Om slaget
En maktkamp utkämpades år 1026 mellan den danske kungen Knut den store, och en koalition av den norske kung Olav den helige och den svenske kungen Anund Jakob. Den norske och svenske kungen försökte angripa det danska riket medan Knut var i England. Styrkorna möttes någonstans vid Hammarsjön, där Knut gick segrande ur striden. På den tiden var vattennivån högre, men sedan dess har vattenytan i Helge å och Hammarsjön sjunkit med ca. 1 meter. Under årens lopp har människoben hittats på olika platser längs med Hammarsjöns strand. På 1960-talet upptäcktes en möjlig massgrav när en elstolpe skulle grävas ner en bit från Norra Åsums kyrka. Tre mansskelett tillvaratogs och dessa har kunnat dateras med hjälp av C14-metoden till tidigt 1000-tal. 

​Ny arkeologi
Sydsvensk arkeologi har utfört en undersökning med hjälp av markradar, en metod som kan ge en bild av vad som finns under marken utan att gräva. När arkeologerna var ute med markradarn i närheten av massgraven i Norra Åsum upptäckte de ett mänskligt underarmsben som låg i markytan. Detta har nu daterats med hjälp av C14-analys till tiden för slaget och är ännu en pusselbit om vad som hände vid Slaget vid Helge å.

Vikingatida och tidigmedeltida platser runt Kristianstad och Helge å

På kartan nedan syns platser med anknytning till Slaget vid Helge å men också platser med intressanta arkeologiska lämningar från vikingatid eller tidig medeltid.

Torsebro – Det första fallet i Helge å och en potentiell plats för att dämma upp ån. Ett fint besöksmål där man också kan se det gamla krutbruket från 1600-talet.

Norra Åsum kyrka – Togs i bruk under 1190-talet. I kyrkan står runstenen där ärkebiskop Absalon och Esbern Mule utpekas uppföra kyrkan.

Den tidigmedeltida kyrkan i Åsum – Vid Norregård förmodas en föregångare till dagens kyrka ha funnits. Totalt 117 gravar har påträffats här vid arkeologiska undersökningar. Exakt hur stor den tidigmedeltida kyrkogården varit är ännu inte känt. Endast en del av den är undersökt.




Stångby? – En möjlig plats för slaget vid Stångby. Området benämns som ”Stangebierg” och ”Stang aagr” i historiska texter.

Kungalev (Önnestad, Vä, Nosaby) – Ämbetsgods som troligen spelat stor roll som kontrollpunkter/administrativa center för den kungliga försörjningen under tidig medeltid.

Andra besöksplatser
Inom området finns flera lite yngre besöksvänliga platser runt omkring Hammarsjön.

Färlöv – En fin tidigmedeltida kyrka med två torn, endast två andra liknande är kända i Skåne: Lunds domkyrka och Mariakyrkan i Vä (vars torn revs på 1800-talet).  Ca. 300 m sydöst om kyrkan står även en runsten vid ett järnåldersgravfält.

Vä – Gamla Vä, Vä kyrka och S:ta Gertruds kapell.

Det hela började som ett rutinärende, en arkeologisk avgränsande förundersökning inför ett planerat byggprojekt i Ljungsgårds by, belägen mellan Bjuv och Billesholm i nordvästra Skåne. En mindre gård syntes på den karta som upprättats i samband med det laga skiftet 1837. Dess sönderodlade lämningar påträffades och dokumenterades på sedvanligt sätt. Men det var något som inte stämde på den där tomten. För över ytan löpte även en gammal markväg som hade förstärkts med tegelskrot. Stortegel av medeltida karaktär. Varifrån kunde de komma?

När det äldre kartmaterialet analyserades visade det sig att det undersökta området låg inom vad som på 1800-talet brukats som åker och äng, men också bar namnet ”Ljungsgårds trädgård”. Dessutom fanns det en tradition om en försvunnen medeltida sätesgård som skulle ha legat i byn, en föregångare till Billesholms kungsgård. Utifrån de upplysningarna var det inte svårt att hitta rätt med hjälp av de topografiska data som lantmäteriets LIDAR-kartering ger. Vid bytomtens nordöstra hörn finns en fornlämning, L1989:6878, vilken registrerats som en sannolik utplöjd gravhög. Att så hade skett kan bero på att ängen i fråga kallades ”Högen” på äldre kartor. Men vad som framträdde på Fornsöks kartbild var i stället ett skolboksexempel på lämningar efter en befäst medeltida sätesgård; en mindre borg bestående av en nästan kvadratisk plattform, omgiven av vallgravar och ett yttre vallsystem. Några direkta spår av byggnader syntes emellertid inte, vilket lätt kunde förklaras eftersom stycket numera ingår i en vidsträckt äppelodling där marken noga beretts och rensats.

