Svartbrödernas konvent i Åhus, del 2 – örtagård och fiskdammar

Det är en välkänd sanning inom arkeologin att nya undersökningar ofta leder till att man återvänder till gamla grävningar. Färska resultat kan få tidigare tolkningar att ändras eller nyanseras. Detta gäller i högsta grad de insatser som nu utförs på den plats där tidigare Dominikanernas konvent i Åhus reste sig. För även om kyrkan och dess anslutande byggnader knappt har berörts av arkeologiska schakt tidigare, har mycket skett i grannskapet. Och här döljs ledtrådar till hur svartbrödernas liv och verksamhet har gestaltat sig i det medeltida Åhus.

Lantmätare Hoffmeisters karta från 1776. Inom cirkeln syns ruinen av konventets östra länga. Öster därom två dammar anlagda som fiskodlingar. Den obebyggda grönskrafferade ytan bör ha ingått i svartbrödernas kål- eller örtagård.

​Till exempel undersöktes delar av konventets kyrkogård år 1996. Det rörde sig om en tomt vid Varvsgatans södra sida, en plats som vi idag kan säga låg strax nordost om kyrkans kor. Här påträffades tätt liggande begravningar; lämningarna efter sammanlagt 253 individer kunde tas tillvara och analyseras. Sannolikt handlade det om folk som bott i eller nära Åhus och som varit villiga att betala för själamässor och en gravplats invid konventet, en plats som åtnjöt högt anseende. Därför kan man inte säga att de döda utgör en genomsnittlig bild av stadens befolkning utan snarast en något mer välbeställd del av populationen. Men med detta sagt var det en detaljerad bild av liv och hälsoläge bland dessa människor som framkom vid analyserna. Gamla och nya skador vilka lämnat spår på skeletten kunde dokumenteras, liksom allehanda sjukdomstillstånd som tuberkulos, gikt, cancer, syfilis, spetälska, stroke och åderförkalkning. Resultat som i hög grad kom att ändra vår bild av medeltidens stadsbor finns presenterade i Caroline Ahlström Arcinis mycket läsvärda bok ”Åderförkalkning och portvinstår. Välfärdssjukdomar i medeltidens Åhus”, utgiven 2003. Den kan laddas ner från https://raa.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1294752&dswid=4662.

Grav nr 9 från undersökningen år 1996

Bengt Jacobsson vid undersökningen av Konventets kyrkogård år 1996

Dubbelgrav från undersökningen år 1996

Kyrkogården utgjorde ett högst påtagligt spår efter svartbrödernas verksamhet i Åhus. Men i grannskapet förekom även mer subtila, svårfångade lämningar. År 1986 undersöktes ett antal stora nedgrävningar i västra delen av dåvarande Vin & Sprits fabriksområde strax öster om konventet. På Hoffmeisters karta från år 1776 syns ytterligare två dammar här. I samband med denna utgrävning togs inga jordprover, men om så varit fallet hade man sannolikt funnit fiskben och fiskfjäll. För allt talar för att vad som påträffats var rester av konventets fiskodling. Liknade medeltida anläggningar har nyligen undersökts invid franciskanernas konvent i Linköping.  https://arkeologerna.com/bloggar/arkeologi-i-linkoping/fiskdammarna-i-eddan. De strikta regler för fasta och avhållsamhet från kött som gällde under den katolska tidens kyrkoår medförde ett behov av tillåtna livsmedel som exempelvis fisk. Ett smidigt sätt för kloster och konvent att lösa frågan om tillgång på lämplig mat blev då att anlägga egna fiskdammar. Vi brukar idag lite slarvigt tala om ”karpdammar”, men det är troligare att man under medeltiden här i Skandinavien har odlat ruda. 

Benplattor från stör, en fiskart som tillhört de mer exklusiva rätter som kunde serveras.

