Just nu arbetar arkeologer från Sydsvensk arkeologi tillsammans med Arkeologerna, Museiarkeologi sydost, och Blekinge Museum med undersökningar utmed väg E22 i Blekinge mellan Jämjö och Lösen. Vid Vinbergavägen pågår en av utgrävningarna. Sedan en veckas tid har vi där börjat rensa fram vad som tros vara en neolitisk grav, en så kallad trapetsoid långhög av sten. Med trapetsoid menas att den är skevt rektangulär så att ena kortändan är smalare än den andra.
 
Neolitiska långhögar är en gravform från första delen av bondestenåldern för cirka 4000 – 3500 år före vår tideräkning, en period vi kallar tidigneolitikum, och har många typer och utseenden. Vår liknar mest en typ som fått namnet Kujavia, eftersom de är vanliga i den regionen av Polen, men de finns också längre västerut i Nordeuropa. Långhögar finns generellt över hela Nordeuropa från brittiska öarna i väster till Polen i öster. Neolitiska långhögar sätts i samband med den lantbrukande trattbägarkulturen. Vi har från förundersökningen vid Vinbergavägen dateringar från andra anläggningar till 3700 före vår tideräkning tillsammans med keramik från trattbägarkulturen.
 
En tidigneolitisk långhög är som namnet låter ett långsträckt monument av antingen sten eller jord alternativt en kombination av de två. De anses vara den äldsta varianten av gravar från neolitikum. Vad som skiljer de tidiga långhögarna från andra neolitiska gravar är att själva graven oftast är en träkonstruktion i högen, eller en kombination av sten och trä. Senare utvecklas gravformen till långhögar med gravkammare av stora block, en så kallad dös, då gravkammaren alltså utgörs av en stenkammare. De brukar därför benämnas som långdösar för att skilja dem från de tidigare långhögarna. Dösen som grav utgör i sin tur introduktionen av den stora megalitgravstraditionen i Skandinavien.
 
Sedan förundersökningen vid Vinbergavägen för cirka ett och halvt år sedan har det funderats på vad stenhögen som påträffades är för något. Tidigt föreslog neolitiska forskare och experter från Sverige och Danmark att det kunde vara en tidigneolitisk långhög. Långhögar är oftast 20 – 70 meter långa. Den som förundersökningen påträffade och nu har banats av med maskin är cirka 15 meter lång.
 
Emellertid påträffade vi vid avbaningen av matjorden ytterligare en lagd stenkonstruktion som antigen är samtida med delar av den första eller ligger under den och därför bör vara äldre. Vilket får kommande veckors arbete utvisa. Denna andra långsträckta stenpackningen är också den trapetsoid, är mer än 20 meter lång, och löper på tvärs av den första övre liggande. Det gör att den nedre sträcker sig i öst-västlig riktning och den övre i nord-sydlig riktning med de bredaste ändarna i öster och söder. Orienteringen till syd-nordlig sett från gravens bredaste ände, är en ovanlig riktning på graven. Gravtypen finns i alla väderstreck men öst-västlig är den mest vanliga och syd-nordlig eller nord-sydlig om man så vill, är den minst vanliga.
 
Neolitiska långhögar har aldrig tidigare påträffats i Blekinge. Vid tidigare undersökningar inför utbyggnad av ny sträckning av väg E22 längre västerut har dock påträffats möjliga resterna av en dös, alltså gravformen som kommer efter långhögarna. Undersökningarna de kommande veckorna kan därför komma att göra ett hopp i kunskapsutvecklingen. Det förutsatt att vi får rätt i våra teorier, men vi är än så länge relativt förhoppningsfulla.

Under ett par dagar i april tittade vi lite närmare på två kända fornlämningar och ett område omkring dem, utanför Kiaby, strax söder om Bäckaskogs slott. Centralt på platsen ligger resterna av en relativt imponerande gravhög. Resultatet blev lite mer än vi normalt hade förväntat oss vid den här slags kontroller, eller förundersökningar av fornminnen, som föregår eventuella beslut om att fornlämningarna skall undersökas och tas bort. 

Med hjälp av en grävmaskin drog vi ett antal schakt i området varav fyra av dem lades i utkanten av gravhögen och utåt i alla fyra väderstreck. Resultatet var en bitvis tydlig och fin kantkedja och välbevarad högfyllning. En kantkjedja är vad det låter som. En rad med sten som läggs runt foten av högen för att skapa en gräns mot omgivningen och för att hålla på högens jordmassor på plats.

