Idag avslutade vi en arkeologisk utredning steg 2 längs en 5,5 km lång sträcka i Skättilljunga utanför Tollarp. Till detta utfördes även parallellt en kompletterande förundersökning av ett större boplatsområde. Vid förra årets utredning kunde man konstantera att där fanns lämningar daterade till bronsålder eller äldre järnålder, och detta har nu undersökts vidare. 

​Anledning för vår undersökning är på grund av ett kommande ledningsarbete mellan Venestad och Tollarp. De planerade ledningarna kommer att gå igenom ett väldigt intressant boplatsområde. Vid ett av områdena undersöktes en yta med lämningar som kan uppskattas till 130 x 100 m. Under den aktuella förundersökningen har där påträffats ett flertal härdar, gropar och stolphål innehållande keramik daterat till yngre bronsålder-äldre järnålder. Spännande är även den stora mängden bränd lera som påträffats. I några av härdarna fann man bränd lera med tydliga konkava intryck. Detta kallas även för vidjeavtryck och kan ha tillhört en ungskonstruktion eller möjligt fungerat som tätmaterial i väggar. Inga tydliga indikationer av huskonstruktioner påträffades, men det är svårt att avgöra inom den begränsade ledningssträckan som berör fornlämningen. 

​Detta är en väldigt spännande del av Skåne att undersöka eftersom det finns sedan tidigare väldigt lite information om bebyggelsens förhistoria. Trots den begränsade ytan som fick undersökas fann vi lämningar och fynd som tyder på förhistorisk aktivitet, i synnerhet yngre bronsålder och romersk järnålder. Kul resultat i det krispiga vårvädret!

​Nu har vi verkligen fått i gång grävningen i Dalköpinge! Vi har schaktat upp rätt stora ytor på dessa två veckor. Vi är spända på att se hur området ska fortsätta från förra årets undersökta ytor. Just nu verkar mönstret fortsätta med stenålderlämningar som främst framkommer i södra delen av området där det är mer sandigt och järnålderslämningar i den leriga jorden i norra halvan. Aprilvädret har varit svårt att förutspå såhär nära havet som undersökningen ligger. Väderleksrapporten ändras snabbt och ett utlovat regn kan ändras till strålande sol på bara en eftermiddag. Leran blir hård som cement så fort ytan torkar upp och de som undersöker anläggningar hade nog varit glada för lite regn så det blir lättare att gräva. De som schaktar är däremot glada så länge regnet håller sig borta. 

Så roligt det är när en begränsad insats, en test man gjort på vinst och förlust, ger bra resultat! Vi samlade bara in fyra jordprover från undersökningen av dominikanerkonventet i Åhus i höstas. Orsakerna var flera. Vårt syfte var främst att lokalisera de murar och golvnivåer vi sett på markradarbilderna. Därför blev schakten som grävdes små och vi var noga med att inte i onödan röra intakta lager och byggnadslämningar. Dessutom stod det klart att hela Konventparken var en rivningstomt. De arbetare som år 1617 fått i uppgift att riva konventets byggnader och ta tillvara allt brukbart byggnadsmaterial hade fullgjort sin uppgift på bästa sätt. Vi hittade nästan inga hela tegelstenar, bara tegelflis och murbruk som täckte golv och grunder. Man kunde förutsätta att det mesta vi stötte på var omrört och kontaminerat på dessa nivåer.

Men vi letade och på tre ställen hittade vi lager vars innehåll kanske kunde lämpa sig för en analys. Att vår bedömning stämde visar den paleobotaniska analys som anlände från laboratoriet i Stockholm i slutet av mars. Trots materialets begränsade omfattning kunde resultaten stödja flera av de preliminära tolkningar vi gjort redan i fält. ​

De framgrävda lämningarna efter den västra längan bestod av grundmurar och ett lergolv i byggnadens södra del. Utifrån paralleller i andra, bättre kända konvent kunde man anta att längan haft någon form av ekonomifunktion. Det prov som togs ur lergolvet visade sig innehålla en stor andel köksavfall i form av brända benfragment från däggdjur, fiskben samt fiskfjäll, bland annat från abborre. Dessutom påträffades brända sädeskorn av korn, råg och vete samt klumpar av ett bränt organiskt material som bedömdes vara matrester. Mycket talar för att rummet har fungerat som kök. Fynd av medeltida keramik av en typ som gick ur bruk under 1400-talet (yngre svartgods) antyder att köket varit i bruk under konventets tid, inte under det sista skedet då Kronans gård i Åhus utgjorde ett administrativt centrum för regionen.

