ett mynt från tidigt 1100-tal som påträffades i leran till en lerbotten samt kulturlager med keramik från 1000-talet (Kvarteret Möllehejdan).

Det var tänkt som en enkel schaktningsövervakning. Nya dräneringar skulle placeras kring en befintlig husgrund. Egentligen ingenting komplicerat, ett rent rutinärende trots att platsen är belägen inne i Åhus medeltida stadsområde. Den typen av arkeologiska punktinsatser är vi vana vid. Arbetet beräknades till att kunna genomföras under ett par vårdagar 2017. Men istället kom undersökningarna vid den Engströmska villan i Kv. Carl XI:13 i Åhus, det blivande besökscentret Absolut Home, att pågå i etapper under mer än ett års tid! Totalt har sex separata arkeologiska projekt nu genomförts på platsen; alla föranledda av planer som ändrats och utökats under byggprojektets gång.

Det har varit en lärorik, men stundtals också frustrerande resa där det gällt att anpassa våra arkeologiska insatser till de förhållanden och krav som råder på en lika trång som komplicerad byggarbetsplats. Många hantverkare har varit verksamma i och kring villan, men så här i efterhand kan vi säga att samarbetet med personalen från THAGES och de olika underentreprenörerna fungerat mycket bra! Med respekt och intresse för varandras uppgifter kommer man långt. Och viljan att hitta fungerande lösningar på de arbetstekniska problem som uppstått har hela tiden funnits. Stort tack till alla er som vi haft förmånen att komplicera tillvaron för med våra schakt och dumphögar!

Den sjätte – och sannolikt sista – etappen av utgrävningarna vid Engströmska villan inleddes den 4 juni och pågick i drygt en månad, fram till den 7 juli 2018. Vad som var extra spännande var att det nu blev möjligt att arbeta på längre avstånd från själva byggnaden då det framförallt gällde att följa ledningsschakt ute i den vidsträckta trädgården. Det handlade om el och V/A, om sprinklersystem, om ledningar för geotermisk uppvärmning, om fettavskiljare till restaurangköket och om olika inslag i den blivande parkmiljön. Totalt berördes uppemot 350 löpmeter schakt med en bredd varierande mellan 1,5 och 5 meter. Detta motsvarar ganska väl hela den yta som intensivundersökts under det föregående året. Så det var ingen liten uppgift vi ställdes inför!

Schaktningarna påbörjades parallellt med Vallgatan i öster.  Här kunde vi konstatera ett tydligt skilje mellan två medeltida tomter; dels en gårdsplan som tillhört den stadsgård vars hus i tre generationer undersöktes 2017. Myntfynd och keramik visar att ytan utnyttjats under 1300- och 1400-tal. Söder därom, ner till dagens Västra Varvsgatan, låg en tomt som aldrig verkar ha bebyggts. Istället kunde vi se hur den ursprungliga markytan i form av tunna stråk av naturlig rotfilt blandat med flygsandslager kom att täckas av odlingshorisonter där lera, träkol och djurben påträffades. Man har försökt att förbättra den magra sandjorden genom gödsling med näringsrikt hushållsavfall.

I tomtens nordvästra hörn, nära korsningen mellan Vallgatan och Köpmannagatan, påträffades resterna efter ett väl utfört kullerstensgolv från en högmedeltida byggnad, ett hus som stått på den tredje tomten längs kvarterets östra kortsida. Tydligen har Vallgatans föregångare varit en gata av viss betydelse, eftersom fastigheterna så tydligt har orienterats ut mot detta stråk. Vi hade också hoppats kunna lokalisera den gata som bör ha löpt österut från torget, ungefär där vi idag finner S:t Annas gränd, men här saknas ännu tydliga indikationer. Vad som istället framkom under dagens populära gång- och cykelväg var ytterligare en stor brunnsnedgrävning av medeltida datering. Det ger oss minst fyra brunnar som placerats – och troligen avlöst varandra – inom samma begränsade yta. Varför? Var vattentillgången speciellt bra just här eller var detta den enda yta som fanns disponibel för brunnar? Det blir en fråga att fundera över när vi i ett senare skede skall försöka rekonstruera kvarterets bebyggelsestruktur. Fyndet av en väl utförd ränndal, det enda som återstod av en kullerstenslagd gårdsplan, visade att man hårdgjort området nära brunnarna. Fullt förståeligt om man under långa tider hanterat stora mängder vatten på platsen!