Utifrån de resultat som hade inhämtats beslöt länsstyrelsen att man skulle gå vidare med en fördjupad förundersökning av ”Ljungsgårds trädgård”. När den genomfördes på försommaren 2023 gavs möjlighet att undersöka den tegelförstärkta markvägen bättre. Strax intill påträffades en stor, stensatt brunn som sannolikt grävts för att förse odlingarna med vatten. I brunnens fyllning fanns keramik som kan dateras till 1500–1700-tal och i de prover som togs kunde fröer från växter som kopplas till trädgårdsodling identifieras. Som avslutning på förundersökningen mättes borgkullen in och fornlämningen L1989:6878 ändrades från ”hög” till ”borg”.

Det är inte precis vanligt att råka upptäcka en försvunnen medeltida borg, speciellt inte av en ren tillfällighet som fallet var med Ljungsgård. Men när nu så hade skett fanns det all anledning att i någon form försöka gå vidare med undersökningarna. Borgen omtalas redan på 1300-talet och ägdes då av den inflytelserika danska adelsätten Krognos. I början av 1500-talet har en annan viktig dansk familj tagit över gården, nämligen familjen Bille. Det ursprungliga Ljungsgård brändes vid ett bondeuppror 1525, men den dåvarande ägaren Claus Bille lät återuppbygga slottet – enligt traditionen på de upproriska böndernas bekostnad. Men dess historia blev kort – efter knappt ett halvt sekel lät Jens Bille flytta sätesgården till Billesholm, där renässansslottet började uppföras 1571. Sannolikt utnyttjade man tegel och annat byggnadsmaterial från den äldre anläggningen i nybygget.

Till det forskningsprojekt som Sydsvensk Arkeologi inledde 2025 söktes externa medel från den Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, vilken generöst beviljade ett bidrag på 100 000 kr i april 2025. Tanken var att försöka genomföra en kartering med markradar (GPR) på borgkullen och dess omgivande system av vallgravar och vallar under hösten 2025. Emellertid förhindrades fältarbetet upprepade gånger av ogynnsam väderlek. Karteringen fick vänta till följande vår och fältarbetet kom att ske under två intensiva dagar i början av maj månad 2026. Nu har vi analyserat våra mätdata och kommit fram till följande tolkning:
​
Vid Ljungsgård finns en närmast kvadratisk borgplatå om ca 52 x 50 m, belägen vid bytomtens nordöstra hörn. Den omges av vallgravar vilka utifrån terrängens beskaffenhet inte kunnat vara vattenfyllda. Själva borgkullen har omskapats när borgen anlades. Längs dess branta norra sida har en stödmur uppförts. Den har varit avsedd att dels hålla påförda utfyllnadsmassor på plats, dels stabilisera marken intill borgens huvudbyggnad. Vid kullens norra sida kunde förekomsten av ett område med tydliga raseringslager konstateras, vilket mäter grovt räknat ca 30 x 12 m. Detta tolkas som att rivningsmassor hamnat nere i slottets grund eller möjligen källare i samband med rivningen kring 1570. Massor av denna karaktär ger vid markradarkartering ett kraftigt eko och radarsignalen förmår då inte att tränga genom nivån med kalkbruk och tegelskrot varför eventuella stående murar inte framträder. Liknande förhållanden vid kartering inom byggnadsruiner med kompakta rasmassor har tidigare konstaterats vid undersökningar av Jönköpings slott och Åhus dominikanerkloster. 

Med stor sannolikhet härrör de nu påträffade lämningarna på borgkullens norra sida från den slottsbyggnad, det stenhus som Claus Bille lät uppföra efter att den äldre borgen förstörts vid bondeupproret 1525. Dess uppskattade mått stämmer väl överens med andra samtida skånska slott som t.ex. Glimmingehus, Lillöhus och Krapperups västra huvudlänga.

Det är fullt möjligt att rester efter den äldre borgen också kan finnas bevarade under jord i borgkullen, precis som utgrävningar på 1990-talet visade var fallet vid Krapperup. Men i nuläget får den frågan lämnas obesvarad, på grund av de omfattande sentida störningar som skett på platsen.

Inom den yta som karterades påträffades nämligen tre tydliga gruvschakt samt ett mindre dagbrott, vilka med all sannolikhet skall knytas till krigsårens omfattande, men småskaliga stenkolsbrytning på privata initiativ. Dessa schakt har sänkts genom de äldre raseringslager som härrör från Ljungsgårds borg, ett faktum som klargör den relativa kronologin mellan dessa olika faser av aktivitet på platsen. Då en kompletterande yta inom den västra vallgraven karterades påträffades ett homogent och obrutet lager på nivån 1,6–1,8 m under dagens markyta vilket tolkats som en stenkolsflöts. Kolförekomster av denna begränsade omfattning var inte intressanta för de bolag som sysslade med storskalig brytning i området mellan Bjuv och Billesholm, men under krigsårens avspärrning blev kolet här en viktig resurs som kunde utvinnas med enkla – om än riskfyllda – metoder. Vår kartering visar hur nära markytan dylika lager kan förekomma.

Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med de resultat som uppnåtts inom projektet så här långt. Det har varit möjligt att lokalisera och bedöma lämningarna efter den yngre fasens slottsbyggnad (ca 1525–1570).  Samtidigt har karteringen visat att en omfattande småskalig brytning av stenkol har skett på platsen i sen tid. Även om stenkolsepoken lokalt kallades ”Klondikeåren” med hänsyftning till guldruschen i Alaska, är detta något som idag fallit i glömska. Inte minst med tanke på det pris i form av människoliv, skador och lidande som krigsårens primitiva stenkolsutvinning förorsakade är detta en del av den lokala historien som förtjänar att lyftas fram!

Själva borglämningen som i tidigare forskning betecknats som ”försvunnen”  kunde lokaliseras så sent som 2023. Med den nu genomförda markradarkarteringen och analysen av det äldre kartmaterialets utsagor har kunskapen om såväl den befästa sätesgården Ljungsgård som dess tillhörande trädgård kunnat infogas på dess rättmätiga plats i den skånska – och danska! – historien. De hittills utförda insatserna och de vunna resultaten kommer nu att beskrivas i dels en teknisk rapport, dels i artikelform i lämpliga forum. På sikt kan det att finnas anledning att återvända till Ljungsgård, familjerna Krognos och Billes sätesgård som övergavs och förvandlades till ett stenkolsbrott!

Aktuella rapporter från Sydsvensk Arkeologi:

Joakim Frejd 2022 - Ljungsgård 2:54 och 2:99. Arkeologisk förundersökning i avgränsande syfte 2022. RAÄ L1989:6293. Södra Vrams socken. Bjuvs kommun. Skåne län. Joakim Frejd. Sydsvensk Arkeologi rapport 2022:33.
​
Joakim Frejd 2024 - Ljungsgård 2:99 och 2:162. Fördjupad arkeologisk förundersökning 2023. RAÄ L1989:6293. Södra Vrams socken, Bjuvs kommun, Skåne län. Joakim Frejd. Sydsvensk Arkeologi rapport 2024:17.

​Foton från stenkolsbrytningen har hämtats från Gruvmuseet i Bjuv och återges här med museets tillstånd.

Uppe på en strandvall i närheten av Domsten, beläget mellan Helsingborg och Höganäs i nordvästra Skåne har vi genomfört en arkeologisk schaktningsövervakning under större delen av maj månad. Detta eftersom de s.k. Öresundskablarna mellan Sverige och Danmark ska bytas ut.
Inom stora delar av området hittade vi slagen flinta i varierande omfattning, från enstaka avslag till mindre koncentrationer. Detta verkar vara de enda bevarade spåren efter en eller flera stenåldersboplatser på området. Flera flintaföremål som är typiska för jägarstenåldern låg gömda i flygsanden, bland annat en liten kärnyxa, en tvärpilspets och en s.k lancett.

Redan under de första dagarna hittade vi dock det mest spektakulära fyndet, en gravkonstruktion som bestod av en mindre skeppssättning och två cirkulära stensättningar. Stensättningarna såg ut att vara sammanbyggda, men det är mycket svårt att avgöra vilken av konstruktionerna som var äldst eller om de byggdes vid ett och samma tillfälle. Dessutom påträffades en mindre stenansamling direkt öster om skeppssättningen som innehöll en urnegrav. Troligen har hela konstruktionen varit täckt av jord som bildat en mindre hög över hela stenkonstruktionen. Man kunde i schaktsidorna runt gravlämningarna se en jord som inte fanns inom övriga delar av schaktet, den var betydligt kompaktare och med mer lerinblandning vilket antyder att det kan röra sig om ditförda massor till en eventuell högkonstruktion. 

 Sammanlagt fyra urnegravar kunde tas tillvara. Urnorna var i samtliga fall mycket välbevarade och såg ut att vara nästan helt intakta. Den första urnan som tillvaratogs låg i en separat mindre stenkoncentration precis öster om det stora gravkomplexet. Urnan kunde tas upp i ett stycke.

Urnan täcktes av flata stenar i toppen och var även ställd på en flat sten. Runt urnan kunde man också se flata stenar som ställts på högkant för att bilda en liten stenkista. Samma mönster kunde ses även för de övriga tre urnorna, samtliga låg under flata så kallade lockstenar och samtliga var också ställda inuti en liten stenkammare uppbyggd av flata stenar som stod på högkant.
​
En av urnorna påträffades inuti skeppssättningen, grav 2. Bredvid den lilla stenpackningen med urnan under sågs en mindre, sotig grop med små bitar brända ben. De övriga två urnorna stod upp intill varandra och låg båda två under en och samma locksten placerad inuti den inre av de två stencirklarna. Troligen har dessa två urnor satts ned i jorden samtidigt. 

Urnorna är nu intagna och ska undersökas inomhus. Tanken är att först CT-scanna dem för att se om de innehåller några gravgåvor och ge bättre förståelse för hur de brända benen är deponerade. Därefter ska urnorna tömmas på sitt innehåll och daterande material ska plockas ut.