​Korsgången, den täckta passage som löpt runt innergårdens fyra sidor, kan ha varit byggd i trä och påmint om en pergola. På platsen för dess östra del, intill den stående muren, grävdes ett mindre schakt ner till golvnivån. Här kunde vi konstatera att själva golvet, antingen av kullersten eller lagt med tegelplattor, hade avlägsnats men att dess bärlager fanns kvar. I det jordprov som togs påträffades en mindre mängd fiskben, råg och fläderkärnor. Matrester. Mer oväntat var fyndet av ett halvfabrikat till en tärning gjord av ben. Sidan med tre ögon var klar, den med sex ögon påbörjad. Men ämnet var dåligt, man ska inte använda spongiöst ben till den här typen av små föremål. Dessutom kom en flisa av bärnsten i samma prov. Men fältet är öppet för spekulationer – vem försökte tillverka tärningar i konventets korsgång? 

Långt senare, i arbetet med en artikel om hur de medeltida städerna Åhus och Vä ersattes med Kristianstad, kom vi åter i kontakt med uppgifter om kyrkan i Elleköpinge. Ruinen undersöktes arkeologiskt redan 1965 och man kunde då konstatera att kyrkan haft en traditionell romansk grundplan med långhus, kor och absid. I väster påträffades grunden till ett brett västtorn försett med en spiraltrappa i det sydvästra hörnet. Ett stort vapenhus hade tillfogats framför kyrkans sydportal under senmedeltiden. En ganska ordinär kyrkobyggnad i nordöstra Skåne, med sin längd om 27 m. Men den har säkert synts på långt håll i det flacka, öppna landskapet och utgjort ett bra landmärke. Mest uppmärksammat vid utgrävningen blev det oväntade fyndet av en runsten (DR EM85; 377) som låg inmurad i kyrkans södra långhusmur. Dess text lyder, översatt till modern svenska, Billing reste efter Skröte denna sten. Sedan tio år tillbaka kan stenen beskådas vid torget i Åhus, där den rests framför stadens medeltida rådhus, idag Åhus museum.

Man kan speciellt notera hur spiran på St Maria i Åhus har överdrivits – de schematiska avbildningarna av kyrkorna har sannolikt varit avsedda som orienteringshjälpmedel, som landmärken. Elleköpinge kyrka är utritad på sin rätta plats, men vid dess namn har ordet ”öde” tillfogats. ​

​
​På en något enklare utformad karta som bör hänföras till samma tid (Trakten omkring Christianstad på 4 mils avstånd - KA ID K0003132)  har bilderna av kyrkor och bebyggelse ägnats större omsorg och blivit mer detaljerade, men ändamålet verkar ha varit detsamma; att visa fram landmärken som lätt kunnat identifieras av den resande, vare sig man färdats till lands eller på vatten. På denna karta finns en kyrkobyggnad inlagd på rätt plats, men här saknas namnet Elleköpinge. Men det var kanske inte så viktigt, eftersom kyrkan var övergiven och öde? 

​​Slutligen finns en skissartad något yngre kartbild av Trakten emellan Christianstad och Åhus (KA ID K0031163) där bebyggelsen återigen är detaljerat återgivna. Här finns Kiöpinge färga markerad liksom Elleköpinge kyrka, nu angiven som ”öde” och tecknad på ett sätt som ska antyda att den är en ruin. Man kan också notera att den i samband med etableringen av Kristianstad år 1616 till 1619 grävda kanal som kallas Graften finns utritad. Kanalen kom till för att underlätta passagen förbi den grunda Yngsjön. Ytterligare en viktig detalj är att samtliga tre kartor visar Helge ås ursprungliga lopp, från Hammarsjön ner till Åhus. De är alltså helt säkert upprättade innan ån vid vårfloden 1775 bröt sig ett nytt utlopp vid Gropahålet i Yngsjö. 

