I slutet av förra veckan åkte några av våra kollegor till årsmötet och 10-årsjubileet av SUBO (Sveriges Uppdragsarkeologiska Branschorganisation) i Stockholm. Under två dagar fick ca 100 representanter från 30 av Sveriges största uppdragsarkeologiska aktörer träffas på Armémuseet och presentera några av de spännande arkeologiska projekten som pågår runt om i landet. Vi hörde bland annat om Arkeologernas omfattande arbete vid Pryssgården i Norrköping, Arkeologikonsults intressanta och långvariga undersökningar vid Slussen, och den fyndrika offerplatsen i Finnestorp presenterat av Rio Göteborg. Intressanta föreläsningar och givande diskussioner med kollegor helt enkelt! Kvällen avslutades såklart med en otrolig middag och fest på Münchenbryggeriet – en och annan dansande arkeolog förekom! |
0 Comments
Under månadsskiftet januari-februari i år, var våra animalosteologer, dvs. specialister på djurben- och tänder, iväg på det 5:e Nordiska Zooarkeologiska Mötet i Helsingfors. Denna konferens är ett nätverksmöte för yrkesverksamma animalosteologer tillika zooarkeologer i de nordiska länderna. Mötet ger mycket mersmak - man träffas över nationsgränserna, delar erfarenheter och presenterar nya studier på material. Man får mycket insikt i vad som pågår inom ämnet just nu. Vad är zooarkeologi?, undrar nu den som läst såhär långt. Zooarkeologi är den subdisciplin av arkeologi som använder organiska lämningar av djur, framför allt ben och tänder, för att studera mänsklig kultur och forntida relationer mellan människa och andra djur. På svenska universitet kan man fördjupa sig inom detta i ämnena Historisk osteologi (Lunds Universitet), Osteoarkeologi (Stockholms universitet) och inom Osteologi (Uppsala Universitet). Alla verksamma osteologer vid Sydsvensk Arkeologi behärskar både human- och animalosteologi, och utför osteologiska analyser av alla de olika slag. Därtill kan man vara specialiserad i human- eller animalosteologi: Daniel och Stella, som åkte till Helsingfors, är specialiserade i animalosteologi. Vid konferensen presenterade Stella en osteologisk analys av djurben från Gammeltorv i Köpenhamn. Har man vandrat på Ströget från Centralstationen österut så har man gått igenom Gammeltorv flera gånger - om man orkat ta sig till Illums eller längre. De senare grävningarna i Köpenhamn, särskilt de relaterade till metron, har ökat kunskapen om det tidiga Köpenhamn, som kan dateras till åtminstone 1100-talet efter Kristus. Där Gammeltorv nu ligger låg en vallgrav som användes under 1100-talet, innan biskop Absalon "fick" Köpenhamn via ett donationsbrev från kung Valdemar den store (ca 1186). Den var hästskoformad; södra hörnet av Gammeltorv utgjorde hästskons högra "hörn". Vallgraven omgärdade förmodligen en kungligt gods av något slag. I vallgraven slängdes diverse skräp från de närmaste omgivningen. Den fylldes sedan igen under andra halvan av 1100-talet. Materialet från vallgraven ger alltså en ganska bra bild av livet under några årtionden på 1100-talet i den tidiga fasen av Köpenhamn. Gammeltorv-grävningarna genomfördes 2020-2021 av Köpenhamns museum. Det hittades en del djurben, vilka vi analyserade. Djurbenen kom framför allt från nötkreatur, får, get, tamgris - hushållsdjur som var standard. Ben från höns och gås har också identifierats. Fiskben och andra fågelben förekom också. Korp och nötskrika vittnar om förutsättningar för fauna, och den goda tillgången till lätt mat (dvs. vårt skräp) som fanns i närheten av boplatsen. Från får och nötkreatur förekom många hornkärnor där hornskidan sågats av - förmodligen speglar detta tillvaratagandet av råmaterial för hantverk i keratin (som hornskidan är gjord av). Exempel på föremål kan vara beslag till knivar, men även dryckeshorn. Ett annat intressant inslag var de många benen från hund och katt. Baserat på förekomsten av sammanhängande ben var det tydligt att hela hundar hade hamnat i vallgraven. De flesta var ganska unga, under året, och ganska sjuka, med ledförändringar bl.a. Katterna varierade mer i dödsåldrarna. Ett kattkranium hade skärspår vilket indikerar att man ibland tillvaratog pälsen. Det är troligt att hundarna och katterna förolyckades (eller värre) i vallgraven under dess användningstid. Om detta och om mycket annat pratade Stella om. Hon drog således över den tid hon fick att förfoga över ... Det var en lyckad konferens. Det viktigaste var att träffa andra kollegor och höra vad som händer i de nordiska länderna och att utbyta erfarenheter. Sist men inte minst, fick vi spendera tid i Helsingfors - en mycket trevlig stad. Kiitos!