Vi fick även möjlighet att gräva ett schakt inne på den parkeringsplats som Vin & Sprit AB anlagt inne i grannkvarteret Klostret. Resultaten blev oväntat goda. Här påträffades ytterligare ett område med odlingsmark samt resterna efter ett medeltida hus, byggt på en vällagd stengrund. Tydliga plog- eller årderspår visade att den tidigare tomtmarken har odlats upp i ett skede efter att huset rivits. Fyndmaterialet antyder att vi står inför aktiviteter från en period strax efter att Åhus förlorat sina stadsprivilegier år 1617. De feta kulturlager som under flera sekel byggts upp i stadsområdet måste i detta skede ha utgjort en eftertraktad resurs som bördig odlingsjord!

I den östra delen av parkeringsplatsen låg en rätt ansenlig sanddyn på vilken ett stolpbyggt hus varit uppfört. Den begränsade ytan i schaktet hindrade oss att bestämma dess form och storlek, men de stenskodda stolphålen var både stora och djupa. Även om husets stomme varit stabil i sig har det ansetts lämpligt att säkra hela konstruktionen så långt det varit möjligt. Flygsand är inte och har aldrig varit någon bra grund att bygga på. Den keramik som påträffades daterar vårt stolphus till 1200- eller 1300-tal, men det verkligt intressanta är all den metallslagg som påträffades. Det förefaller rimligt att vi påträffat någon form av smedja eller verkstad där järnråvara bearbetats i ett tidigt skede av Åhus stadstid.

De schakt som drogs i den blivande parken, väster och sydväst om den Engströmska villan, innehöll tjocka lager matjord från 1800- och 1900-tal, den epok då tobak odlades i stor skala inne i det forna stadsområdet. Men under tobaksjorden påträffades ett flertal stora gropar, kanske ursprungligen materialtäkter där man grävt upp den stabila glaciala lera som förekommer under sandlagren. Lera som kunnat användas för att kapsla in och täta brunnsnedgrävningar som ett skydd mot förorenat ytvatten. Eller som en råvara till alla de lerklinade hus, ugnar och lerbottnar som funnits inom den medeltida stadens hank och stör. Därefter har groparna fyllts med allsköns hushålls- och hantverksavfall. Dessutom påträffades äldre odlingslager även här, i vad som bör ha varit det medeltida kvarterets inre delar.

Sammanfattningsvis har denna, den sjätte etappen av arkeologiska undersökningar inne på Absolut Homes besökscenter, gett oss viktiga pusselbitar till berättelsen om den försvunna staden Åhus. Helhetsbilden av detta stora kvarter har klarnat avsevärt och det är nu möjligt att rekonstruera dess indelning och bebyggelsestruktur. Vi ser en bebyggelse koncentrerad ut mot de dåtida gatorna, med stora tomter där en intensiv stadsodling utgjort ett viktigt inslag. Man har gödslat sina odlingslotter med hushållsavfall och medvetet strävat efter att förbättra den ursprungligen magra sandjordens bördighet. Samtidigt har avfall hopats i delar av tomterna, även om man i möjligaste mån sökt återfylla sina täkter med hushållens och verkstädernas restprodukter. Fyndmaterialet är varierat, men också representativt för ett område där varken de rikaste eller de fattigaste i staden har uppehållit sig.  Indikationen på tidig metallhantering är intressant och skall följas upp med metallurgiska analyser. En viktig lärdom är iakttagelsen att den ursprungliga markytans nivå förefaller att ha varierat till följd av de sanddyner som funnits där Åhus anlades. Vi har kunnat se upp till tre generationer bebyggelse existera inom tomter med ett dateringsspann från mitten av 1200-talet fram till 1400-tal, i något fall ännu längre. Men hur pass intensivt utnyttjad har tomtmarken i denna del av staden egentligen varit, eftersom det uppenbarligen funnits tomter som odlats men aldrig bebyggts? Dessutom måste frågan om vad som skett under den sista stadstiden ställas. Är det spåren efter Åhus

tillbakagång som en följd av reformationens omvälvningar och nya maktstrukturer som vi kan iaktta? Eller var bebyggelsens minskning en följd av de olyckor i form av krigshändelser som drabbat staden? Arbetet med att förstå och tolka Åhus komplexa historia fortsätter!