​
​Sammanfattningsvis kan vi sluta oss till att den nedlagda och på kungens order kasserade kyrkan i Elleköpinge stod kvar under lång tid, trots att man hade stort behov av byggnadsmaterial uppe i den nya fästningsstaden Christianstad. Var det böndernas motstånd mot rivningen som spelade in? Eller var det behovet av bra landmärken, navigationshjälpmedel för alla de som färdades på Helge å? Bägge möjligheterna förefaller rimliga. Men kanske var det också praktiskt med en byggnad som kunde användas som rastställe för de som väntade på rätt vind och väder för att färdas den sista biten uppströms över Hammarsjön till fästningens kajer vid Beckhovet. Krigsarkivets kartor har givit oss en uppfattning om hur en av Skånes försvunna medeltida kyrkor har tagit sig ut – i alla fall på långt håll från betraktaren.  

Mer att läsa:
Artiklar i Ale. Historisk tidskrift för Skåneland nr 3/1965:
Lars D. Cnattingius: Utgrävningen av Elleköpinge kyrkoruin.
Sven B. F. Jansson:  Ett överraskande runstensfynd. Om Elleköpingestenen.
​

Under månadsskiftet januari-februari i år, var våra animalosteologer, dvs. specialister på djurben- och tänder, iväg på det 5:e Nordiska Zooarkeologiska Mötet i Helsingfors. Denna konferens är ett nätverksmöte för yrkesverksamma animalosteologer tillika zooarkeologer i de nordiska länderna. Mötet ger mycket mersmak - man träffas över nationsgränserna, delar erfarenheter och presenterar nya studier på material. Man får mycket insikt i vad som pågår inom ämnet just nu. Vad är zooarkeologi?, undrar nu den som läst såhär långt. Zooarkeologi är den subdisciplin av arkeologi som använder organiska lämningar av djur, framför allt ben och tänder, för att studera mänsklig kultur och forntida relationer mellan människa och andra djur. På svenska universitet kan man fördjupa sig inom detta i ämnena Historisk osteologi (Lunds Universitet), Osteoarkeologi (Stockholms universitet) och inom Osteologi (Uppsala Universitet). ​Alla verksamma osteologer vid Sydsvensk Arkeologi behärskar både human- och animalosteologi, och utför osteologiska analyser av alla de olika slag. Därtill kan man vara specialiserad i human- eller animalosteologi: Daniel och Stella, som åkte till Helsingfors, är specialiserade i animalosteologi. ​

Vid konferensen presenterade Stella en osteologisk analys av djurben från Gammeltorv i Köpenhamn. Har man vandrat på Ströget från Centralstationen österut så har man gått igenom Gammeltorv flera gånger - om man orkat ta sig till Illums eller längre. De senare grävningarna i Köpenhamn, särskilt de relaterade till metron, har ökat kunskapen om det tidiga Köpenhamn, som kan dateras till åtminstone 1100-talet efter Kristus. ​Där Gammeltorv nu ligger låg en vallgrav som användes under 1100-talet, innan biskop Absalon "fick" Köpenhamn via ett donationsbrev från kung Valdemar den store (ca 1186). Den var hästskoformad; södra hörnet av Gammeltorv utgjorde hästskons högra "hörn". Vallgraven omgärdade förmodligen en kungligt gods av något slag. I vallgraven slängdes diverse skräp från de närmaste omgivningen. Den fylldes sedan igen under andra halvan av 1100-talet. Materialet från vallgraven ger alltså en ganska bra bild av livet under några årtionden på 1100-talet i den tidiga fasen av Köpenhamn. Gammeltorv-grävningarna genomfördes 2020-2021 av Köpenhamns museum. Det hittades en del djurben, vilka vi analyserade. Djurbenen kom framför allt från nötkreatur, får, get, tamgris - hushållsdjur som var standard. Ben från höns och gås har också identifierats. Fiskben och andra fågelben förekom också. Korp och nötskrika vittnar om förutsättningar för fauna, och den goda tillgången till lätt mat (dvs. vårt skräp) som fanns i närheten av boplatsen. Från får och nötkreatur förekom många hornkärnor där hornskidan sågats av - förmodligen speglar detta tillvaratagandet av råmaterial för hantverk i keratin (som hornskidan är gjord av). Exempel på föremål kan vara beslag till knivar, men även dryckeshorn. Ett annat intressant inslag var de många benen från hund och katt. Baserat på förekomsten av sammanhängande ben var det tydligt att hela hundar hade hamnat i vallgraven. De flesta var ganska unga, under året, och ganska sjuka, med ledförändringar bl.a. Katterna varierade mer i dödsåldrarna. Ett kattkranium hade skärspår vilket indikerar att man ibland tillvaratog pälsen. Det är troligt att hundarna och katterna förolyckades (eller värre) i vallgraven under dess användningstid. Om detta och om mycket annat pratade Stella om. Hon drog således över den tid hon fick att förfoga över ...

