När man genomför en så kallad arkeologisk förundersökning gäller det att på kort tid bilda sig en uppfattning om en fornlämning. Hur pass välbevarade är de lager och anläggningar som döljs under dagens markyta? Kan man påträffa fynd som daterar och kanske berättar något om aktiviteter och kontaktmönster i forna tider? Finns det förutsättningar att hämta in prover till olika naturvetenskapliga analyser och den vägen få kunskap om t.ex. födoval, odling, jakt och kreaturshållning – kort sagt livsmiljön för dåtidens människor?

Det är mycket att tänka på, för det är nu man skapar kunskapsunderlaget inför en eventuell kommande fullskalig utgrävning. Bland de många metoder som utnyttjas finns metalldetektering. För i åkrarnas ploggång, på de forna markytorna och ”inne” i sedan länge försvunna hus ligger ännu de små tingen. Föremål som tappats, glömts eller kasserats. Saker som kan ge oss viktiga ledtrådar och föra oss in på just de berättelser och de frågor som ger arkeologin det viktiga köttet på benen. De direkta kopplingarna till människor som befolkat boplatser, byar och gårdar.

I övergången mellan april och maj 2020 genomförde Sydsvensk Arkeologi en förundersökning på platsen för fem gårdar i den vid 1800-talets början utskiftade landsbyn Yngsjö. Idag ligger bara en modern villa samt två stora ekonomibyggnader på platsen; de senare vad som återstår av Tofta gård. Men för drygt tvåhundra år sedan får vi tänka oss ett gytter av hus; tre- och fyrlängade skånegårdar kompletterade med några enklare gatehus.

Vi grävde sammanlagt sjutton schakt med grävmaskin i denna vidsträckta fornlämning där man nu börjat planera för bostadsbebyggelse. De huslämningar i form av lergolv, grunder och raseringslager som påträffades frilades och mättes in, men lämnades intakta inför framtida arkeologiska insatser. Fast dessförinnan samlades eventuella fynd in och lämpliga prov togs. Dessutom genomfördes metalldetektering omsorgsfullt över dessa titthål ner i den forna byn. Resultatet blev över förväntan – men så har också människor bott på platsen under århundraden!

I det följande presenteras några föremål tillsammans med de frågor de väcker. Du som läsare får tänka på att vi befinner oss i början av vårt arbete – analyser, konservering och vetenskaplig bearbetning av materialet från Yngsjö har bara inletts. Men likväl finns det skäl att visa fram några av de ting som dök upp; inte minst för att visa hur komplext det förflutna kan vara. Även en till synes ”vanlig” landsby kan innehålla överraskningar och oväntade berättelser!

​Det allra första fynd som togs fram med hjälp av metalldetektor på platsen för den forna gård 3 i Yngsjö var ett tunt, tillbockat myntliknande föremål. Efter konservering stod det klart att det inte handlade om någon vanlig slant, utan om en så kallad räknepenning av mässing. Den var avsedd att utnyttjas på ett räknebräde för olika enklare beräkningar; ungefär som man använder en kulram. Just den här jetongen var sannolikt präglad i Paris omkring år 1500, ett ursprung som också antyddes av de franska liljor som pryder räknepenningens bildfält. Det handlar om en föremålskategori som ofta dyker upp vid arkeologiska undersökningar på platser där man ägnat sig åt handel och köpenskap. Men vad gör den då i Yngsjö by? Kanske är svaret enklare än vad vi föreställer oss? För den som drev ett större jordbruk i 1500-talets Skåne var – liksom bönder i vår egen tid – tvungen att kunna göra beräkningar och uppskattningar av allehanda slag. Man vill gärna tro att kunskaper i grundläggande matematik var en färdighet som många i samhället besatt.

