Sydsvensk Arkeologi AB
  • Undersökningar
  • Forskningsprojekt
  • Blogg
  • Tjänster
  • Publicerat
    • Rapporter
    • Artiklar
    • Böcker
    • Analysrapporter
  • Personal

BLOGG

Tidigmedeltida gravar vid Sövestad kyrka

7/4/2022

0 Comments

 
I ett tidigare blogginlägg berättade vi om undersökningarna vid kyrkorna Högestad, Hedeskoga och Baldringe norr om Ystad och om resultaten därifrån. Nu har vi även varit med på dräneringsarbetet vid Sövestad kyrka. Det blev många spännande resultat, mycket på grund av att schakten söder om kyrkan var tvungna att grävas djupa för att dräneringsrören skulle få lutning. Detta bidrog till att ett stort antal gravar återfanns från flera olika tidsperioder. Totalt påträffades 13 gravar varav vi tillvaratog 12 stycken som nu ska analyseras vidare. Många av gravarna kan troligen dateras till tiden innan det äldsta vapenhuset som byggdes på 1400-talet. Flera av dem låg med överkroppen under grundmuren på vapenhuset vilka då begravts innan byggnaden varit på plats. De äldre gravarna var ofta söndergrävda av yngre eller av senare arbeten som skett vid kyrkan. Två gravar var placerade precis ovanpå varandra så att deras bäcken nästan låg i varandra. Hur har dessa individer blivit begravda? Den ena har tydligt varit svept med tyg, men har den andra också varit det? Är de begravda i samma kista samtidigt eller precis ovanpå varandra vid olika tillfällen? I så fall måste den första graven varit väl markerad för att detta skulle kunna hända.


En väldigt ovanlig grav återfanns i Sövestad. Det ovanliga med den är de så kallade huvudstenarna eller kuddstenarna. Det är stenar som är placerade på varsin sida huvudet för att möjligtvis stötta upp en kudde som huvudet låg på. Stenarna var plana mot huvudet och skapade på så sätt ett eget rum för skallen. Vi tror att graven har en väldigt tidig datering, både på grund av kuddstenarna och att händerna ligger utmed kroppen i armställning A (mer om armställningar kan ni läsa om i förra blogginlägget). Det har bara återfunnits några enstaka exempel på denna gravtyp i regionen - från Lund, en nyligen utförd undersökning i Tings Nöbbelöv söder om Kristianstad och på St. Clemens kyrkogård i Köpenhamn (se bland annat Jensen 2019). Paralleller kan återfinnas i Storbritannien och frågan är om detta gravskick är något som är inflyttat tillsammans med den begravda individen. Denna grav kan vara äldre än stenkyrkan vilket i så fall innebär att det funnits en föregångare i trä, precis som i Baldringe. Fler möjliga tidiga gravar återfanns i Sövestad vilket också bidrar till tankarna om en tidig träkyrka. Vidare kommer prov för kol-14 datering skickas i väg vilket kommer ge en bättre förståelse kring gravarnas datering.


Picture
Gravarna med bäckena ovanpå varandra. Händerna ligger mitt på bäckenet.
Picture
Den ovanliga graven med kuddstenarna under en labyrint av ledningar. Den vänstra kuddstenen syns längst ned i bild.
Slutligen kommer även en bild från två fina fynd från en senmedeltida grav i Sövestad. Det är nålar i kopparlegering som hållit samman tyget till svepningen av kroppen. Ena nålen låg mitt på bäckenet och den andra på bröstkorgen.​
Picture

​Referens:
Jensen, Jane Jark. 2019. The Medieval Urban Churchyard as a Meeting Place: A Case Study of Function and Organisation of the Churchyard of St. Clemens in Copenhagen. Acta Archaeologica 90(2): 111-126). 
0 Comments