Vid den arkeologiska förundersökning som Sydsvensk Arkeologi genomförde i Tygelsjö hösten 2017 kom tre av landsbyns gårdslägen att beröras. Det handlar om de tomter som på den Geometriska kartan över Tygelse Socken och By från 1707 betecknades med nummer 3, 4 och 5 från öster räknat. Den planerade markexploateringen innefattar norra utkanten av dessa fastigheter, liksom en liten dalgång alldeles norr om bytomten där den bäck rann som försåg byns vanning med vatten. Detta oansenliga, men lokalt viktiga vattendrag kulverterades så sent som vid sekelskiftet; idag syns bara en markant svacka i åkern där två brunnskar av cement antyder bäckens riktning. Tanken är att anlägga ett fördröjningsmagasin, så i någon mån kommer platsens hydrologi att återskapas.

Vid förundersökningen visade sig lämningarna inne på de forna gårdsplatserna vara oväntat välbevarade. Under en ploggång på ganska exakt 27 cm låg husgrunder, lergolv, ugnsbottnar och kulturlager i stort sett intakta utan de spår av moderna jordbruksredskap som normalt stör bilden i en skånsk fullåkersbygd. Anledningen är sannolikt att området söder om bäcken uppodlats i sen tid; flera bybor nämnde en hästhage på platsen. Dessutom har den begränsade ytan allra längst i söder på det vidsträckta fältet utgjort en vändzon där man lyft redskapen innan traktor med plog eller betupptagare vänt norrut igen. Allt sammantaget innebär detta att gårdslämningarna framstod som oväntat intakta och lovande, arkeologiskt sett.

Undersökningen genomfördes som ett system med långa sökschakt dragna i nord-sydlig riktning. När vi stötte på intakta lager eller byggnadslämningar sparades dessa i möjligaste mån, undantaget där det bedömdes som viktigt att placera de sektioner som visade bytomtens ganska komplexa lagerbild. På några speciellt intressanta platser öppnades sammanhängande ytor där delar av huskroppar kunde friläggas. Men då det rörde sig om en förundersökning blev bara de överst liggande bebyggelselämningarna dokumenterade. De djupare belägna – och därmed äldre – nivåerna lämnades intakta. Efter förundersökningen minskades ytan som ska exploateras och dessa gårdslägen ligger nu utanför det område som ska bebyggas. Om länsstyrelsen skulle besluta om en fortsatt arkeologisk insats på platsen kommer de självfallet att undersökas, annars bevaras allt för framtiden. I vilket fall har förundersökningen fört oss avsevärt närmare den medeltida byn Tygelsjö och dess innevånare.

Under hela grävningen i bytomten prioriterades den naturvetenskapliga provtagningen, något som skulle visa sig ge mycket goda resultat. Dessutom genomfördes en noggrann metalldetektering över såväl gårdslägen som dalgången med bäcklöpet. Den sistnämnda ytan bedömdes vara intressant dels eftersom det var där som gårdarnas vattentäkter funnits, dels då marken i sluttningen utnyttjats till kålgårdar. De gårdsnära odlingslotterna har troligen gödslats med hushållsavfall, vilket gjorde att mindre metallföremål som exempelvis mynt kunde förväntas dyka upp.