Vad säger då de ”riktiga” mynten från Yngsjö; kan de datera de olika gårdarna? Svaret på den frågan blir ett lite svävande, i nuläget inte helt övertygat Ja. Klart är att de äldsta mynten påträffades i tomterna till de centralt belägna gårdarna 4 och 5. Vårt enda medeltida mynt präglades i Lund under kung Erik Menveds regeringstid (1286 – 1319). Det påträffades bland resterna efter vad som sannolikt varit en bostads- eller möjligen kökslänga i en föregångare till gård 5. I närheten hittades även en tvåskilling; ett silvermynt från Christians 4:s dagar, närmare bestämt år 1618. Ytterligare ett silvermynt, fast från den svenska tiden, påträffades i form av en 5 öring från 1702. Myntet tillverkades alldeles i början av Carl XII:s regeringstid, när finanserna var goda och krigsmakten segerrik. Silverhalten är hög och slanten är välgjord. Kontrasten mot ett annat mynt, funnet i den västra delen av undersökningsområdet (gårdarna 2 och 3) är slående. Bara tretton år senare präglades det första nödmyntet, en enkel kopparslant med det nominella värdet av 1 daler silvermynt. Nu befann man sig i efterspelet till katastrofen vid Poltava; de svenska vapnen var inte längre framgångsrika och imperiet vacklade. Ekonomin utgjorde inget undantag därvidlag. Dessa båda mynt ger på så vis en talande illustration till den svenska stormaktens nedgång och fall.

Vid den första förundersökningen 2019 hittades en hårt sliten knapp där man kunde ana, snarare än se ett monogram under en krona. Carl XII:s namnchiffer. Knappen kunde identifieras såsom härrörande från en karolinsk officersuniform där dess plats varit på västen. Självfallet väckte detta oansenliga lilla föremål en rad frågor. Vem i Yngsjö kunde ha burit den uniformen? Genom att söka i Genralmönstringsrullan för 1719 kunde tre soldater identifieras. Livkompaniet vid Södra Skånska Kavalleriregementet hade tre rusthåll i Yngsjö by. På nr 98 fanns Anders Bengtson Löfberg, en 24-årig skåning med två tjänsteår bakom sig. Nr 99 innehades av Nils Persson Gresberg, 21 år gammal och nyantagen. Både dessa unga män får betraktas som ersättningsmanskap efter de oerhörda förluster som armén lidit under Det Stora Nordiska Kriget vilket nu gick mot sitt slut. Den tredje soldaten däremot, den trettioårige Per Persson Elman, var en veteran med tio års tjänstgöring i Carl XII:s armé. I rullan står noterat att han kämpat under Magnus Stenbocks befäl i kriget 1709 – 1710. Kanske hade han deltagit i det avgörande slaget om Helsingsborg? Självfallet kan man inte bevisa att just denne Per Elman burit den väst som knappen kommer från, dessutom var han ju ”bara” en indelt knekt – inte en officer. Men förstås kan begagnade klädesplagg byta ägare, speciellt i krigstider. Vad som emellertid är verkligt intressant är att se hur mycket ett enstaka fynd kan betyda för berättelsen om en plats som Yngsjö och dess invånare. Den lilla knappen inspirerar till fortsatt forskning kring personhistoria i ett 1700-tal som inte känns riktigt lika avlägset.

Västknappen från den karolinska officersuniformen utgör en första ledtråd in i en spännande historia. Men vi har ytterligare en liten knapp av militärt ursprung som sannolikt bär på en udda berättelse. Dess motiv är lätt att identifiera – Guds lamm framför en korsfana. Ett välbekant landskapsvapen. Den härrör från en uniform m/1815 från det fyra år tidigare upprättade Gotlands Nationalbeväring; landets första förband sammansatt av värnpliktiga soldater. Regementet tillkom i efterspelet till den ryska ockupationen av ön under kriget 1808 – 1809. Man utrustades med vad som fanns att tillgå, bland annat engelska flintlåsgevär; den typ som kallades Brown Bess i den engelska armén. Dessutom försågs reservisterna med pikar av m/1697 – något ganska anakronistiskt i napoleonkrigens Europa. Men åter till vårt lilla fynd från Yngsjö. Hur har en uniformsknapp från ett på Gotland baserat förband kommit att hamna i jorden vid Tofta gård i Yngsjö? Kan man spåra några personliga kopplingar, t.ex. mellan de indelta soldater som levde sina civila liv i byn och någon värnpliktig från ön ute i Östersjön? Här finns en uppgift att ta sig an för den som släktforskar!

