I och under kulturlagren fanns en mängd anläggningar – det vill säga nedgrävningar som fyllts igen med jord och gammalt skräp som funnits på markytan en gång i tiden. De anläggningar vi undersökte bestod av ett varierat bestånd av stolphål, gropar, härdar, kokgropar, grophus och en ugn. Vi kunde snabbt konstatera att djurben (slakt- och matavfall) var väl bevarade och en osteologisk analys visar att invånarna haft nötkreatur, får, svin och hästar. Fynd av ben från knubbsäl och torsk visar att man även bedrivit viss marin jakt och fiske, eller kanske haft utbyte med människor som levde vid kusten? Arkeobotanisk analys visar på sädeskorn, ogräsfrön och skal från hasselnötter i ett antal av jordproverna från anläggningarna i området. Detta material tolkades som hushållsavfall. Skalkorn var det helt dominerade sädesslaget, men i en anläggning fanns även vete. Ogräsfröna är av sådana arter som visar att de omgivande åkrarna varit gödslade och väl bearbetade. Några av de anläggningar som undersöktes i den östra delen av ytan innehöll delar av deglar och gjutformar. Anläggningarna har kunnat dateras till slutskedet av äldre bronsålder och inledningen av yngre bronsålder (omkring 1300-900 f. Kr.). Deglar och gjutformar är föremål som använts vid bronsgjutning och det är ganska ovanligt att hitta på boplatser från denna tid. Det tyder på att de lämningar vi undersökt tillhör en bebyggelse av viss betydelse. De stora kokgroparna A 642 och 789 innehöll bland annat fragment av en degel och gjutformar, som tillsammans med bronssmältor visar på den bronsgjutning som pågått under den mellersta delen av bronsåldern. Deglar och gjutformar är tillverkade av lera, precis som keramik, men de särskiljer sig formmässigt från de stora lerkärlen och även genom en annan magring av godset samt annan typ av användning. Vid bronsgjutning har först råmaterial av koppar och tenn smälts i en degel. Alternativt användes gamla och trasiga föremål som råmaterial, för brons går utmärkt att återanvända, smälta ned och gjuta med igen. Från degeln har bronset sedan hällts ned i en gjutform, som förberetts sedan tidigare. Gjutformen kan ha gjorts för en yxa, en kniv, en syl, en nål eller något annat föremål. Till och med så stora föremål som svärd gjöts vid denna tid, men det kan vi inte se i materialet från Fjälkinge. Fragmenten här är små och det lilla som går att se är att inriktningen snarare varit mindre bruksföremål som t.ex. knivar och sylar. Samtidigt vet vi inte vad mer som döljer sig i omgivningarna. Det var en liten del av ett mycket större boplatsområde som berördes år 2020, så det finns goda möjlighet att det finns ytterligare material i områdena intill vår undersökning som kan ge oss ännu mer information om den här boplatsen, om bronsgjutarnas verksamhet och om Fjälkingeområdets bebyggelsehistorik i framtiden. Vill du läsa mer om undersökningsresultaten kan du gå in på vår hemsida HÄR och bläddra fram rapport nummer 2021:62. Rabbad keramik och en lövkniv av flinta från slutskedet av bronsåldern var några av de fynd som gjordes i ett grophus på platsen.