Dräneringsarbeten vid 4 kyrkor norr om Ystad

9/3/2022

0 Comments

 
Picture
Under våren har vi varit med vid dräneringsarbeten vid fyra kyrkor norr om Ystad. Arbetet vid kyrkorna i Högestad, Hedeskoga och Baldringe är avklarat och nu ska den sista snart sätta i gång, Sövestad kyrka. Vid dessa arbeten har schakt dragits runt om kyrkorna precis intill väggen och ut till antingen befintliga eller nya dagvattenkasetter. Vad som kan konstateras är att det redan grävts mycket för tidigare dagvattensystem och dränering, så mycket av ytorna precis runt kyrkorna har varit söndergrävda. Alla kyrkor har även blivit mer eller mindre ombyggda där raseringsspåren syns i massorna i form av omrörda grundmurar och väggar tillsammans med taktegel. Detta är dock också viktig information för att förstå vad som har hänt med kyrkorna genom tiderna.
​Vid nedläggning av dränering är schakten ofta inte djupa, men eftersom rören måste luta så att vattnet kan rinna ut kommer man vid vissa ställen ner på ett lite större djup. Det är här gravarna har dykt upp. Nu för tiden läggs gravarna ner på ungefär 1,6 meters djup, men denna standard fanns inte förr. På en meters djup vid Baldringe kyrka återfanns två relativt välbevarade gravar som med tanke på hur armarna är placerade verkar ha en väldigt tidig datering. Armställningar har länge uppfattats som ett sätt att kunna datera gravar där fyra typer har kunnat identifieras, se figur nedan. Denna typindelning ska mer ses som generella mönster än exakta sanningar. Armställning A dateras till tiden fram till 1200-tal, B förekommer 1000–1100-tal men är sedan dominant fram till 1350, armställning C och D kommer sedan att dominera från 1350 medan D dominerar från slutet av 1400-talet (för mer information, se bland andra Redin 1976 s. 179 och Kieffer-Olsen 1993 s. 73). På gravarna vid Baldringe kyrka ligger armarna utmed kroppen och har därför preliminärt daterats till 1000–1200-tal. Detta är väldigt intressant då kyrkan i Baldringe antas vara byggd på 1100-talet. Ett dendrokronologiskt prov som är taget från en av bjälkarna i långhuset har daterats till 1132. Prov för kol-14 datering har tagits från skeletten och vi väntar med spänning på den exakta dateringen av gravarna. Kan gravarna varit nedgrävda innan stenkyrkan byggdes? Kan det då ha stått en tidigare kyrka i trä på platsen? Detta är spännande frågor som kan bidra till förståelsen av platsen och hur den använts. 

​
Picture
En av gravarna vid Baldringe kyrka med armarna längs med kroppen.
Picture
Armställningar A till D (Cinthio 2002 s. 215). Bearbetad efter.

​En grav återfanns även vid Hedeskoga kyrka på ungefär 1,2 meters djup. Personen har blivit begravd i en träkista där spår av träet var synligt i den blöta, leriga jorden. Spikar låg runt om hela skelettet och markerade tydligt hur stor kistan varit. I denna grav låg armarna över magen i en 90-gradig vinkel, det vill säga i armställning C. Graven har därför preliminärt daterats till 1350–1400-tal. Även här kommer kol-14 prover skickas för datering för att få en mer exakt datering. På detta skelett syns skador och frakturer som läkt ihop och vidare analyser får visa vad som har hänt personen i fråga. 

Närmast kommer gravarna att analyseras av vår osteolog, bland annat för att kanske kunna bestämma kön, ålder och skador eller sjukdomar som har förändrat skelettet. Detta kan visa på vad som har hänt personen i livet och i en liten skala berätta hur människorna som bodde i närområdet hade det. Vi ser också med spänning på vilka resultat som ska komma från undersökningen vid Sövestad kyrka. 


Picture
Graven vid Hedeskoga kyrka. Delar av skallen är tyvärr borta.

​Referenser:
​
Cinthio, Maria. 2002. De första stadsborna. Medeltida gravar och människor i Lund. Stockholm/Stehag.

Kieffer-Olsen, Jakob. 1993. Grav og gravskikke i det middelalderlige Danmark. 8 kirkegårdsudgravninger. Højbjerg.

Redin, Lars. 1976. Lagmanshejdan. Ett gravfält som spegling av sociala strukturer i Skanör. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4. Nr 10. Lund. 
0 Comments

September 20th, 2021

20/9/2021

0 Comments

 
Picture

Har vi en eller har vi två långhögar, eller vad?

Just nu arbetar arkeologer från Sydsvensk arkeologi tillsammans med Arkeologerna, Museiarkeologi sydost, och Blekinge Museum med undersökningar utmed väg E22 i Blekinge mellan Jämjö och Lösen. Vid Vinbergavägen pågår en av utgrävningarna. Sedan en veckas tid har vi där börjat rensa fram vad som tros vara en neolitisk grav, en så kallad trapetsoid långhög av sten. Med trapetsoid menas att den är skevt rektangulär så att ena kortändan är smalare än den andra.
 
Neolitiska långhögar är en gravform från första delen av bondestenåldern för cirka 4000 – 3500 år före vår tideräkning, en period vi kallar tidigneolitikum, och har många typer och utseenden. Vår liknar mest en typ som fått namnet Kujavia, eftersom de är vanliga i den regionen av Polen, men de finns också längre västerut i Nordeuropa. Långhögar finns generellt över hela Nordeuropa från brittiska öarna i väster till Polen i öster. Neolitiska långhögar sätts i samband med den lantbrukande trattbägarkulturen. Vi har från förundersökningen vid Vinbergavägen dateringar från andra anläggningar till 3700 före vår tideräkning tillsammans med keramik från trattbägarkulturen.
 