Inte långt ifrån denna gravkonstruktion påträffade kollegor till oss en liknande gravkonstruktion år 2019, också i samband med utbyte av jordkabel tillhörande Öresundskablar (se  Hammarstrand-Dehman 2021). Här påträffades också en brandgrav och  två urnegravar i en större stenkonstruktion. Dessa gravar har daterats till ca 1 400-1 050 f.Kr. Typologiskt går dock dateringarna av gravföremålen upp i övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder.

På en sandig udde nedanför en markant kulle kallad Bjälköbacke utanför Stehag i Eslövs kommun påträffades 2025 en boplats från äldre stenåldern. Denna 10700 år gamla boplats är nu aktuell för undersökning under försommaren. 

Landskapet vid boplatsen är småkuperat med mindre backar och våtmarker däremellan. Boplatsen är belägen strax söder om Rönneholms mosse. Mossen bildar tillsammans med Ageröds mosse ett större mosskomplex, som tidigare var en del av Ringsjön, den så kallade Fornsjön. Innan igenväxningen och bildandet av högmossarna, utgjorde området en sjö som tillsammans med dagens Östra och Västra Ringsjön täckte en yta på över 50 km2 och var en av Skånes största sjöar. Idag ligger undersökningslokalen ca 1 km från Ringsjön.

Vid förundersökningen påträffades kulturlager och enstaka anläggningar. I den norra delen fanns en äldre strandkant ner mot en våtmark. 

Fyndmaterialet som togs tillvara under förundersökningen bestod av slagen flinta och ett par bergartsavslag. Ingen av flintan är lokal, utan den är framför allt hämtad från den västra och sydvästra delen av Skåne. Enstaka bitar kommer även från den nordöstra delen av länet. Vid förundersökningen påträffades bland annat åtta pilspetsar av typen lancettmikrolit. Likaså påträffades mikrosticklar som är restprodukter från tillverkning av pilspetsar. De flintkärnor som framkom har framför allt utnyttjats för att tillverka spån. De har sedan i slutet av brukningstiden använts för att slå avslag från. En sönderslagen skivyxa hittades också på platsen.

Flintmaterialet pekar entydigt på en datering av boplatsen till tidigaste delen av Maglemoseperiod, det vill säga tidigaste delen av äldre stenåldern. Ett träkolsprov av hassel har daterats till ca 8650 f.Kr, vilket stämmer bra med fyndmaterialets datering. Sammansättningen av flintmaterialet indikerar att boplatsen har använts i samband med jakt i området. Man har tillverkat och reparerat pilspetsar. Spånproduktionen har troligen samband med pilspetstillverkningen, men även andra redskap kan ha framställts på platsen. 

Emellertid har endast en liten del av kulturlagret undersökts, så denna bild kan förändras. Det är inte ofta vi får möjlighet att undersöka boplatser från denna tid och varje tillfälle kan därför ge mycket ny kunskap. Undersökningen kommer att riktas in på att försöka besvara frågor som handlar om social organisation och nätverk, ekonomi och landskapsutnyttjande samt teknologiska innovationer under denna äldsta del av stenåldern.

En kort film från utgrävningen finns även tillgänglig här: www.youtube.com/shorts/E7yvl3Gi2YI

Sen några månader har skolbarnen i Österslöv fått tillbaka sin skolgård, även om den är väldigt förändrad efter vår undersökning. Barnen (och lärarna) kunde följa vårt fältarbete från första dag: Från avbaning av 5 500 kvadratmeter med grävmaskin och dumper, till finlir med spade och skärslev när vi undersökte spåren efter de som bott där för 1000 – 2500 år sedan.

Vi kunde konstatera att fornlämningen består av flera tidsskikt, från yngre bronsålder/äldre järnålder fram till sen vikingatid-tidig medeltid. Förutom några kol-14 dateringar som gjordes vid förundersökningen är lämningarna ännu bara preliminärt daterade utifrån typologi, vilket innebär att exempelvis olika typer av föremål, ornering eller husmodeller kan ange vilken tid de skapats i. I det nu pågående efterarbetet kommer ytterligare analyser nyansera tidsdjup och funktioner.
​
Det fanns rester efter både bostäder och verkstäder, bland annat två stolpburna långhus och två grophus. Grophus är mindre byggnader vars golv är nedgrävda och väggarna helt eller delvis består av omgivande jordlager samt några stolpar som burit taket. De visar sig ofta vara verkstadshus vilket de vi nu undersökt också förmodas vara. Det ena ser ut att vara från den äldsta fasen, yngre bronsålder-äldre järnålder omkring 1100 f.Kr. – 400 e.Kr.  I det fanns bland annat glättstenar, bensylar och skärvor av förrådskärl. Vårt andra grophus innehöll rikligt av skärvor av östersjökeramik, alltså från den yngsta fasen, sen vikingatid-tidig medeltid, omkring 1000–1100 e.Kr., men också fragment av silkärl och bennålar. En vendeltida näbbfibula, en typ av brosch från 600-talet, låg längst ner och kan betyda att huset haft en äldre fas - eller att fibulan varit en antikvitet som fortfarande var i omlopp.