I tillägg till några blykulor, ammunition avsedd för 1600- och 1700-talets ryttarpistoler, togs ytterligare ett vapenrelaterat föremål tillvara – en karaktäristisk beslagsplatta från ett armborst. Här spelade turen in. För i den färska jordytan, efter att grävmaskinen dragit av ytterligare 10 cm av ploggången, låg en benbit som lyste vitt. Och inte nog med det; den var försedd med ett inskuret kryssmönster! Hade benet legat bara några centimeter över det lergolv vi nu rensade fram hade det för alltid försvunnit i schaktmassorna. Man ska ha lyckan på sin sida ibland! Nå, föremålet var drygt 14 cm långt och försett med borrade hål och en grund längsgående skåra på den svagt välvda skådesidan. Kryssmönstret fanns alltså på undersidan? Märkligt, kunde det tyckas. Men de inskurna fårorna var inte avsedda att synas; de skulle få limmet att fästa bättre mot stocken till ett armborst. För den rätt oansenliga benplattan har suttit i framkant på stockens översida, just där strängen passerar vid skott. Dateringen ligger ganska sent, sannolikt i 1500-tal och det faktum att man använt ben istället för horn är rätt talande. Frågan är om inte detta bondevapen varit mer avsett för jakt än bruk i krigstid? Armborstet har fungerat väl om man jagat småvilt som t.ex. ekorrar och andra pälsbärande djur. En annan aspekt är att armborstet är tyst och diskret. Det avger varken knall eller krutrök vilket vore en avgjord fördel för den som tänkte ägna sig åt lite tjuvskytte i ett godslandskap…

Godset i detta fall är det närbelägna Vittskövle som historiskt haft ägarintressen i Yngsjö by. Och till godset bör även grävningens mest udda fynd kopplas. Det handlar om ett fint utfört och noga dekorerat bronsföremål, skålat och med ena änden avrundad medan den andra är öppen. Det är försett med fästet till någon form av gångjärn eller led. Spår av lödning längs kanten visar att fyndet utgör ena hälften av ett föremål som brutits itu. Men vad? Svaret var överraskande – på engelska Portable Antiquities Scheme (PAS) finns exakta paralleller till vårt fynd avbildade. Det rör sig om ett skydd till sadelknappen på en praktsadel av bästa kvalitet med datering i 1500-/ 1600-tal! Inte precis vad man förväntar sig i en nordöstskånsk bondby. Men som sagt, Vittskövle slott ligger inte långt borta och gissningsvis är det dit man bör blicka i det här speciella fallet. 

Det sista föremålet vi berättar om den här gången är ett märkligt, men skamfaret litet lock. Det är tillverkat av en kopparlegering, försett med punsade hål och en liten kedja. Längs kanten finns flikar som varit böjda om något, exempelvis en rund träbit. Detta var en gång på 1700-talet locket till en pipa, en anordning som medgav rökning men som minskade brandfaran då glöden effektivt stängdes inne i piphuvudet. Om man tittar noga på avbildningar av rökande män från tiden finns ofta dessa små piplock avbildade. Men det är inte helt enkelt att identifiera de illa medfarna resterna av ett dylikt lock!

Ovanstående exempel visar hur fynden hjälper till att fylla ut berättelsen om landsbyn och dess gårdar. Vissa antaganden kan bekräftas medan det tillkommer oväntade kopplingar och nya frågeställningar. De små tingen spelar en viktig roll när vi vill försöka förstå det förflutnas komplexa landskap!

• Stort tack till Tobias Bondesson, Sven Engkvist, Olof Heimer och Rolf Warming för ovärderlig hjälp vid identifieringen av föremålen!