Emaljerade kärl, kanske från Kockums fabrik. (a – potta; b – Två blå skålar; c – Emaljerad mugg). Vad var det då som påträffades och på vilket vis är sekelgammalt avfall intressant för oss? Normalt sett är ju den här typen av sentida kontexter något som bara dokumenteras ytterst översiktligt vid en arkeologisk undersökning. Eventuella föremål plockas mest in i form av kuriosa utan att för den skull gå vidare till museisamlingar och magasin. Och nej, även i det här fallet kommer vad som samlades in främst att hamna i Regionmuseets studiesamling för att utnyttjas vid visningar samt i barn- och ungdomsverksamhet. Likväl finns det anledning att se närmare på vissa ting, eftersom de kan illustrera livet i en skånsk landsorts- och garnisonsstad under en epok av viktiga, genomgripande förändringar i samhället – tiden kring sekelskiftet 1900. Högst sannolikt härrör avfallet från såväl Kristianstads civilbefolkning som från militära sammanhang med tanke på hur kort avståndet varit till Norra Kasern och det område som då disponerades av Wendes Artilleriregemente. Samtidigt var det hushållsavfall som glas, porslin och kärl av bleckplåt som dominerade. Att slakt- och matrester i form av djur- och fiskben, vilka i äldre sammanhang utgör ett stort inslag i stadens kulturlager, helt saknades vid contregarden visar tydligt hur synen på avfallshantering hade ändrats. En väl organiserad renhållning fungerade nu inom stadens hank och stör. Bland de många emaljerade kärl av alla storlekar som påträffades var det intressant att notera mängden pottor, eller ”nattkärl” med en då populär förskönande omskrivning, som dök upp i schaktmassorna. Frågan är om inte detta speglar hur stadens avloppssystem byggdes ut under sent 1800-tal? Med införandet av vattenklosetter i nybyggda bostäder parallellt med ett alltmer uttalat renlighetsideal hos borgerskapet blev den emaljerade pottan från Kockums verkstäder nu överflödig i många hushåll och kunde utan saknad slängas. Några enkla bleckmuggar, trä från transportlådor med ännu skönjbar tryckt text samt vissa kraftiga skodon bör ha varit militär utrustning. Likaså den kronmärkta skärvan från en fältflaska, tillverkad vid Sunds glasbruk uppe i Jönköpings län. Men det var flaskornas antal man noterade. Karaktäristiska slanka buteljer för Rhen- och Moselviner, rödvin, portvin, och enstaka som innehållit sekt eller champagne samt vanliga ölflaskor av brunt glas. Några av de senare försedda med glasbrukets märkning, till exempel ett ”Å” omgivet av tre stjärnor och texten ”1/3 Lit”. En föregångare till våra dagars 33 centiliters flaska tillverkad på Årnäs bruk i norra Västergötland. Överraskande var alla de gröna flaskor i olika storlekar som bar texten BENEDICTINE DOM och som haft ett runt lacksigill över etiketten. Uppenbarligen var denna starka örtlikör (40 %) en storsäljare i det Oscarianska Christianstad! Vinflaskor (a – Rhenvin; b – Rödvin; c – Sannolikt sekt eller champagne). Benediktinlikör (a – Flaska från sekelskiftet 1900; b – Flaska från Systembolagets katalog 2021). Även mineralvatten finns representerat genom en intakt stengodsflaska, försedd med öra och märkt EMSER KESSEL WASSER. Centralt i stämpeln finns ett krönt N. Tillverkarens märkning daterar flaskan till mellan åren 1879 och 1900. Mineralvatten från Tyskland (a – Flaska av stengods; b – Fabrikens stämpel EMSER KESSEL WASSER, i bruk mellan 1879 och 1900). Små parfymflaskor av varierande form och färg påträffades i stort antal. Av dessa kunde bara en identifieras såsom av Barnängens fabriker i Stockholm tillverkat KÖLNERWASSER, en svensk kopia av vad vi idag känner till som Eau de Cologne. Även medicinska undermedel fanns representerade bland våra fynd i form av tre flaskor RONNEBY ARSENIKVATTEN, en blandning av järnhaltigt vatten från hälsobrunnen som spetsats med arsenik. Vätskan som blev registrerad 1899 och vars kvalitet kontrollerades av ”rättskemisten Professor Valter Lindberger” ströks i FASS och avregistrerades ur Apotekets sortiment den 1 oktober 1950, sannolikt på goda grunder… Till gruppen medicinska preparat ska även innehållet i flaskan märkt med firmanamnet ATHENSTAEDT & REDEKER, MEMLINGEN BREMEN räknas. Men här handlar det om Tinctura Ferri, dvs. järntillskott i lösningsform med tillsats av