​Behovet av tillåten föda avspeglas även i det djurbensmaterial som analyserades efter de omfattande arkeologiska undersökningarna 2017 och 2018 i kvarteret Carl XI nordost om konventets tomt. I det slakt- och matavfall som osteologerna tittade närmare på förekom ett antal oväntade arter; djur som man inte i första hand hade väntat sig att påträffa i vad som föreföll vara en ganska ordinär bebyggelse bebodd av hantverkare och handlare. Frånsett nötkreatur, får, get, svin, höns och fisk som torsk förekom oväntade arter i materialet, inklusive ett inslag av vilt. Marina däggdjur som tumlare och säl, fågel som anka, gås, duva och svan samt ett anmärkningsvärt stort inslag av fiskben där bland annat gädda, stör och karpfisk (braxen) ingick, skiljer sig markant från hur medeltida urbana material brukar vara sammansatta. Det handlar snarast om spåren efter en rätt exklusiv mathållning med en tydlig vinkling åt vad som varit tillåtet att förtära under fastan. För även om sälar och småvalar i högsta grad tillhör däggdjuren var synsättet annorlunda på medeltiden. De levde i vatten och räknades således in under kategorin ”fisk” dvs. tillåten fastemat. Utan tvekan ett praktiskt sätt att lösa problemet med den dagliga födan!  Att det osteologiska materialet ger en bild av en så avancerad mathållning antyder att man snarare hanterade matvaror än förtärde dem i de undersökta hushållen. Den kyrkliga närvaron präglade livet i Åhus, ärkebiskopens egen stad, där dessutom dominikanernas konvent låg granne med gårdarna i kvarteret. Var man direkt underställda konventet eller handlade man med livsmedel till en köpstark och kvalitetsmedveten kundkrets? Det lär vi nog aldrig få veta, men resultaten av den genomförda analysen visar tydligt hur stor påverkan de kyrkliga institutionerna hade på det dagliga livet i staden.

​En annan aspekt på undersökningarna i kvarteret Carl XI var att en yta i kvarterets sydöstra hörn föreföll sakna bebyggelse under stadstiden (ca 1200 till 1617). Visserligen stod det tidigt klart att det vidsträckta kvarterets inre delar hade brukats till vad vi idag hade kallat stadsodling – till hushållens kål- och trädgårdar. Även om inte fröer, kärnor och andra växtdelar hade bevarats i den sandiga och vattengenomsläppliga odlingsjorden visade förekomsten av aska, djurben, små bitar av keramik och andra mindre föremål att man gödslat med hushållsavfall. Det kunde behövas för att den magra sandjorden skulle ge önskad avkastning. Dessutom är detta typiskt för urban odling under medeltiden. Avskräde var inte främst ett problem, utan en tillgång; ett lämpligt och lättillgängligt jordförbättringsmedel. 

Tjocka odlingslager i sydöstra delen av kvarteret Carl XI i Åhus – spår av svartbrödernas örtagård?

​Vad som saknades i det sydöstra hörnet av kvarteret Carl XI var den bebyggelse som i andra delar av stadsområdet låg orienterad utefter gatorna. Här fanns bara tjocka odlingslager som gödslats med allsköns avfall, inte minst då matavfall. Här och där låg skärvor av keramik; ofta då ganska stora bitar. Något som brukar tas till intäkt på att man inte rört sig speciellt mycket över en sådan yta. Forskarna brukar tala om ”trampling effect” – ju fler som gått över marken har då trampat sönder keramiken i allt mindre skärvor. I odlingslagret påträffades bland annat tyskt stengods och mynt från den period av politisk instabilitet som i dansk historia kallas för ”borgarkrigstid” (1241–1377). Så odlingen av ytan bör kunna placeras i hög- och senmedeltid. I samma kontext påträffades även några föremål som får räknas till de mest udda fynden från undersökningarna 2017 och 2018.

​En varm dag i slutet av juni 2018 gav metalldetektorn ett kraftigt utslag för ädelmetall i ett nyss framschaktat odlingslager strax söder om den Engströmska villan. Vad som hittats var en fint utförd fingerring med ett centralt blommotiv. Den var inte tillverkad av guld som man först kunde tro, utan av brännförgylld brons. Vad som är iögonfallande är ringens stora diameter. Mest sannolikt är att den avsetts att bli buren utanpå en handske; en typ av smycke som i England brukar kallas ”gauntlet ring”. Men i ett sammanhang som här i Åhus ska vi kanske inte främst tänka oss att ringen burits på riddares pansarnäve, utan snarare på en kyrklig ämbetsmans skinnhandske. Fyndet är hur som helst anmärkningsvärt och dess ägare bör ha saknat sin borttappade dyrbarhet…

Ring av förgylld brons. Fint utfört blommotiv och en påfallande stor diameter – sannolikt avsedd att bäras utanpå en handske.