​Det var en lyckad konferens. Det viktigaste var att träffa andra kollegor och höra vad som händer i de nordiska länderna och att utbyta erfarenheter. Sist men inte minst, fick vi spendera tid i Helsingfors - en mycket trevlig stad. Kiitos!

Om du är intresserad av att förkovra dig mer i Gammeltorv-benen, kan du hitta den osteologiska rapporten här: Analysrapport 2022:4 

Vill du veta mer om Köpenhamns historia, rekommenderar vi "Byen bliver til.", skriven av vår tillträdande VD Hanna Dahlström. Du kan köpa den här.  

Här kan du läsa om arkeologiska projekt vid Köpenhamns Museum.

Från den 1 april 2024 tillträder Hanna Dahlström tjänsten som VD för Sydsvensk Arkeologi AB.
 
Hanna har en bred och gedigen kunskap och erfarenhet inom det arkeologiska området genom bland annat fältarbete, som projektledare med personal och budgetansvar för stora arkeologiska projekt. Hanna har en Ph.D i Arkeologi från Århus Universitet, och arbetar sedan 2008 vid Köpenhamns Museum där hon idag verkar som museums inspektör, forskare och forskningskoordinator.

Vi hälsar Hanna Dahlström välkommen till Sydsvensk Arkeologi AB och ser fram emot ett spännande 2024!

Det är en välkänd sanning inom arkeologin att nya undersökningar ofta leder till att man återvänder till gamla grävningar. Färska resultat kan få tidigare tolkningar att ändras eller nyanseras. Detta gäller i högsta grad de insatser som nu utförs på den plats där tidigare Dominikanernas konvent i Åhus reste sig. För även om kyrkan och dess anslutande byggnader knappt har berörts av arkeologiska schakt tidigare, har mycket skett i grannskapet. Och här döljs ledtrådar till hur svartbrödernas liv och verksamhet har gestaltat sig i det medeltida Åhus.

Kyrkogården utgjorde ett högst påtagligt spår efter svartbrödernas verksamhet i Åhus. Men i grannskapet förekom även mer subtila, svårfångade lämningar. År 1986 undersöktes ett antal stora nedgrävningar i västra delen av dåvarande Vin & Sprits fabriksområde strax öster om konventet. På Hoffmeisters karta från år 1776 syns ytterligare två dammar här. I samband med denna utgrävning togs inga jordprover, men om så varit fallet hade man sannolikt funnit fiskben och fiskfjäll. För allt talar för att vad som påträffats var rester av konventets fiskodling. Liknade medeltida anläggningar har nyligen undersökts invid franciskanernas konvent i Linköping.  https://arkeologerna.com/bloggar/arkeologi-i-linkoping/fiskdammarna-i-eddan. De strikta regler för fasta och avhållsamhet från kött som gällde under den katolska tidens kyrkoår medförde ett behov av tillåtna livsmedel som exempelvis fisk. Ett smidigt sätt för kloster och konvent att lösa frågan om tillgång på lämplig mat blev då att anlägga egna fiskdammar. Vi brukar idag lite slarvigt tala om ”karpdammar”, men det är troligare att man under medeltiden här i Skandinavien har odlat ruda. 