​Figur 1. Storskifteskarta över Yngsjö by år 1800. De undersökta gårdstomterna har nummer 2,3,4,5 och 6. Klicka på bilden för att zooma.

Under de senaste veckornas undersökning av boplatsen i Bromölla har vi gjort fynd av ett slag som vi aldrig tidigare gjort: mängder av förkolnade ekollon! Vi arkeologer som arbetar här har tillsammans 60-års erfarenhet av fältarkeologi, men vi har aldrig tidigare funnit ett enda bränt ekollon! Vi kommer kanske heller aldrig mer finna ett. Detta trots att vi brukar låta analysera jordprover i jakt på just förkolnade växtdelar, som träkol, hasselnötskal och sädeskorn, vilka i förkolnat skick kan bevaras i många tusen år. De kan berätta om vad som växte i omgivningarna och vilka resurser man tog tillvara, och vad olika konstruktioner använts till.

På boplatsen i Bromölla har vi till dags dato funnit förkolnade ekollon i sex anläggningar av ugnstyp – det vill säga gropar som innehåller sot och bränd lera från inrasade ugnskupoler. Ekollonen har först torkats så att skalen lossnat, det tror vi oss veta eftersom vi endast kunnat se enstaka skal i materialet. Därefter har de fullständigt förkolnat. Ugnarna ligger nära flera hus som är från yngre bronsålder, och bland ekollonen finns krukskärvor av en typ som kallas ”rabbad”, vilka dateras till samma tid. Rabbningen är en utvändig ytbehandling där man lagt på ett lager grov sandig lera, som sedan ruggas upp med grästuvor eller pinnar, och ibland försatts med fingerdragningar som bildar ett randigt mönster. Rabbningen förekommer främst under yngre bronsålder fram i äldre järnålder, det vill säga från cirka 1100 f.Kr. fram till århundradena f.Kr. 

På boplatsen i Bromölla har vi nu samlat in åtskilliga liter förkolnade ekollon, men vi kan fortfarande inte säga vad de använts för! Att ekollon är mycket näringsrika vet vi, och att de kan användas som föda för både djur och människa. Eftersom de innehåller mycket garvsyra behöver man rosta eller koka dem innan de kan tjäna som människoföda, men man kan sedan äta dem med exempelvis salt och honung, eller mala dem till mjöl. Men vi själva har alltså aldrig tidigare stött på spår av detta bruk, trots att vi arbetat med just denna tidsperiod och i denna del av landet. Det för tankarna till att man kanske använt dem som bränsle, eftersom nötter och skal innehåller mycket oljor och brinner bra. Enligt hantverkare som arbetar med smide/gjutning är det en fördel att elda med småved som är lätt att reglera, som ett slags kolbriketter. Att de kan glöda och ge värme länge, vilket kan vara en fördel i många sammanhang. Är det några familjer/hushåll som haft vanan att elda i sina ugnar med ekollon? Tyder det på att det varit särskilt goda ekollonår vid denna tidpunkt? Är det rester efter omfattande misslyckade rostningar? 

Vi är både förbryllade och fascinerade, och vi kommer forska vidare i ämnet när vi är klara med fältarbetet. Vi har samlat in många jordprover och påsar med förkolnade ekollon, vilka kommer analyseras av arkeobotaniker i hopp om att finna en del svar. Till exempel undrar vi om det finns annat förkolnat material i ugnarna, som kan visa på matberedning eller hantverk. Vi kommer också att göra 14C-analyser så vi får bra dateringar av materialet. Vi har fått lite tips på forskning om hur ekollon använts på kontinenten, och vi kommer kolla upp om det finns liknande fynd i våra grannländer. Men ännu så länge är ekollonen i Bromölla ett mysterium!

​Bild 1. Undersökning av ugnen med det största fyndet av ekollon.

​Bild 2. Närbild av det största ekollonfyndet.

​Bild 3. Liten sotig grop fylld med ekollon undersöks invid husvägg i Hus 2.

​Bild 4. Hus 2 undersöks.