En tidigneolitisk långhög är som namnet låter ett långsträckt monument av antingen sten eller jord alternativt en kombination av de två. De anses vara den äldsta varianten av gravar från neolitikum. Vad som skiljer de tidiga långhögarna från andra neolitiska gravar är att själva graven oftast är en träkonstruktion i högen, eller en kombination av sten och trä. Senare utvecklas gravformen till långhögar med gravkammare av stora block, en så kallad dös, då gravkammaren alltså utgörs av en stenkammare. De brukar därför benämnas som långdösar för att skilja dem från de tidigare långhögarna. Dösen som grav utgör i sin tur introduktionen av den stora megalitgravstraditionen i Skandinavien.
 
Sedan förundersökningen vid Vinbergavägen för cirka ett och halvt år sedan har det funderats på vad stenhögen som påträffades är för något. Tidigt föreslog neolitiska forskare och experter från Sverige och Danmark att det kunde vara en tidigneolitisk långhög. Långhögar är oftast 20 – 70 meter långa. Den som förundersökningen påträffade och nu har banats av med maskin är cirka 15 meter lång.
 
Emellertid påträffade vi vid avbaningen av matjorden ytterligare en lagd stenkonstruktion som antigen är samtida med delar av den första eller ligger under den och därför bör vara äldre. Vilket får kommande veckors arbete utvisa. Denna andra långsträckta stenpackningen är också den trapetsoid, är mer än 20 meter lång, och löper på tvärs av den första övre liggande. Det gör att den nedre sträcker sig i öst-västlig riktning och den övre i nord-sydlig riktning med de bredaste ändarna i öster och söder. Orienteringen till syd-nordlig sett från gravens bredaste ände, är en ovanlig riktning på graven. Gravtypen finns i alla väderstreck men öst-västlig är den mest vanliga och syd-nordlig eller nord-sydlig om man så vill, är den minst vanliga.
 
Neolitiska långhögar har aldrig tidigare påträffats i Blekinge. Vid tidigare undersökningar inför utbyggnad av ny sträckning av väg E22 längre västerut har dock påträffats möjliga resterna av en dös, alltså gravformen som kommer efter långhögarna. Undersökningarna de kommande veckorna kan därför komma att göra ett hopp i kunskapsutvecklingen. Det förutsatt att vi får rätt i våra teorier, men vi är än så länge relativt förhoppningsfulla.
Picture
Graven efter att den banats fram under förundersökningen för ett och ett halvt år sedan. Bilden visar den trapetsoida formen.
Picture
Den övre nord-sydliga trapetsoida långhögen, med bredaste änden i söder under framrensning.
Picture
Den nedre öst-västliga trapetsoida långhögen under avbaning, som ännu inte har fått sin fulla längd men har sin bredaste ände i öster.
0 Comments

Gravhögar i Bäckaskog

25/8/2021

0 Comments

 
Picture
Den bäst bevarade gravhögen i Bäckaskog i sitt lite frostiga morgondis.
Under ett par dagar i april tittade vi lite närmare på två kända fornlämningar och ett område omkring dem, utanför Kiaby, strax söder om Bäckaskogs slott. Centralt på platsen ligger resterna av en relativt imponerande gravhög. Resultatet blev lite mer än vi normalt hade förväntat oss vid den här slags kontroller, eller förundersökningar av fornminnen, som föregår eventuella beslut om att fornlämningarna skall undersökas och tas bort. 

Med hjälp av en grävmaskin drog vi ett antal schakt i området varav fyra av dem lades i utkanten av gravhögen och utåt i alla fyra väderstreck. Resultatet var en bitvis tydlig och fin kantkedja och välbevarad högfyllning. En kantkjedja är vad det låter som. En rad med sten som läggs runt foten av högen för att skapa en gräns mot omgivningen och för att hålla på högens jordmassor på plats.

Det är samtidigt ovanligt att dessa gravhögar från bronsålder ligger ensamma. Oftast är de fler tillsammans. Därför var vi särskilt intresserade av fornlämning nummer två, en så kallad stensättning. En stensättning är egentligen en relativt platt samling av ditlagda stenar som täcker en begravning. Våra förundersökningar av denna fornlämning visade dock att detta snarare var just resterna av en andra gravhög. Vad vi hittade var den stenpackning som normalt sett återfinns underst i högen, mot den dåtida alven, innanför högarnas kantkedjor. Därigenom har vi två gravhögar inom området. Sannolikt har det funnits ytterligare en. Det finns nämligen ytterligare en grav i fornlämningsregistret. Den är beskriven som en högliknande stensättning registrerad strax intill vår gravhög nummer två, men den togs dessvärre bort av misstag när ett bostadsområde etablerades.