​Behovet av tillåten föda avspeglas även i det djurbensmaterial som analyserades efter de omfattande arkeologiska undersökningarna 2017 och 2018 i kvarteret Carl XI nordost om konventets tomt. I det slakt- och matavfall som osteologerna tittade närmare på förekom ett antal oväntade arter; djur som man inte i första hand hade väntat sig att påträffa i vad som föreföll vara en ganska ordinär bebyggelse bebodd av hantverkare och handlare. Frånsett nötkreatur, får, get, svin, höns och fisk som torsk förekom oväntade arter i materialet, inklusive ett inslag av vilt. Marina däggdjur som tumlare och säl, fågel som anka, gås, duva och svan samt ett anmärkningsvärt stort inslag av fiskben där bland annat gädda, stör och karpfisk (braxen) ingick, skiljer sig markant från hur medeltida urbana material brukar vara sammansatta. Det handlar snarast om spåren efter en rätt exklusiv mathållning med en tydlig vinkling åt vad som varit tillåtet att förtära under fastan. För även om sälar och småvalar i högsta grad tillhör däggdjuren var synsättet annorlunda på medeltiden. De levde i vatten och räknades således in under kategorin ”fisk” dvs. tillåten fastemat. Utan tvekan ett praktiskt sätt att lösa problemet med den dagliga födan!  Att det osteologiska materialet ger en bild av en så avancerad mathållning antyder att man snarare hanterade matvaror än förtärde dem i de undersökta hushållen. Den kyrkliga närvaron präglade livet i Åhus, ärkebiskopens egen stad, där dessutom dominikanernas konvent låg granne med gårdarna i kvarteret. Var man direkt underställda konventet eller handlade man med livsmedel till en köpstark och kvalitetsmedveten kundkrets? Det lär vi nog aldrig få veta, men resultaten av den genomförda analysen visar tydligt hur stor påverkan de kyrkliga institutionerna hade på det dagliga livet i staden.

​En annan aspekt på undersökningarna i kvarteret Carl XI var att en yta i kvarterets sydöstra hörn föreföll sakna bebyggelse under stadstiden (ca 1200 till 1617). Visserligen stod det tidigt klart att det vidsträckta kvarterets inre delar hade brukats till vad vi idag hade kallat stadsodling – till hushållens kål- och trädgårdar. Även om inte fröer, kärnor och andra växtdelar hade bevarats i den sandiga och vattengenomsläppliga odlingsjorden visade förekomsten av aska, djurben, små bitar av keramik och andra mindre föremål att man gödslat med hushållsavfall. Det kunde behövas för att den magra sandjorden skulle ge önskad avkastning. Dessutom är detta typiskt för urban odling under medeltiden. Avskräde var inte främst ett problem, utan en tillgång; ett lämpligt och lättillgängligt jordförbättringsmedel. 

​Vad som saknades i det sydöstra hörnet av kvarteret Carl XI var den bebyggelse som i andra delar av stadsområdet låg orienterad utefter gatorna. Här fanns bara tjocka odlingslager som gödslats med allsköns avfall, inte minst då matavfall. Här och där låg skärvor av keramik; ofta då ganska stora bitar. Något som brukar tas till intäkt på att man inte rört sig speciellt mycket över en sådan yta. Forskarna brukar tala om ”trampling effect” – ju fler som gått över marken har då trampat sönder keramiken i allt mindre skärvor. I odlingslagret påträffades bland annat tyskt stengods och mynt från den period av politisk instabilitet som i dansk historia kallas för ”borgarkrigstid” (1241–1377). Så odlingen av ytan bör kunna placeras i hög- och senmedeltid. I samma kontext påträffades även några föremål som får räknas till de mest udda fynden från undersökningarna 2017 och 2018.

År 1223, bara åtta år efter ordens instiftande, etablerades det första av Dominikanernas (eller Predikarbrödernas) konvent i Lund. Man firar således sitt 800-årsjubileum i år, 2023. Två decennier senare grundades även ett konvent i Åhus, på en stor central tomt belägen mellan dagens Varvsgatan och Helge ås strand. Från skriftliga källor vet man att verksamheten vid denna anläggning var i full gång redan på 1250-talet. Liksom sina samtida, franciskanerna, verkade svartbröderna ute i samhället. Man predikade, tog emot bikt och undervisade. Konventets byggnader kom, tillsammans med borgen och stadskyrkan St Maria, att dominera stadsbilden – speciellt för de resenärer som anlände sjövägen. 

​I sitt fullt utbyggda skick omfattade CONVENTUS AOOSIENSIS av FRATRES PREDICATORUM en fyrlängad anläggning uppförd i tegel. Den omkring 45–50 m långa salskyrkan utgjorde dess norra länga vilken reste sig högt över halm- och tegeltaken till omgivande kvarters korsvirkeshus. Konventets östra länga var näst kyrkan anläggningens mest påkostade del; här fanns brödernas sovsal och deras mötesrum, kapitelsalen. Byggnaderna omslöt en skyddad innergård som man fick tillträde till från en övertäckt korsgång. Innergården och korsgången fungerade även som brödernas gravplats. 