I Bromölla fortsätter vi den arkeologiska undersökningen av en förhistorisk boplats. Fast det är egentligen flera boplatser – minst en från yngre stenålder (runt 3500 f.Kr), och flera som avlöser varandra med början av yngre bronsålder fram till tidig romersk järnålder (800 – f.Kr. till 200 e.Kr.). Efter att vi nu schaktat bort all matjord, och i skrivande stund även slutfört GPS-inmätningarna av alla de 4 200 förhistoriska spår vi funnit (!), börjar bilden av de olika gårdarna klarna. Vi har sparat ut kulturlager som fortfarande döljer en del av strukturerna, men vi kan se att vi har lämningar av både tvåskeppiga och treskeppiga långhus, vars konstruktioner och mått gör att vi preliminärt kan datera dem till sen stenålder – äldre bronsålder (runt 2000 f. Kr.) respektive yngre bronsålder-äldre järnålder (cirka 800 – till århundradet f.Kr.). 

Spåren efter husen utgörs av symmetriskt placerade stolphål, det vill säga de gropar som innehållit stående stolpar som burit takstolar och väggar. Stolphålen avtecknar sig nu som mörka runda fläckar i den ljusa sanden. Gårdarna har även hyst mindre uthus och några vad vi tror är verkstadshus, samt en mängd hägnader och fägator som delat in och organiserat gårdstunen. Sammanlagt har vi ännu så länge omkring 15 byggnadsrester varav ett tiotal är långhus. Mellan husen har vi hittat eldstäder, kokgropar, ugnar och en och annan brunn. Det är en mycket komplex och spännande bild vi börjar få fram, och fornlämningen är fantastiskt välbevarad! Det är sällan vi arkeologer får uppleva så fina förhistoriska gårdsmiljöer.

Långhusen har varit 5 - 6 m breda och mellan 10 - 35 m långa – och de allra flesta har byggts i öst-västlig riktning. Detta gör att husen ligger med långsidan mot söder, vilket maximerar solvärme och dagsljus, men även brukar anses fördelaktigt ur vädersynpunkt då hårda vindar oftast blåser från väst eller sydväst. I långhusen från yngre bronsålder-äldre järnålder har man sannolikt både bott och haft en del tamdjur stallade, medan långhusen från sen stenålder – äldre bronsålder enbart varit bostads- och förrådshus. De takbärande stolparna i de hus vi börjat undersöka, Hus 1 och Hus 2, har varit cirka 30 cm i diameter och 40 cm djupa, och väggstolparna omkring 20 cm i diameter och 15 cm djupa. Vi har också rester av bland annat eldstäder inne i husen. 

Människorna som levt här har lämnat efter sig skärvor av krukor och skålar, flintverktyg, benrester av djur, malstenar och olika metallföremål – främst i järn. Fynden kan dateras till både yngre stenålder och yngre bronsålder – äldre järnålder, d v s de hör samman med huslämningarna. Vi finner dem i kulturlagren, utplöjda i matjorden, i eldstäder, stolphål, brunnar och andra lämningar. Ett extra roligt fynd som vi kommer att få anledning att återkomma till är en slipad bergartsyxa som sannolikt kan dateras till mellanneolitum, omkring 3 300 f.Kr. Vi har också funnit spår av tidig medeltid i form av dräktdetaljer och mynt, vilka vi tror hamnat i matjorden via gödsel från gårdarna i den medeltida byn Ivetofta, som låg några stenkast åt nordväst.  

Arbetet fortgår nu med undersökning av kulturlager och byggnadsrester. Många av dem överlagrar och skär varandra eftersom de är från olika faser och tidsskikt, vilket försvårar tolkningen. Det kräver en stor arbetsinsats både vad gäller svett, skyffel och studier av planritningar för att avgöra vad som hör samman. Kunskapen fördjupas allt mer om livet på näset mellan Ivösjön och Levrasjön för 2 000 -5 500 år sen!

​Bild 3. Planritning över Hus 1, stolphål efter takbärare och väggstolpar är svartmarkerade.

