Ben som påträffas under arkeologiska utgrävningar kan berätta om många olika aspekter av dåtida samhällen; djurben ger information om mathållning, boskapsskötsel och avfallshantering emedan människoben kan användas till studier av bl.a. hälsa, diet, och demografi. Osteologin, dvs. läran om ben, är därför en viktig del av arkeologin och ger en pusselbit till att förstå levnadsvillkor och samhällelig organisation under förhistoriska eller historiska perioder. Historisk osteologi kallas den vetenskapliga disciplin där man genom att studera ben undersöker arkeologiska eller historiska sammanhang. Vad gäller mänskliga kvarlevor, är det mycket sällan som historiska osteologer får tillfälle att analysera ben från namngivna individer. Oftast handlar det om anonyma gravar, där osteologen bygger upp en bild av den döde enbart utifrån dess skelett och möjligtvis även om personen i fråga fått några gravgåvor eller specifik gravarkitektur. Därför utgör ”Prästagraven” i Sankta Maria kyrka i Åhus ett särskilt speciellt fall.
 Grav 1-2, innehållandes det förmodade prästparter, i "Prästagraven" i Åhus kyrka | Under arbetet med att renovera Sankta Maria kyrka i Åhus öppnades gravkammaren tillhörande prästen Peder Pedersen och hans fru Dina Hansdotter. I gravkammaren, som var märkt med en häll där prästparet namngavs, påträffades åtminstone fyra träkistor av vilka två var staplade på minst två underliggande. De två översta förmodades tillhöra prästparet, och de understa tidigare ägarna till just denna gravplats. Individernas kvarlevor var välbevarade och det beslöts därför att en osteologisk undersökning skulle ske på plats. Här fanns det alltså en möjlighet till att namnge mänskliga kvarlevor. Det var emellertid inte helt säkert huruvida de översta kistorna tillhörde prästparet eller inte eftersom kistorna i sig inte var märkta – de kunde ju t.ex. ha tillhört någon släkting. Detta blev en frågeställning som en osteologisk analys kunde utreda. Emellertid var det högst prioriterat att under den korta tid som gavs osteologin registrera, om möjligt, kön, ålder, olika mått för kroppslängd, eventuella förändringar i skelett av sjukdomar (kallas patologiska förändringar) samt övrigt anmärkningsvärt. Under en arbetsdag undersöktes de mänskliga kvarlevorna som påträffades i kistorna och i detta inlägg presenteras en sammanfattning av resultaten. En av gravarna innehöll en blandning av skelettdelar som inte kan tillskrivas en individ – dessa beskrivs inte här, utan fokus ligger på de gravar som förblivit orörda, gravarna 1, 2, 3 och 5. |
| Grav 1 och 2 – det förmodade prästparet Ålder och könsmarkörer i kranium och bäckenben hos individerna i Grav 1 och 2 visar att de var en kvinna (Grav 1) och en man (grav 2), både seniora till åldern. Detta tyder starkt på att de verkligen var Dina Hansdotter (Grav 1) och Peder Pedersen (grav 2). Dessutom innehöll de underliggande gravarna, som beskrivs nedan, individer av medelålder och kan därför avskrivas från denna diskussion. Kvarlevorna som här tillskrivs Pedersen och Hansdotter berättar om ett prästpar som båda överlevde medelåldern och fick komma till åren. Hansdotter blev åtminstone 55-60 år, förmodligen med tyndpunkt runt 60, och hon var ca 156 cm lång. Pedersen (1592-1661) blev 69 år gammal och var samtida och något tidigare med Peder Winstrup, biskop i Lund, som dog 1673. De var för övrigt även av liknande längd, båda över 170 cm: Pedersen mätte till ca 173 cm baserat på lårbenets mått. Pedersen och Hansdotter hade båda dålig tandhälsa och led av karies och tandlossning. Pedersen hade dessutom artros i ryggen, och han hade också lidit av Eagles syndrom, ett tillstånd som orsakas av en spetsig långt benutskott (se figur 1) under örat och som kan ge stor smärta i nacke, öra och hals, svårigheter att svälja samt förlamande känslor i ansiktet. Det har förmodligen varit ett mycket påfrestande tillstånd hos Pedersen under hans sista tid i livet. Grav 3 och 5 – ond bråd död och läkta trauman Vid utgrävningen såg de ut som att de undre kistorna, alltså de under prästparet, jämnats ut med brädor tvärs över och någon tegelsten för att förbereda plats för de översta två gravarna. Det var svårt att avgöra hur många kistor här funnit ursprungligen, men alltså minst två. Vilka var dessa individer? Osteologin kan inte namnge dem men likväl ge ett skisserat ansikte åt dessa döda, samt återge vissa förändringar i skeletten som påverkade deras liv. Grav 3 innehöll en individ av osteologiskt svårbedömbart kön som dog under sin medelålder (35-59 år), förmodligen 35-45 år. Hen var ca 163 cm lång och hade innan sin död haft problem med tänderna, med karies och tandsten, och på vänster sida av överkäken hade en tand lossats och tandbenet läkts. Det fanns tecken från svårare perioder i barndomen bl.a. i form av linjära emaljhypoplasier, tunna band i tandemaljen som orsakas av att tillväxten av emalj rubbas under en viss period, och som kan orsakas av näringsbrist eller infektionssjukdomar. Vad som var anmärkningsvärt med denna individ är att hen avlidit till följd av ett hugg i halsen, alldeles strax över nyckelbenen – detta kan tas som tecken för en ond bråd död. |  Kranium tillhörande individen i Grav 2, förmodligen prosten Peder Pedersen. Notera det abnormt långt griffelutskottet, som sticker ut nedåt och liknar en nål eller spik.  Ett hugg i en halskota i nedre halsregionen hos individen i grav 3 vittnar om ond bråd död |
Grav 5 innehöll en man i medelåldern (35-59 år), förmodligen ca 40-44 år, och ungefär 169 cm lång. I hans kotrad syntes tecken på begynnande DISH strax ovan ländryggen. DISH, diffus idiopatisk skeletal hyperostos, är ett tillstånd där det sker en överaktiv nybildning av ben på kotornas kroppar som leder till att de växer samman. Det kan ge stelhet i ryggen och viss smärta i ryggen, men i detta första stadie av tillståndet är det möjligt att han inte känt av det överhuvudtaget. Dålig tandhälsa var också fallet för individen i Grav 5, som hade karies och tandlossning. Därtill hade han fyra revben som hade brutits och läkts igenom. Vid något tillfälle hade han brutit skenbenet, men läkningen komplicerades med benhinneinflammation.