​Vid nedläggning av dränering är schakten ofta inte djupa, men eftersom rören måste luta så att vattnet kan rinna ut kommer man vid vissa ställen ner på ett lite större djup. Det är här gravarna har dykt upp. Nu för tiden läggs gravarna ner på ungefär 1,6 meters djup, men denna standard fanns inte förr. På en meters djup vid Baldringe kyrka återfanns två relativt välbevarade gravar som med tanke på hur armarna är placerade verkar ha en väldigt tidig datering. Armställningar har länge uppfattats som ett sätt att kunna datera gravar där fyra typer har kunnat identifieras, se figur nedan. Denna typindelning ska mer ses som generella mönster än exakta sanningar. Armställning A dateras till tiden fram till 1200-tal, B förekommer 1000–1100-tal men är sedan dominant fram till 1350, armställning C och D kommer sedan att dominera från 1350 medan D dominerar från slutet av 1400-talet (för mer information, se bland andra Redin 1976 s. 179 och Kieffer-Olsen 1993 s. 73). På gravarna vid Baldringe kyrka ligger armarna utmed kroppen och har därför preliminärt daterats till 1000–1200-tal. Detta är väldigt intressant då kyrkan i Baldringe antas vara byggd på 1100-talet. Ett dendrokronologiskt prov som är taget från en av bjälkarna i långhuset har daterats till 1132. Prov för kol-14 datering har tagits från skeletten och vi väntar med spänning på den exakta dateringen av gravarna. Kan gravarna varit nedgrävda innan stenkyrkan byggdes? Kan det då ha stått en tidigare kyrka i trä på platsen? Detta är spännande frågor som kan bidra till förståelsen av platsen och hur den använts. 

​

​En grav återfanns även vid Hedeskoga kyrka på ungefär 1,2 meters djup. Personen har blivit begravd i en träkista där spår av träet var synligt i den blöta, leriga jorden. Spikar låg runt om hela skelettet och markerade tydligt hur stor kistan varit. I denna grav låg armarna över magen i en 90-gradig vinkel, det vill säga i armställning C. Graven har därför preliminärt daterats till 1350–1400-tal. Även här kommer kol-14 prover skickas för datering för att få en mer exakt datering. På detta skelett syns skador och frakturer som läkt ihop och vidare analyser får visa vad som har hänt personen i fråga. 

Närmast kommer gravarna att analyseras av vår osteolog, bland annat för att kanske kunna bestämma kön, ålder och skador eller sjukdomar som har förändrat skelettet. Detta kan visa på vad som har hänt personen i livet och i en liten skala berätta hur människorna som bodde i närområdet hade det. Vi ser också med spänning på vilka resultat som ska komma från undersökningen vid Sövestad kyrka. 

Undersökningarna inför byggandet av nytt kommunhus i östra Broby som avslutades i höstas har nu börjat få resultat. Sammantaget har undersökningarna gett en intressant inblick i Östra Göinges historia, en region av Skåne där det vanligen inte sker så mycket arkeologi. Resultaten visar att historien innehåller fler intressanta skeden och att området varit mer komplext än epitet snapphanebygd visar. De aktuella resultaten ger bilden av en gårdsmiljö från 1700-talet samt en vistelseplats invid Helge å från 1000-talet. Den äldsta fasen är alltså från yngre järnålder, närmare bestämt den korta period av yngre järnåldern som vi kallar vikingatiden utifrån alla våldsamma upptåg av rövare och banditer. Perioden är dock i all huvudsak en transformationsperiod från förhistoriska tider till medeltid, med kristendomens intåg som mest synliga inslag. I övrigt kännetecknas vikingatiden mest av bönder på landsbygden, handel, sjöresor samt tidiga etableringar av små städer eller handelsplatser såsom Birka.

Platsen vid Helge å, idag i Östra Broby samhälle, har en betydligt längre historik som vadställe över ån än vad som tidigare antagits. Att det dock har funnits aktivitet i området från stenålder och framåt är emellertid ingen nyhet. Det är känt genom kunskap om synliga fornlämningar i landskapet, men information från arkeologiska undersökningar har saknats fram till idag.

Området kom tidigt under undersökningarna att delas in i två delområden, den östra och södra delen. Vi drog också en del sökschakt i de centrala och norra delarna av området vid och omkring dagens kommunhus. Med dessa delar var fyndtomma.