Om du är intresserad av att förkovra dig mer i Gammeltorv-benen, kan du hitta den osteologiska rapporten här: Analysrapport 2022:4 Vill du veta mer om Köpenhamns historia, rekommenderar vi "Byen bliver til.", skriven av vår tillträdande VD Hanna Dahlström. Du kan köpa den här. Här kan du läsa om arkeologiska projekt vid Köpenhamns Museum. Från den 1 april 2024 tillträder Hanna Dahlström tjänsten som VD för Sydsvensk Arkeologi AB.
Hanna har en bred och gedigen kunskap och erfarenhet inom det arkeologiska området genom bland annat fältarbete, som projektledare med personal och budgetansvar för stora arkeologiska projekt. Hanna har en Ph.D i Arkeologi från Århus Universitet, och arbetar sedan 2008 vid Köpenhamns Museum där hon idag verkar som museums inspektör, forskare och forskningskoordinator. Vi hälsar Hanna Dahlström välkommen till Sydsvensk Arkeologi AB och ser fram emot ett spännande 2024! Det är en välkänd sanning inom arkeologin att nya undersökningar ofta leder till att man återvänder till gamla grävningar. Färska resultat kan få tidigare tolkningar att ändras eller nyanseras. Detta gäller i högsta grad de insatser som nu utförs på den plats där tidigare Dominikanernas konvent i Åhus reste sig. För även om kyrkan och dess anslutande byggnader knappt har berörts av arkeologiska schakt tidigare, har mycket skett i grannskapet. Och här döljs ledtrådar till hur svartbrödernas liv och verksamhet har gestaltat sig i det medeltida Åhus.
Kyrkogården utgjorde ett högst påtagligt spår efter svartbrödernas verksamhet i Åhus. Men i grannskapet förekom även mer subtila, svårfångade lämningar. År 1986 undersöktes ett antal stora nedgrävningar i västra delen av dåvarande Vin & Sprits fabriksområde strax öster om konventet. På Hoffmeisters karta från år 1776 syns ytterligare två dammar här. I samband med denna utgrävning togs inga jordprover, men om så varit fallet hade man sannolikt funnit fiskben och fiskfjäll. För allt talar för att vad som påträffats var rester av konventets fiskodling. Liknade medeltida anläggningar har nyligen undersökts invid franciskanernas konvent i Linköping. https://arkeologerna.com/bloggar/arkeologi-i-linkoping/fiskdammarna-i-eddan. De strikta regler för fasta och avhållsamhet från kött som gällde under den katolska tidens kyrkoår medförde ett behov av tillåtna livsmedel som exempelvis fisk. Ett smidigt sätt för kloster och konvent att lösa frågan om tillgång på lämplig mat blev då att anlägga egna fiskdammar. Vi brukar idag lite slarvigt tala om ”karpdammar”, men det är troligare att man under medeltiden här i Skandinavien har odlat ruda. Benplattor från stör, en fiskart som tillhört de mer exklusiva rätter som kunde serveras. Behovet av tillåten föda avspeglas även i det djurbensmaterial som analyserades efter de omfattande arkeologiska undersökningarna 2017 och 2018 i kvarteret Carl XI nordost om konventets tomt. I det slakt- och matavfall som osteologerna tittade närmare på förekom ett antal oväntade arter; djur som man inte i första hand hade väntat sig att påträffa i vad som föreföll vara en ganska ordinär bebyggelse bebodd av hantverkare och handlare. Frånsett nötkreatur, får, get, svin, höns och fisk som torsk förekom oväntade arter i materialet, inklusive ett inslag av vilt. Marina däggdjur som tumlare och säl, fågel som anka, gås, duva och svan samt ett anmärkningsvärt stort inslag av fiskben där bland annat gädda, stör och karpfisk (braxen) ingick, skiljer sig markant från hur medeltida urbana material brukar vara sammansatta. Det handlar snarast om spåren efter en