Men låt oss se lite närmare på de konkreta resultaten; med frågan om när Tygelsjö egentligen har tillkommit. Det äldsta skede vi kunde belägga bestod främst av stolphål; mindre gropar grävda ner i alven där man placerat bärande timmer i huskonstruktioner. Metoden kan synas ålderdomlig och primitiv, men användes till byggnader av alla storlekar från äldsta tider fram till dess att stensyllar började utnyttjas allt mer under loppet av medeltiden. Dessutom visar praktiska försök att hus uppförda med ett ramverk bestående av jordgrävda stolpar kunde bli riktigt långlivade, förutsatt att de uppförts och underhållits på rätt sätt. I Tygelsjö hamnar den serie av kolprover, tagna ur stolphål från vad som uppfattats vara bebyggelsens äldsta skede i intervallet AD 1010 till 1170 vilket stämmer mycket bra med vad vi vet om de reglerade byarnas landskap i Skåne. Dateringen stöds av prov tagna ur en större ugn, belägen på en jämförbar nivå, medan prov från kulturlager som avsatts på en stenlagd yta ger en datering till 1200-talets mitt. Under detta expansiva skede i den danska historien etablerades byn Tygelsjö så som vi lärt känna den från skriftliga källor och det äldre kartmaterialet. Däremot är det äldsta skriftliga belägget så sent som från år 1393, då namnet skrevs Tyelsse. Tolkningen har angetts som en sammansättning av ”tye” i betydelsen tuvig mark och ”lösa” dvs. ängsmark. Namnet skulle då kunna beskriva det tuviga fuktänget vid dammen, Prästavanningen, som byn växte fram kring.

De tomter som berördes, gårdarna 3, 4 och 5, låg i bytomtens östra utkant, norr om landsvägen från kusten mot Glostorp och backlandskapet innanför Oxie. Av dessa var den östligaste tomten, nr 3, en självständig gård fram till 1686 varefter den lades samman med nr 39 och förvandlades till bostad för en indelt ryttare; en dragon vid Kungliga Skånska Kavalleriregementet. I efterspelet till Skånska Kriget anges gård 4 som öde i Jordeboken av år 1686. I början av 1700-talet beboddes huset på tomten av fattigfolk, inklusive en blind f.d. ryttare med hustru vilken beskrevs som ”eländig”. Efter 1718 slogs gården ihop med nr 23; tillsammans betraktades de därefter som ett hemman. Talande nog visar 1707 års karta bara mindre byggnader, gatehus, inne på gårdstomterna 3 och 4. Däremot var gård nummer 5 en fullbebyggd fyrlängad enhet vid detta tillfälle. Vid enskiftet år 1805 räknades den som ett helt mantal utsocknes frälsehemman.  

Av dessa tre gårdslägen kunde vi undersöka den nordligaste delen hösten 2017. För gård 5 innebar detta koncentrationer av stolphål och mindre gropar, nedgrävda i sanden i ett relativt låglänt parti nära våtmarken vid bäcken. I de smala schakt som öppnades var det inte möjligt att knyta samman några tydliga huskonstruktioner i form av stolpburna långhus, men anläggningarnas orientering och mikrotopografin på platsen tyder på att vi stött på lämningarna efter byggnader som legat i öst-västlig riktning. Och ”byggnader”? Ja, mängden anläggningar visar att stolphålen tillhört flera generationer av hus från Tygelsjös äldsta tid, från mitten av 1000-tal och ungefär ett århundrade framåt. På en närbelägen stensatt yta insamlades ett prov som visade att denna broläggning utnyttjats i högmedeltid, närmare bestämt 1200-talets mitt. Några yngre spår efter gård 5 eller dess föregångare påträffades inte vid undersökningstillfället. En förklaring kan vara att man medvetet har sökt sig till något högre liggande och torrare mark, närmare bygatan/ landsvägen där det historiskt kända gårdsläget fanns att söka.