Analyssvaren som börjar trilla in visar på existensen av både så kallad AIV keramik, en vikingatida keramiktyp som är relativt vanlig i Skåne, samt en hel del Östersjökeramik, också den relativt vanlig. Östersjökeramiken dateras generellt till perioden slutet av 900-talet och in i 1200-talet, alltså vikingatid till medeltid. Sammantaget bedöms Östersjökeramiken och AIV keramiken från Östra Broby komma ifrån 1000-talet, alltså den senare delen av vikingatiden. Ytterligare keramik från platsen visar att området var bebyggt även under 1700-talet, vilket vi också kan se på historiska kartor då ett antal gårdar utgjorde det som idag är Östra Broby.

Vi har också fått resultat från analysen av det benmaterial som påträffades under grävningarna. Det indikerar att det på platsen funnits en gård med boskap i form av tamsvin och nötkreatur. Samtidigt har vi fynd av hund och katt, bägge arterna från den östra delen av undersökningarna där också de förhistoriska lämningarna och den vikingatida keramiken påträffades. Vi har ännu inte fått svar på C14-analyserna, men det blir spännande att se vad dateringar av kokgropar, härdar och det övriga fyndmaterialet ger i denna del.

Fynden av kokgropar och härdar ligger i ett bälte utefter Kyrkogatan som i stort sett följer Helge å. Delar av kok- och härdgroparna löper samtidigt i nordöst i en linje ut mot ett litet näs eller udde som sticker ut i Helge å på andra sidan av Kyrkogatan. Vad som finns på denna udde är osäkert med platsen är perfekt som vistelseplats och/eller boplats under yngre järnålder/vikingatid så det är inte omöjligt att det finns mer att undersöka där. Ett annat intressant fenomen från undersökningarna som vi ännu inte vet så mycket om är spåren efter en stolprad av massiva stolpar med närmast exakt jämna avstånd som löper igenom denna östra del av undersökningen. 
​
Vi får vänta på dateringar innan vi kan säga någonting mer om dem, men vi känner till den slags stora konstruktioner av långa stolprader från andra håll. De tolkas ofta som någon slags kultiska anläggningar eller liknande. En sådan finns i Degeberga (se Björk & Wickberg 2014) men den är både betydligt större, längre och mer imponerande i hela sin uppbyggnad än den i Östra Broby, så den kanske vi inte direkt kan jämföra med. Dock är likheterna med rader av stolphål och eldpalster så pass slående, att det ändå får sägas vara en intressant parallell! Önskar man veta mer om Tony Björk och Ylva Wickbergs tolkningar av stolpraden i Degeberga finns en artikel i Fornvännen 2015.

Oavsett hur lämningarna ska tolkas så verkar undersökningarna ha gett oss två faser av aktiviteter. En från yngre järnålder/vikingatid och en från 1700-talet. Det betyder dock inte att området varit fyndtomt före eller mellan de två faserna. Vi har exempelvis en del fajans, en slags keramik, som kan dateras från 1500-talet och framåt, samt polerat rödgods som använts från 1200-talet och framåt i fyndmaterialet. Undersökningarna ger en intressant inblick i Östra Brobys tidiga historia och betydelsen av vadstället över Helge å i skilda tider. Vi får återkomma med mer information när vi fått fler resultat från analyserna.
 
Litteratur

Björk, T & Wickberg, Y. 2014. Degeberga 26:3, Degeberga socken Arkeologisk undersökning 2013. Sydsvensk Arkeologi rapport 2014:60
​
Björk, T & Wickberg, Y. 2015. Rows of wooden pillars. Continued fieldwork at the Degeberga linear monument, with further parallels and societal implications. Fornvännen 2015 (110):4, s. 241-256.

