På Bjärehalvön pågår just nu ett projekt som omfattar 8 olika utgrävningsplatser där man ska dra en ny vattenledning senare i sommar. Vi gräver de olika platserna i ordning från väster till öster mellan Rammsjö och Grevie kyrkby.

Vi började med att undersöka en boplats vid Rammsjö (som vi kallar lokal 4) som är den västligaste av våra undersökningsplatser. Området är mycket intensivt utnyttjat för boplatsaktiviteter under flera perioder. Vi har undersökt många stolphål efter stolpbyggda hus och många gropar men även härdar och kokgropar samt en brunn. Vi visste sedan förundersökningen att det fanns boplatslämningar här från yngre brons- och äldre järnålder, men det är möjligt att vi även har äldre lämningar på ytan. Vi har tittat närmare på den gårdssamling som markägaren har här. Släkten har bott på gården i många generationer och har samlat föremål och fornsaker på sin mark under lång tid. Familjen Elofsson har nu en samling som består av över 500 artefakter, bland annat yxor, pilspetsar, dolkar och mycket annat från alla förhistoriska perioder. Vi noterade de många neolitiska föremålen, och tänker att vi kanske har en del neolitiska lämningar på vår undersökningsyta. Fynden vi har gjort i de undersökta groparna består mest av ganska anonym keramik och slagen flinta. Vi får se vad 14-C dateringarna ger senare. SVT gjorde ett besök på grävningen. Se Sebastian prata om grävningen och projektet:

Länk SVT 

Lite längre österut ligger det vi kallar lokal 6, där vi har undersökt en boplats från yngre brons och äldre järnålder. Förundersökningen visade även spår av aktiviteter från medeltid. Boplatsen tycks rumsligt organiserad så att man anlagt härdar nära en liten våtmark längst ner mot sydost. Sedan har det stått minst ett stolpbyggt hus med kokgropar utanför husknuten centralt i området, och norr on huset fanns en del mindre gropar. Platsen är väl vald med magnifik utsikt över Kullen på andra sidan vattnet. 

Ytterligare lite längre österut har vi undersökt två platser (lokal 7 öst och 8) belägna i närheten av Flatakull som är en liten bergsknalle med skålgropar huggna ur berghällarna. Det finns över 300 skålgropar på platsen, och några av den är ovanligt djupa. Platsen har troligen haft stor betydelse för många generationer, kanske främst för dem som bosatt sig i närheten. Boplatserna vi undersökt ligger bara hundra till några hundra meter från Flatakull. Dateringarna som vi känner från förundersökningen visar att boplatslämningarna dateras till äldre och yngre bronsålder och äldre järnålder, och skålgropsplatsen kan ha varit i bruk under hela denna tid. Eventuellt har vi även ännu äldre spår på platsen, möjligen från senneolitikum, vilket tyder på ett stort tidsdjup i bosättningarna. Lämningarna består till stor del av stolphål, vilket visar att många generationer hus stått på platsen. Området är sandigt och grusigt vilket gjort platsen väldränerad och lämplig att bo på. Jorden är även lämplig för odling, något som de många potatisfälten runt grävningarna vittnar om. Sveriges Radio besökte oss på grävningen. Hör Åsa berätta om platserna:

länk SR: utgrävning_glimminge_210518.mp3

Längre österut, närmare byn Ängelsbäck, undersöker vi just nu en plats (lokal 15) med spår av en bebyggelse av stolphus från brons- och järnålder, men även äldre lämningar. Dessa äldre lämningar ligger i ett litet höjdläge och består av större gropar med svag humös färgning. I fyllningen finns ett relativt rikligt flintmaterial från mesolitikum, bestående av mikrospån, små fina avslag och kärnor. Vi håller just nu på och undersöker groparna och diskuterar vad de kan ha utgjort, hyddor, någon form av aktivitetsgropar eller något annat. På samma sandiga höjd har man ansett det lämpligt att bo även under senare perioder och stolphålen är många. Vi håller just på att pussla ihop dem till hus som en gång stått här.

På östra sidan av Ängelbäck har vi i dagarna börjat schakta av matjorden på det vi kallar lokal 18. Även där har platsen varit intensivt utnyttjad och stolphålen ligger mycket tätt över ytan. Här har det förmodligen också legat ett gravfält och några av brandgravarna har identifierats, men de tycks dåligt bevarade och endast en tunn rest av bottnen är kvar. En stensatt väg har också hittats. Vi har sett den i äldre kartmaterial, och nu har den alltså även hittats i fält. Hur gammal vägen är återstår att reda ut.