De undersökta lämningarna efter gård 4 bestod av ett nedbränt hus med minst två rum. Det har legat orienterat i nord-sydlig riktning och haft en stor ugn i det norra rummet. De prov som analyserats visar att både hö med stort inslag av åkerogräs samt otröskad säd och ärtor har förvarats i byggnaden. Gissningsvis har det funnits ett loft till hö och spannmål, medan bottenvåningen har fungerat som hushållets grovkök eller möjligen bakstuga. Här förekom även spår efter trädgårdsodling i form av frö från hampa och myskmalva. I fyndmaterialet från denna byggnad ingår flera påkostade föremål, till exempel ett fint dekorerat knivskaft av ben (eller horn), ett minimalt bultlås och två hjärtformade hängen varav det ena dekorerat med en änglaliknande figur och förgyllt. Utifrån föremålen förefaller det undersökta huset tillhöra ett senmedeltida skede som kanske fortsatt in i 1500-/1600-tal. Men under det frilagda huset fanns minst ett äldre skede vars datering hamnade i 1000- till 1100-tal. Vad som framstår som helt klart är att invånarna på den nedbrunna senmedeltida gården haft helt andra ekonomiska förutsättningar än den blinde f.d. ryttare som bebodde tomten i början av 1700-talet.

På den tredje tomten hamnade våra schakt i bästa tänkbara läge. Den yta där husrester frilades och som därför utökades i tre etapper, hyste det nordvästra hörnet av en sannolikt fyrlängad gård. Här undersöktes den norra gaveln till en smal, nord-sydligt orienterad länga som uppförts på en välgjord stenfot. I rät vinkel mot denna huskropp fanns gårdens norra länga med en stor ugn närmast gaveln. Detta hus var tvåskeppigt, byggt på stensyll och har haft lergolv. Mot väster fanns en ränna eller dike vilket tolkades som en markerad tomtgräns. I slänten utanför själva toften, norr om nordlängan, fanns en stor avfallgrop placerad lite i skymundan. Här påträffades rikligt med köksavfall, spill och rester från matlagning tillsammans med ben från smågnagare. Bilden av gårdens snuskiga avfallshög där råttor och möss livnärt sig kunde inte illustreras bättre.

I det smala profilsnitt som grävdes genom kulturlagren ner till moränen kunde man tydligt följa äldre nivåer i bebyggelsen på gård 3; inklusive ett bränt trägolv, nedgrävningar för stora bärande stolpar som satts om upp till tre gånger samt en äldre version av nordlängans ugn. Även här hamnade de äldsta 14C-dateringarna från tidigt av 1000-tal och drygt hundra år framåt. I fyndmaterialet förekommer medeltida mynt, dekorativa söljor och ett prydnadshänge av koppar. Den frilagda yngsta bevarade nivån förefaller utifrån den påträffade keramiken att tillhöra 1500-tal, möjligen med kontinuitet en bit in i följande århundrade. Men gården har existerat på samma plats under upp emot ett halvt årtusende innan dåliga tider med krig, pest och ekonomisk tillbakagång ledde till dess nedläggning som självständig enhet. Vid den åtföljande förvandlingen ändrades bebyggelsen på toften från en stor fyrlängad anläggning till ett gatehus; ett av flera ryttarboställen i Tygelsjö by.

Nere i sänkan norr om bytomten där bäcken rann påträffades en brunn med spännande innehåll. Troligen har de undersökta gårdarna haft sina primära vattentäkter i området där dels tillgången på vatten var god, dels man slapp gräva så djupt. I det här fallet kopplas brunnen till gård 3 och i dess välbevarade, fuktiga och inte speciellt nedbrutna fyllning återfanns träflis, ris, örtdelar samt en stor mängd fröer från såväl ängsväxter som ogräs och odlade växter. Bland de senare märks arter som kål, persilja, vitsenap, sommarfläder och äkta fläder. Här fanns också ett inslag av förkolnad säd, möjligen härrörande från spisaska som råkat hamna i brunnen när den fyllts igen. På samma sätt kan ett inslag av bärfröer förklaras, men de kommer snarast från latrin. Allt sammantaget visar de botaniska prover som togs i Tygelsjö hur avancerad trädgårdsodling med inslag av krydd- och medicinalväxter har förekommit i byn. Detta är ett ämne där våra kunskaper fram till idag varit mycket bristfälliga, då den typen av odling främst kunnat beläggas arkeologiskt i stadsmiljöer – inte ute på landsbygden. Inte minst av den anledningen skall det bli spännande att få följa de fortsatta arkeologiska undersökningarna på platsen. Man kan närmast förutsätta att fler brunnar kommer att påträffas i sänkan invid bäcklöpet. Under de sekler som byn existerat har brunnar hunnit sina eller slamma igen. Man har behövt ersätta vattentäkterna vid ett antal tillfällen och minst tre gårdar har utnyttjat den våtmark som nu skall undersökas innan den förvandlas till ett fördröjningsmagasin.