rätt exklusiv mathållning med en tydlig vinkling åt vad som varit tillåtet att förtära under fastan. För även om sälar och småvalar i högsta grad tillhör däggdjuren var synsättet annorlunda på medeltiden. De levde i vatten och räknades således in under kategorin ”fisk” dvs. tillåten fastemat. Utan tvekan ett praktiskt sätt att lösa problemet med den dagliga födan! Att det osteologiska materialet ger en bild av en så avancerad mathållning antyder att man snarare hanterade matvaror än förtärde dem i de undersökta hushållen. Den kyrkliga närvaron präglade livet i Åhus, ärkebiskopens egen stad, där dessutom dominikanernas konvent låg granne med gårdarna i kvarteret. Var man direkt underställda konventet eller handlade man med livsmedel till en köpstark och kvalitetsmedveten kundkrets? Det lär vi nog aldrig få veta, men resultaten av den genomförda analysen visar tydligt hur stor påverkan de kyrkliga institutionerna hade på det dagliga livet i staden. En annan aspekt på undersökningarna i kvarteret Carl XI var att en yta i kvarterets sydöstra hörn föreföll sakna bebyggelse under stadstiden (ca 1200 till 1617). Visserligen stod det tidigt klart att det vidsträckta kvarterets inre delar hade brukats till vad vi idag hade kallat stadsodling – till hushållens kål- och trädgårdar. Även om inte fröer, kärnor och andra växtdelar hade bevarats i den sandiga och vattengenomsläppliga odlingsjorden visade förekomsten av aska, djurben, små bitar av keramik och andra mindre föremål att man gödslat med hushållsavfall. Det kunde behövas för att den magra sandjorden skulle ge önskad avkastning. Dessutom är detta typiskt för urban odling under medeltiden. Avskräde var inte främst ett problem, utan en tillgång; ett lämpligt och lättillgängligt jordförbättringsmedel. Vad som saknades i det sydöstra hörnet av kvarteret Carl XI var den bebyggelse som i andra delar av stadsområdet låg orienterad utefter gatorna. Här fanns bara tjocka odlingslager som gödslats med allsköns avfall, inte minst då matavfall. Här och där låg skärvor av keramik; ofta då ganska stora bitar. Något som brukar tas till intäkt på att man inte rört sig speciellt mycket över en sådan yta. Forskarna brukar tala om ”trampling effect” – ju fler som gått över marken har då trampat sönder keramiken i allt mindre skärvor. I odlingslagret påträffades bland annat tyskt stengods och mynt från den period av politisk instabilitet som i dansk historia kallas för ”borgarkrigstid” (1241–1377). Så odlingen av ytan bör kunna placeras i hög- och senmedeltid. I samma kontext påträffades även några föremål som får räknas till de mest udda fynden från undersökningarna 2017 och 2018.
Strax intill kom nästa udda metallsignal. Bly. Men det var inte frågan om en muskötkula, en smälta eller en list från ett fönster – fynd man annars stöter på rätt frekvent i en urban miljö som Åhus. Utan om en blyplomb, ett sigill som en gång suttit som försegling på en packe importerad textil. Sigillet visade ursprung, tillverkare/ tillverkningsplats och kanske också vilken kvalitet det var frågan om. Tyvärr är dessa blyplomber ett dåligt beforskat material, trots den uppenbara potential de besitter när det gäller att visa handelsvägar och kontaktnät. Så trots att plomben från Åhus är välbevarad och har tydliga bilder på båda sidor har dess ursprung inte kunnat identifieras. Vänster: Blyplombens baksida. Motivet skulle kunna vara ett fällgaller, något som är känt från England. Höger: Blyplombens framsida, ett sigill som suttit på en packe importerad textil. Motivet påminner om medeltida mynt.
