Flintgruvor på konferens!

Under de senaste veckorna har vi haft möjlighet att presentera olika aspekter av undersökningarna av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup i östra Malmö på två olika konferenser. Det var två helt olika sammanhang och olika aspekter på gruvområdet belystes.
Konferenser har alltid olika karaktär och stora generella konferenser kan vara ganska spretiga och svårgreppbara. Det var däremot inte fallet med stenåldersmötet Forskning, fynd, platser som trots det breda anslaget och bidrag som täckte hela perioden (dock med tyngdpunkt på äldre material) ändå kändes fokuserat och samlat. Ett femtiotal arkeologer från hela landet med ett gemensamt intresse för stenålder träffades och diskuterade under två dagar. Trots en övervikt för uppdragsarkeologer var både myndigheter och universitet representerade. Det var uppenbart att det fanns ett uppdämt behov att diskutera nya fynd och nya infallsvinklar på stenåldersmaterial. Mötet gick av stapeln i Norrköping i mitten på mars och var ett mycket bra initiativ av arrangörerna Stiftelsen kulturmiljövård, Arkeologerna, SAU och Norrköpings stadsmuseum. Förhoppningsvis blir det ett återkommande arrangemang.

Vår (Elisabeth Rudebeck, Åsa Berggren och Karina Hammarstrand Dehman) presentation av de neolitiska flintgruvorna i Södra Sallerup tog avstamp i de många undersökningar som bedrivits där under årtionden och det faktum att vi nu har fått möjlighet att arbeta med en sammanfattning av hela gruvområdet. Det blir en genomgång av de arkeologiska resultaten likaväl som en exposé över den uppdragsarkeologiska historien i området. Vi presenterade också den undersökning som vi genomförde på Pilbladet som utgör en liten del av gruvområdet, för att par år sen, som vi just nu bearbetar och snart ska rapportera. Bland annat kunde vi då göra många 14C-analyser. De bekräftar bilden att flintbrytningen tycks ha utförts under de fyra århundradena efter 4000 BC. Och flintanalysen visar att olika skeden av bearbetningen av flintknutorna som tagits upp ur gruvorna ägde rum på olika platser inom och vid flintgruvsområdet.

Under några dagar i slutet av mars och i början av april samlades över 300 arkeologer från stora delar av världen i Oslo till CAA-konferens (Computer Applications in Archaeology). Även i detta fall finns en kärna man samlas kring, nämligen intresset för möjligheterna som digitala tekniker och metoder ger i arkeologin. Om denna konferens från början (1970-talet) var ett sätt att samlas och diskutera de möjligheter till statistiska analyser som datorerna gav, så har utvecklingen gått via utforskandet av GIS-applikationer (Geografiska informationssystem) till att domineras av utvecklingen av 3D. Många inlägg på konferensen behandlande möjligheterna till olika typer av visualisering med 3D modeller, ofta med hjälp av fotogrammetri som har fått en stor spridning, mycket på grund av att det är prisvärt jämfört med dyr 3D-scanning. Digitala metoder tycks vara ett främst manligt intresse, i alla fall att döma av konferensens deltagare. Och möjligen främst använt i forskningssammanhang, med tanke på att deltagare från universiteten dominerade över antalet uppdragsarkeologer. Det är i alla fall en spaning som bygger på ett ovetenskapligt allmänt intryck, i avsaknad av deltagarlista.

Presentationen av Pilbladet (av Åsa Berggren med bidrag från Anders Gutehall) behandlade främst de plandokumentationsmetoder vi använde där, som spänner över hela spektret från manuell handritning till digital inmätning och fotogrammetri. Vi har jämfört olika metoder och kortfattat kan man väl säga att vi kommer fram till att olika metoder ger olika resultat så det gäller att veta vad man vill med sin dokumentation och vi kan också säga att den mest tekniskt sofistikerade metoden inte automatiskt är den bästa i alla lägen. Denna metodutvärdering ingår i ett litet forskningsprojekt som vi får anledning att återkomma till.

I övrigt togs många intressanta frågor upp på CAA-konferensen. I det inledande keynote-föredraget nämndes bland annat att många länder, däribland Sverige, saknar en standardiserad form för digital arkivering av arkeologiskt material. Åsikten tycks vara den att vi i Sverige tidigare haft god ordning men att vi tappat detta i takt med att materialen blivit mer digitala. Hoppas att arbetet på Riksantikvarieämbetet råder bot på denna oreda. I en rundabordsdiskussion som handlade om vilka större utmaningar som ligger framför den digitala arkeologin så

Karina Hammarstrand Dehman, Elisabeth Rudebeck och Åsa Berggren presenterar flintgruvorna i Södra Sallerup på mötet i Norrköping.

Åsa Berggren presenterar sitt och Anders Gutehalls projekt om dokumentationsmetoder i Oslo.

CAA-konferensen hölls på pampiga Oslo universitets Kulturhistorisk museum.

En arkeologisk konferens i Olso är inte komplett utan ett besök på Vikingskipsmuseet. Här Gokstadskeppet.

---

återkom flera till den paradox som ligger i motsättningen mellan möjligheterna till öppenhet och fri spridning av arkeologiska resultat och det faktum att politiska beslut gör bl.a. uppdragsarkeologin mer sluten mindre benägen att dela resultat i den konkurrenssituation som råder i många länder. Hur råder vi bot på detta?

En konferens som i stort handlar om digitala metoder blir förstås lite teknisk, och för att i någon mån motverka detta hade CAA-konferensen i år ett mer teoretiskt inslag i DigiTAG – theorizing the digital. Sessionen organiserades (av James Taylor, Sara Perry, Nicolo Dell’Unto och Åsa Berggren) för att ge en möjlighet att diskutera den digitala arkeologins utgångspunkter och förutsättningar och för att slå an tonen för en kritisk digital praktik. Vad vill vi med den digitala arkeologin, hur påverkar metoderna tolkningsprocessen och vad driver utvecklingen, arkeologiska frågeställningar eller tekniken? – var några av frågorna vi ställde. Sessionen var välbesökt och diskussionen gick knappat att stoppa. Det var många olika trådar att nysta i och vi hann knappt mer än att skrapa på ytan på detta intressanta område. Möjligen blir det en fortsättning på kommande konferenser.