En annan spännande detalj som den paleobotaniska analysen har avslöjat är den proportionerligt stora andel som vete utgör bland de 182 sädeskorn som insamlats och artbestämts. I Tygelsjö hamnar vetet på 11 % vilket kan jämföras med de 1-5 % som brukar vara det normala i skånska landsbyar under perioden 1300 – 1600. Förhållandet kan tolkas som en oväntat tydlig indikation på välstånd, men vi får inte heller bortse att en av det dåtida Danmarks viktigaste städer, Malmö, ligger mindre än en mil från Tygelsjö. Specialiserad odling för avsalu i staden är en möjlig tolkning, matvanor som inspirerats av en urban livsstil en annan. Oberoende av vilken förklaring man väljer så kvarstår faktum – Tygelsjö verkar i vissa avseenden skilja ut sig från den breda massan av skånska landsbyar.

Om man avslutningsvis skall försöka sammanfatta de lärdomar som kan dras utifrån en begränsad arkeologisk förundersökning i Tygelsjö hösten 2017, blir det uppenbart hur mycket ny kunskap som vunnits. Trots begränsad tid till vårt förfogande, trots de förhållandevis små ytor av gårdarna som berördes och trots att bara de yngsta bevarade nivåerna frilades. Vi har idag ett rikt fyndmaterial av såväl artefakter som ekofakter vilka kan berätta om invånarnas levnadsförhållanden, kontakter och materiella kultur. Byns etableringsskede är väl daterat till perioden mellan 1000-talets mitt och ett sekel framåt; då skapades den reglerade byn Tygelsjö sådan som vi känner den från senare tids skriftliga källmaterial. Självfallet skedde många förändringar under de sekel som förlöpte fram till enskiftet 1805, men bebyggelsens grundstruktur bestod. Det har även varit möjligt att följa de effekter som orosperioden under 1600-talet resulterade i med dess förödande krig, pestepidemier och så Skånes övergång från danskt territorium till svenskt styre efter 1658. Vad som kunde inträffa i efterspelet till Skånska Kriget visas av hur två av de undersökta gårdarna, nr 3 och 4, omvandlades från självständiga enheter till sammanslagna fastigheter där den forna gårdsplatsen nu istället upptogs av soldatboställen. 

Undersökningen visar med all önskvärd tydlighet vilken omfattande kunskap de mycket väl bevarade lämningarna från Tygelsjös medeltid och efterreformatoriska period rymmer. Man kan bara hoppas att denna vetenskapliga potential beaktas och tas väl tillvara vid kommande byggnation inom den forna bytomten!

 
Rekommenderad läsning:
Håkansson, E. 2015 Tygelsjö. Gårdarna och husens historia. Del 1. Gårdarna. Kvarndala Kulturhistoriska Förening. Malmö.                                                                                                

Tack till Kvarndala Kulturhistoriska Förening!                  
 

Det var tänkt att bli ett rutinärende. En raskt avklarad schaktningsövervakning; ett ganska anonymt uppdrag bland så många andra. På de premisserna begav sig Therese till Åhus i början av mars 2017. Anledningen var att Pernod Ricard nyligen hade köpt en stor sekelskiftsvilla (Engströmska villan, uppförd 1892-1903) med tillhörande tomt. Huset ligger vid Vallgatan inne i den östra delen av det medeltida stadsområdet (RAÄ Åhus 23). Man avser att bygga om huset till ett informationscenter där besökaren skall kunna ta del av historien kring en av de största svenska exportframgångarna – Absolut Vodka – och avnjuta produkten tillsammans med en bit mat i bistron.