Det är samtidigt ovanligt att dessa gravhögar från bronsålder ligger ensamma. Oftast är de fler tillsammans. Därför var vi särskilt intresserade av fornlämning nummer två, en så kallad stensättning. En stensättning är egentligen en relativt platt samling av ditlagda stenar som täcker en begravning. Våra förundersökningar av denna fornlämning visade dock att detta snarare var just resterna av en andra gravhög. Vad vi hittade var den stenpackning som normalt sett återfinns underst i högen, mot den dåtida alven, innanför högarnas kantkedjor. Därigenom har vi två gravhögar inom området. Sannolikt har det funnits ytterligare en. Det finns nämligen ytterligare en grav i fornlämningsregistret. Den är beskriven som en högliknande stensättning registrerad strax intill vår gravhög nummer två, men den togs dessvärre bort av misstag när ett bostadsområde etablerades.

Vi återfann också ett relativt stort klippblock i området. Dessa har ofta använts till olika rituella aktiviteter, såsom nedläggelser av offer och depåer under förhistorisk tid. Runt omkring detta block påträffades en stenpackning som indikerar att något liknande har skett på platsen. Mellan detta block och den stora gravhögen påträffades också härdar och en grop med brända ben, kanske en så kallad brandgrav eller ett offer i samband med gravritualerna vid högen. Det får eventuellt framtida undersökningar påvisa. Spår av olika ritualer är ofta vanliga att finna i och runt den här slags gravmiljöer. Ofta visar de sig arkeologiskt som rester av eldstäder och nedläggningar av olika typer av material i gropar eller som andra brandpåverkade konstruktioner. Det är därför sannolikt att vi skulle hitta flera sådana lämningar vid eventuellt fortsatta undersökningar.

​Emellertid var inte lyckan slut ännu. För under gravhögen och i ett stort bälte runt om gravhögen återfann vi också ett lager av småsten. Metalldetektorn som vi använde gav utslag för att mycket av denna sten var skörbränd. Det betyder att den varit eldpåverkad, sannolikt av människor.

Kommer ni ihåg undersökningen vi gjorde under sensommaren/hösten utanför Domsten, norr om Helsingborg. Där framkom oväntat ett välbevarat stenmonument, som vi tolkade att vara rester efter en megalitgrav från början av neolitikum. Under de sista dagarna i fält överraskade platsen oss än en gång, vilket gjorde att vi i nuläget är osäkra på vad det är vi egentligen har undersökt. Under sista fältveckan påträffade vi nämligen tre brandgravar nedgrävda innanför stenkonstruktionens kantkedja. I två av gravarna har man lagt den gravlagda personen i urnor medan den tredje har de brända benen placerats i en liten stenkista. Gravarna dateras till yngre bronsåldern. Vi är därför osäkra på om man har begravt de döda i en grav som redan fanns på platsen eller om stenkonstruktionen uppfördes i samband med att den första personen gravsattes.

Den lilla stenkistan med brända ben var den första av gravarna som påträffades. Graven var placerad i den västra delen av stenmonumentet. Denna del av konstruktionen var den första delen som byggdes. Här fanns en rund kantkedja med en diameter på ca 4,5 m uppbyggd med huvudstora stenar. Innanför kantkedjan har man lagt ut en stenpackning av mindre klapperstenar. Vi tolkar den västra delen som den första delen av konstruktionen. Man har i ett senare skede byggt på konstruktionen med en kantkedja bestående av större stenar åt öster, så att monumentet har
​fått en oval form istället. Sammanlagt har stenmonumentet varit ca 9 m långt och 4,5 m brett. Även i den östra delen har man placerat ut stenar innanför kantkedjan, men dessa är större än de i den västra delen. Stenkistan låg inte centralt innanför den runda kantkedjan, utan var placerad i den södra delen. Den var uppbyggd av klapperstenar och det fanns tomrum i de centrala delarna där de brända benen låg. Troligen har benen varit placerade i någon typ av behållare av organiskt material som inte är bevarade. Det fanns inga gravgåvor med i graven, vilket gör att dateringen är osäker tills vi får svar från 14C-analysen. Emellertid tror vi att den är samtida med de övriga brandgravarna på platsen.

Den första urnegraven var placerad i den östra delen av stenmonumentet inom den utvidgade ovala delen av konstruktionen, delvis under en större sten. Graven var täckt med en stenpackning och hade flata stenar på kant runt om den. Den stod också nerställd på en flat sten och den hade en annan flat sten som lock. Urnan var förhållandevis välbevarad och den lyftas upp utan att den tömdes på innehållet. Till vår hjälp med denna del hade vid Torbjörn Brorsson från Kontoret för Keramiska Studier, som också kommer att analysera keramiken från platsen.