​Bild 4. Brunn undersöks strax utanför sydväggen till Hus 1. I tvärsnittet syns delar av malstenar.

​Bild 5. Skärva av kärl från trattbägarkultur, cirka 5 500 år gammal.

​Bild 6. Slipad bergartsyxa cirka 5 500 år gammal.

Helene Wilhelmsson och Torbjörn Brorsson undersöker den första urnan. Till vår hjälp har vi en dammsugare att suga upp den lösgjorda sanden. Praktikanten Lina Andersson deltar också i arbetet. När ett skikt av ben är framrensat, så fotograferas det av Paolo Derudas för 3D-modellen. Även Erik Johansson engagerades i arbetet.

Det första skiktet i de två urnorna frampreparerat.

Kommer ni ihåg undersökningen vi gjorde under sensommaren/hösten utanför Domsten, norr om Helsingborg. Där framkom oväntat ett välbevarat stenmonument, som vi tolkade att vara rester efter en megalitgrav från början av neolitikum. Under de sista dagarna i fält överraskade platsen oss än en gång, vilket gjorde att vi i nuläget är osäkra på vad det är vi egentligen har undersökt. Under sista fältveckan påträffade vi nämligen tre brandgravar nedgrävda innanför stenkonstruktionens kantkedja. I två av gravarna har man lagt den gravlagda personen i urnor medan den tredje har de brända benen placerats i en liten stenkista. Gravarna dateras till yngre bronsåldern. Vi är därför osäkra på om man har begravt de döda i en grav som redan fanns på platsen eller om stenkonstruktionen uppfördes i samband med att den första personen gravsattes.

Den lilla stenkistan med brända ben var den första av gravarna som påträffades. Graven var placerad i den västra delen av stenmonumentet. Denna del av konstruktionen var den första delen som byggdes. Här fanns en rund kantkedja med en diameter på ca 4,5 m uppbyggd med huvudstora stenar. Innanför kantkedjan har man lagt ut en stenpackning av mindre klapperstenar. Vi tolkar den västra delen som den första delen av konstruktionen. Man har i ett senare skede byggt på konstruktionen med en kantkedja bestående av större stenar åt öster, så att monumentet har
​fått en oval form istället. Sammanlagt har stenmonumentet varit ca 9 m långt och 4,5 m brett. Även i den östra delen har man placerat ut stenar innanför kantkedjan, men dessa är större än de i den västra delen. Stenkistan låg inte centralt innanför den runda kantkedjan, utan var placerad i den södra delen. Den var uppbyggd av klapperstenar och det fanns tomrum i de centrala delarna där de brända benen låg. Troligen har benen varit placerade i någon typ av behållare av organiskt material som inte är bevarade. Det fanns inga gravgåvor med i graven, vilket gör att dateringen är osäker tills vi får svar från 14C-analysen. Emellertid tror vi att den är samtida med de övriga brandgravarna på platsen.

Den första urnegraven var placerad i den östra delen av stenmonumentet inom den utvidgade ovala delen av konstruktionen, delvis under en större sten. Graven var täckt med en stenpackning och hade flata stenar på kant runt om den. Den stod också nerställd på en flat sten och den hade en annan flat sten som lock. Urnan var förhållandevis välbevarad och den lyftas upp utan att den tömdes på innehållet. Till vår hjälp med denna del hade vid Torbjörn Brorsson från Kontoret för Keramiska Studier, som också kommer att analysera keramiken från platsen.

Den andra urnegraven framkom liksom stenkistan innanför den runda kantkedjan, men närmre den centrala delen av monumentet. Under den sista dagen fanns det några stenar kvar i ytan inom denna del som vi bara skulle dokumentera och ta bort innan vi avslutade arbetet och lämnade platsen. Dock kom det fler stenar under de övre och så småningom även urnan. Även denna urna var nerställd på en flat sten, men det är oklart om den har haft ett lock. Urnan är delvis fragmenterad i övre delen och detta kan ha skett när lockstenen försvann. Vi hittade en lämplig sten vid sidan om urnan, men det går inte säga om detta är en locksten eller ej. Även denna urna togs upp hel utan att vi undersökte innehållet först.