År 1223, bara åtta år efter ordens instiftande, etablerades det första av Dominikanernas (eller Predikarbrödernas) konvent i Lund. Man firar således sitt 800-årsjubileum i år, 2023. Två decennier senare grundades även ett konvent i Åhus, på en stor central tomt belägen mellan dagens Varvsgatan och Helge ås strand. Från skriftliga källor vet man att verksamheten vid denna anläggning var i full gång redan på 1250-talet. Liksom sina samtida, franciskanerna, verkade svartbröderna ute i samhället. Man predikade, tog emot bikt och undervisade. Konventets byggnader kom, tillsammans med borgen och stadskyrkan St Maria, att dominera stadsbilden – speciellt för de resenärer som anlände sjövägen. I sitt fullt utbyggda skick omfattade CONVENTUS AOOSIENSIS av FRATRES PREDICATORUM en fyrlängad anläggning uppförd i tegel. Den omkring 45–50 m långa salskyrkan utgjorde dess norra länga vilken reste sig högt över halm- och tegeltaken till omgivande kvarters korsvirkeshus. Konventets östra länga var näst kyrkan anläggningens mest påkostade del; här fanns brödernas sovsal och deras mötesrum, kapitelsalen. Byggnaderna omslöt en skyddad innergård som man fick tillträde till från en övertäckt korsgång. Innergården och korsgången fungerade även som brödernas gravplats. Nordost om kyrkan fanns en gravplats för vanliga Åhusbor och längre österut, åt stadsvallen till, låg konventets odlingsmark med dess örtagård. Här fanns också fiskdammar, nog så betydelsefullt med tanke på de strikta fasteregler som begränsade det antal dagar då man fick förtära kött. I samband med reformationen avvecklades konventet och bröderna drevs bort från Åhus vid mitten av 1530-talet. Efterhand verkar kyrkan ha blivit en ruin, medan övriga byggnader vidmakthölls. De kom att förvandlas till danska kronans Åhus Gård efter att borgen skadats svårt i samband med en svensk attack år 1569 i slutet av det Nordiska Sjuårskriget. Men knappt ett halvt sekel senare, år 1617, miste Åhus sina stadsrättigheter i efterspelet till en annan konflikt mellan Danmark och Sverige – Kalmarkriget. Nu revs stadsbefästningarna och en rad större byggnader, inklusive Åhus Gård. Byggnadsmaterialet skulle föras via Helge å upp till den nygrundade fästningsstaden Christianstad. Men en länga, den östra, fick stå kvar ännu en tid eftersom kronan behövde lokaler vid den hamnplats som Åhus förvandlats till. På den äldsta karta som återger Åhus bebyggelse på ett trovärdigt sätt, daterad till 1670, syns markerade ruiner på konventets plats. Ännu ett sekel senare, år 1776, förfaller åtminstone tre av den östra längans väggar ha stått kvar, trots att byggnaden nu fungerade som stenbrott där man kunde hämta tegel efter behov. På 1800-talet tillkom en större smedja inom den tomt som en gång utgjort konventets östra del. Den västra ytan fungerade som en tobakslycka och kom senare att rymma den Zanderska trädgården.
Lagningen av murverket skulle genomföras under fortlöpande kontroll av Regionmuseets byggnadsantikvarier medan nödvändiga markarbeten övervakades av arkeologer. Här blev Sydsvensk Arkeologi tillfrågade om att utföra arbetet. I fält påbörjades insatserna med en markradarkartering av tillgängliga ytor inom Konventparken veckan efter midsommar 2023. Resultaten visade sig överträffa även de högt ställda förväntningarna. Klart var att omfattande lämningar efter konventets byggnader fanns att söka strax under dagens markyta. Det handlade om grundmurar och golv från den västra och den södra längan samt korsgångens fasad mot den kringbyggda innergården. Dessutom syntes tätt liggande nedgrävningar inom ett par utvalda provytor – fler av de redan på 1970-talet påvisade begravningarna. Resultaten från karteringen blev vägledande för de schakt som skulle grävas i nästa etapp. Dess huvudsyfte blev att kontrollera riktigheten i de tolkningar som gjorts utifrån markradarbilden. Sökschaktens omfattning kunde härigenom begränsas till att lokalisera mursträckningar, bestämma på vilket djup lämningar uppträdde och i vilket skick de befann sig.