Planerna krävde att en omfattande renovering av byggnaden genomfördes. Som ett led i detta fick man gräva för dränering och tätning av källaretagen. Här syntes välbevarade medeltida kulturlager längs schaktkanterna. Den huvudsakliga arkeologiska insatsen blev därför att dokumentera profiler, lagertjocklek och förekomst av sentida störningar. Som sagt, ett rutinärende som kunde klaras av på några få timmar. Men ingen kunde ana vad som skulle komma att ske…

För i takt med att renoveringsarbetet fortskred gjorde byggnadsarbetarna obehagliga upptäckter. Huset visade sig vara i betydligt sämre skick än vad man först hade trott. Viktigast var att hela takkonstruktionen var så pass medfaren att den måste skiftas ut. Detta krävde i sin tur att ett provisoriskt tak uppfördes; ett komplicerat arbete där ställningarna av säkerhetsskäl måste vila på samma nivå som husets grund. Plötsligt hade behovet av arkeologi växt – nu skulle ett schakt på tre meters bredd frigrävas kring hela huset!

Åhus har lite av en särställning när det gäller arkeologin. Vi möter en betydande handels- och sjöfartsstad; hamnplatsen för nordöstra Skåne där Helgeås vittförgrenade vattensystem möjliggjorde kommunikation långt in mot Göinges järnrika skogsbygder. Åhus lydde under Lunds ärkestift. Dess betydelse understryks genom borgen, möjligen uppförd av ärkebiskop Eskil på 1100-talet, av dominikanerklostret och de stadsbefästningar som omgav det bebyggda området. Stadens storhetstid brukar räknas från 1200- till 1400-tal; efter reformationen minskade Åhus betydelse. Men dess strategiska placering ledde till omfattande förstörelse under det Nordiska Sjuårskriget då svenska trupper under hertig Karls ledning härjade staden år 1569. En mansålder senare, i februari 1612, trängde Gustav II Adolfs soldater in i nordöstra Skåne. I Kalmarkrigets efterspel beslöt de danska makthavarna att låta bygga en ny fästningsstad till riksdelens försvar – Kristianstad. Som en direkt följd förlorade både Åhus och Vä sina stadsprivilegier 1617. Vä reducerades till en bondby, medan Åhus levde vidare som hamn och omlastningsplats för den nya fästningsstaden vid Hammarsjön. Efter Roskildefreden 1658, då Åhus i likhet med resten av Skåne övergick i svenska händer, behöll platsen sin ställning som hamnläge. 1800-talets omfattande tobaksodling inom det forna stadsområdet innebar en uppgång för samhället, liksom tillkomsten av järnväg och badturism. Men internationellt känt blev Åhus genom sin produktion av Absolut vodka i V&S regi (senare Pernod Ricard). Under 1990-talet genomfördes en mycket omfattande arkeologisk utgrävning inom fabriksområdet, beläget bara ett stenkast från undersökningen 2017.

I början av maj 2017 inleddes vår förundersökning. Det stod snabbt klart att tomten innehöll mycket välbevarade lämningar från stadstiden, skyddade som de var av tobakodlingarnas metertjocka matjord. Omkring 100 m2 medeltida kulturlager kunde friläggas i schakten. Provrutor grävdes där fynd av såväl keramik som mynt angav en tydlig datering från sent 1200-tal fram till en bit in i 1400-tal. Helt klart var att vi befann oss i en bakgårdsmiljö; det inre av stadstomter där avfall hopats samtidigt som man anlagt såbäddar och odlat för hushållets egna behov. Här fanns bra möjligheter att komma forna tiders Åhusbor inpå livet, att spåra vardagens aktiviteter som handel, hantverk och invånarnas materiella kultur. Utifrån de goda resultat som uppnåddes beslöt Länsstyrelsen att en mer omfattande arkeologisk undersökning var befogad.

