Svenska Arkeologiska Samfundet firar 70 år med intressant diskussion

I år är det 70 år sedan Svenska Arkeologiska Samfundet bildades! Det firades med bubbel och tårta vid samfundets årsmöte i tisdags på Historiska museet i Stockholm. Samfundet bildades 1947 som en mötesplats för arkeologisk forskning och har idag utvecklats till den arkeologiska intresseorganisationen i Sverige som omfattar både forskningsfinansierad arkeologi och uppdrags-arkeologi.
 
I samband med årsmötet bjöds tre talare in för att belysa frågan om dokumentation, material och gallring, med anledning av kulturarvspropositionen som kom tidigare i vår. I denna föreslås ju att museerna ska få möjlighet att gallra i samlingarna i större utsträckning än tidigare. Vi som jobbar med arkeologiskt kunskapsskapande vet förstås redan att gallring – eller prioritering om man så vill – redan sker i flera led redan innan materialet når arkiv och magasin. Att veta varför man gör de val man gör och kunna motivera beslut hör till den uppdragsarkeologiska vardagen.
 
Därför var det mycket intressant att höra Lisa Börjesson, doktorand vid Uppsala universitet, prata om förutsättningarna för uppdragsarkeologins vetenskapliga dokumentation och redovisning i form av rapporter och artiklar. I propositionen läggs vikt vid uppdragsarkeologins vetenskaplighet och frågan är vilka förutsättningar som ges för att ro detta uppdrag i land. Lisa pekar på en intressant inkonsekvens i det att förutsättningarna för uppdragsarkeologin är formade av kulturpolitiska målsättningar snarare än vetenskapliga. Detta får förstås konsekvenser för förutsättningarna att nå denna vetenskaplighet. Uppfattningen om vad som är vetenskapligt påverkas också och skiljer sig delvis mellan akademi och myndigheter. Specifikt förväntas uppdragsarkeologer uppnå det vetenskapliga målet genom att publicera artiklar i vetenskapliga tidskrifter (eftersom man insett att forskarsamhället inte läser rapporter). Frågan är dock om rätt förutsättningar ges för en jämlik medverkan? Lisas inlägg gav upphov till ett flertal frågor och funderingar om uppdragsarkeologins situation och förutsättningarna att förverkliga ett större fokus på vetenskaplighet.
 
Vår medarbetare Helene Wilhelmson tog upp tråden om hur samlingarna skapas och hur dessa i sin tur skapar förutsättningar för vetenskapligt undersökande. Vi påverkar samlingarna, t.ex. genom provtagning, men samlingarna påverkar också forskningen, t.ex. genom de begränsningar som finns i materialet, t.ex. mager dokumentation, ofullständigt insamlande, etc. Helene har erfarenhet av att arbeta med tidigare grävningars dokumentation (planer, foton, rapporter etc) och material (ben), främst gravmaterial i sitt avhandlingsarbete. Men hon har också, aktivt i fält, undersökt nya metoder, dvs bildbaserade 3Dmodeller integrerade i GIS, för att benens relativa lägen kan avslöja många detaljer om hur den arkeologiska kontexten vi ser idag har bildats. Det arbetssätt hon utvecklade i samarbete med en digital arkeolog (”Virtuell tafonomi”, Wilhelmson & Dell’Unto 2015) resulterade i flera metodförbättringar, bla en större detaljgrad i dokumentationen än någonsin varit möjligt.  Metodiken tar tillvara information som hittills, i alla dokumentationsmaterial, för alltid varit helt förlorad eller starkt begränsad sedan utgrävningsögonblicket, alltså blivit ”bortgallrad” direkt. Då forskning på gravar i princip uteslutande baseras på tidigare utgrävda gravar eller med vad som fortfarande är dagens standard innebär denna ”gallring” att forskningsfrågorna begränsas. Här kan inte forskningen visa vägen. För att kunna visa på de nya forskningsfrågorna är det idag, i uppdragsarkeologin som dessa nya metoder måste appliceras och bara här en ny standard kan skapas, inte inom forskningen. Gallringen som dagens metoder för gravundersökning kan undvikas om 3D används, på rätt sätt som integrerat i analys och tolkning. En sådan standard måste, menar Helene, för att vara relevant också vara grundad i uppdragsarkeologin och gå att genomföra med de resurser som är tillgängliga där idag.
Denna presentation ledde till en diskussion om 3D-metodik i övrigt inom arkeologin men även om de eventuella problem som kan uppstå i att hantera olika format. 3D-modeller kan sparas i en rad olika format med olika egenskaper och foton likaså. Även för arkiveringsändamål vore en detaljerad standard (filformat, beskrivning av bildbehandlingen för 3Dmodellerna osv) önskvärd för att de skall förbli informativa även allteftersom tekniken utvecklas. Många uttryckte optimism inför den nya potential som kommer med 3Dmetoderna för gravar, speciellt för komplicerade kontexter (kyrkogårdar) kan medföra för uppdragsarkeologin såväl som för framtida forskning.
 