​Nordost om kyrkan fanns en gravplats för vanliga Åhusbor och längre österut, åt stadsvallen till, låg konventets odlingsmark med dess örtagård. Här fanns också fiskdammar, nog så betydelsefullt med tanke på de strikta fasteregler som begränsade det antal dagar då man fick förtära kött.

​I samband med reformationen avvecklades konventet och bröderna drevs bort från Åhus vid mitten av 1530-talet. Efterhand verkar kyrkan ha blivit en ruin, medan övriga byggnader vidmakthölls. De kom att förvandlas till danska kronans Åhus Gård efter att borgen skadats svårt i samband med en svensk attack år 1569 i slutet av det Nordiska Sjuårskriget. Men knappt ett halvt sekel senare, år 1617, miste Åhus sina stadsrättigheter i efterspelet till en annan konflikt mellan Danmark och Sverige – Kalmarkriget. Nu revs stadsbefästningarna och en rad större byggnader, inklusive Åhus Gård. Byggnadsmaterialet skulle föras via Helge å upp till den nygrundade fästningsstaden Christianstad. Men en länga, den östra, fick stå kvar ännu en tid eftersom kronan behövde lokaler vid den hamnplats som Åhus förvandlats till.

Lagningen av murverket skulle genomföras under fortlöpande kontroll av Regionmuseets byggnadsantikvarier medan nödvändiga markarbeten övervakades av arkeologer. Här blev Sydsvensk Arkeologi tillfrågade om att utföra arbetet. I fält påbörjades insatserna med en markradarkartering av tillgängliga ytor inom Konventparken veckan efter midsommar 2023. Resultaten visade sig överträffa även de högt ställda förväntningarna. Klart var att omfattande lämningar efter konventets byggnader fanns att söka strax under dagens markyta. Det handlade om grundmurar och golv från den västra och den södra längan samt korsgångens fasad mot den kringbyggda innergården. Dessutom syntes tätt liggande nedgrävningar inom ett par utvalda provytor – fler av de redan på 1970-talet påvisade begravningarna. Resultaten från karteringen blev vägledande för de schakt som skulle grävas i nästa etapp. Dess huvudsyfte blev att kontrollera riktigheten i de tolkningar som gjorts utifrån markradarbilden. Sökschaktens omfattning kunde härigenom begränsas till att lokalisera mursträckningar, bestämma på vilket djup lämningar uppträdde och i vilket skick de befann sig.

Nya observationer utgjordes av en stenkällare i den södra längan samt att korsgångens vägg mot innergården snarast varit byggd av trä, inte murad. Dessutom var det möjligt att följa rivningsarbetet på 1610-talet och se med vilken noggrannhet man tagit tillvara allt brukbart byggnadsmaterial från konventet. Observationen stämmer väl med tidigare iakttagelser gjorda i såväl Åhus som i Kristianstad dit teglet fraktades under begynnelsen av stadsbyggnadstiden.

Det var även möjligt att göra en rad iakttagelser i anslutning till de arbeten som höll på att avslutas på och vid den stående muren. Här kunde bland annat den östra längans bredd avgöras och läget för kyrkans södra långvägg beläggas. Detta genom att tidigare övervuxna murpartier nu röjdes fram. Dessutom var det möjligt att i murverket dokumentera detaljer såsom spår från bortbrutna valv. Det möjliggjorde en tolkad rumsindelning för den östra längans bottenplan, inklusive det ca 90 kvadratmeter stora rum som bör ha utgjort konventets fina kapitelsal.

I skrivande stund fortsätter arbetet med Konventparkens omgestaltning och man önskar från kommunens sida en kompletterande undersökning nästa år. Arbete pågår även med redigering och sammanställning av den 3D-modell vilken ingår som ett av momenten i projektet. Trots att vi befinner oss långt från en färdig rapport med en full utvärdering av resultaten, kan man med fog framhålla att kunskapen om Åhus Dominikanerkonvent har förbättrats avsevärt genom undersökningen 2023. Och fortsättning följer!

Lyssna även på Radio P4 Kristianstads reportage om undersökningen, direktsänt den 18 oktober:

https://sverigesradio.se/avsnitt/2256319

Inslaget är uppdelat på två delar med musik mellan. Första delen startar kring 1.13.30 in i programmet, del 2 på 1.20.10. Total intervjutid ca 8 minuter.