Nya observationer utgjordes av en stenkällare i den södra längan samt att korsgångens vägg mot innergården snarast varit byggd av trä, inte murad. Dessutom var det möjligt att följa rivningsarbetet på 1610-talet och se med vilken noggrannhet man tagit tillvara allt brukbart byggnadsmaterial från konventet. Observationen stämmer väl med tidigare iakttagelser gjorda i såväl Åhus som i Kristianstad dit teglet fraktades under begynnelsen av stadsbyggnadstiden.
Det var även möjligt att göra en rad iakttagelser i anslutning till de arbeten som höll på att avslutas på och vid den stående muren. Här kunde bland annat den östra längans bredd avgöras och läget för kyrkans södra långvägg beläggas. Detta genom att tidigare övervuxna murpartier nu röjdes fram. Dessutom var det möjligt att i murverket dokumentera detaljer såsom spår från bortbrutna valv. Det möjliggjorde en tolkad rumsindelning för den östra längans bottenplan, inklusive det ca 90 kvadratmeter stora rum som bör ha utgjort konventets fina kapitelsal. I skrivande stund fortsätter arbetet med Konventparkens omgestaltning och man önskar från kommunens sida en kompletterande undersökning nästa år. Arbete pågår även med redigering och sammanställning av den 3D-modell vilken ingår som ett av momenten i projektet. Trots att vi befinner oss långt från en färdig rapport med en full utvärdering av resultaten, kan man med fog framhålla att kunskapen om Åhus Dominikanerkonvent har förbättrats avsevärt genom undersökningen 2023. Och fortsättning följer! Lyssna även på Radio P4 Kristianstads reportage om undersökningen, direktsänt den 18 oktober: https://sverigesradio.se/avsnitt/2256319 Inslaget är uppdelat på två delar med musik mellan. Första delen startar kring 1.13.30 in i programmet, del 2 på 1.20.10. Total intervjutid ca 8 minuter. På arkeologiska slutundersökningar, som den vi i nuläget är igång med i Dalköpinge i Trelleborg, har vi ofta bra koll på vad vi kan förvänta oss att hitta. Vi har gjort minst två mindre undersökningar innan vi banar av de stora ytorna, så kallade utredningar och förundersökning. Men ibland händer det att vi påträffar något vi inte väntat oss, det vill säga spännande överraskningar! Så är även fallet här i Dalköpinge. När vi schaktade fram en av ytorna påträffade vi ett par flintspån som rent teknologiskt förde tankarna långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till äldre jägarstenåldern för omkring 10 000 år sedan, det vill säga ungefär 6000 år äldre än de senneolitiska huset vi tidigare berättat om här på bloggen. På ”arkeologiska” kallas denna period för tidigmesolitikum. När ytan rensades hittade vi ytterligare flintspån, flintavslag och flintsplitter som tyder på att man slagit flinta på platsen.