Hur vet vi då att urnorna verkligen är gravurnor. De är ju inte tömda på sitt innehåll än? Jo vi har låtit röntga dem i en CT scanner och har på så sett fått se vad de innehåller. Detta utfördes vid MAS i Malmö (avdelningen för Strålningsfysik), bara 10 minuter med bil från vårt kontor med hjälp av forskarna Marcus Söderberg och Olle Ekberg Resultatet förvånade oss alla, eftersom vi kan se så mycket detaljer utan att ha undersökt dem än. Den tekniken har verkligen tagit ett skutt framåt de senaste 10 åren, till arkeologins stora glädje! Detta återkommer osteolog Helene Wilhelmson i ett kommande blogginlägg.

​Anders Gutehall undersöker stenkistan där en kremerad individ har begravts.

Vellinge kommun byter ut dag- och färskvattenledningar i delar av Skanör som ligger inom området för det medeltida stadsområdet (inklusive området för Skånemarknaden). Området ligger också inom riksintresseområde för kulturmiljövården. Sydsvensk Arkeologi utför i samband med ledningsarbetena en arkeologisk undersökning i form av schaktningsövervakning. Syftet är att dokumentera eventuella anläggningar och kulturlager som framkommer vid grävningsarbetena. Schaktningsövervakningen startade den 9:e oktober 2019 och beräknas pågå till midsommar 2020. I skrivande stund (2020-01-15) har cirka 500 meter av totalt 1300 löpmeter schaktats, d.v.s. 38 %.
Grävningsarbetena inleddes med schaktning i Östergatan, från Södergatan i söder och mot Norregatan i norr. Därefter började man om i söder, denna gång i Mellangatan. Därefter kommer man gräva i Västergatan med början i söder för att till slut lägga ner ledningar i Norregatan.
De första 180 metrarna av Östergatan (från söder räknat) var tomma på kulturlager och anläggningar. Här fanns dock ett uttorkat våtmarkslager längs med stora delar av sträckan.
När schaktningen passerat Hamngatan försvann våtmarkslagret och istället började det komma kulturlager och anläggningar, framförallt lerbottnar (totalt 35 stycken) men även stolphål och gropar samt två träkonstruktioner i form av fyrsidiga ramar av plankor med ett torvliknade lager med ben i fyllningen. Keramik i form av yngre svartgods och äldre rödgods tillvaratogs också.
Den skarpa gränsen mellan området med lerbottnar och den söder därom anläggningstomma ytan kan förklaras med att det varit för vått för att kunna användas för marknadsaktiviteter. På Skånska rekognosceringskartan från tidigt 1800-tal kan man se ett större våtmarksområde med öppen vattenyta och en bäck som rinner åt nordost mot Höllviken just i detta område.
Hittills har man grävt cirka 500 meter i Mellangatan och än så länge har det inte framkommit några anläggningar. Stratigrafin består av bärlager till gatan och därunder sand som ser ut att vara orörd. Tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren (Mullvaden och Spelabäcken) har inte heller uppvisat några omfattande kulturlager, anläggningar eller fynd.
Med utgångspunkt i hittills utfört arbete och resultat från tidigare undersökningar i de omgivande kvarteren kan man förvänta sig kulturlager och lerbottnar framförallt i de norra och västra delarna av området. I östra delarna av kvarteret Geten har det till exempel påträffats ett flertal lerbottnar tidigare, just i samma område där de nu påträffade lerbottnarna ligger.
Särskilt längs med Västergatan kan man förvänta sig ett stort antal anläggningar. Här har man tidigare undersökt en stor mängd lerbottnar och härifrån finns några av de tidigaste dateringarna, exempelvis ett mynt från tidigt 1100-tal som påträffades i leran till en lerbotten samt kulturlager med keramik från 1000-talet (Kvarteret Möllehejdan).