​Strax intill kom nästa udda metallsignal. Bly. Men det var inte frågan om en muskötkula, en smälta eller en list från ett fönster – fynd man annars stöter på rätt frekvent i en urban miljö som Åhus. Utan om en blyplomb, ett sigill som en gång suttit som försegling på en packe importerad textil. Sigillet visade ursprung, tillverkare/ tillverkningsplats och kanske också vilken kvalitet det var frågan om. Tyvärr är dessa blyplomber ett dåligt beforskat material, trots den uppenbara potential de besitter när det gäller att visa handelsvägar och kontaktnät. Så trots att plomben från Åhus är välbevarad och har tydliga bilder på båda sidor har dess ursprung inte kunnat identifieras.

Vänster: ​Blyplombens baksida. Motivet skulle kunna vara ett fällgaller, något som är känt från England.
Höger: Blyplombens framsida, ett sigill som suttit på en packe importerad textil. Motivet påminner om medeltida mynt.

Ytterligare fynd med avvikande karaktär skulle snart följa. I ett smalt ledningsschakt inne på vad som idag är en inhägnad parkeringsplats påträffades två små beslag, gjutna av brons och försedda med nitar för fastsättning på ett underlag som kan ha varit läder, kanske till bälten, remmar eller väskor? På skådesidan av båda beslagen finns ett likarmat kors och ett textband. Budskapet är tydligt – här står AVE MARIA. Denna typ av böneformler förekommer gärna i urbana sammanhang, i anslutning till kyrkligt präglade miljöer och hör senmedeltiden till. Detta var en period då framför allt Mariakulten, dyrkandet av den Heliga Jungfrun, fick mycket stor betydelse i samhället. Även Marias moder Anna lyftes fram och blev föremål för en omfattande dyrkan, något vi ser spåren av i dagens Åhus med dess stadskyrka, vigd till Jesu moder, och den intilliggande kapellruinen S:t Anna. Den senare har en gång tjänat som gudstjänstrum till stadens hospital, en stiftelse som låter tala om sig i tidigt 1500-tal, strax före reformationen.

Vänster: AVE MARIA-beslag nr 1 med kors och textband.
Höger: Baksidan av AVE MARIA-beslag nr 1 med två nitar.

Vänster: AVE MARIA-belag nr 2 med kors och textband.
Höger: ​Baksidan av AVE MARIA-beslag nr 2 med fyra nitar.

​Allt sammantaget finns det ett antal indicier som pekar mot att de till synes obebyggda tomterna i det sydöstra hörnet av dagens kvarteret Carl XI kan ha fungerat som odlingsmark till Åhus svartbröder. I så fall ligger det nära till hands att tolka ytan som en kål- eller örtagård, något man förväntar sig att finna i anslutning till kloster och konvent. Att det dessutom har funnits fiskdammar anlagda i grannskapet stämmer väl in, liksom att här har påträffats föremål med en direkt anknytning till överhet, långväga kontakter och religiöst liv. Men hur har dessa saker i så fall hamnat i konventets avskräde och slutligen ute i såbäddarnas odlingsjord? Det exakta händelseförloppet lär vi aldrig få klart för oss, men i en tid av dålig belysning har många borttappade småting försvunnit på gödselkärran. Ringen vore å sin sida ett högst rimligt fynd i en latrin. Även om vi inte har paleobotaniska belägg för detta kan även latrin ha utnyttjats till att bättra på den magra sandjordens bördighet. Eller finns det en annan, alternativ förklaring? För strax intill de bägge AVE MARIA-beslagen hittades ett påkostat, men brandskadat stort bultlås. Kan det vara aska och rester efter en brand i som hamnat i örtagården? Inte omöjligt som hypotes, men omöjligt att bevisa i praktiken.

​Det verkligt intressanta resultatet är emellertid att vi nu kunnat knyta ihop ett antal oväntade observationer och avvikande fynd från äldre grävningar. Såväl odling i en örtagård som fiskdammar och hantering av exklusiva matvaror pekar mot en koppling mellan de ytor som grävts ut nordost om konventet och den fyrlängade tegelbyggda anläggning som vi börjat undersöka 2023. Vi börjar få en allt bättre bild av hur daglig drift av en så betydelsefull inrättning som svartbrödernas konvent i Åhus påverkade den lilla medeltida kuststaden och dess invånare. Det är i sig inget dåligt resultat – men vi räknar med att en fortsättning följer! 

Ett stort, men brandskadat bultlås.

Örtagården sommaren 2018 – Svartbröderna skulle nog inte ha känt igen sig…