Tidigmesolitikum var en tid då människan livnärde sig på jakt, fiske och insamling. Bland annat jagade man älg och hjortdjur av olika slag, uroxe och vildsvin. I skogen blandade sig björk och tall och i ökande grad även med hassel. I övrigt präglades miljön i södra Skandinavien av större fastlandsytor, till exempel fanns en landbrygga mellan Skåne och Själland. Lämningarna från tidig jägarstenålder i Dalköpinge låg således i inlandsmiljö, sannolikt vid ett dåtida vattendrag, mindre sjö eller en våtmark som idag är utdikad. Nu hoppas vi på fler fynd som kan ge oss en mer detaljerad bild av dateringen och aktiviteterna på platsen. Det kommer säkert finnas anledning att återkomma till detta i bloggen! ![]() Förra veckan avslutades den spännande grävningen på den gamla fängelsetomten i centrala Kristianstad. Här hittades välbevarade mänskliga skelett som tillhört några av fängelsets tidigaste fångar. Efter ett anonymt tips tidigare i år blev det aktuellt att undersöka tomten för en potentiell begravningsplats eftersom nya bostäder planeras att byggas på området. Från den kulturhistoriska bakgrundsanalysen påträffades även en lista från en s.k. dödsbok av livstidsfångarna som ska ha begravts på fängelsetomten mellan 1858-1861. I listan står där namn, ålder och dödsorsak. Denna typen av information är oerhört spännande och mycket ovanlig att ha inom uppdragsarkeologin. Fångarna i Kristianstad vid mitten av 1800-talet utgjordes huvudsakligen av ekonomiska brottslingar. I dödsboken finns där dock uppgifter om en avrättad individ bland de gravlagda som ska ha mördat en utav sina medfångar. Enligt våra källor ska även denne blivit begravd på platsen. Under utgrävningen påträffades totalt 10 skelettgravar, varav 4 utav dessa haft sågade skalltak som till följd av obduktion. Alla individer har blivit begravda i kistor, och på väldigt varierande djup. Ett par gravar låg nästan 2 meter ner i det hårda underlaget. Kistorna har varit väldigt små och trånga, och en del av individerna blev troligtvis svepta vid begravning. På plats fanns två av våra osteologer som på lite mer än en vecka undersökte och 3D-dokumenterade varje grav. Alla skelett lyftes sedan från respektive grav, paketerades separat i varsin låda och transporterades till Regionmuseet i Kristianstad. Inne på Regionmuseet kommer en osteolog att i nästa steg varsamt tvätta skeletten och sedan utföra en osteologisk analys där man bl.a. identifierar individernas biologiska kön, ålder, kroppslängd, sjukdomar och tecken på trauman. Under denna analys kommer osteologen även undersöka möjligheten att återkoppla namnen i dödsboken till respektive skelett. Detta hoppas man kunna göra utifrån informationen som finns angående de gravlagdas dödsålder, sjukdomar och dödsorsak.
Just nu är skeletten i första steget att bli tvättade inför den kommande analysen som kommer ske under hösten. Det går redan att identifiera mycket ledförändringar och förslitningsskador hos livstidsfångarna - men även ett par brutna näsor och revbensfrakturer. Skelettens vistelse på museet är bara tillfälligt då samtliga individer kommer att återbegravas med hjälp av Svenska Kyrkan på den Östra begravningsplatsen i Kristianstad. När analysen är klar kommer dessa individer efter 165 år att äntligen bli begravda utanför fängelsets murar. Läs mer om vårt arbete här i en publikation från Kristianstadsbladet.
I mitten av där gravhögen legat påträffades en rik grav med flera metallfynd. Under förundersökningen upptäcktes graven varpå en spiralarmring, en dubbelknapp, en kniv och två spiralringar i guld påträffades. Enbart en liten del av graven undersöktes då och under denna undersökning förväntade vi oss fler fynd, vilket också stämde. Graven grävdes i plan och efter ett tag framkom en kantkedja med stenar och en tydlig mörkare fyllning som representerar den nedbrutna kistan som stöttats upp av stenarna. När vi fortsatte nedåt började metallfynden dyka upp. I graven låg ytterligare en till spiralarmring, en bältesplatta samt två fibulor och en nål, allt i brons. Vissa av fynden var så dåligt bevarade att de inte upptäcktes med metalldetektor eftersom det var så lite metall kvar i dem. Det enda sättet att upptäcka dem var att gräva sakta och metodiskt nedåt i fyllningen. Konservatorer från LUHM, Lunds universitets historiska museum, hjälpte oss att ta upp fynden i preparat för att på så bra sätt som möjligt bevara dem hela. Alla