Vi fick också höra ett inlägg som behandlade just gallring av offentliga handlingar av Morgan Nordberg från Riksarkivet. Det ligger många avväganden bakom vad som till sist kommer att ingå i ett arkivmaterial redan innan det hamnar i arkivet, men besluten tar inte slut där. Även om det uppsatta målet är att spara för evigheten, så händer det att handlingar gallras, för att det sker olyckor, t.ex. en brand, eller av nödvändighet. Anledningar till gallring kan vara höjd lokalhyra, eller att utrymmet tagit slut, att man måste byta

Svenska Arkeologiska Samfundet firade 70 år med bubbel och tårta! Foto: Ingrid Berg

Samfundets ordförande Joakim Wehlin presenterade mötets program. Foto: Åsa Larsson

Lisa Börjesson presenterade delar av sitt pågående avhandlingsprojekt. Foto: Åsa Larsson

Helene Wilhelmson pratade om erfarenheterna av att jobba med äldre gravmaterial. Foto: Åsa Larsson

---

förvaringsmedium, eller att handlingarna har förlorat sitt värde. Allt detta känns igen från den arkeologiska världen. Massmaterial som upptar mycket utrymme i magasin men som inte beforskas, avvägningen mellan ständigt ökat behov av utrymme kontra krav på restriktiv insamling, avsaknad av digitala förvaringsmöjligheter, och krav på att föremålen ska gå att bevara under lång tid, t.ex. krav på konservering, etc.
 
Denna presentation ledde bl.a. till en intressant diskussion om urvalen vi gör i fält, vad vi dokumenterar, vad vi väljer att plocka in i form av prover och fynd, och vad vi sedan väljer att arkivera/magasinera. Frågan är om vi ska tänka på framtida forskning när vi tar dessa beslut? Vi vet ju med oss att frågeställningar och perspektiv ändras med tiden och nya synvinklar gör att gamla material kan ses med nya ögon, och vi vet hur utvecklingen av olika analysmetoder kan gå i en svindlande hastighet vilket gör att gamla material kan bli aktuella för nya analyser. Allt detta gör att det kan kännas befogat att t.ex. spara på jordprover/makrofossil eller liknande för framtida analyser. Samtidigt har vi inom uppdragsarkeologin ett uppdrag att svara på specifika frågor som vi ställer i undersökningsplanerna och som är knutna till analys- och fyndstrategier som är utformade för att besvara just dessa frågor. Detta är i grunden positivt och är ett led i den ökade professionaliseringen av uppdragsarkeologin under de senaste decennierna. Och förstås framtvingat av nödvändighet – eftersom man inte kan ”gräva allt” utan måste prioritera. Skulle vi kunna inkludera insamling av prover/fynd som inte är kopplade till frågeställningarna utan ämnade för framtida behov i dessa strategier? Skulle detta ens bli godkänt av länsstyrelsen? Kanske inte så troligt. Ändå behövs en avvägning mellan en struktur som främjar spetsiga frågor och en praktik som säkrar en grundläggande och bred insamling. Detta är en avvägning som lämnas till enskilda arkeologer att ta ansvar för. Framtida forskning kan alltså påverkas av att vi utövar lite civil olydnad och tar in mer än frågeställningarna kräver. Eller, hur gör vi för att säkra att materialen även i framtiden kan utgöra en grund för en allt mer utvecklad och spetsig forskning, med frågor och analyser vi inte ens kan föreställa oss idag?