Vi har ytterligare ett par platser kvar att undersöka och återkommer senare med mer information. 

Vi kommer också att ha en digital visning av utgrävningarna längre fram i juni. Håll koll på Sydsvensk arkeologis Facebooksida! 

Under sommaren och hösten 2020 genomfördes en stor undersökning i Ljungaviken utanför Sölvesborg i Blekinge. Undersökningen genomfördes som ett samarbetsprojekt där vi tillsammans med Blekinge museum och Arkeologerna från statens historiska museum arbetade tillsammans för att ta fram och dokumentera denna unika stenåldersboplats.

I Ljungaviken har det på en sandig platå legat en strandnära boplats för cirka 8400 år sedan. Boplatsen har efter att den övergavs periodvis legat under vatten, vilket har gjort att boplatsen har övertäckts med gyttja, torv och sand. Under de överlagrade lagerna har den gamla markytan bevarats och vi schaktade fram den inom en cirka 15 000 kvadratmeter stor yta.

Ett av de märkligaste inslagen i Ljungaviken var att hyddor, härdar och gropar fanns bevarade som tydliga försänkningar i den forntida markytan. På platsen påträffade vi spår av ett 50-tal hyddor, eller snarare hus. Husen har varit robusta konstruktioner, men såg lite olika ut. Vissa var runda och fyllda med bränd sten. Andra var kvadratiska eller rektangulära med eldstäder i hörnen. Med hjälp av drönare kunde vi se dem från luften och somliga verkar då vara mycket stora och rektangulära. Kanske är det att så försänkningarna i vissa fall endast utgjort en del av större konstruktioner.

På platsen hittade vi mängder med slagen flinta som människorna som har bott på platsen har lämnat kvar. Flintan är både insamlad från närområdet men även dittransporterad från sydvästra Skåne eller Danmark. Något oväntat påträffade vi även bevarade ben. Oftast var de mycket dåligt bevarade, men i några av hyddorna fanns det till och med bevarade fiskfjäll.

Under några av de sista dagarna i fält gjorde vi en mycket oväntad upptäckt. I samband med att en eldstad undersöktes, påträffades några ben och vår osteolog Ola fick ta över arbetet med att gräva ut eldstaden. Det visade sig att under eldstaden fanns en hund begravd. Hundbegravningar förekommer under jägarstenåldern, men är sällsynt. Benen från hunden var mycket dåligt bevarade och vi bestämde oss därför att ta upp hela hundgraven som ett preparat. På så sätt kunde vi gräva ut den inne på Blekinge museum och det blir även möjligt att kunna ställa ut hunden i framtiden.


En film har producerats i samarbete med UR-play som visar arbetet med hunden: https://urplay.se/program/220043-ur-samtiden-lansmuseerna-berattar-det-ligger-en-hund-begraven


​Vill man veta mer om hundgraven och om undersökningen finns det en hel del att se och läsa på Blekinge museums hemsida. Bland annat finns det flera filmer som filmades under fältarbetet:
https://www.youtube.com/watch?v=JmaAtaUPuEs
https://arkeologiiblekinge.blogspot.com/

​Just nu pågår rapportarbetet genom bearbetning av fynd och dokumentation och analys av prover. 

Råvattenprojektet
Nu är det ungefär två månader sedan vi avslutade fältarbetet på Ringsjöbaden inom Råvattenprojektet, Stehag. Förutom att en massa prover ska förberedas och skickas till olika specialister skall också fynden registreras in i en databas. Vid stenåldersgrävningar utgör fynden en central del i den arkeologiska analysen varför det är av vikt att materialet så fort som möjligt registreras, packas i lådor och märks upp med etiketter.
Registreringen innebär att en rad olika kriterier måste bestämmas för varje enskilt fynd. För t.ex. flinta finns utarbetade sorteringsscheman som vi förhåller oss till. Ta flintspånet som exempel (figur 1). För att ett flintavslag ska kallas spån måste det uppfylla vissa kriterier, bl.a.:

1. Det måste vara minst sju mm brett. Är det smalare kallas det mikrospån.
2. Det måste finnas minst en rygg som löper någorlunda parallellt med kanterna.
3. Längden måste vara minst den dubbla bredden.

Sedan finns ytterligare attribut som det ska tas hänsyn till:

​1. Är spånet helt eller fragmenterat, och i så fall, vilken del av spånet är det?
2. Har spånet bearbetats på något sätt, t.ex. med retusch?
2. Är det bränt?
3. Har det en patinering?
O.s.v. o.s.v.