​Sommaren 2020 undersöktes en del av en boplats från bronsålder och förromersk järnålder i östra utkanten av Fjälkinge. Anledningen till undersökningen var byggande av ny gång- och cykelväg, längs Gamla vägen, för att förbättra säkerheten för oskyddade trafikanter. Fjälkinge ligger centralt på Kristianstadslätten ca 6-7 kilometer öster om Kristianstad och byn var så tidigt som under 1500-talet extremt stor, med över 30 gårdar. Byn var av allt att döma mycket stor redan under yngre järnålder, vilket tolkas som att den varit ett betydelsefullt regionalt centrum i Villands härad, men det är ännu ganska lite känt om bebyggelsen i området under bronsålder och äldre järnålder.
​
Vid undersökningen schaktade vi av en långsmal yta som var 160 m lång och 8 m bred (ca 1100 kvm). Under matjorden framkom över en stor del av ytan ganska sotiga kulturlager som innehöll keramikskärvor, fragment av bränd lera och djurben, samt flintavslag. Med metalldetektor kunde vi också konstatera att det fanns ganska gott om järnföremål och små bronssmältor i lagren, framför allt i den östra delen av området.

Mycket har hänt norr om Vattentornsvägen i Kristianstad det senaste året; inom den tidigare godsstationen och regionbussarnas uppställningsplats. Visserligen gav man upp planerna på att placera stadens nya badhus här, men i stället påbörjas nu bygget av Rättscentrum. Den mäktiga huskroppen kommer att synas långt ut över de låglänta våtmarkerna kring Helge å; stadens silhuett ändras radikalt. En talande symbol för den genomgripande förvandling norra delen av det historiska stadsområdet kommer att genomgå.

Men förändring och storskaliga projekt har alltid präglat denna del av Kristianstad. Först genom de befästningsverk som uppfördes i sankmarkerna under 1600- och 1700-talet. De ersattes av järnväg, vattenverk, regemente och småindustri. Nu inleds en ny epok genom bygget av Rättscentrum. Förfallna överloppsfastigheter saneras och bostäder tillkommer. En länge missgynnad stadsdel görs attraktiv.

Men låt oss fokusera på spåren efter en tidigare förfallsperiod; åren efter att fästningen lagts ner 1847. I stadens centrala och södra delar gick demoleringsarbetet raskt framåt. Boulevarderna tillkom på vallarnas plats, stadskvarter breddades och vallgravar fylldes ut där det nya residenset och södra kasernområdet sedan byggdes upp. Den befästa staden ändrade på kort tid karaktär; stadsrummet öppnades, moderniserades och tillgängliggjordes även om den militära prägeln skulle komma att bestå under mer än ett sekel.

Utvecklingen på norr gick avsevärt långsammare. Ännu kring sekelskiftet 1900 fanns betydande delar av bastioner, vallar och vallgravar kvar, om än i förfallet skick. Foton från tiden visar stadsporten vid Norrtull, frilagda kasematter och hur ett vattentorn uppförts på ruinen av bastion Drottningen. Att även Contregarden, den längst mot norr belägna försvarsvallen, låg kvar visas av de fynd vi gjorde i vallgraven sommaren 2021. Under ett par decennier har blandat avfall tippats härute. Det var en plats i skymundan; mark som för tillfället var ointressant. Först kring sekelskiftet 1900 när järnvägen tillkommit, vallarna schaktas ut och en handelsträdgård anlagts i en angränsande fastighet började detta förhållande ändras.
​
Vid den arkeologiska undersökningen syntes ett meterbrett stråk bestående av lika delar grästorv, växtrester och allsköns skräp. Det utvisade skiljet mellan vallens undre intakta ​del, där 1,8 m fyllningsmassor lämnats kvar, och själva vallgraven där fästningsvallens övre del hamnat i form av omblandade schaktmassor. Utefter contregardens nordvästra kant hade stora mängder hushållsavfall dumpats och rasat ner längs dess sluttande utsida. De fuktiga och samtidigt syrefattiga förhållanden som rådde i dessa lager har bevarat såväl trä som läder medan metallföremål utan skyddande ytskikt som till exempel emalj, påverkats desto mer.

Just nu arbetar arkeologer från Sydsvensk arkeologi tillsammans med Arkeologerna, Museiarkeologi sydost, och Blekinge Museum med undersökningar utmed väg E22 i Blekinge mellan Jämjö och Lösen. Vid Vinbergavägen pågår en av utgrävningarna. Sedan en veckas tid har vi där börjat rensa fram vad som tros vara en neolitisk grav, en så kallad trapetsoid långhög av sten. Med trapetsoid menas att den är skevt rektangulär så att ena kortändan är smalare än den andra.
 