socker, en produkt som man ännu finner hos apotek och hälsokostbutiker. Dessutom existerar det tyska företaget fortfarande; gott och väl ett sekel efter att den bruna glasflaskan hamnade i kanten av en igenväxande vallgrav i Kristianstad. Fabriken Helios i Sundbyberg tillverkade två bästsäljande produkter; den antiseptiska lösningen LAZAROL och sårsalvan LAZARIN som vi hittade en fortfarande halvfull burk av. Man rekommenderades att använda medlen tillsammans för att lindra smärta och läka sår. Intressant nog påstods Lazarol även vara verksamt mot ”elakartad huvudvärk och reumatisk tandvärk” trots att detta sårtvättmedel fått kräkmedel tillsatt för att inte drickas... Parfym eller balsam? (a – Små blå flaskor från vallgraven; b – Patentkork från Parfymeriet F. Pauli i Stockholm; c – Reklam från Parfymeri F. Pauli år 1890). Barnängens KÖLNERWASSER …eller Eau de Cologne. Ronneby Arsenikvatten (a – Flaska från vallgraven; b – Flaska om 200 g med etikett; c – Innehållsdeklaration från 1904). Järntinktur (a – Flaska från vallgraven; b – ATHENSTAEDT’S TINCTURE of IRON; c – Tysk innehållsdeklaration). Lazarin sårsalva (a – Burkens metallock; b – Porslinsburk för LAZARIN sårsalva; c – Reklam för LAZAROL och LAZARIN från 1943). En välbevarad flaska av klart glas var märkt MELLIN’S INFANT FOOD. Produkten var okänd för oss, men efter lite faktasökande stod det klart att vi hittat en storsäljande produkt från den industriella revolutionens tidevarv. För även om vi idag kanske mest förknippar industriellt framställd modersmjölksersättning med schweizaren Henri Nestlés patent från 1867 var det engelsmannen Gustav Mellins produkt som fick den största spridningen. Ursprungligen tillverkad i Boston av firman Theodore Metcalf blev Mellin’s Infant Food en enorm framgång på den amerikanska marknaden under parollen ”The Only Perfect Subsitute for Mother’s Milk!”. Verkligheten var emellertid en annan. Vad man producerade var en tillsats utblandad i komjölk, huvudsakligen bestående av vetemjöl, maltextrakt och bikarnbonat. Flaskorna såldes till ett pris av 65 cent och utlovades ge babyn ”strenght and vitality, while preventing colic and constipation”. Firmans annonser visar idel rosiga, leende småbarn och lyckliga mödrar – gärna omgivna av blommor. Verklighetens kundkrets såg mestadels något annorlunda ut. Genom tillgång till bröstmjölksersättning kunde nyblivna mödrar snabbt pressas att återvända ut i fabrikerna, medan småttingarna matades av mor- eller farföräldrar med Mellin’s Infant Food. Eller något annat av det halvdussin likartade märken som dominerade marknaden kring sekelskiftet 1900. Flaskan vi hittade kommer från Mellin’s fabrik i Peckham, UK, vilken försåg europeiska barn med denna sorgesamma vätska… Man får förmoda att den barnmat som idag säljs under firmanamnet Mellin är betydligt nyttigare. Mellin’s Infant Food (a – Flaska från vallgraven; b – Mellin’s reklam från 1883; c – Omslag till broschyr om Mellin’s Infant Food från 1893; d – Mellin’s reklam från 1910; e – Mellin’s barnmat idag; från reklam på Amazon). En annan brittisk produkt av ett trevligare slag som utifrån antalet fynd bör ha gjort succé i Christianstad var senap av märket Batty & Co. Makers of High Class Pickles, Sauces etc. Deras Patent Mustard – Ready for Use var förpackad i karaktäristiska blåvita stengodskärl. Även äkta fransk senap i glasburk från firman LOUIT FRERES & CO, märkt MOUTARDE DIAPHANE förekom. Just den här typen av tunnformade burkar dateras till mellan 1880 och 1900. Av mer lokalt ursprung var den lilla stavbyggda tunna som påträffades utplattad nere i vallgraven. Med stor sannolikhet var det en smördrittel, ett kärl uppbyggt av stavar i bokträ vilket fodrades med smörpapper på insidan för att rymma kvalitetsgranskat smör. Tunnans volym var anpassad för export av svenskt runmärkt smör till England; en typ av förpackning som lite anakronistiskt användes till detta ändamål ända in på 1960-talet. När det gäller till förpackningar som utnyttjats till annat än livsmedel visar mängden av små bläckflaskor oss en tid före kulspets- och tuschpennor. Kanske skall man också se dem som avfall från regementets kontorspersonal, en miljö där stora mängder bläck förbrukats årligen. När det gäller fynd av bordets och kökets kärl har