Vi återfann också ett relativt stort klippblock i området. Dessa har ofta använts till olika rituella aktiviteter, såsom nedläggelser av offer och depåer under förhistorisk tid. Runt omkring detta block påträffades en stenpackning som indikerar att något liknande har skett på platsen. Mellan detta block och den stora gravhögen påträffades också härdar och en grop med brända ben, kanske en så kallad brandgrav eller ett offer i samband med gravritualerna vid högen. Det får eventuellt framtida undersökningar påvisa. Spår av olika ritualer är ofta vanliga att finna i och runt den här slags gravmiljöer. Ofta visar de sig arkeologiskt som rester av eldstäder och nedläggningar av olika typer av material i gropar eller som andra brandpåverkade konstruktioner. Det är därför sannolikt att vi skulle hitta flera sådana lämningar vid eventuellt fortsatta undersökningar.

​Emellertid var inte lyckan slut ännu. För under gravhögen och i ett stort bälte runt om gravhögen återfann vi också ett lager av småsten. Metalldetektorn som vi använde gav utslag för att mycket av denna sten var skörbränd. Det betyder att den varit eldpåverkad, sannolikt av människor.
Picture
Delar av den framrensande kantkedjan runt om gravhögen.
Picture
Bilden visar högens uppbyggnad, från gravhögens mitt: kantkjedjan, sedan en nivå under högfyllningen, det gråa lagret, och sedan under detta det bruna stenlagret med skörbränd sten och under det alven, alltså den tidens markyta.

Stenbältet är också helt klart lagt på platsen innan högen byggdes och är en del av konstruktionen av högen alternativt ritualerna i samband med att högen byggdes.

​Det återstår att se vad som händer med dessa lämningar. Antingen kommer området bevaras för framtiden eller så kan det komma ytterligare undersökningar om länsstyrelsen så beslutar om det. En sådan undersökning kan vara intressant att följa.
Picture
Plan över alla lämningar i området. Röda linjer markerar framschaktade ytor.
0 Comments

Arkeologi på Utbildningsradion

19/4/2021

0 Comments

 
I Utbildningsradions satsning "UR Samtiden - Länsmuseerna berättar" är några av våra (nuvarande och tidigare) kollegor med och berättar om spännande fynd och företeelser. Tony och Anders blir intervjuade om en ovanlig vapengrav från romersk järnålder de hittade i Färlöv för 25 år sedan, och Bertil berättar om ett gravfält i Fjälkinge från vikingatid/medeltid, en vikingatida silverskatt från Tolånga och om Uppåkra som var ett maktcentrum under järnålder.

Lyssna på dessa mycket intressanta berättelser. De finns tillgängliga som filmer på URs hemsida. Inslagen är producerade av Regionmuseet Kristianstad. Här är länkarna:

Tony och Anders om vapengrav

Bertil om gravfält i Fjälkinge

Bertil om skatt i Tolånga

Bertil om Uppåkra
Picture
0 Comments

Nya gravar i Domsten

11/2/2020

1 Comment

 
Kommer ni ihåg undersökningen vi gjorde under sensommaren/hösten utanför Domsten, norr om Helsingborg. Där framkom oväntat ett välbevarat stenmonument, som vi tolkade att vara rester efter en megalitgrav från början av neolitikum. Under de sista dagarna i fält överraskade platsen oss än en gång, vilket gjorde att vi i nuläget är osäkra på vad det är vi egentligen har undersökt. Under sista fältveckan påträffade vi nämligen tre brandgravar nedgrävda innanför stenkonstruktionens kantkedja. I två av gravarna har man lagt den gravlagda personen i urnor medan den tredje har de brända benen placerats i en liten stenkista. Gravarna dateras till yngre bronsåldern. Vi är därför osäkra på om man har begravt de döda i en grav som redan fanns på platsen eller om stenkonstruktionen uppfördes i samband med att den första personen gravsattes.

Den lilla stenkistan med brända ben var den första av gravarna som påträffades. Graven var placerad i den västra delen av stenmonumentet. Denna del av konstruktionen var den första delen som byggdes. Här fanns en rund kantkedja med en diameter på ca 4,5 m uppbyggd med huvudstora stenar. Innanför kantkedjan har man lagt ut en stenpackning av mindre klapperstenar. Vi tolkar den västra delen som den första delen av konstruktionen. Man har i ett senare skede byggt på konstruktionen med en kantkedja bestående av större stenar åt öster, så att monumentet har
​fått en oval form istället. Sammanlagt har stenmonumentet varit ca 9 m långt och 4,5 m brett. Även i den östra delen har man placerat ut stenar innanför kantkedjan, men dessa är större än de i den västra delen. Stenkistan låg inte centralt innanför den runda kantkedjan, utan var placerad i den södra delen. Den var uppbyggd av klapperstenar och det fanns tomrum i de centrala delarna där de brända benen låg. Troligen har benen varit placerade i någon typ av behållare av organiskt material som inte är bevarade. Det fanns inga gravgåvor med i graven, vilket gör att dateringen är osäker tills vi får svar från 14C-analysen. Emellertid tror vi att den är samtida med de övriga brandgravarna på platsen.