Det ena långhuset tolkas vara ett bostadshus från folkvandringstid-vendeltid, omkring 400–750 e.Kr. Bara den östra delen låg inom undersökningsområdet så vi får aldrig veta dess fulla längd, men det var ovanligt brett med cirka sju meter mellan ytterväggarna. Inne i huset fanns resterna av en ugn med lerkupol och en eldstad. Det andra långhuset är från vikingatid-tidig medeltid, och kan mycket väl vara samtida med grophuset. Det har tidigare delvis undersökts och då tillvaratogs flera exklusiva spännen, det tillsammans med husets storlek tyder på att byggnaden hört till en mer välbesutten och inflytelserik familj. Det innehöll mycket krukskärvor och matrester i form av djurben, men också föremål som sländtrissor, sylar och nålar och ett fint arbetat silverbeslag.

Nu pågår ett digert efterarbete med bearbetning av dokumentation, bestämning av fynd, konservering samt naturvetenskapliga analyser. Bland dessa finns analys av makrofossil (växtdelar, frön, kärnor mm), vedart och pollen, som kan svara på vilka växter man nyttjat och hur det omgivande landskapet sett ut. Ett antal kol 14-analyser görs på materialet för att klargöra ålder och tidsmässig relation. Lerkemiska analyser av föremål kan visa var de är tillverkade och vad de använts till, medan markkemiska analyser visar vad jordlagren egentligen innehåller, som hushållsavfall, gödsel eller om den är värmepåverkad. Metallurgiska analyser kommer svara på frågor om metallhantverket vi spårat på platsen, och kemiska analyser av djurben kan bland annat berätta om djurens härkomst, eventuell handel och andra frågor om djurhållning.

Kyrkogatan i Malmö är en liten gata belägen i den äldsta delen av staden (figur 1). Gatan beskrivs år 1529 som ”det strede som löber fra S:t Peders kirke og til Hellig Gesthus”. Den fungerade då som förbindelseled mellan S:t Petri kyrka och Helgeandsklostret, som var beläget i nuvarande Stortorgets nordvästra hörn. Kyrkogatan är idag cirka 70 meter lång och bredden varierar mellan cirka 8 meter i väster och 12 meter i öster. Den smalare delen i väster beror på att de äldre husen här ansluter till den äldre smalare gatan. Österut har gatan breddats i samband med modernare byggnation. I samband med att Malmö stad ville anlägga farthinder i östligaste delen av Kyrkogatan fick Sydsvensk Arkeologi AB i uppdrag av Länsstyrelsen att övervaka schaktningsarbetena. Arbetena omfattade hela vägbredden (cirka 12 meter) och grundläggningen krävde ett schaktdjup om cirka två meter. Schaktet var cirka 50 kvm stort och två meter djupt, vilket gjorde det möjligt att undersöka en komplett lagerföljd från tiden före stadens grundläggande till dagens gata.

Lerbottnar
Längst ner i botten av schaktet, cirka 2 meter under dagens gatuplan, fanns den ursprungliga markytan — den strandvall med sand och grus som bildats i samband med de geologiska processerna vid senaste istidens slut. I sanden fanns två lerbottnar, en typ av anläggningar som påträffas på platser knutna till den medeltida Skånemarknaden, där hanteringen av framför allt sill var omfattande. Endast en av lerbottnarna (A2073) i schaktet på Kyrkogatan var någorlunda intakt (figur 2, 3 och 4). Den var närmast rektangulär med måtten 0,7 x 1,2 m och bestod av ett 2–3 cm tjockt gulgrått lerlager med uppdragna kanter. Lerbottnen låg med långsidan ut mot stranden och inlagrat i leran påträffades ett fåtal förkolnade bitar av hassel samt fiskben och fiskfjäll. En bit hassel 14C-daterades till 1155–1270. Intryckt i leran påträffades keramikbitar (svartgods) med datering till 1100- eller 1200-talen.

Ett knadderstenslager
Norr om lerbottnarna låg ett knadderstenslager (A3511), ett lager av mycket hårt packad småsten och flinta (figur 2 och 4). Det låg direkt på sterilt strandgrus. På knadderstensytan låg rikligt med starkt fragmenterade djurben från nötkreatur, får/get, häst, fågel och svin. Det hårt packade stenlagret tillsammans med det starkt fragmenterade benmaterialet tyder på en intensivt nyttjad yta. Det är intressant att lagret har lagts direkt på strandsanden. En möjlig hypotes är att det varit nödvändigt att hårdgöra ytan för att göra det möjligt att med vagnar transportera sillfångsten från stranden till området med lerbottnar där rensning och insaltning av sill skett. En liten bit träkol av hassel som påträffades på knadderstenslagret 14C-daterades till 1225–1385. Det är inte omöjligt att knadderstensytan varit samtida med lerbottnarna under marknadsfasen.