Den andra urnegraven framkom liksom stenkistan innanför den runda kantkedjan, men närmre den centrala delen av monumentet. Under den sista dagen fanns det några stenar kvar i ytan inom denna del som vi bara skulle dokumentera och ta bort innan vi avslutade arbetet och lämnade platsen. Dock kom det fler stenar under de övre och så småningom även urnan. Även denna urna var nerställd på en flat sten, men det är oklart om den har haft ett lock. Urnan är delvis fragmenterad i övre delen och detta kan ha skett när lockstenen försvann. Vi hittade en lämplig sten vid sidan om urnan, men det går inte säga om detta är en locksten eller ej. Även denna urna togs upp hel utan att vi undersökte innehållet först.

Hur vet vi då att urnorna verkligen är gravurnor. De är ju inte tömda på sitt innehåll än? Jo vi har låtit röntga dem i en CT scanner och har på så sett fått se vad de innehåller. Detta utfördes vid MAS i Malmö (avdelningen för Strålningsfysik), bara 10 minuter med bil från vårt kontor med hjälp av forskarna Marcus Söderberg och Olle Ekberg Resultatet förvånade oss alla, eftersom vi kan se så mycket detaljer utan att ha undersökt dem än. Den tekniken har verkligen tagit ett skutt framåt de senaste 10 åren, till arkeologins stora glädje! Detta återkommer osteolog Helene Wilhelmson i ett kommande blogginlägg.

​Anders Gutehall undersöker stenkistan där en kremerad individ har begravts.

Nu har vi schaktat färdigt i Tygelsjö och grävandet startar på allvar.

Än så länge har det framkommit tre nya långhus på området. Det ena kan typologiskt dateras från övergången mellan yngre bronsålder/förromersk järnålder (omkring 600–400 f.Kr), det andra till förromersk järnålder (ca 500–0 f.Kr) och det sista till romersk järnålder (ca 0–500 e.Kr).

I övrigt har det framkommit stora gropsystem, av vilka en del sannolikt har fungerat som lertäkter, för att få tag på lera för att kunna (ler)klina husväggarna. Vidare har det framkommit större gropar i form av avfallsgropar och förvaringsgropar m.fl., samt en del härdar (eldstäder). Dateringarna av lämningarna är ännu så länge lite osäkra, men av de som vi har grävt ut än så länge, ser de flesta ut att vara från äldre järnålder (ca 500-0 f.Kr.). Med hjälp av fynd vi hittar när vi gräver ut lämningarna, och med 14C-dateringar kommer vi senare att få mer precisa dateringar.

Vi har även grävt ut en fin stenpackning, i vilken det påträffades en avbruten, slipad, (trolig) flintmejsel, fyndet tyder på att stenpackningen kan dateras till neolitikum (yngre stenålder). Stenpackningen har tolkas som en trolig grav, även om det inte fanns något skelett bevarat i den (se bild nedan).

Av fynd kan vi nämna att vi hittat en trolig spjutspets tillverkad av djurben i en av groparna (se bild till höger).
​

Fotografi på en spjutspets av djurben som påträffades i en av de undersökta groparna.

Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet
Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet.

Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman
Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna.  Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död.

Ni undrar säkert vad som hänt med kyrkogården S:t Olof i Lund sedan vi blev klara med grävningen där i november. Vi har börjat med efterarbetet och kan berätta att vi redan gjort spännande upptäckter bara genom att titta närmare på en liten del av skeletten.
 
En man har lepra (spetälska), en sjukdom som har hittats på andra kyrkogårdar inne i staden, men då främst före år 1100. Vi vet att sjukdomen härjade även under resten av medeltiden i norra Europa, sannolikt också i Lund. Så avsaknaden av leprafall inne i staden beror troligen på att de efter 1100 begravts utanför staden istället. Endast ett fall finns med en man med lepra som är begravd innanför vallarna i Lund efter år 1100. Han låg relativt nära kyrkan och var sannolikt av högre social status. För mannen med lepra från S:t Olof så motsvarar armarnas läge bäst seden att gravlägga som är vanlig från 1300-talet och framåt. För att vara helt säkra kommer vi därför att använda kol-14 analys för att avgöra om han verkligen dog efter år 1300 eller möjligen innan 1100 (eftersom lepra var vanligt då, i alla fall innanför stadsmuren. Dog han efter 1300 kan det bekräfta att de leprasjuka vid denna tidpunkt begravdes utanför staden (eftersom S:t Olofs kyrka låg precis utanför stadsmuren) och därför ”saknas” på kyrkogårdarna innanför vallarna. Dog han före eller kring 1100 däremot, så kan det vara förklaringen till varför S:t Olof anläggs, i syfte att leprasjuka skulle segregeras och begravas utanför stans vallar. 

Här finns en 3D modell på skelettet efter den leprasjuke mannen.
(Obs - om du inte ser 3D modellen direkt - ladda ner filen och öppna den i Acrobat Reader i din dator. Du får kanske också ett meddelande om att aktivera 3D-funktionen.)