Efter att attribut registrerats till fynden (i detta fall flinta) och hela materialet sammanställts, går det exempelvis att analysera attributen tillsammans med deras rumsliga egenskaper, det vill säga var flintan ligger på lokalen (deras X, Y och Z värden). Detta görs i ett så kallat GIS-program.  Genom att söka ut bestämda attribut för flintan går det att sammanställa spridningskartor över flintans rumsliga uppdelning.
Ett exempel på en spridningskarta är kartan till höger (figur 2). Denna visar Ringsjöbaden och all flinta som är insamlad där. Flintan visas i två grupper, de blå prickarna visar flinta vars vikt motsvarar 4 gram eller mindre och de röda visar flinta med en vikt på 5 gram eller mer. Flintan som väger 4 gram eller mindre ligger utspridda över hela lokalen, medan flinta med en vikt på 5 gram eller mer till större del ligger i kluster. Ett stort sådant kluster går att se i lokalens norra del. Anledningen till att flintans vikt är så uppdelad över lokalen kan bero på många faktorer. En möjlig faktor kan vara att lokalen ”städats” under tiden den användes. Det vill säga att människor plockat upp de större bitarna flinta och slängt dem på en och samma plats. Förhoppningsvis kommer de vidare studierna av materialet ge svar på detta och mycket mer.

Ringsjöbaden, Råvattenprojektet, Stehag.
I förra veckan avslutade vi lokal 44. Totalt blev det ca 2600 fynd där majoriteten var slagen flinta. Men vi hittade även en stor mängd hasselnötskal och sju stycken djurben, trots att bevaringsförhållanden för ben var dåliga. Detta ger en extra dimension till fyndmaterialet och kommer vara till stor hjälp för att förstå denna stenåldersplats.

Ringsjöbaden består i huvudsak av ett ganska tunt fyndförande sandlager, som på 1,2 meters djup ligger överlagrat av mörkbrun gyttja/torv och flygsand. Genom att dela in ytan i mindre enheter kunde vi handgräva en stor del av ytan och på så sätt få med alla viktiga fyndkoncentrationer och olika typer av miljöer. Genom att sedan mäta in alla fynd med millimeterprecision skapade vi en slags tredimensionell bild av platsen. Ett höjdparti i N-S riktning trädde fram och tolkas som spåren av en sandrevel. Det är på denna sandrevel som nästan alla fynd deponerats. Frågan är om sandreveln fungerat som boplats under en längre tid eller om man uppehållit sig här under kortare perioder när fisket var som bäst. 

Nu väntar många timmars rapportarbete och det ska bli spännande att se om våra teorier från fält håller efter att alla analyser gjorts.

Ringsjöbaden, eller lokal 44 inom Råvattenprojektet, ligger ett stenkast från Ringsjön i centrala Skåne. Under förundersökningen påträffades ett tunt sandlager med fynd som har daterats till 6000-7000 f.Kr. d.v.s. mesolitikum (eller jägarstenåldern). Fyndlagret, som ligger på 1,2 meters djup, inklämt mellan gyttja och torv, varierar i tjocklek mellan 0,5-7 cm.

​Eftersom den tunna gyttjan under fyndlagret måste ha bildats under vatten är en av våra viktigare frågeställningar huruvida fyndlagret är resterna av aktivitet på land eller ett så kallat utkastlager, alltså att fynden vi hittar är sådana som kastats i vattnet från en intilliggande strand. För att komplicera bilden ytterligare skulle en förklaring också kunna vara att boplatsen eroderat ut över gyttjan under påverkan av vågor, strömmar och olika vattenstånd. För att svara på frågan krävs en analys av platsens miljö och geologiska formation. En viktig del av utgrävningen av lokal 44 blir alltså att dokumentera och beskriva fyndmiljön – Ser lagerföljden likadan ut över hela ytan? Hur ser fyndspridningen ut?

Vi har redan börjat ana mönster i fyndspridningen. På vissa ytor är koncentrationen mycket hög medan andra är nästan tomma. Den talrikaste fyndkategorin är så kallade mikrospån, små tunna bladliknande flintavslag. Av mikrospånen tillverkades mikroliter (pilspetsar) men än så länge har inga sådana påträffats. Hur kommer det sig? Vi har i skrivandets stund samlat in 600-700 flintfynd och det kommer bli många tusen till. Förhoppningsvis är några av dessa mikroliter.