Den äldsta bebyggelsen
I södra delen av schaktet fanns fragmentariska rester efter bebyggelse med bland annat ett torvigt lager (A2290) med ett hasselnötsskal som kunde 14C-dateras till 1210–1280 (figur 2). Över detta fanns ett lager som innehöll en stor mängd oförkolnade fröer samt relativt nedbruten torv. Flera av arterna kunde knytas till trädgårdsodling, till exempel fläder, mynta och humle/hampa. Förekomsten av bolmört och spikklubba skulle kunna tyda på en apotekares trädgård i närheten. Ett korn av råg 14C-daterades till 1165–1270. Dessa lager låg stratigrafiskt över lerbottnarna och tyder på en förändring av aktiviteterna på platsen från marknads- eller fiskhanteringsplats till tidig stadsbebyggelse.

Ett dike
Tvärs över schaktet löpte ett dike (A3018) i väst–östlig riktning (figur 2 och 4). Diket låg mellan lerbottnarna med överliggande bebyggelselager i söder och knadderstensytan i norr. Det var trågformat, cirka 1 m brett, 0,6 m djupt och var klätt med blågrå lera. Lerklädseln innehöll oförkolnade frön av svinmålla, starr och säv. Starr och säv kan ha växt i dikesrenen eller i själva diket. Svinmållan kan ha vuxit i närheten på något torrare mark. I leran hittades även träkol av björk, ek och tall. En bit träkol av björk i leran 14C-daterades till 1280–1400. Diket var igenfyllt med stora mängder avfall med mycket djurben och keramik. De djurarter som fanns representerade var nötkreatur, får/get, fisk, fågel och svin samt hare. En stor andel av benen var revben och hornfragment och det fanns många juvenila underkäkar av får/get. Slaktspår, gnagspår och tecken på bränning förekom. Keramiken i dikesfyllningen dominerades helt av skärvor av kärl från 1300-talet. I bottenlagret fanns ett förkolnat skalkorn och en förkolnad gråärt, som är en föregångare till dagens gröna ärta och vanligt förekommande i trädgårdar. Skalkornet 14C-daterades till 1270–1390. Diket kan ha utgjort en gränsmarkering i ett tidigt skede av stadens etablering, efter lerbottenfasen men före gatans etablering. Det kan eventuellt också ha fungerat som avrinningsdike för vatten från en hypotetisk källa som kanske funnits i närheten av S:t Petri kyrka.

Bebyggelse från 1300-talet
Över knadderstensytan i norr fanns rester av bebyggelse i form av en syllstensrad (A1619) och ett flertal golvlager, brukningslager, raserings- och utjämningslager. Syllstensraden löpte i väst-östlig riktning och kan tänkas representera en byggnad som legat utmed en tidig, smalare, version av Kyrkogatan (figur 5). I ett av de dokumenterade lagren norr om syllstenarna påträffades en del av ett tunnlock av ek som kunde dendrodateras till 1295–1350. Analysen visar också att ekvirket kommer från träd som avverkats i norra eller mellersta Tyskland.

Ett medeltida hus med tegelkällare
I norra delen av schaktet påträffades delar av en tegelmurad källare (A1071). Det var enbart källarens insida som var murad i tegel (figur 6). Ut mot gatan bestod muren av natursten av olika dimensioner blandat med kalkbruk. Nedgrävningen för källaren skar genom de äldre bebyggelselagren från 1200- och 1300-talen. Fyllningen i nedgrävningen innehöll svartgods, äldre rödgods och stengods från 1200- och 1300-talen. Här fanns också en hel del djurben från nötkreatur, får/get, häst, fisk, fågel och svin med hög andel fragment från kranium och underkäke. Enstaka fragment av hund, höna och tamgås förekom också. Materialet ger en god inblick i vardaglig konsumtion och avfallshantering i medeltidens Malmö.
Murens insida var bevarad från ett kullerstensgolv cirka 1,7 m ö.h. upp till översta skiftet tegelstenar cirka 3,7 m. ö.h. Över golvet fanns ett antal grundstenar. Omkring 15 skiften tegel var bevarade. I södra delen fanns en murnisch med en flat stenhäll nedtill och en något smalare stenhäll övertill. Ett hål centralt placerat i nischen skulle kunna tyda på att det rör sig om en eldstad. En dryg halvmeter över nischen fanns en förmodad fönsterglugg med sluttande plan ut mot gatan. I öster syntes ett hörn i tegelmuren. Tegelstenarna hade dimensionerna 27 x 13 x 8 cm. Teglet var lagt i munkförband och kan dateras till förreformatorisk tid, från 1300- eller 1400-talen. Källaren har hört till ett hus som enligt Isbergs karta från 1875 ligger på tomt nr 349 (figur 1). Detta hus har haft gaveln mot Kyrkogatan och långsidan ut mot S:t Petri kyrka. Fragment av huggna kritstenar tyder på fasaddekorationer i detta material. Keramik (vitgods från Tyskland) i fyllningen till murnischen kan dateras till 1500-talet. Enligt 1692 års bebyggelseinventering fanns då på tomten ett korsvirkeshus i en våning. Senast detta år var alltså det medeltida tegelhuset rivet. Läget i direkt anslutning till S:t Petri samt den påkostade arkitekturen och byggnadsmaterialet tyder på att källaren tillhört en representativ byggnad i stadsmiljön.