Den första urnegraven var placerad i den östra delen av stenmonumentet inom den utvidgade ovala delen av konstruktionen, delvis under en större sten. Graven var täckt med en stenpackning och hade flata stenar på kant runt om den. Den stod också nerställd på en flat sten och den hade en annan flat sten som lock. Urnan var förhållandevis välbevarad och den lyftas upp utan att den tömdes på innehållet. Till vår hjälp med denna del hade vid Torbjörn Brorsson från Kontoret för Keramiska Studier, som också kommer att analysera keramiken från platsen.

Den andra urnegraven framkom liksom stenkistan innanför den runda kantkedjan, men närmre den centrala delen av monumentet. Under den sista dagen fanns det några stenar kvar i ytan inom denna del som vi bara skulle dokumentera och ta bort innan vi avslutade arbetet och lämnade platsen. Dock kom det fler stenar under de övre och så småningom även urnan. Även denna urna var nerställd på en flat sten, men det är oklart om den har haft ett lock. Urnan är delvis fragmenterad i övre delen och detta kan ha skett när lockstenen försvann. Vi hittade en lämplig sten vid sidan om urnan, men det går inte säga om detta är en locksten eller ej. Även denna urna togs upp hel utan att vi undersökte innehållet först.

Hur vet vi då att urnorna verkligen är gravurnor. De är ju inte tömda på sitt innehåll än? Jo vi har låtit röntga dem i en CT scanner och har på så sett fått se vad de innehåller. Detta utfördes vid MAS i Malmö (avdelningen för Strålningsfysik), bara 10 minuter med bil från vårt kontor med hjälp av forskarna Marcus Söderberg och Olle Ekberg Resultatet förvånade oss alla, eftersom vi kan se så mycket detaljer utan att ha undersökt dem än. Den tekniken har verkligen tagit ett skutt framåt de senaste 10 åren, till arkeologins stora glädje! Detta återkommer osteolog Helene Wilhelmson i ett kommande blogginlägg.
Film som visar utgrävningen och upplockningen av den andra urnan.
Picture
Fotografi som visar stenmonumentet under utgrävning, fotograferat från söder.
Picture
​Anders Gutehall undersöker stenkistan där en kremerad individ har begravts.
Picture
Picture
Den första gravurnan grävs fram av Sebastian Liahaugen.
Picture
Gravurna lyfts upp av Sebastian Liahaugen och Torbjörn Brorsson.
Picture
Den andra gravurnan framgrävd.
Picture
Röntgenbild (en CT slice) som visar den andra gravurnan sedd från sidan. Bilden är framställd vid av Helene Wilhelmson, Sydsvensk Arkeologi med programmet Image J med underlag från Marcus Söderberg, MAS, avdelningen för Strålningsfysik.
1 Comment

Färdigschaktat i Tygelsjö

24/9/2019

0 Comments

 
Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​
Picture
Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

Picture
Fotografi på den stenpackning som framkom och har tolkats som en grav från yngre stenålder (neolitikum).
0 Comments

Du borstade väl tänderna ordentligt i morse?

24/1/2019

3 Comments

 
Picture

De medeltida lundaborna som begravts vid kyrkogården vid S:t Olof och som grävdes ut 2017 blir nu studerade i detalj osteologiskt, dvs. med fokus på själva skeletten. Här är ett exempel på ett käkben från en av gravarna som berättar om ett plågsamt levnadsöde.

Det du ser mitt i bild är ett hål genom benet i underkäkens utsida, vid första kindtanden. Hålet har orsakats av en enorm varbildning som byggts upp inne i benet. Inflammationen har gått via ett kariesangrepp på tanden ovanför. Först frättes kronan bort av karies och genom de blottlagda rötterna har bakterier enkelt fått tillträde till käkbenet. Den omfattande inflammationen växte till och karvade ut en rejäl håla inne i benet innan den till slut tryckte sig igenom käkbenet och varet kunde komma ut genom sin så kallade abscess. En upplevelse som nog både var lättande och fruktansvärd för personen i fråga.

Personen har förmodligen levt med denna abscess öppen en tid och var har då och då runnit ut i munnen. På sikt är det väldigt farligt att gå runt med en stor varbildning med nära tillträde till blodomloppet. För att inte säga smärtsamt! Och svårt att tugga! Och lukten! Sista tiden i livet var uppenbarligen plågsam för personen ifråga som led av sin tand men även för alla som träffade på hen och kände lukten av förruttnelse ur munnen. 

En kronisk infektion i tandbenet kan leda till blodförgiftning (sepsis) och i värsta fall döden. I detta fall har det har börjat som karies i första kindtanden, vilket ledde till att hålet växte och växte så att hela kronan försvann och eftersom tandrötterna fick sitta kvar kunde de leda in infektionen i benet. Inte utan att man blir lite extra glad en dag som denna att vi har tillgång till tandborstar, tandtråd och inte minst tandvård. Även om det är jobbigt att dra ut en tand så verkar alternativet betydligt värre eller hur?