Neolitiska långhögar är en gravform från första delen av bondestenåldern för cirka 4000 – 3500 år före vår tideräkning, en period vi kallar tidigneolitikum, och har många typer och utseenden. Vår liknar mest en typ som fått namnet Kujavia, eftersom de är vanliga i den regionen av Polen, men de finns också längre västerut i Nordeuropa. Långhögar finns generellt över hela Nordeuropa från brittiska öarna i väster till Polen i öster. Neolitiska långhögar sätts i samband med den lantbrukande trattbägarkulturen. Vi har från förundersökningen vid Vinbergavägen dateringar från andra anläggningar till 3700 före vår tideräkning tillsammans med keramik från trattbägarkulturen.
 
En tidigneolitisk långhög är som namnet låter ett långsträckt monument av antingen sten eller jord alternativt en kombination av de två. De anses vara den äldsta varianten av gravar från neolitikum. Vad som skiljer de tidiga långhögarna från andra neolitiska gravar är att själva graven oftast är en träkonstruktion i högen, eller en kombination av sten och trä. Senare utvecklas gravformen till långhögar med gravkammare av stora block, en så kallad dös, då gravkammaren alltså utgörs av en stenkammare. De brukar därför benämnas som långdösar för att skilja dem från de tidigare långhögarna. Dösen som grav utgör i sin tur introduktionen av den stora megalitgravstraditionen i Skandinavien.
 
Sedan förundersökningen vid Vinbergavägen för cirka ett och halvt år sedan har det funderats på vad stenhögen som påträffades är för något. Tidigt föreslog neolitiska forskare och experter från Sverige och Danmark att det kunde vara en tidigneolitisk långhög. Långhögar är oftast 20 – 70 meter långa. Den som förundersökningen påträffade och nu har banats av med maskin är cirka 15 meter lång.
 
Emellertid påträffade vi vid avbaningen av matjorden ytterligare en lagd stenkonstruktion som antigen är samtida med delar av den första eller ligger under den och därför bör vara äldre. Vilket får kommande veckors arbete utvisa. Denna andra långsträckta stenpackningen är också den trapetsoid, är mer än 20 meter lång, och löper på tvärs av den första övre liggande. Det gör att den nedre sträcker sig i öst-västlig riktning och den övre i nord-sydlig riktning med de bredaste ändarna i öster och söder. Orienteringen till syd-nordlig sett från gravens bredaste ände, är en ovanlig riktning på graven. Gravtypen finns i alla väderstreck men öst-västlig är den mest vanliga och syd-nordlig eller nord-sydlig om man så vill, är den minst vanliga.
 
Neolitiska långhögar har aldrig tidigare påträffats i Blekinge. Vid tidigare undersökningar inför utbyggnad av ny sträckning av väg E22 längre västerut har dock påträffats möjliga resterna av en dös, alltså gravformen som kommer efter långhögarna. Undersökningarna de kommande veckorna kan därför komma att göra ett hopp i kunskapsutvecklingen. Det förutsatt att vi får rätt i våra teorier, men vi är än så länge relativt förhoppningsfulla.

Under augusti och september genomför vi undersökningar på tre platser nära Grevie kyrkby. Det rör sig om en lokal med ett kulthus, sannolikt från bronsåldern, en lokal med boplatslämningar från bronsålder och romersk järnålder och en lokal med boplatslämningar från framför allt förromersk järnålder, men även några stenpackningar som troligen är rester av gravmonument. Lokalerna har benämningarna 1, 2 och 5, vilket går tillbaka på den numrering de fick vid förundersökningen. Hittills har vi schaktat av de ytor som ska undersökas och mätt in alla iakttagelser. Just nu håller vi som bäst på att undersöka framkomna anläggningar.
​
På lokal 1 står rester av ett kulthus i fokus. Den östra halvan av stengrunden är välbevarad, medan den västra halvan till stor del är bortodlad och borteroderad. Direkt öster om kulthuset finns en mindre stenkonstruktion som troligen är rester av en stensättning. I denna finns en järnåldersgrav som bland annat innehåller glaspärlor och brända ben. Söder om dessa anläggningar finns en partiellt stensatt vägsträckning som löper upp mot den stora gravhögen Storehög.