Gatan
Söder om tegelkällaren fanns en sekvens med flera lager som hör till gatan. Omfattningen av dessa äldre gatulager var totalt cirka 0,5 m. Nedkörd genom gatulagren fanns en träpåle av bok som genom dendrokronologi kan dateras till 1588–1594. Här fanns också en grop vars fyllning innehöll kritpipsskaft. Från något yngre gatulager hör delar av en vattenledning av tall som genom dendrokronologisk analys kunnat dateras till sent 1700-tal (virket sannolikt avverkat i Småland 1767–1768). Högst upp i lagersekvensen fanns de moderna (efter 1850) lager och konstruktioner som antingen hör till gatan och den tekniska infrastruktur som kan kopplas till denna (främst olika rörledningar och kablar) samt de befintliga byggnaderna i söder (kvarteret S:t Knut) respektive norr (kvarteret Svanen).

Joakim Frejd har skrivit en populärvetenskaplig artikel som kommer att publiceras framöver — vi uppdaterar när den finns att läsa!

Den arkeologiska rapporten finns att läsa här: Kyrkogatan, Malmö (Rapport) | Arkivsök

I veckan startades en arkeologisk undersökning inom fornlämningen för Kämpinge bytomt. Undersökningsområdet utgörs av ett mindre tvärsnitt av fornlämningen och vid undersökningarna förväntas lämningar av såväl medeltida som förhistorisk datering. 

Det nu aktuella undersökningsområdet är beläget i bytomtens norra del endast drygt 30 meter norr om den kyrka som uppfördes i utkanten av Kämpinge i början av 1400-talet. Kyrkan var i bruk tills början av 1600-talet, vilket tidigare undersökningar av kyrkplatsen har visat (Roslund 1988).

Förutsättningarna för bebyggelse och odling i Kämpinge med omnejd försämrades drastiskt till följd av kraftig sandflykt senast i början av 1600-talet. Sandflyktsproblematiken var dramatisk, och dessutom långvarig över stora delar av närområdet. Enligt historiska källor förvandlades området till stora delar från bördiga åkrar och betesmarker till värdelös ödemark. Olika försök till att motverka utvecklingen såsom vallar, plantering och så kallade rajoleringar som markförbättring genomfördes i början av 1800-talet.

​Rajoleringspraktiken bestod i att matjord vändes upp för hand genom den överlagrande flygsanden för att på så sätt tillföra näring till odlingsmarken. Praktiken har avsatt arkeologiska spår i form av diken och gropar fyllda med uppvänd äldre matjord och även större gropar med deponerad flygsand.  

I Kämpinges närområde har vid tidigare arkeologiska undersökningar såväl kraftig översandning som marförbättringspraktiker i form av rajolering observerats. Ett tydligt exempel utgörs av Hammarsnäs mellan Foteviken och Höllviken där över 100-talet gravar daterade till äldre och mellersta järnålder undersökts. Vid undersökningen påträffades även ett område med ”vänd jord”, det vill säga rajoleringsgropar, i vilket enstaka bitar av människoben kunde observeras. Detta visar att det funnits gravar i området vilka förstörts vid äldre markförbättringsåtgärder (Hansen 1936).

​Vid tidigare arkeologiska undersökningar har markförbättringsåtgärder såsom rajoleringar främst hanterats som just ett källkritiskt problem, vilket påverkat bevarandegraden för underliggande förhistoriska och/eller medeltida lämningar. Inom den nu aktuella undersökningen lägger vi dock även vikt vid att undersöka och analysera spåren efter de historiska markförbättringsinsatserna i syfte att bättre förstå deras tidsdjup, bildningsprocess och påverkan på äldre lämningar.

​Följ även undersökningarna via Facebook och Instagram.   
 
Vidare läsning:
Hansen, F. 1936. Hammarsnäs - Halör. Gleerupska universitetsbokhandeln. Lund
Roslund, M. 1988. Kämpinge ödekyrka – ett nybygge i krisens år. Ale, Nr 4. s. 14-25