fynden förvaras nu på deras magasin i väntan på konservering. När vi sammanställde var fynden legat som både påträffats under förundersökningen och denna undersökning såg vi att de fortfarande låg ungefär där man förväntar sig att de ska ligga på kroppen. Bältesplattan ligger där magen troligen varit, spiralarmringarna ligger på varsin sida bältesplattan, vilket indikerar att armarna legat utmed kroppen. Fibulorna och dubbelknappen ligger på överkroppen och guldringarna uppe vid tänderna, vilket kan tyda på att de möjligtvis suttit fast i håret i en fläta eller liknande. Kniven låg där bäckenet borde varit och kan tyda på att den hängt vid sidan av kroppen från bältet. Eftersom allt fortfarande verkar ligga kvar där de varit fastsatta indikerar detta att kroppen antagligen varit svept. Något annat som också bevarats i graven är en tunn lins av organiskt material i botten, troligen nedbrutet trä från kistan. I nuläget är det svårt att angöra hur kistan sett ut, om det till exempel varit en ekkista, men förhoppningsvis kommer vi få veta mer om detta när vi fått analyssvar från de jordprover vi tog av lagret. Vi hoppas även att emaljen ska vara så pass bevarad att vi ska kunna göra analyser så att vi förhoppningsvis kanske kan få reda på något om ålder och kön på individen som begravts. Runt om gravhögen påträffade vi flertalet härdar som ligger som en cirkel runt högen. På den östra sidan av graven var matjorden tunn och om det funnits några härdar där har de antagligen plöjts bort genom åren. De flesta av härdarna är ovala och ligger riktade in mot högen. Alla härdarna verkar vara av samma karaktär och varit tillfälligt använda. Under förundersökningen daterades en härd till romersk järnålder, det vill säga flera hundra år efter gravhögen uppförts. Vi ska ta reda på ifall alla härdar är samtida men i nuläget verkar detta troligt. Detta är ett tecken på att bronsåldershögarna haft betydelse långt senare efter de anlades. Under denna vecka har vi i Dalköpinge utanför Trelleborg grävt flera olika typer av anläggningar från stenåldern. Vi fortsätter med de senneolitiska husen som vi berättade om på vår facebook förra veckan med imponerande resultat. Under schaktningen av ett område där flera neolitiska lämningar har påträffats hittade vi keramik som visade sig bli ett helt kärl från tidigneolitikum (ca 4000-3300 f.Kr.), en så kallad trattbägare! Vid schaktningen syntes bara ett litet streck av röd keramik i jorden. Ingen tydlig nedgrävning syntes. När vi sedan rensade kring den ensamma keramikskärvan dök mer och mer keramik upp. Snart förstod vi att detta nog handlade om ett helt kärl som stått upp och sedan kollapsat så bitarna nu låg lagrade på varandra. När vi rensade och penslade fram keramikbitarna framkom så småningom bukstreck och det tillsammans formen på kärlet visade att det tydligt var ett stor trattbägare. Keramiken var mycket krackelerad redan i jorden så vi förstod att kärvorna skulle gå sönder när vi plockade upp dem. Därför var vi noga med att fotografera alla skärvorna, och även 3D-fotografera kärlet vartefter vi tog upp skärva för skärva. I området kring trattbägaren har även påträffats en hydda och en stor grop fylld med sten som på förundersökningen daterats till tidigneolitikum. Det är därför tydligt att man befunnit sig i detta område under tidigneolitikum. Just där keramiken låg var underlaget sandigt medan resten av området bestod av lera. Det är ganska vanligt att lämningarna från stenåldern påträffas just i dessa sporadiska områdena med sandigare material. Som sagt fortgår även arbetet med de stora, senneolitiska husen (senneolitikum ca 2400-1800 f.Kr.). I ett av husen, det största som är ungefär 37 m långt, påträffas stora takbärande stolpar. Stolphålen är mellan 50 och 70 cm djupa, där mittstolparna är störst. Det största av dem är ungefär 80 cm djupt och helt fyllt med sten. Hittills verkar det som att den västra halvan av huset har kraftigare stolpar både i bredd och djup och skiljer sig från den östra delen. Kanske kan detta tyda på att den västra delen av huset haft en övre del som har burits upp av de kraftiga stolparna. I nästan alla av stolparna har fynd påträffats, framförallt keramik men även flinta och en del flintverktyg. Detta är ganska ovanligt i senneolitiska hus. Detta huset sticker därför ut från andra hus daterade till samma period, både på grund av alla fynd och även storleken. |
Kategorier
All
|