Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet
Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet.

Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman
Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna.  Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död.

Ni undrar säkert vad som hänt med kyrkogården S:t Olof i Lund sedan vi blev klara med grävningen där i november. Vi har börjat med efterarbetet och kan berätta att vi redan gjort spännande upptäckter bara genom att titta närmare på en liten del av skeletten.
 
En man har lepra (spetälska), en sjukdom som har hittats på andra kyrkogårdar inne i staden, men då främst före år 1100. Vi vet att sjukdomen härjade även under resten av medeltiden i norra Europa, sannolikt också i Lund. Så avsaknaden av leprafall inne i staden beror troligen på att de efter 1100 begravts utanför staden istället. Endast ett fall finns med en man med lepra som är begravd innanför vallarna i Lund efter år 1100. Han låg relativt nära kyrkan och var sannolikt av högre social status. För mannen med lepra från S:t Olof så motsvarar armarnas läge bäst seden att gravlägga som är vanlig från 1300-talet och framåt. För att vara helt säkra kommer vi därför att använda kol-14 analys för att avgöra om han verkligen dog efter år 1300 eller möjligen innan 1100 (eftersom lepra var vanligt då, i alla fall innanför stadsmuren. Dog han efter 1300 kan det bekräfta att de leprasjuka vid denna tidpunkt begravdes utanför staden (eftersom S:t Olofs kyrka låg precis utanför stadsmuren) och därför ”saknas” på kyrkogårdarna innanför vallarna. Dog han före eller kring 1100 däremot, så kan det vara förklaringen till varför S:t Olof anläggs, i syfte att leprasjuka skulle segregeras och begravas utanför stans vallar. 

Här finns en 3D modell på skelettet efter den leprasjuke mannen.
(Obs - om du inte ser 3D modellen direkt - ladda ner filen och öppna den i Acrobat Reader i din dator. Du får kanske också ett meddelande om att aktivera 3D-funktionen.)

Resten av skeletten kommer säkerligen ge mer information när de granskas närmare. Vi får se om det finns fler med spår i skelettet av att ha varit en del av gemenskapen som de ”levande döda” såsom leprasjuka ofta benämndes under medeltid. Mannen i S:t Olof hade främst förändringar på tårna som börjat ”ruttna” och falla av och kunde levt länge till innan sjukdomen nödvändigtvis skulle kräva hans liv. Det går tyvärr inte att avgöra i vilken grad hans ansikte deformerats av sjukdomen då skallen är dåligt bevarad, men sår förekommer så förmodligen var det svårt, om inte omöjligt, att dölja sjukdomen.

Det sociala stigmat kan ha varit väl så påtagligt eller mer problematiskt än de fysiska aspekterna av sjukdomen. Vi kan inte veta vad han dog av men det faktum att han lades utanför staden kan peka mot en social särställning, möjligen orsakad av leprans sociala stigma, som i sig kunde varit avgörande för hans hälsa och livslängd. Än idag är det sociala stigmat stort och lepra förekommer främst bland fattiga och marginaliserade i samhället, idag huvudsakligen i Indien och Brasilien. De drabbade kämpar också nu med ett socialt stigma kopplat till låg moral och ”orenhet” som vidhålls av samhället, trots dagens utförliga medicinska förståelse för de egentliga orsakerna till denna infektionssjukdom.

En annan man, sannolikt begravd under den senare delen av kyrkogårdens historia, har också spår av sjukdom på sina fötter. Detaljstudier av benen avslöjar dateringen. Den ursprungliga armställningen för giktmannen är inte utmed sidan för vänster hand och över bäckenet för höger som du kan se på bilden. Att benen har flyttat på sig sedan han kom i jorden går att se på fotot (och i detalj i 3D modellen av graven). Detta fenomen är ett resultat av nedbrytningen av mjukdelar såväl som i detta fallet en träkista.

Att han är gravlagd i kista, syns bara på hur benen rört sig. Vi fann vare sig spik (kan ha rostat bort eller kistan var gjord med annan teknik) eller trä då marken vid st Olof inte kunnat bevara känsligt mjukt trä (däremot kalkrikt ben). Den ursprungliga armställningen var därför med händerna över bäckenet. I kistan kom sedan likgaserna i buken åt att svälla såpass att vänster hand gled ner från bäckenet tryckes ner och hamnade mot kistans botten. Den armställningen med händerna över bäckenet brukar antas motsvara seden efter år 1100. Dock är det möjligt att båda händerna legat tvärs över buken från början, som efter år 1200, och halkat ner olika mycket. Därför antar vi att mannen begravts under 1200-talet eller senare.

Till skillnad från mannen med lepra visar dessa benförändringar istället på en person med hög social status. Denna man har nämligen gikt eller portvinstå, en vällevnadssjukdom som drabbar främst äldre män. En diet med mycket kött och alkohol (därav namnet portvinstå) var en orsakande faktor för sjukdomens utveckling, vilket under medeltid bör översättas som en man med hög social status då det var en lyxdiet. Sjukdomen innebär ett mycket smärtsamt tillstånd som går i skov där kristaller fälls ut i leden och äter sig in i ledändens ben och lämnar avslöjande håligheter efter sig. Det är i sig inte ett livshotande tillstånd men begränsar starkt den drabbades möjligheter att röra sig och fungera normalt under tiden skovet pågår. Denna sjukdom har blivit vanligare idag i takt med att dagens matvanor förändrats mot större tillgång till det som under medeltid var utpräglad ”lyxkonsumtion” såväl som ökad livslängd eftersom ålder är en bidragande faktor. Gikt drabbar även dagens Lundabor som däremot har bättre behandlingar att tillgå.

Under de hundratals år som kan ha passerat mellan den leprasjuke och mannen med portvinstå begravdes i S:t Olofs kyrkogård, tycks det alltså möjligt att den sociala prägeln på kyrkogården kan ha omförhandlats. Kanske började kyrkogården som ”de utstöttas” plats och slutade som ”de utvaldas”? Eller så fanns hela spektrat av sociala stegen på samma kyrkogård samtidigt och det de har gemensamt istället är att de t.ex. inte var födda i Lund?

 
Ytterligare resultat kommer under 2018 när vi tittar vidare på benen och gravarna digitalt för att studera gravskick, kronologi och sociala skillnader, gör prover för att studera dieten och om de är infödda ”lundabor”, så håll utkik efter mer om S:t Olof!

Undersökningen genomfördes i samarbete med Kulturen i Lund.