Undersökningen genomfördes i samarbete med Kulturen i Lund. Läs gärna mer om deras arkeologiska verksamhet på deras hemsida.

3 Comments

"Prästagraven” i Åhus kyrka – benen berättar om liv och död under 1600-talet

24/8/2018

0 Comments

 
Ben som påträffas under arkeologiska utgrävningar kan berätta om många olika aspekter av dåtida samhällen; djurben ger information om mathållning, boskapsskötsel och avfallshantering emedan människoben kan användas till studier av bl.a. hälsa, diet, och demografi. Osteologin, dvs. läran om ben, är därför en viktig del av arkeologin och ger en pusselbit till att förstå levnadsvillkor och samhällelig organisation under förhistoriska eller historiska perioder. Historisk osteologi kallas den vetenskapliga disciplin där man genom att studera ben undersöker arkeologiska eller historiska sammanhang. Vad gäller mänskliga kvarlevor, är det mycket sällan som historiska osteologer får tillfälle att analysera ben från namngivna individer. Oftast handlar det om anonyma gravar, där osteologen bygger upp en bild av den döde enbart utifrån dess skelett och möjligtvis även om personen i fråga fått några gravgåvor eller specifik gravarkitektur. Därför utgör ”Prästagraven” i Sankta Maria kyrka i Åhus ett särskilt speciellt fall.
Picture
Grav 1-2, innehållandes det förmodade prästparter, i "Prästagraven" i Åhus kyrka
Under arbetet med att renovera Sankta Maria kyrka i Åhus öppnades gravkammaren tillhörande prästen Peder Pedersen och hans fru Dina Hansdotter. I gravkammaren, som var märkt med en häll där prästparet namngavs, påträffades åtminstone fyra träkistor av vilka två var staplade på minst två underliggande. De två översta förmodades tillhöra prästparet, och de understa tidigare ägarna till just denna gravplats. Individernas kvarlevor var välbevarade och det beslöts därför att en osteologisk undersökning skulle ske på plats. Här fanns det alltså en möjlighet till att namnge mänskliga kvarlevor. Det var emellertid inte helt säkert huruvida de översta kistorna tillhörde prästparet eller inte eftersom kistorna i sig inte var märkta – de kunde ju t.ex. ha tillhört någon släkting. Detta blev en frågeställning som en osteologisk analys kunde utreda. Emellertid var det högst prioriterat att under den korta tid som gavs osteologin registrera, om möjligt, kön, ålder, olika mått för kroppslängd, eventuella förändringar i skelett av sjukdomar (kallas patologiska förändringar) samt övrigt anmärkningsvärt. Under en arbetsdag undersöktes de mänskliga kvarlevorna som påträffades i kistorna och i detta inlägg presenteras en sammanfattning av resultaten. En av gravarna innehöll en blandning av skelettdelar som inte kan tillskrivas en individ – dessa beskrivs inte här, utan fokus ligger på de gravar som förblivit orörda, gravarna 1, 2, 3 och 5.
Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet
Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet.

Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman
Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna.  Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död.
Picture
Kranium tillhörande individen i Grav 2, förmodligen prosten Peder Pedersen. Notera det abnormt långt griffelutskottet, som sticker ut nedåt och liknar en nål eller spik.
Picture
Ett hugg i en halskota i nedre halsregionen hos individen i grav 3 vittnar om ond bråd död
Grav 5 innehöll en man i medelåldern (35-59 år), förmodligen ca 40-44 år, och ungefär 169 cm lång. I hans kotrad syntes tecken på begynnande DISH strax ovan ländryggen. DISH, diffus idiopatisk skeletal hyperostos, är ett tillstånd där det sker en överaktiv nybildning av ben på kotornas kroppar som leder till att de växer samman. Det kan ge stelhet i ryggen och viss smärta i ryggen, men i detta första stadie av tillståndet är det möjligt att han inte känt av det överhuvudtaget. Dålig tandhälsa var också fallet för individen i Grav 5, som hade karies och tandlossning. Därtill hade han fyra revben som hade brutits och läkts igenom. Vid något tillfälle hade han brutit skenbenet, men läkningen komplicerades med benhinneinflammation.
0 Comments

Levande döda och de rikaste samsas på S:t Olofs kyrkogård - och just fötterna avslöjar dem!

6/2/2018

0 Comments

 
Ni undrar säkert vad som hänt med kyrkogården S:t Olof i Lund sedan vi blev klara med grävningen där i november. Vi har börjat med efterarbetet och kan berätta att vi redan gjort spännande upptäckter bara genom att titta närmare på en liten del av skeletten.
 