Förutsättningarna för denna utgrävning blev emellertid lite annorlunda än vanligt. I beslutet angavs att de lager och anläggningar som låg över angivet arbetsdjup för byggnadsarbeten skulle undersökas, medan allt som låg djupare istället skulle förseglas och skyddas genom övertäckning med geoduk och grus. Likväl kom det att bli frågan om en för Åhus del betydelsefull medeltidsgrävning där omkring 60 m3 kulturlager och anläggningar kom att dokumenteras.

I dagsläget, då rapportarbete och analyser bara är påbörjade, kan man ändå nämna en del preliminära resultat. Det förefaller sannolikt att den undersökta ytan berör delar av minst två separata tomter i det medeltida stadsrummet. Vi har funnit lämningar efter byggnader utefter gatorna i norr och öster, medan det inre av tomterna har upptagits av avfallsbingar, såbäddar, gångar och brunnar. Här kommer frågor kring markutnyttjande och kontinuitet att bli betydelsefulla. I fyndmaterialet är det möjligt att spåra olika hantverk utifrån påträffade halvfabrikat, metallslagg och sågat horn/ benavfall. Dessutom bär fisk- och djurbensmaterialet från bakgårdarna tecken på att mer handla om matvaror som rensats och parterats än i första hand spår av matlagning. Har invånarna handlat med olika slags livsmedel?

När det gäller handelskontakterna ger keramik och mynt viktiga daterande vittnesbörd. Att utbytet med Tyskland spelat en central roll framstår tydligt. Antalet påträffade mynt (22 st) visar dels på den viktiga roll dessa stadsgårdar spelat i den lokala ekonomin, dels den starka anknytningen till Lund. Fortsatta analyser av det mycket omfattande djur- och fiskbensmaterialet kommer, liksom de pågående paleobotaniska undersökningarna, att kunna fylla ut och berika bilden av livet i det medeltida Åhus.

Även indikationer på äldre verksamhet har påträffats. Två lerbottnar, en sorts lerklädda förvaringsgropar, från den tidigmedeltida sillfiskeperioden talar sitt tydliga språk liksom den äldre keramik som förekommer jämnt spridd i schakten. Det finns spår efter en historia äldre än stadsepoken!

Allt sammantaget har resultaten av denna ovanliga stadsgrävning blivit mycket givande. Men undersökningarna i det blivande besökscentrat är inte avslutade. Man håller nämligen på att bila bort cementgolven inne i villans källarvåning. Under dessa golv ligger medeltida anläggningar i form av stora gropar och brunnar kvar; företeelser som måste dokumenteras. I höst skall kompletterande grävningar ske där en ny entré och en servicebyggnad skall uppföras. Så det kommer att finnas anledning att återvända till fastigheten kv. Carl XI:13 många gånger ännu. I förlängningen hoppas vi kunna få bidra med en utställning kring det medeltida Åhus inne i Pernod Ricards nya satsning på information, mat och dryck. Så kan vi knyta samman trådarna kring livet då och nu i staden vid mynningen av Helge å!

Den Engströmska Villan i Åhus har väckts ur sin Törnrosasömn. Sedan ett år tillbaka pågår en radikal ombyggnad av det gula tegelhuset vid korsningen Köpmansgatan – Vallgatan. Här kommer Absolut Companys nya besökscenter att öppna i juli 2018.
 
Men tomten rymmer spår efter en lång och spännande historia! Berättelsen om det medeltida Åhus och dess invånare ligger dold under tobaksodlingens mylla. Arkeologerna har funnit hus och gårdar ägda av handelsmän och hantverkare redan på 1200-talet. Claes Pettersson från Sydsvensk Arkeologi som lett utgrävningarna guidar oss genom fyra sekel av dagligt liv, av människors möten och konflikter.
 
Och vad sker härnäst?  Maria Béres, kommunikationsansvarig på The Absolut Company i Åhus, presenterar planerna för Engströmska villan. Hur skall huset, utställningen och parken utformas? Vad kommer centret att innehålla och vad får man se vid de guidade visningarna?







Kontakt:
Claes Pettersson – 0709-124314
claes.pettersson@sydsvenskarkeologi.se
Maria Béres – 073-2758113
maria.beres@pernod-ricard.com