Bytaregatan 9 var fram tills nyligen en grusparkering. Där har det tidigare stått ett äldre gathus från 1862 (Bild 1). Undersökningsområdet är en del av Kvarteret Bytarebacken och ligger innanför Lunds medeltida stadskärna (Bild 2). Kvarteret är beläget i den nordvästra delen av Lund, innanför stadsvallen. En medeltida kyrka, St. Jakob, fanns i södra delen av kvarteret. Den norra delen av kvarteret var länge en enda stor tomt, men bebyggdes med gathus längs med Bytaregatan under mitten av 1800-talet. Kvarteret har fått sitt namn av att det kallades Hästbytaretomten under 1700-talet. År 1784 brukades den som åkerlycka. På 1830-talet anlades en trädgård på platsen och endast en byggnad fanns då på tomten. Först under 1850-talet styckades tomten upp och de östra tomterna köptes av stadens mer välborna skikt. Kvarterets västra del kom att nyttjas för industriell verksamhet i och med fabrikör Carl Holmbergs etablerande av "Gjuteri och mekanisk verkstad" under 1800-talets andra hälft. Kvarteret Bytarebacken omfattade tidigare även nuvarande kvarteret Carl Holmberg. Det delades 1956 i samband med utläggandet av Knut den Stores gata. Holmbergs mekaniska verkstad låg där Hotell Lundia ligger idag fram till 1960-talet. Hotellet stod klart 1968, och det intilliggande gathuset på Bytaregatan revs på 1970-talet.

Torsdagen den 2 oktober kl 18 kommer vi ha kvällsvisning av den arkeologiska undersökningen vid Österslövs skola för allmänheten.

Vi har under några veckor undersökt boplatslämningar från yngre järnålder fram i tidig medeltid, det vill säga från omkring mitten av 500-talet fram till 1100-talet. På visningen kommer ni kunna se fynd och höra om lämningarna som är en del av Österslövs äldsta historia.

Området är inte tillgänglighetsanpassat, och oömma skor rekommenderas, särskilt vid regn!

En filmad visning är under inspelning, och kommer då den är färdigklippt finnas på vår hemsida för de som inte kan komma med ut i fält.

Välkomna!

Med start i början av september och fram till början av oktober undersöker vi boplatslämningar i utkanten av Österslöv, strax norr om Kristianstad. Anledningen är att Österslövs skola behöver byggas ut, och förundersökningen visar att det på platsen finns boplatslämningar, framför allt lämningar från yngre järnålder och fram till tidig medeltid, omkring 500-1100 e.Kr. med tyngdpunkt i vikingatid-tidig medeltid, 800-1100 e.Kr. En del av dateringarna går dock ända ner i bronsålder, 1100-500 f.Kr.

Vid förundersökningen påträffades spår av byggnader i form av stolphål och bränd lerklining, men också eldstäder, olika slags gropar, ugnsrester och spår av metallhantering som glödskal och slagg. Fyndmaterialet utgjordes framför allt av krukskärvor, djurben samt föremål i metall som mynt och beslag. En del av beslagen var mycket praktfulla med guld- och silverbeläggningar som ett orientaliskt rembeslag, karolingiskt remändebeslag och ändbeslag med djurhuvudornamentik. Resterna efter ett stort långhus tillsammans med de exklusiva beslagen gör att vi tror det kan röra sig om en vikingatida stormannagård, alltså en gård som under vikingatid och tidig medeltid ägts av en inflytelserik och mäktig storman. Lämningarna efter en sådan gård utmärker sig genom storlek, ofta med en extra stor huvudbyggnad och flera kringliggande byggnader och verksamheter, samt ett fyndmaterial som vittnar om hög social och ekonomisk status.

Strax söder om boplatsen vidtar fornlämningen Österslövs bytomt, ett område som motsvarar byns utbredning i det äldsta kartmaterialet upprättat år 1783–84 (figur 1). Byn omnämns tidigast i skrift år 1320, då det skrevs Østerløff, men har mycket djupare rötter än så vilket bland annat stenkyrkan från 1100-talet vittnat om. Denna revs dock och ersattes med en ny i slutet av 1800-talet. 1100-talets kyrkas placering inom bytomten stärker att även det medeltida Österslöv haft liknande utbredning som i 1700-talets kartbild (figur 2, jfr. figur 3). Själva namnet Österslöv bär också på spännande information, ortnamnsändelsen -löv, på danska -lev, har brukat tolkas som arvegods (jämför danskans lev- med engelskans leave), men tolkningen har sedermera nyanserats till betydelsen överlämnad egendom, officiell egendom eller ämbetsgods. Österslöv tolkas ha haft en viktig plats i den yngre järnålderns politiska landskap. Den vikingatida-tidigmedeltida gård som nu ska undersökas är en viktig pusselbit till byns allra äldsta historia, men också ett bidrag till kunskapen om järnålderns bebyggelseutveckling denna del av Skåne.

Den arkeologiska undersökningen berör en yta på omkring 7 000 kvm i norra delen av skolgården. Där kommer vi arbeta med att inledningsvis bana av matjorden med grävmaskin, därefter undersöka och dokumentera framkomna lämningar. Samtliga skolklasser i Österslövs- och Fjälkestads skolor kommer få besöka den arkeologiska undersökningen, och en visning för allmänheten planeras till kvällstid en av de sista veckorna vi är i fält. Tidpunkt för detta kommer meddelas här på bloggen och i sociala medier! En kvällsföreläsning är inplanerad till när allt analysarbete är färdigställt, plats och tid återkommer vi till.