På lokal 2 finns det gott om framför allt härdar och kokgropar, men även en del gropar och stolphål. Förundersökningsresultaten visar dateringar från bronsålder och romersk järnålder. Dateringen kommer att förfinas av ytterligare analyser, men tyvärr tycks övrigt fyndmaterial vara magert på denna lokal.

På lokal 5 har vi bland annat undersökt en stor täktgrop med gott om äldre järnålderskeramik, ett antal härdar och mindre gropar. I en av groparna fann vi keramik, brända ben och en pilspets av flinta från senneolitikum/äldre bronsålder. I anläggningarna tar vi prover för att bland annat få reda på ålder genom c14-dateringar och för att se om de innehåller förkolnade fröer som kan avslöja vad man ätit, odlat och hur miljön kring boplatsen sett ut under olika tidsperioder. På denna lokal finns även ett stort komplex med vattenhål eller brunnar samt stora stenpackningar och stenfundament och en stensättning som vi börjar bilda oss en uppfattning om. Fortsättning följer.

Under ett par dagar i april tittade vi lite närmare på två kända fornlämningar och ett område omkring dem, utanför Kiaby, strax söder om Bäckaskogs slott. Centralt på platsen ligger resterna av en relativt imponerande gravhög. Resultatet blev lite mer än vi normalt hade förväntat oss vid den här slags kontroller, eller förundersökningar av fornminnen, som föregår eventuella beslut om att fornlämningarna skall undersökas och tas bort. 

Med hjälp av en grävmaskin drog vi ett antal schakt i området varav fyra av dem lades i utkanten av gravhögen och utåt i alla fyra väderstreck. Resultatet var en bitvis tydlig och fin kantkedja och välbevarad högfyllning. En kantkjedja är vad det låter som. En rad med sten som läggs runt foten av högen för att skapa en gräns mot omgivningen och för att hålla på högens jordmassor på plats.

Det är samtidigt ovanligt att dessa gravhögar från bronsålder ligger ensamma. Oftast är de fler tillsammans. Därför var vi särskilt intresserade av fornlämning nummer två, en så kallad stensättning. En stensättning är egentligen en relativt platt samling av ditlagda stenar som täcker en begravning. Våra förundersökningar av denna fornlämning visade dock att detta snarare var just resterna av en andra gravhög. Vad vi hittade var den stenpackning som normalt sett återfinns underst i högen, mot den dåtida alven, innanför högarnas kantkedjor. Därigenom har vi två gravhögar inom området. Sannolikt har det funnits ytterligare en. Det finns nämligen ytterligare en grav i fornlämningsregistret. Den är beskriven som en högliknande stensättning registrerad strax intill vår gravhög nummer två, men den togs dessvärre bort av misstag när ett bostadsområde etablerades.

Vi återfann också ett relativt stort klippblock i området. Dessa har ofta använts till olika rituella aktiviteter, såsom nedläggelser av offer och depåer under förhistorisk tid. Runt omkring detta block påträffades en stenpackning som indikerar att något liknande har skett på platsen. Mellan detta block och den stora gravhögen påträffades också härdar och en grop med brända ben, kanske en så kallad brandgrav eller ett offer i samband med gravritualerna vid högen. Det får eventuellt framtida undersökningar påvisa. Spår av olika ritualer är ofta vanliga att finna i och runt den här slags gravmiljöer. Ofta visar de sig arkeologiskt som rester av eldstäder och nedläggningar av olika typer av material i gropar eller som andra brandpåverkade konstruktioner. Det är därför sannolikt att vi skulle hitta flera sådana lämningar vid eventuellt fortsatta undersökningar.

​Emellertid var inte lyckan slut ännu. För under gravhögen och i ett stort bälte runt om gravhögen återfann vi också ett lager av småsten. Metalldetektorn som vi använde gav utslag för att mycket av denna sten var skörbränd. Det betyder att den varit eldpåverkad, sannolikt av människor.

De sista veckorna av projektet på Bjärehalvön under juni månad ägnade vi åt de östliga lokalerna, lokal 15, 18, 19 och 21 som alla är belägna i närheten av Ängelsbäck och Grevie kyrkby.