En man har lepra (spetälska), en sjukdom som har hittats på andra kyrkogårdar inne i staden, men då främst före år 1100. Vi vet att sjukdomen härjade även under resten av medeltiden i norra Europa, sannolikt också i Lund. Så avsaknaden av leprafall inne i staden beror troligen på att de efter 1100 begravts utanför staden istället. Endast ett fall finns med en man med lepra som är begravd innanför vallarna i Lund efter år 1100. Han låg relativt nära kyrkan och var sannolikt av högre social status. För mannen med lepra från S:t Olof så motsvarar armarnas läge bäst seden att gravlägga som är vanlig från 1300-talet och framåt. För att vara helt säkra kommer vi därför att använda kol-14 analys för att avgöra om han verkligen dog efter år 1300 eller möjligen innan 1100 (eftersom lepra var vanligt då, i alla fall innanför stadsmuren. Dog han efter 1300 kan det bekräfta att de leprasjuka vid denna tidpunkt begravdes utanför staden (eftersom S:t Olofs kyrka låg precis utanför stadsmuren) och därför ”saknas” på kyrkogårdarna innanför vallarna. Dog han före eller kring 1100 däremot, så kan det vara förklaringen till varför S:t Olof anläggs, i syfte att leprasjuka skulle segregeras och begravas utanför stans vallar. 

Här finns en 3D modell på skelettet efter den leprasjuke mannen.
(Obs - om du inte ser 3D modellen direkt - ladda ner filen och öppna den i Acrobat Reader i din dator. Du får kanske också ett meddelande om att aktivera 3D-funktionen.)

Resten av skeletten kommer säkerligen ge mer information när de granskas närmare. Vi får se om det finns fler med spår i skelettet av att ha varit en del av gemenskapen som de ”levande döda” såsom leprasjuka ofta benämndes under medeltid. Mannen i S:t Olof hade främst förändringar på tårna som börjat ”ruttna” och falla av och kunde levt länge till innan sjukdomen nödvändigtvis skulle kräva hans liv. Det går tyvärr inte att avgöra i vilken grad hans ansikte deformerats av sjukdomen då skallen är dåligt bevarad, men sår förekommer så förmodligen var det svårt, om inte omöjligt, att dölja sjukdomen.

Det sociala stigmat kan ha varit väl så påtagligt eller mer problematiskt än de fysiska aspekterna av sjukdomen. Vi kan inte veta vad han dog av men det faktum att han lades utanför staden kan peka mot en social särställning, möjligen orsakad av leprans sociala stigma, som i sig kunde varit avgörande för hans hälsa och livslängd. Än idag är det sociala stigmat stort och lepra förekommer främst bland fattiga och marginaliserade i samhället, idag huvudsakligen i Indien och Brasilien. De drabbade kämpar också nu med ett socialt stigma kopplat till låg moral och ”orenhet” som vidhålls av samhället, trots dagens utförliga medicinska förståelse för de egentliga orsakerna till denna infektionssjukdom.

En annan man, sannolikt begravd under den senare delen av kyrkogårdens historia, har också spår av sjukdom på sina fötter. Detaljstudier av benen avslöjar dateringen. Den ursprungliga armställningen för giktmannen är inte utmed sidan för vänster hand och över bäckenet för höger som du kan se på bilden. Att benen har flyttat på sig sedan han kom i jorden går att se på fotot (och i detalj i 3D modellen av graven). Detta fenomen är ett resultat av nedbrytningen av mjukdelar såväl som i detta fallet en träkista.

Att han är gravlagd i kista, syns bara på hur benen rört sig. Vi fann vare sig spik (kan ha rostat bort eller kistan var gjord med annan teknik) eller trä då marken vid st Olof inte kunnat bevara känsligt mjukt trä (däremot kalkrikt ben). Den ursprungliga armställningen var därför med händerna över bäckenet. I kistan kom sedan likgaserna i buken åt att svälla såpass att vänster hand gled ner från bäckenet tryckes ner och hamnade mot kistans botten. Den armställningen med händerna över bäckenet brukar antas motsvara seden efter år 1100. Dock är det möjligt att båda händerna legat tvärs över buken från början, som efter år 1200, och halkat ner olika mycket. Därför antar vi att mannen begravts under 1200-talet eller senare.

Till skillnad från mannen med lepra visar dessa benförändringar istället på en person med hög social status. Denna man har nämligen gikt eller portvinstå, en vällevnadssjukdom som drabbar främst äldre män. En diet med mycket kött och alkohol (därav namnet portvinstå) var en orsakande faktor för sjukdomens utveckling, vilket under medeltid bör översättas som en man med hög social status då det var en lyxdiet. Sjukdomen innebär ett mycket smärtsamt tillstånd som går i skov där kristaller fälls ut i leden och äter sig in i ledändens ben och lämnar avslöjande håligheter efter sig. Det är i sig inte ett livshotande tillstånd men begränsar starkt den drabbades möjligheter att röra sig och fungera normalt under tiden skovet pågår. Denna sjukdom har blivit vanligare idag i takt med att dagens matvanor förändrats mot större tillgång till det som under medeltid var utpräglad ”lyxkonsumtion” såväl som ökad livslängd eftersom ålder är en bidragande faktor. Gikt drabbar även dagens Lundabor som däremot har bättre behandlingar att tillgå.