Resten av skeletten kommer säkerligen ge mer information när de granskas närmare. Vi får se om det finns fler med spår i skelettet av att ha varit en del av gemenskapen som de ”levande döda” såsom leprasjuka ofta benämndes under medeltid. Mannen i S:t Olof hade främst förändringar på tårna som börjat ”ruttna” och falla av och kunde levt länge till innan sjukdomen nödvändigtvis skulle kräva hans liv. Det går tyvärr inte att avgöra i vilken grad hans ansikte deformerats av sjukdomen då skallen är dåligt bevarad, men sår förekommer så förmodligen var det svårt, om inte omöjligt, att dölja sjukdomen.

Det sociala stigmat kan ha varit väl så påtagligt eller mer problematiskt än de fysiska aspekterna av sjukdomen. Vi kan inte veta vad han dog av men det faktum att han lades utanför staden kan peka mot en social särställning, möjligen orsakad av leprans sociala stigma, som i sig kunde varit avgörande för hans hälsa och livslängd. Än idag är det sociala stigmat stort och lepra förekommer främst bland fattiga och marginaliserade i samhället, idag huvudsakligen i Indien och Brasilien. De drabbade kämpar också nu med ett socialt stigma kopplat till låg moral och ”orenhet” som vidhålls av samhället, trots dagens utförliga medicinska förståelse för de egentliga orsakerna till denna infektionssjukdom.

En annan man, sannolikt begravd under den senare delen av kyrkogårdens historia, har också spår av sjukdom på sina fötter. Detaljstudier av benen avslöjar dateringen. Den ursprungliga armställningen för giktmannen är inte utmed sidan för vänster hand och över bäckenet för höger som du kan se på bilden. Att benen har flyttat på sig sedan han kom i jorden går att se på fotot (och i detalj i 3D modellen av graven). Detta fenomen är ett resultat av nedbrytningen av mjukdelar såväl som i detta fallet en träkista.

Att han är gravlagd i kista, syns bara på hur benen rört sig. Vi fann vare sig spik (kan ha rostat bort eller kistan var gjord med annan teknik) eller trä då marken vid st Olof inte kunnat bevara känsligt mjukt trä (däremot kalkrikt ben). Den ursprungliga armställningen var därför med händerna över bäckenet. I kistan kom sedan likgaserna i buken åt att svälla såpass att vänster hand gled ner från bäckenet tryckes ner och hamnade mot kistans botten. Den armställningen med händerna över bäckenet brukar antas motsvara seden efter år 1100. Dock är det möjligt att båda händerna legat tvärs över buken från början, som efter år 1200, och halkat ner olika mycket. Därför antar vi att mannen begravts under 1200-talet eller senare.

Till skillnad från mannen med lepra visar dessa benförändringar istället på en person med hög social status. Denna man har nämligen gikt eller portvinstå, en vällevnadssjukdom som drabbar främst äldre män. En diet med mycket kött och alkohol (därav namnet portvinstå) var en orsakande faktor för sjukdomens utveckling, vilket under medeltid bör översättas som en man med hög social status då det var en lyxdiet. Sjukdomen innebär ett mycket smärtsamt tillstånd som går i skov där kristaller fälls ut i leden och äter sig in i ledändens ben och lämnar avslöjande håligheter efter sig. Det är i sig inte ett livshotande tillstånd men begränsar starkt den drabbades möjligheter att röra sig och fungera normalt under tiden skovet pågår. Denna sjukdom har blivit vanligare idag i takt med att dagens matvanor förändrats mot större tillgång till det som under medeltid var utpräglad ”lyxkonsumtion” såväl som ökad livslängd eftersom ålder är en bidragande faktor. Gikt drabbar även dagens Lundabor som däremot har bättre behandlingar att tillgå.

Under de hundratals år som kan ha passerat mellan den leprasjuke och mannen med portvinstå begravdes i S:t Olofs kyrkogård, tycks det alltså möjligt att den sociala prägeln på kyrkogården kan ha omförhandlats. Kanske började kyrkogården som ”de utstöttas” plats och slutade som ”de utvaldas”? Eller så fanns hela spektrat av sociala stegen på samma kyrkogård samtidigt och det de har gemensamt istället är att de t.ex. inte var födda i Lund?

 
Ytterligare resultat kommer under 2018 när vi tittar vidare på benen och gravarna digitalt för att studera gravskick, kronologi och sociala skillnader, gör prover för att studera dieten och om de är infödda ”lundabor”, så håll utkik efter mer om S:t Olof!

Undersökningen genomfördes i samarbete med Kulturen i Lund.