vi redan berört de emaljerade skålar, muggar, silar, durkslag och kannor – inklusive flera kaffekannor – som skymtade förbi vid schaktningen. Vanligtvis då i ett sådant skick att de inte var lönt att försöka plocka upp dem. Rosten hade redan gjort sitt. Porslin och dricksglas förekom i stort antal, men det ligger i sakens natur att det till skillnad från förpackningar som flaskor och senapsburkar rörde sig om ituslagna, kasserade föremål. Föga förvånande var pressglas vanligt förekommande, liksom krossade vin-, snaps- och grogglas. Det kan nog ha gått hett till ibland inne på Wendisternas mäss… Bland porslin och flintgods kunde både enkel vardagsvara och mer exklusiva serviser identifieras; t.ex. Rörstrands fina ”Japan”, i produktion mellan 1866 och 1926. Glas från sent 1800-tal (a – Liten form. Avsedd för pudding eller gelé; b – Fot till fat eller skål; c – Fot till fat eller skål). Avslutningsvis skall vi inte heller glömma bort ett av undersökningens mer praktfulla fynd; en stor plåtskylt täckt med blå och vit emalj. Den gör reklam för den ”äkta egyptiska cigaretten” YALTA no 12, registrerad som varumärke år 1892 och tillverkad av Cigarettfabriken Orient i Stockholm. Yalta kom att bli ett av landets mest sålda märken under början av 1900-talet. Den blev så populär att konkurrenter vid tre olika tillfällen försökte förfalska cigaretten; tidiga exempel på varumärkesintrång som slutade i domstol. Yalta såldes både med och utan munstycke. År 1906 kostade 1000 st. YALTA no 12 hela 24 kr 75 öre. Cigaretten YALTA no 12 (a – Reklamskylt i emalj; b – Cigarettautomat avsedd för märket YALTA). Om man skall sammanfatta de resultat som uppnåtts genom en slumpmässig insamling ur avfallslagret vid contregardens nordöstra sida kan man närmast definiera metoden som en sorts sampling. Högst sannolikt har stora, hela och iögonfallande föremål prioriterats, även om detta aldrig var avsikten. Men arbetet skedde under högt tempo, där en ensam arkeolog följde och dirigerade grävmaskinen. Dessutom var maskinen i fråga en stor Caterpillar 320F försedd med en 190 cm bred skopa och lång räckvidd. Den var utmärkt för den snabbt genomförda framschaktning av fästningsvallen som ingick i uppdraget, men inte så lämpad för arbete i fyndrika kontexter. Skoptagen blev stora och innehållet hamnade på schakthögar bortom räckhåll för arkeologen. Därför blev en stor del av föremålen insamlade i efterhand ur dessa nyss uppgrävda massor. Emellertid ingick ju inte omhändertagande av fynd yngre än den i KML uppsatta gränsen 1850 i uppdraget. Vad som beskrivits i det föregående blir något av en överkurs, en kontroll av vad ett fyndmaterial av detta slag kan ha för informationsvärde. Svaren på detta spörsmål är av intresse, inte minst därför att vi kan jämföra med avsevärt äldre lager i urbana kontexter inne i fästningsstaden Kristianstad. Lager tillkomna i likartade urbana miljöer, under snarlika omständigheter och där många tyvärr har undersökts lika översiktligt. Så trots tidspress och en högst översiktlig hantering av föremålsmaterialet i fält har det varit möjligt att se indikationer på samhälleliga förändringsprocesser, på hur innovationer och nya tänkesätt har vunnit insteg i lokalsamhället, på kontaktmönster och ibland långväga utbyte. Vidare har det gått att koppla deponins tillkomst till ett bestämt skeende i stadens historia genom att använda äldre kartmaterial, skriftliga källor och daterande föremål. Utifrån vissa av de föremål som påträffades har mer detaljerade berättelser kunnat byggas upp, där tinget i sig kan illustrera större, avsevärt mer komplexa förlopp. Flaskan med Mellin’s Infant Food är ett gott exempel på detta. Det är inget dåligt resultat av en högst improviserad samtidsarkeologisk insats! Som en fascinerande bieffekt vid sökandet efter information till artikeln fick vi dessutom inblick i den samlarmarknad som vuxit fram kring sekelgamla förpackningar och priserna de betingar idag. Det är en i sig tänkvärd lärdom – hur vardagens självklara föremål, dem vi ägnar föga uppmärksamhet, försvinner och förvandlas till åtråvärda antikviteter. Rekommenderad läsning: Society for Historical Archaeology: Food Bottles and Canning Jars https://sha.org/bottle/food.htm Har vi en eller har vi två långhögar, eller vad?