Lokal 15, väster om Ängelsbäck, omfattade både ett höjdläge och en sluttning ner mot en tidigare våtmark. I höjdläget fanns lämningar av stolpbyggda hus och hägnader och härdar i olika storlek representerande bosättningar från flera olika perioder. Keramikskärvor kan dateras till senneolitikum, brons- och järnålder, så det handlar om aktiviteter under lång tid. Som nämnts tidigare fanns högst uppe på krönet ett tiotal större gropar som visade sig innehålla relativt stora mängder mesolitiska flintföremål. Vid en preliminär genomgång av vår flintspecialist Karina konstateras att det troligen rör sig om en datering till sen Maglemose tid, eller 6000 BC och tidigare. Platsen var sedan tidigare känd som en mesolitisk aktivitetsyta eftersom man hittat flinta i matjorden. Vanligen skulle vi förvänta oss boplatser från denna tid nära vatten i form av kust, sjö eller å, men kanske var det den tidigare våtmarken nere i sluttningen som utnyttjades i detta fall. Nu kan vi gå vidare och reda ut om de stora groparna verkligen var grävda så tidigt, vilket skulle vara ovanligt. Och analyser kan kanske visa hur de använts. Vi får återkomma i frågan.

På lokal 18 gränsande till Ängelsbäck i söder, påträffades en ovanligt stor mängd stolphål (ca 2500) som också låg ovanligt tätt, vilket visar på en väldigt intensivt utnyttjad yta. Man har bott på platsen under lång tid vilket gjorde det svårt att reda ut hur stolphålen hänger ihop och hur husen varit konstruerade. Det rör sig om flera faser av många stolpbyggda hus under flera perioder, däribland yngre järnålder och tidig medeltid. Keramikmaterialet talar för dateringar till vikingatid samt tidig medeltid, men äldre perioder är troligen också representerade. Några anläggningar har även konstaterats utgöra spår av grophus. Ett par sländtrissor daterade tillvikingatid har påträffats i eller nära grophusen. Annars är lämningar efter härdar och även några ugnar spridda över ytan. Lämningarna berättar alltså om både matlagning och hantverk på platsen. Spår av dåligt bevarade brandgravar har också påträffats. Gravarna har varit påverkade av plöjning och endast den allra understa delen återstår. Som vi nämnt tidigare fanns även en bevarad stensatt väg i området. Vägen utgör utlöparen från Ängelsbäcks byaväg. Vägen är synlig på en karta från 1820-talet men har troligen en mycket högre ålder då den tycks förhålla sig till bronsåldersgravar längre söderut. Prover har tagits för att möjligen utröna om även ytan under stenbeläggningen tidigare utnyttjats som väg för att komma närmare en bestämning av vägens ålder.

Lokal 19, belägen i backen mellan Ängelsbäck och Grevie kyrkby var inte en typisk boplats. Lämningarna består främst av stenrösen och härdar. Att rösena var gravrösen kunde uteslutas efter att vi undersökt dem. Troligare är att de utgör odlingsrösen. Det mycket magra fyndmaterialet från rösena består av enstaka flintavslag och ett litet nålbryne som påträffades i toppen av ett av rösena. Dateringarna från förundersökningen av träkol från härdar visade på dateringar till äldre och yngre järnålder. Inget talar emot att återstående härdar och även rösena skulle kunna vara från järnålder. Små stenröjda ytor i närheten tolkas som äldre odlingsmark som brukats av människor från bosättningar i närheten, kanske till och med de boplatser vi undersökt högre upp i sluttningen (lokal 21) eller längre ner mot Ängelsbäck (lokal 18).
​
På höjden väster om Grevie kyrkby undersökte vi lokal 21. Boplatslämningar i form av några stolphus fanns på platsen, men också en stor mängd härdar och eldplatser, varav flera varit riktigt stora som kan ha synts lång väg när de brann här uppe på höjden. Vi undersökte också flera stenfyllda gropar, några av dem fyndrika, daterade till vikingatid. Vi tänkte först att de kunde utgöra gravar, men så tycks inte vara fallet. Fyndmaterialet består av keramik, flinta och ett mindre benmaterial. En majoritet av keramikmaterialet talar för dateringar till vikingatid och medeltid, men äldre perioder är troligen också representerade.
​
Projektet har fortsatt att bli uppmärksammat i media. SVT gjorde en uppföljning under den sista veckan. Se inslaget här. Även lokaltidningen Bjäre Nu gjorde ett ​reportage. Läs det här.