Under de hundratals år som kan ha passerat mellan den leprasjuke och mannen med portvinstå begravdes i S:t Olofs kyrkogård, tycks det alltså möjligt att den sociala prägeln på kyrkogården kan ha omförhandlats. Kanske började kyrkogården som ”de utstöttas” plats och slutade som ”de utvaldas”? Eller så fanns hela spektrat av sociala stegen på samma kyrkogård samtidigt och det de har gemensamt istället är att de t.ex. inte var födda i Lund?


Picture
Ben från stortån från mannen med gikt. Erosioner i leden mot stortån är synliga som djupa gropar.
Picture
Mannen med lepra från S:t Olofs kyrkogård. Obs att mittdelen saknas pga. sentida ledningsdragning. Bild från 3D-modellen.
Picture
Den leprasjuka mannens tår. Tåbenen har pga. infektion ombildats och växt samman eller helt börjat frätas bort i den yttersta delen av tårna på båda fötterna. Särskilt tydliga förändringar ses på stortån, tåspetsen är troligen helt bortfrätt och en stump är allt som är kvar.
Picture
Närbild på den leprasjuke mannens stortå.
Picture
Mannen med gikt begravd på S:t Olofs kyrkogård.
 
Ytterligare resultat kommer under 2018 när vi tittar vidare på benen och gravarna digitalt för att studera gravskick, kronologi och sociala skillnader, gör prover för att studera dieten och om de är infödda ”lundabor”, så håll utkik efter mer om S:t Olof!

Undersökningen genomfördes i samarbete med Kulturen i Lund.

Picture
En talande illustration av hur ett giktskov kan upplevas. Bild från sent 1700-tal av James Gillray.

0 Comments
<<Previous

    Kategorier

    All
    1600 Tal
    1600-tal
    1700tal
    Aktuell Arkeologi
    Analyser
    Arkeologiafton
    Arkeologidagen
    Arkeologisöndag
    Bastion Arvprins Gustav
    Befästningar
    Bjärehalvön
    Blekinge
    Bolagsresa
    Botildenborg
    Bromölla
    Bronsålder
    Bunkeflostrand
    Bäckaskog
    Contregard
    CT-skanning
    Datering
    Dokumentation
    Domsten
    E22 Sätaröd-Vä
    Erlandsrodagen
    Eskilstorp
    Fairyhill
    Fjälkinge
    Flinta
    Flintgruvor
    Forestad
    Föredrag
    Georadar
    Gravar
    Halland
    Hovrätten
    Husensjö
    Hököpinge
    Innovationsprocesser
    Jelling
    Järnålder
    Keramik
    Kistinge
    Konferens
    Kopparyxa
    Kristianstad
    Lediga Tjänster
    Lerbottnar
    Linderöd
    Ljungaviken
    Lockarp 8
    Lund
    Mark
    Medeltid
    Mesolitikum
    Metalldetektering
    Metod
    Moesgård
    Mynt
    Neolitikum
    Norra Hasslegården
    Nosaby
    Nyare Tid
    Näsby
    Osteologi
    Personal
    Pilbladet
    Prästgården
    Rapport
    Ringsjöbaden
    Ringsjöbaden
    Ruuthsbo
    Råvattenledningen
    Samlingar
    Senneolitikum
    Simrishamn
    Skanör
    Skepparslöv
    Stenålder
    S:t Olof
    Södra Hasslegården
    Södra Sallerup
    Tygelsjö
    Utbildning
    Utbildningsradion
    Vendeltid
    Viby
    Vikariat
    Vikingatid
    Välkommen
    YngreBronsålder
    Yngre Järnålder
    Yngsjö
    Åhus
    Århus
    Öja
    Östra Broby
    Östra Grevie

    RSS Feed

Om oss

Sydsvensk Arkeologi AB är inriktat på uppdragsarkeologi i södra Sverige. Vi erbjuder tjänster inom alla sorters arkeologiska uppdrag – utredningar, förundersökningar och undersökningar. 

Läs mer om  oss »
Hur hanterar Sydsvensk Arkeologi dina personuppgifter? »

Kontakta oss

Kontor i Kristianstad

Sydsvensk Arkeologi AB
Box 134 
291 22 Kristianstad 
Besöksadress: 
Regionmuseets entré vid Stora Torg
Organisationsnummer:  556798-0429
Kontor i Malmö

Sydsvensk Arkeologi AB
Erlandsrovägen 5
218 45 Vintrie
Personal

Kontaktuppgifter till all personal »

Styrelse

Sydsvensk Arkeologis styrelse »

Webbdesign & layout: Catherine Svensson & Fredrik Grehn 2015

Search the site...