Metalldetekteringen i Eskilstorp har gett gott resultat, ungefär 1500 metallföremål hittades i matjorden under första skedet av utgrävningen. Bland fynden, som nu är inne för konservering, har det återfunnits flera olika typer av dräktspännen med en ganska stor andel urnesspännen, ca 10 stycken. För att hitta liknande mängd av denna typ får man söka sig till Lund eller Uppåkra, vilket också ger perspektiv till Eskilstorp som plats. Urnesspännen dateras till sen vikingatid/tidig medeltid (1000-1100-tal) och är ganska ovanliga att återfinna på den här typen av platser, även fast enstaka ibland hittas i byar runt Lund och Malmö. Urnesspännen, som visar ett djur vars kropp slingrar sig runt sig själv i sirliga mönster, är gjutna i lerformar och kallas så eftersom dekoren ofta liknar motivet på en kyrka i Urnes i Norge. Däremot finns det stor variation bland urnesspännena där många har ett abstrakt och enkelt motiv medan andra visar på kvalitet och hantverksmässig skicklighet. Urnesspännen anses vara massproducerade och har antagligen använts av alla samhällsklasser. Urnesspännena i Eskilstorp visar också på stor variation. De flesta är gjorda av kopparlegering men tre av dem är av silver där en också är förgylld. Detta tyder på att människor från olika samhällsklasser rörde sig i Eskilstorp, till och med människor som hade råd med silver och guld. Två av spännena i Eskilstorp har väldigt stora likheter med spännen från Lund. Vi har inte hittat något tecken på att spännena skulle varit tillverkade i Eskilstorp, de enda verkstäderna där man säkert vet att urnesspännen tillverkats är i Lund och i Sebbersund i Danmark. Vi har även funnit två fågelformade spännen i Eskilstorp vilka också dateras till sen vikingatid/tidig medeltid. Dessa är ovanligare i Skåne men det har återfunnits många i Danmark. Nästan alla av dessa är gjorda i kopparlegering, så även de i Eskilstorp. Spännena varierar i storlek men många av dem är ganska små, 2-3 cm. Vissa av dem har troligtvis använts för att hålla upp och ihop kläder, men för tyngre tyger som ull behövdes kraftigare föremål. Därför har troligen många av dessa använts som dekoration eller möjligtvis för att hålla upp tunnare tyger som siden eller liknande. Siden var inte vanligt på denna tid och kanske enbart de högre skikten av samhället kunde använda dessa tyger. Dräktspännenas karaktär hänger ihop med den tidigmedeltida storgård som har återfunnits i Eskilstorp och visar på den mångfald som har funnits på platsen. Under den kommande veckan avslutar vi så smått fältarbetet i Eskilstorp. Till hösten drar analys- och rapportarbete igång. Då får vi säkert tillfälle att återkomma i bloggen. Urnesspänne i kopparlegering. Liknande typ har återfunnits i Lund och Hjärup. Urnesspänne i silver. Huvudet på djuret fanns tyvärr inte kvar. Urnesspänne i kopparlegering. Liknande typ har återfunnits i Lund och Hjärup. Fågelformat spänne i kopparlegering och även vitmetall.
Nu när rapsen så sakteliga börjar blomma ut runt omkring oss och det är cirka tre och en halv vecka kvar på grävningen här i Eskilstorp har vi hunnit undersöka en hel del spännande anläggningar. Flera av dessa har dolt intressanta fynd och strukturer. Vi har bland annat ett litet område längst i öster som har tydliga spår efter både järn- och kopparlegeringshantverk. Här har vi vad som förmodligen är resterna av en ässja omgiven med mycket kol och sotrika lager blandat med småbitar av järn och slagg. I dessa lager fanns också en stor mängd glödskal. Glödskal är en restprodukt från smidesprocessen, tunna skikt av järnoxid som lossnar från järnet när det i glödgat tillstånd bearbetas med hammaren. I ett grophus låg två bottenskållor i en härd, även detta är restprodukter från en smedja. Förutom dessa tydliga tecken på smide har vi på samma plats som ässjan tecken på annan metallbearbetning. Tunna bitar kopparlegering överlagrade med glödskal visar att även denna metall hanterats. Att storgårdsmiljöer som Eskilstorp med flertalet tillhörande funktionshus har haft smedjor inom sitt område är inte ovanligt. Behovet av att tillverka och laga flertalet järnföremål till hushåll, jordbruk och andra aktiviteter har varit stort. Vi har bland annat hittat flertalet knivar i de anläggningar vi grävt, ett föremål som använts flitigt i det dagliga livet under i stort sett hela historien. Det är mycket möjligt att dess knivar är tillverkade här på plats. Vi hoppas på fler intressanta hantverksfynd framöver. Sotiga och kolrika lager med mycket glödskal, längst till höger skymtas resterna av en förmodad ässja. Tre knivar i lite olika utföranden, samtliga funna i grophus. Kniven längst till vänster har slipats så många gånger att bladet blivit mycket smalt. En lite större kniv även den funnen i ett grophus. Bottenskålla från härd i grophus.
|
Kategorier
All
|